Bergslagsflaggan har hamnat på länsmuséet

Bergslagsflaggan har nu funnits i mer än ett decennium. Den marknadsförs och säljs av den ideella "Föreningen Bergslagsflaggan" med säte i Stråssa. Marknadsföring sker främst genom affischer på de allmänna anslagstavlorna som finns i byarna runt om Bergslagen. Nu har Länsmuséet i Örebro kartlagt anslagstavlorna och gjort en utställning om dem. Flaggan är med på utställningen.

Utställningen heter "Var hör jag hemmma? Vad anslagstavlor berättar om Örebro län".  Under 2017 har författarna och berättarna Maria Sedell och Staffan Ekegren åkt runt i länet, dokumenterat anslagstavlor och knutit kontakt med personer bakom anslagen på tavlorna.

En av de fjorton personer runt om i länet som kontaktats och intervjuats är Rune Andersson i Stråssa. Han sköter leveranser av Bergslagsflaggorna m.m. till alla de som hör av sig via föreningens hemsida - eller till Rune - och vill köpa flaggan.

Resultatet blev en del av utställningen . Den finns f.n. på Örebro slott men ska sedan ska cirkulera runt i länet. Rune och flaggan finns på en av de pelare som ingår i utställningen - se bilden nedan.

Det är fin reklam för flaggan, Stråssa och Rune!

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Det kommunistiska Vänsterpartiet

Vi har flera ytterlighetspartier i vårt land. Sverigedemo-kraterna med sitt nynazistiska ursprung är ett. Feministiskt initiativ är ett annat, som tack och lov inte har särskilt stort inflytande. Vänsterpartiet  - som fortfarande är kommunistiskt, i alla fall enligt mig -  är ett tredje ytterlighetsparti som tyvärr har för stort inflytande. Miljöpartiet är också ett ytterlighetsparti med sina ibland märkliga förslag på miljöområdet.

Resultatet av årets val har gjort det svårt att få fram en beslutskraftig regering. Sossarna vill spräcka Alliansen och få samverkan med Liberalerna och Centern. Alliansen säger sig vilja hålla ihop men utan stöd eller samverkan med SD. Det psykologiska rävspelet pågår för fullt. Det kommer nog att dröja innan vi har en regering på plats. Hur handlingskraftig den blir återstår att se.

Det bästa för Sverige vore en koalition med sossarna och Alliansen. Då får man majoritet i Riksdagen och kan hålla ytterlighetspartierna utanför. Då kunde man tillsammans kompromissa sig fram till långsiktiga spelregler för det mesta, som integration/invandring, skattesystem, energiförsörjning, bostäder, finansiella sektorn m.m.

Att få hållbara långsiktiga regler skulle gynna alla, inte minst näringslivet vars verksamhet skapar grunden för vår välfärd.

Fortfarande kommunistiskt

Vänsterpartiet skulle då inte få det inflytande det har haft som stödparti till Löfvens regering. Det är märkligt att sosseriet kramar om V. Under alla tidigare år höll sossarna kommunisterna på armlängds avstånd överallt, i facket och på arbetsplatserna. Via den civila delen av "Stay Behind", även kallad "Den svenska motståndsrörelsen" (DSM) som leddes av sossarna hade man koll på de opålitliga kommunisterna och förde register över dem. (Helt felaktigt har det hävdats att det var militären och IB (Inhämtningsbyrån, felaktigt kallad Informationsbyrån) som gjorde detta.)

Då jag i ett Facebookinlägg hävdade att V är kommunistiskt fick jag mothugg från en kvinnlig sympatisör som hävdade att V inte längre har något med kommunismen att göra. "Man bytte ju namn och blev ett helt nytt parti" menade hon.

Lars Ohly som var partiets ledare till 2012 var bekännande kommunist och grät när Berlinmuren föll och DDR gick i graven. Tidigare partiledaren C-H Hermansson har hyllat massmördaren Stalin som  "en av alla epokers mest geniala vetenskapsman". Jonas Sjöstedt, den alltid leende räven med de kalla ögonen, var medlem i Kommunistisk Ungdom, men har aldrig öppet sagt att han nu är kommunist, vilket han dock var när han gick med i partiet. Han är smart och slipad.

