Sovstund på jobbet ingen ny innovation

Häromdan kunde man läsa i avisan att några gruvarbetare i Malmberget inrett ett dolt sovutrymme åt sig nere i gruvan. De kunde ta sig en tupplur där under arbetspassen. De har erkänt och fått sparken dessutom.

Att sova en stund (eller längre) på jobbet är inget nytt. När Persson var statsminister lär han ha tagit en sån stund på sitt rum i Rosenbad. När jag på 1960-talet jobbade på Länsstyrelsen i Örebro så kom jag på min chef förste länsassessorn Johansson när han en eftermiddag låg i en vilstol på sitt tjänsterum i djup sömn.

När jag sommarjobbade 1963 på SJ:s Huvudförråd i Örebro var en av mina uppgifter att städa plåthyllorna på förrådets övervåning. Våningen var enormt stor, säkert minst tusen kvadratmeter och fylld av hyllor. Däruppe var det tyst. Det enda som hördes var ett "klick" när minutvisaren på den stora klocka som fanns där hoppade fram ett steg.

En förrådarbetare tjänstgjorde däruppe, men han var i stort sett osynlig.  Jag såg inte till honom. Han hade inrett en sovalkov åt sig mellan hyllorna i en del av övervåningen dit någon aldrig hade något ärende. Där tillbringade han större delen av sin arbetsdag, i ryggläge i en hängmatta.

Så det gruvarbetarna i Malmberget gjort är inget nytt påfund.

Mitt förhållande till Gud

Min fanatiskt religiöse far försökte få mig att tro på Gud. Jag försökte som barn att göra det, men jag lyckades inte. Jag började läsa bibeln. Det hjälpte inte heller.

Enda möjligheten att få veckopeng var att läsa bibeln. Jag fick 10 öre per kapitel jag läste. Jag vågade inte fuska - tänk om Gud fanns?  Jag läste all text även om det ofta gick ganska fort. Farsan var dock så hygglig att han inte förhörde mig. Det var inte mycket som fastnade av det jag läste.

Enligt bibeln skulle man "frukta Gud". För mig betydde "frukta" samma som "att vara rädd för". Jag fick inte ihop det. Hur jag än försökte kunde jag inte bli rädd för Gud. Alltså var jag inte rättrogen, enligt mitt sätt att se det. Jag valde alltså bort Gud och religion.

En annan sak jag inte förstod var vilken roll Jesus hade i den kristna tron. Många religiösa ber till Jesus och tjatar om honom hela tiden. Är det Jesus eller Gud som är Gud? Jag fick inte ihop det.

Men jag kan fortfarande "Fader vår" utantill. I småskolan var jag tvingad att lära mig en psalm utantill till varje lördag (man gick i skolan på lördagar då). Några gånger i min barndom har det hänt att jag känt mig så desperat och rädd att jag rabblat "Fader vår" och förlitat mig på hjälp från Gud.

Att be till Gud varje dag och i tid och otid har jag ansett onödigt. Jag har inte velat störa Gud i onödan då han säkert haft mycket viktigare saker för sig än att lösa mina problem.

Jag tror inte jag kommer att bli religiös på ålderns höst. En som blivit det är journalisten och författaren Göran Skytte (f. 1945). Han har gått från extremvänstern till att bli religiös förkunnare och åker numera runt i kyrkor och predikar.

När fan blir gammal blir han religiös, sägs det.

Plast bättre än papper

Svenska folket får varje år två stora försändelser från staten. Det ena är det gulröda - eller orangefärgade - papperskuvertet från Pensionsmyndigheten, det andra är den mörkblå plastpåsen från Skatteverket med deklarationen. Plastpåsen är billigare, mer miljövänlig och går fortare att kuvertera än papperskuvertet. Därför kör Skatteverket med plast sedan flera decennier tillbaka.

Det var faktiskt jag som förde fram idén med plast redan 1976. Då genomfördes ett försök i Skåne som vi följde upp med en enkät till deklaranterna där. De tyckte plast var helt ok. Året därpå blev det plastpåse i hela landet och sedan dess har det fortsatt av bara farten. Eftersom plasten är billigare än papperskuvert har det under åren blivit många miljoner i lägre kostnader för utskicket.