Vill upphäva äganderätten

Läser man V:s mångordiga partiprogram klarnar bilden. Så här skriver man om äganderätten:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.

En socialistisk ekonomi är ett i grunden annorlunda system än dagens. Det socialistiska samhället kan innefatta olika gemensamma ägandeformer som direkt arbetarstyre, kooperativ, kommunalt eller statligt ägande, men även privata företag kan bidra till samhällets utveckling. I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen - - - -.

Här talar man klart och tydligt att näringslivet ska socialiseras och övergå till den kommunistiska staten. Ord och inga visor. Visserligen kan man tänka sig privata företag. Det blir väl några frisörer och kioskägare och liknande småföretag. Ungefär som i dagens Kuba. Sic!

Bankerna har man ett särskilt gott öga till och man skriver så här:

Vi vill beskatta finanssektorn hårdare och använda medel i pensionsfonderna till produktiva investeringar istället för finansiell spekulation. Därutöver behövs ett ökat statligt ägande inom bankväsendet. På sikt bör bankväsendet i helhet förstatligas.

Ryssland nämns inte alls

USA, EU och Nato är upphov till allt ont och allt elände i världen. Nato vill man upplösa och helst även EU. USA kan man dock inte göra så mycket åt men lyfter fram alla kärnvapen som landet har.

Att Ryssland har massor av kärnvapen, är aggressivt och har ockuperat Krim och för ett krig mot Ukraina och tidigare mot Georgien nämns inte med ett ord. Däremot finns en kort passus om Sovjetunionen: 

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Här är det enda som kan tolkas som ett avståndstagande med kommunismen, men det är i så fall mycket lamt uttryckt. Livet i Sovjet blev inte någon dröm om en bättre värld. Men det blev i alla fall dess motsats säger man, dvs. en sämre värld. 

Man kan inte fullt ut erkänna vilket helvete kommunismen/socialismen skapade i Sovjetväldet - och för övrigt även skapat i alla andra kommuniststyrda länder som t.ex. Kuba, Etiopen, Kina, Nordkorea, Venezuela m.fl.

Våld okej som sista utväg

Civil olydnad är helt ok enligt partiprogrammet. Man ger alltså grönt ljus för sina proselyter att göra som man vill även om man därigenom bryter mot lagen. Men man kan även tänka sig att gå längre. Så här skriver man:

Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.

Här säger man att man även kan tillgripa våld om det skulle behövas för att bygga sitt socialistiska samhälle

Det förflutna hänger kvar

Det definitiva beviset på att nuvarande Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt socialistparti framgår av följande avslöjande passus i partiprogrammet:

Sedan grundandet 1917 är Vänsterpartiet en del av den svenska arbetarrörelsen och det partipolitiska uttrycket för vänstern i Sverige. 

Hoppsan! Tjejen på Facebook trodde att Vänsterpartiet bildades 1990 när partiet fick sitt nuvarande namn och att det inte har något med kommunism att göra. 

Att säga att man bildades 1917 är inte att göra upp med sitt förflutna.

- - - - -

PS. Vill du fördjupa dig mer i Vänsterpartiets och kommunismens historia och allt elände denna ism ställt till med i världen rekommenderar jag 1) "Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister" av Kjell Albin Abrahamson (Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB, Stockholm 2014) och 2) "Partiet på kant med (v)erkligheten" av Magnus Utvik (Carlsssons Bokförlag, Stockholm 2018).

Bortglömt blodigt finskt 100-årsminne

Vi i Sverige har dåliga kunskaper om vårt östra grannland Finland.  Att landet var i krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget vet de flesta. Men att det utkämpades ett blodigt inbördeskrig i Finland för bara 100 år sedan är bortglömt i Sverige. Det pågick bara några månader men skördade många liv och satte spår i den finska folksjälen som ännu inte är helt läkta.

Under Första världskriget stred Tyskland på två fronter - mot Ryssland österut och mot England, Frankrike och sedan även USA västerut. I Ryssland var tsaren avsatt och man var trött på att kriga. Tyskland hoppades på en separatfred med ryssarna och därför stöttade man bolsjeviken Lenin som befann sig i landsflykt i Schweiz.

Med tyska pengar - förmedlade av bl.a. svenske bankiren Aschberg - tog Lenin sig via Sverige och Finland till Ryssland och tog över makten genom en statskupp. Sedan slöt han fred med Tyskland 1917 och släppte bl.a. Finland och Baltstaterna fria.

Finland blev självständigt och fick Per Edvin Svinhufvud som riksföreståndare i avvaktan på om landet skulle bli en monarki eller republik. En tysk prins var utsedd till kung, men backade sedan.

Lenin räknade med att de röda kommunisterna i Finland skulle ta över och därmed skulle landet åter bli en del av Ryssland. Men så blev det inte.

Röda garden och vita frikårer

Finland hade 1917 fått ett legitimt borgerligt styre - det vita. Det accepterade inte de röda, dvs. kommunister och socialdemokrater, som gjorde revolution och tog över Helsingfors och södra Finland. Svinhufvud och de borgerliga drog sig norrut och gjorde Vasa i Österbotten till sin huvudstad.

Samtidigt hade det bildats röda beväpnade garden som bestod av arbetare som fick stöd av kvarvarande ryska soldater. De började en terrorverksamhet och mördade borgerliga motståndare. På den vita sidan organiserade man sig i vita frikårer, under ledning av Gustaf Mannerheim - f.d. finlandssvensk tsarrysk general som återvänt till hemlandet.

I början av 1918 utbröt ett storskaligt inbördeskrig mellan de röda och vita. Tyskland blandade sig i och skickade soldater till den vita sidan, trots Mannerheims motstånd. Sverige bidrog med en bataljon frivilliga om 500 man, varav flera var utbildade officerare. De röda hade stöd av kvarvarande ryska soldater.

Slaget vid Tammerfors avgjorde

Det avgörande stora slaget ägde rum vid Tammerfors. Man hade på båda sidor kanoner och flygplan och de röda även pansartåg. Slaget vid Tammerfors var dittills det största och blodigaste slag som utkämpats i Norden.

De vita gick segrande ur inbördeskriget som pågick några månader i början av 1918 - alltså för bara hundra år sedan. För att hämnas den röda terrorn startade nu den vita terrorn. Man arkebuserade skoningslöst röda fångar, oftast utan rättegång. Tusentals röda, även kvinnor och barn, dog av svält i de många fånglägren.

Facit av inbördeskriget 

På drygt ett halvår hade 38 000 människor mist livet, varav 28 000 röda. Av dessa hade bara 5 200 vita och 3 400 röda stupat i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. 2 200 utlänningar hade dött i strid eller avrättats. I fånglägren hade 13 500 mördats eller dukat under av sjukdomar och svält.

Kriget hade dessutom gjort 4 000 till invalider. Över 80 000 fängslades, 10 000-tals blev statslösa och och lika många flydde landet, främst röda som drog till Sovjetunionen. Närmare 25 000 barn, varav 90 % var barn till röda, hade förlorat en eller båda föräldrarna. 10 000-tals hade förlorat en nära anhörig. Kriget totala kostnad i antal direkt drabbade uppgick till närmare 200 000 personer.

Såren efter inbördeskriget skapade en bred klyfta mellan röda och vita i Finland. De röda hade egna idrottsföreningar, liksom även de vita. De röda hade sina Folket hus, de vita hade sina samlingslokaler. Så var det på många områden.

Variationsrik valstugekompetens

Häromdan gick jag och hälsade på i alla valstugor som stod uppställda utanför Sollentuna centrum. Jag hade en del opolitiska frågor och förslag. De mottogs mycket olika av de olika partiföreträdarna. En del var kunniga andra verkade snudd på korkade. Det är nog inte lätt att få partimedlemmar att ställa upp i valstugorna och "slänga käft" med väljare. 

Hos Moderaterna mötte jag bl.a. en riksdagsledamot. Hon bor ett kvarter från mig och var kunnig, men kunde dock inte svara på alla mina detaljfrågor om kommunen, trots att hon även sitter i kommunfullmäktige och dessutom är ordförande i det kommunala bostadsbolaget.