Kostnadseffektiva och miljövänliga lösningar var alltid ledstjärnan när jag jobbade på Skatteverket (och föregångaren Riksskatteverket). Genom att se till helheten med sidantal, format, pappersvikt, portogränser m.m. minimerades kostnaden för bl.a. massutskick. Det har även berott på att det mesta gjorts av verkets egen personal, utan inblandning av dyra konsulter, som t.ex. reklambyråer.

När dåvarande Riksförsäkringsverket (RFV) tog fram det första pensionsutskicket var det deras reklambyrå som ville ha ett orange kuvert m.m. Då fanns inte det papper som krävdes för det färgade kuvertet. Ett pappersbruk i Tyskland fick en specialbeställning för att ta fram just den orangea papperskvaliteten som reklambyrån absolut ville ha. Mycket dyrt!

Den broschyr som skickades ut första gången i kuvertet från RFV hade en inlaga på 20 sidor och ett separat gulrött omslag i en annan papperskvalitet. Trycktekniskt mycket dyrt! Men det gick bra då verket hade 50 miljoner kronor att sätta sprätt på.

Jag tyckte då att det var skandal att slösa skattebetalarnas pengar på detta sätt. Även Finansdepartementet var tydligen tveksamt till kostnaderna. Jag blev uppringd av departementet och fick berätta hur mycket det kostade att skicka ut deklarationen och broschyren "Dags att deklarera".  Trots tveksamheten fick RFV sina pengar och kunde köra sitt kostsamma race.

Sedan dess har det fortsatt. Varje år har folket fått sitt gulröda kuvert med pensionsinformation. Nu är det Pensionsmyndigheten som är avsändare. Om man lyckats få ned kostnaderna vet jag inte. Men fortfarande är deras utskick ca en krona dyrare än Skatteverkets utskick av deklarationen i den blå plastpåsen. Med tanke på att det är sju miljoner som varje år får det gulröda kuvertet så är det mycket pengar det handlar om.

Jag har tipsat Pensionsmyndighetens informationsansvarige om detta och föreslagit att han ska kolla om en rödgul plastpåse och ändrad papperskvalitet kan ge lägre kostnader. Vi får se om det händer nåt.

Vykort på avvägar

Varje gång jag reser med flyg blir jag förundrad över att min incheckade väska - trots flygbyten - kommer fram till slutorten. För mig är det ett under varje gång. Det måste vara ett fantastiskt system med pålitlig personal som sköter om allt detta.

Visst, ibland kommer inte väskan fram. Men det hör till undantagen. Det har dock inte hänt mig - än så länge är bäst att tillägga.

Brev och vykort som avsänds från utlandet till Sverige (och även inom Sverige) kommer också fram till adressaten. Men nu har det fallerat.

Den 18 januari avsände jag ett vykort från Teneriffa till min kompis i Örebro. Jag skrev korrekt adress med landsbeteckningen SE, postnummer, ort och Sverige på spanska allra längst ned i adressfältet. Jag satte på tillräckligt med spanska frankotecken.

Häromdan - alltså två månader senare - kom vykortet fram till Örebro och trillade ned på hallmattan hos kompisen. Det märkliga var att det såg ut att kommit från alplandet Schweiz då det var försett med schweiziskt frimärke. Hur fanken har detta gått till?

Det är lätt för många i andra länder att förväxla Sverige och Schweiz. Det har tydligen skett denna gång. Jag skrev "Suecia" på kortet. Schweiz på spanska skrivs "Suiza". Jag brukar skriva läsligt men denna gång kanske min handstil inte tolkades korrekt. Vykortet sorterades fel och hamnade nere i Europas alper i stället.

Någon i Schweiz har sedan förbarmat sig över det felsända vykortet, satt på ett schweiziskt frimärke och postat det. Till slut fick alltså kompisen vykortet.

Felsänt blev rättsänt, även om det skedde sent.

Invandrarbarn drar ned skolresultaten

Nu har polletten ramlat ned hos Skolverket, som via en undersökning kommit fram till att den stora andelen utlandsfödda skolbarn påverkat PISA-resultatet negativt. Det hade jag och andra normalbegåvade individer räknat ut för länge, länge sedan.

Att Skolverket först nu vågar gå ut och påvisa negativa effekter av invandringen beror säkert på att det blivit nästan politiskt korrekt att visa på de problem som den stora invandringen för med sig. Hade Skolverket sagt det här för ett år sedan hade verket pekats ut som främlingsfientligt och rasistiskt och krav på generaldirektörens avgång hade säkert förts fram.