Men hon tog mig på allvar. Att hon var yrkespolitiker på heltid märktes.

Liberalt försvar

Nästa valstuga var liberal. Där lyssnade man och det var okej. Men sen kom deras kommunalråd dit. När jag tog upp mina frågor gick hon i förklarande försvarsposition, vilket kändes dåligt. Hon skulle bara ha lyssnat, nickat och varit allmänt trevlig.

När jag klagade över ogräset som växer överallt i min kommun berättade hon att kommunen ska anställda en kommunträdgårdsmästare. "Men han kommer väl inte vara ute och rycka ogräs längs gatstenar och vid övergångsställen", blev min kommentar,

Jag lämnade den liberala stugan och gick vidare.

Kristen walk-over

Jag kom till Kristdemokraterna. Deras bod var bemannad av bl.a. en äldre herre, som svarade på mina frågor genom att hänvisa mig till liberalernas kommunalråd i stugan bredvid. Mycket märkligt.

Vaknade till sent

Sen blev det miljöpartiklarnas tur, där en kille i 20-årsåldern var bemanningen. Har var till en början tämligen ointresserad men när jag tog upp mitt förslag om att låta konstnärer dekorera de stora, gråa husgavlarna på miljonprogramshusen vid Malmvägen i Sollentuna vaknade han till.

Han gav mig en röstsedel och tyckte att jag skulle personrösta på honom.

Intresserad kommunist

Sedan var turen kommen till kommunisterna, dvs. de som numera kallar sig Vänsterpartiet. Där var en trevlig kvinna i min egen ålder. Hon storgillade mina idéer om gästbrygga i Edsviken, konst på Malmvägshusen m.m. och hon gav mig sin mejladress och bad mig skriva ned min förslag och skicka henne (vilket jag givetvis har gjort).

Zombie-sosse

Så var det sista anhalten, sossarna. En yngre man stod där, försökte lyssna på vad jag hade att säga och såg ut som han inte förstått vad jag pratade om. Han var totalt ointresserad, så hustrun och jag lämnade honom och gick hemåt för att få en eftermiddagsfika.

Det är alltså mycket olika personer som bemannar partiernas valstugor.

Samlande styre bäst för Sverige

Valet, ja... Hur det än går så blir det svårt att få fram en regering. Men det som är mest skrämmande är att ca 30 % av valmanskåren sympatiserar med kommunister (V) och nazister (SD) - ideologier som dödat hundratals miljoner människor under 1900-talet.

För Sveriges skull borde vi få en samlingsregering med S och Alliansen (C, L, KD och M). Övriga partier - inklusive MP - kan lämnas utanför.

Sen kunde man tillsammans sätta igång och förändra Sverige i rätt riktning och med långsiktiga spelregler.

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.

Dålig kunskap efter 22 år i Sverige

Invandring och integration är ett ämne som vållar känslor. Det är dessutom politiskt laddat. Starkt förenklat är det så här: Vänsterut (Fi, V, MP) är det inga problem med invandring, hederskultur m.m. Högerut (främst SD) är det roten till allt ont och alla problem. Övriga är mittemellan. Nu har fler och fler fattat att svenska språket och kunskap om hur Sverige fungerar är nyckeln till en fungerande integration.

Diverse borgerliga politiker föreslog för några år sedan krav på svenskkunskaper för att få svenskt medborgarskap och tak för hur många invandrare vi kunde ta emot samt könsundersökning av unga muslimtjejer. Då blev det ett himla liv och beskyllningar om rasism m.m. Locket lades på av kulturmaffian och vänsterjournalister som styr medierna.

(På 1960-talet var det länsstyrelserna som beslutade om svenskt medborgaskap. Då krävdes intyg på att man kunde tala, läsa, skriva och förstå svenska för att bli svenne på riktig. Varför det kravet togs bort vet jag tyvärr inte.)

Nu har mittenpartierna vaknat till och börjat ändra sin integrationspolitik. Man har - dock allt för sent - förstått att svenska och kunskap om Sverige är nödvändigt för att få våra nya svenskar i bl.a. arbete. Att prata högt om detta är inte längre rasistiskt även om det ännu inte är helt salongsfähigt.