PISA är en internationell OECD-studie som undersöker i vilken grad utbildningssystemet bidrar till att femtonåriga elever är rustade att möta framtiden. Elevernas förmågor undersöks inom tre kunskapsområden: matematik, naturvetenskap och läsförståelse. Studien genomförs var tredje år.

Nu har Skolverket avslöjat att det svenska sjunkande resultatet åren 2006-12 i läsförståelse till 22 % beror på det stora antalet utlandsfödda elever. För ämnena naturvetenskap och matte är siffrorna 25 respektive 15 %. Skolverket (som fortfarande vill vara politiskt korrekt) tonar ned de utrikesfödda som orsak till det dåliga svenska PISA-resultatet och menar att det är andra orsaker som ligger bakom; vilka vet man inte.

Det är självklart att den som inte kan svenska inte heller presterar särskilt bra resultat i svensk läsning och i andra ämnen där undervisningen sker på svenska i svenska skolor. Dessutom skulle jag tro att även de inrikesföddas skolresultat påverkas av att klassen har många utrikesfödda som inte kan svenska.

Det är inte bara skolresultaten som påverkas av invandringen utan även arbetslösheten, där det är en stor skillnad mellan inrikes- och utrikesfödda. Snart är andelen utrikesfödda i majoritet när det gäller arbetslösa. Jag skulle tro att det även är skillnader mellan inrikes- och utrikesfödda när det gäller kriminalstatistiken och flera andra områden. Men det talar man tyst om eller förklarar bort.

Att redovisa fakta och tala klarspråk om invandringens negativa effekter - och inte bara de positiva - borde ha gjorts för många år sedan. Då kanske Sverige hade kunnat agera annorlunda och haft en mer fungerande integration.

När får vi en muslimsk statsminister?

Vid förra sekelskiftet var amerikanerna oroade över att invandringsvågen förde med sig katoliker till USA. USA var rejält protestantiskt på den tiden och man gillade inte att katolska syd- och östeuropéer invandrade till landet. Man gillade inte heller de katolska irländarna.

Katolikerna kom i alla fall, trots att de inte var välkomna. USA fick sin förste (och hittills ende) katolske president när John F. Kennedy 1961 installerades som nummer 35 i ämbetet. Sedan dess har USA fått massor av spansktalande från Kuba och Mexico som också är katoliker.

Nu är det muslimer man inte vill ha in i landet.

Vi i Sverige har tagit emot och fortsätter att ta emot muslimer, vilket inte uppskattas i alla läger. Många ser muslimerna som ett stort hot mot allt som är svenskt. Om invandringen fortsätter som hittills menar en del att Sverige om några decennier kan vara ett helt muslimskt land med sharialager, beslöjade kvinnor och böneutropare.

Vi har redan idag över 600 000 muslimer i vårt land. Om några år kan de vara runt en miljon. Bildar de ett politiskt parti som kommer in i våra folkvalda församlingar på riks- och kommunnivå och får inflytande kan de förändra landet i grunden.

Tja, vem vet? Kunde USA få en katolsk president - vilket ingen där kunde tro runt sekelskiftet 1900 - så kan väl Sverige få en muslimsk statsminister om några decennier.

Begränsad invandring har förekommit tidigare

Under tiden 1840-1930 utvandrade ungefär 1,2 miljoner svenskar till USA. Det var inte bara svenskar som sökte sig dit utan folk från många länder, framför allt i Europa. Det var alltså många, många miljoner invandrare USA tog emot. Det gick bra då det fanns plats (på urbefolkningens bekostnad dock) och behov av arbetskraft. Integrationen av alla dessa invandrare funkade bra.

Från början var det ingen organiserad mottagning av de som kom. Men från augusti 1855 fördes de som kom till New York - den stora mottagningshamnen - först till södra Manhattan där Castle Garden, ett f.d. militärt fort i Battery Park, blev mottagningsstation.

Den ersattes 1892 av Ellis Island som sedan dess varit mottagningsstation. Där kunde man ta emot 7 000 invandrare per dag. De undersöktes vid ankomsten mer eller mindre noggrant och de som inte höll måttet avvisades och fick åka tillbaka.

Anledningen till kontrollen var att man börjat bli orolig för att landet skulle få ta emot personer av lägre "kvalitet". Dit hörde bl.a. anarkister, kommunister, smittsamt sjuka, handikappade m.fl. Kineser var särskilt illa sedda och hade genom en lag redan 1882 hindrats att invandra. Under första världskriget skärptes kraven ytterligare, bl.a. på läs- och skrivkunnighet. Invandrare från  Ryssland samt Syd- och Östeuropa var man inte heller så förtjust över att få in i landet. Däremot låg nord- och västeuropéer bra till.

Någon asylrätt fanns inte på den här tiden. De som utvandrade till USA från Europa var inte flyktingar från krig och terror. De var "ekonomiska" flyktingar som vill lämna ofrihet, svält och nöd bakom sig.

Ett krav som USA genast ställde på sina nya medborgare var att de skulle "amerikaniseras" så fort som möjligt, dvs. lära sig språket och anpassa sig till den amerikanska kulturen. Något annat var inte att tänka på. Dessutom fick de svära trohet till USA:s konstitution.

Nu ska myndigheter flyttas ut. Igen. Suck!

När en sosseregering ska visa nytänkande och handlingskraft föreslår man att statliga myndigheter ska flyttas ut från Stockholm. Det har hänt förut och nu är det tydligen dags igen. Det är civilministern Ardalan Shekarabi som kommit ut på plan med förslaget. Statskontoret ska snabbutreda och komma med en rapport senare i vår.

Samtidigt åläggs statliga myndigheter sparkrav, vilket ofta leder till att man måste lägga ned lokalkontor ute i landet. Sådana nedläggningar får protester från lokalbefolkningen och deras politiker; nu senast när Skatteverket skulle lägga ned nio lokalkontor runt om i landet.

Efter Shekarabis handlingskraftiga utspel backade Skatteverkets chef Hansson, som nu har lovat att de nedläggningshotade skattekontoren får vara kvar. Det ska bli intressant att se hur länge. När det här utspelet blåst över och det gått några år är det nog dags igen för nya kontorsindragningar.

Det går inte att komma ifrån att utflyttning av en statlig myndighet får konsekvenser. I det korta perspektivet tappar myndigheten kompetens och effektivitet. Det tar ett antal år innan den nyetablerade myndigheten kommit upp i samma standard som innan flytten; om det överhuvud taget går?

För ett par decennier sedan bestämde dåvarande finansministern Feldt att Skatteverkets punktskatteavdelning skulle flyttas till Ludvika. Anledningen var att Feldt ville plocka personliga politiska poäng - och då får det kosta. Flytten skulle genomföras på ett år.

Verkets punktskatteavdelning var nyorganiserad med ny ledning, nytt it-system m.m. Allt detta raserades över ett natt. Av de hundra anställda var det bara en person som flyttade med till Ludvika. Verksamheten med kontroll och revisioner på punktskatteområdet hamnade i träda i flera år, vilket naturligtvis utnyttjades av skrupelfria skattebetalare inom punktskatteområdet. Hur många miljoner, kanske miljarder, förlorade inte statskassan? Till detta ska även läggas de miljoner som själva flytten kostade.

Givetvis blir berörd landshövding och lokala politiker på den nya orten glada över att ha fått en statlig myndighet till länet och orten. Men det kostar.

Allmänläkare kan lite om mycket

För ett par år sedan fick jag svårt att gå. Det gjorde ont i benet och ryggen när jag gick. Jag tog mig som man ska till farbror doktorn. I detta fall min familjeläkare (en så kallad husläkare. Gillar inte titeln. Husläkare lagar hus) som jag haft i nästan trettio år.

Han konstaterade att jag hade inflammation i en slemsäck (vad nu det är för slags säck) och gav mig en spruta i låret. Men inte blev jag bättre av det.

Vid nästa besök hänvisade doktorn mig till en sjukgymnast (en  yrkesgrupp som numera har döpt om sig till fysioterapeuter, låter väl tjusigare). Den sjuka gymnasten gav mig ett antal rörelser jag skulle utföra i hemmet under två veckor. Men det blev jag sämre av.

Åter till sjukgymnasten konstaterade han att jag nog hade fått något som hette spinal stenos. Det är nåt med ryggen och kotorna där. Jag återvände till min familjeläkare och berättade vad sjukgymnasten kommit fram till. Då först fick jag en remiss till en magnetröntgen-undersökning.

När den undersökningen var gjord konstaterades att jag helt riktigt hade spinal stenos plus en början till diskbråck. Det ledde så småningom till en operation som gjorde att jag blev helt okej och kunde gå som folk igen.

Nu har min fru gått med ont i benet och ryggen en längre tid och gick till sin doktor. Hon, doktorn alltså, konstaterade att det var inflammation i en muskel och ordinerade intag av Ipren tre gånger dagligen i en vecka. Men det hjälpte inte.

Då gick frun till en sjukgymnast (fysioterapeut) som efter undersökning med bl.a. ultraljud ställde diagnosen spinal stenos. Historien upprepar sig. Nu ska frugan på återbesök till doktorn så får vi se vad hon hittar på. Förhoppningsvis borde det bli remiss till röntgen för att kolla ryggen m.m.

Jag förstår att en allmänpraktiserande läkare inte kan vara expert på allt men jag undrar varför de inte verkar ha hört talas om spinal stenos. Patienter med de symtomen borde skickas direkt till en röntgenkoll. Lidandet skulle förkortas med flera månader!

Vad kan det bero på? Jag har tre alternativ till förklaring:

1. Allmänläkare kan litet om mycket och är inte experter på nånting. Därför börjar de med piller eller sprutor till alla åkommor som patienterna kommer med. Det kan ju hjälpa. Det kan ju också vara så att många patienter, varav en del hypokondriker, kommer till sin allmänläkare med diffusa symtom och klagar över ryggen, benen m.m. Därför börjar läkaren kanske helst med piller m.m. i samtliga fall. Många går ju till doktorn för att de vill ha piller.

2. Det är dyrt med magnetröntgenundersökningar och Landstinget har uppmanat sina anslutna läkare att bara ta till det i yttersta nödfall.

3. Det kanske är så att patienter som fyllt 65 år och är pensionärer inte ska ha tillgång till den yppersta tekniken då den i första hand ska förbehållas de yngre som är arbetsföra. Det verkar nästan som en pensionär alltid måste ha tabletter i stället, helst flera olika.

Vad lär man sig av det här? Jo, får du ont i ryggen och i benen: gå först till en fysioterapeut.

Skatteverket borde kunna informera

Från början kunde man utan begränsning göra avdrag i deklarationen för sitt privata pensionssparande. Men senare år har avdraget begränsats stegvis och för inkomståret 2014 var det bara 1 800 kr.

Privat pensionssparande fungerade så här: Du betalade in till ett försäkringsbolag eller en bank och drog av beloppet från din inkomst som du hade 50 % i marginalskatt på. När du som pensionär tog ut beloppet fick du betala inkomstskatt på det. Då kanske din marginalskatt bara var 30 %. Du gjorde då en skattevinst.

Förra året var alltså det avdragsgilla beloppet bara 1 800 kr men 400 000 skattebetalare hade pensionssparat ett högre belopp - i snitt drygt 4 000 kr. När de sedan tar ut beloppet får de betala skatt på beloppet, alltså även den del de inte fått avdrag för. Det blir dubbelbeskattat. En klar förlustaffär alltså.

Skatteverket ville i höstas att finansministern skulle ordna så att de som sparat mer än 1 800 kr skulle kunna få tillbaka belopp över 1 800 kr. Men hon var inte intresserad och ville inte göra något.

Både banker, försäkringsbolag och Skatteverket har berättat om de ändrade reglerna men trots det är det alltså 400 000 som missat att minska sitt sparande. Skatten på det för mycket betalda är 300-450 miljoner kr.

I år är avdragsrätten helt slopad för privat pensionssparande. Sannolikt kommer många av de 400 000 att fortsätta sitt sparande på grund av okunskap, ointresse, slentrian eller lathet.

Även om finansministern saknar empati och inte vill göra något så borde Skatteverket kunna göra en insats. Att skicka ut ett direktadresserat meddelande till de 400 000 skattebetalarna är en enkel sak att ordna.

Det skulle kosta ett par miljoner kronor och det är som en piss i Mississippi när man jämför med de hundratals miljoner i extra skatteintäkter som flyter in. Jag skäms om inte verket gör något. Att skriva en enkel och lättbegriplig text kan jag bidra med. Men det är nog inte det som är problemet.