Var svensk medborgare

Häromdan åkte jag taxi. Chauffören var invandrad från Kongo Kinshasa, men svensk medborgare, och vi kom att prata om det förestående valet. Han visste inte vad han skulle rösta på. Han funderade på att rösta blankt. Jag föreslog att han skulle välja parti efter vilken ideologi han sympatiserade med, dvs. om han var kommunist, socialist, liberal, konservativ eller nazist - förenklat sett.

Eller om han hade åsikter om detaljfrågor så kunde han gå in på "Valkompassen" och få se vilket parti hans åsikter stämde med.

"Ja, man måste ju rösta", sa han. "Om du inte vill rösta så behöver du inte det", svarade jag. Något förvånad blev han då. Han trodde nämligen att man var tvungen att rösta i Sverige. Då blev jag förvånad och frågade hur länge han varit i Sverige. "Tjugotvå år", blev svaret.

Bristande kunskaper

Han hade alltså varit i Sverige i mer än två decennier, pratade halvbra svenska och visste inte hur svenska valet fungerade. Trots att han var taxichaufför visste han inte helt säkert hur han körde från Sundbyberg till Sollentuna.

Men han var svensk medborgare. Sic!

En smart pillernasare på apoteket

Hur gör man när den medicin man ska hämta ut inte finns i rätt mängd på apoteket? Går till ett annat apotek. Sedan ytterligare ett annat. Slut överallt.  Sen då? Jo, träffar en smart och serviceinriktad receptarie som har en lösning.

Min doktor hade skrivit ut Betapred-piller som jag ska ta om en uppretad geting angriper mig med sin gadd. Jag är överkänslig när det gäller getingstick. Receptet var på trettio piller. Men just den dosen var slut på mitt apotek i Sollentuna.
 
Jag gick till ett annat apotek. Slut även där. "Be din läkare skriva ut en burk med 100 piller. Dom har vi i lager men inte förpackningar med bara 30 piller" var beskedet jag fick.

En smart receptarie

När jag var i Bergslagen passade jag på att besöka apoteket i Lindesberg. Där hade man inte heller 30-pillerburkar. Men receptarien var smart och fann på råd. Hur gjorde han då?

Jo, han tog fram en burk med 100 piller, hällde ut pillren på ett A4-ark och räknade fram 30 piller som han hällde tillbaka i burken och lade undan de övriga 70. Vips hade jag fått min rätta förpackningsstorlek. Smart.

Jag fick givetvis betala för alla 100 pillren.

Det blev ingen kilt för mig

Skottland har alltid fascinerat och intresserat mig - från allra tidigaste barnsben till ålderdomen. Jag var nyss där på en gruppresa; det var 41 år sen sist. När jag var i tolvårsåldern fick jag min moder att sy mig en kilt (fast det var nog mer något åt kjolhållet). Sen hängde jag en av hennes avlagda handväskor i en rem om magen och lekte skotte i min ensamhet. Att visa upp sig var inte att tänka på.

Jag köpte en bok om Skottlands historia för pengar som jag sparat ihop själv och lusläste allt om klanerna, kungarna, slagen och slotten. Till och med regentlängden med namn och årtal kunde jag rabbla som Fader Vår.

Jag lyssnade även med intresse på väderleksrapporterna för att få höra när Skottland nämndes. Det var mest lågtryck, vill jag minnas.

Min dröm har alltid varit att skaffa en riktig kilt med tillbehör. Nu inför gruppresan googlade jag runt för att kolla priser m.m. "Nu djävlar ska det bli av",  tänkte jag.

En kiltmundering kostar många tusen

Det är otroliga mängder med rödrutiga souvenirer i Skottland. Butikerna med detta innehåll låg på rad efter varandra i varenda stad och samhälle vi besökte. Det mesta var säkert tillverkat i Kina. En del saker var faktiskt det, vilket framgick av texten på etiketterna.

I de större städerna, som t.ex. Inverness, Glasgow och Edinburgh, fanns det riktiga kiltbutiker. Trots protester från den medföljande hustrun gick jag in i en del av dem. "För att kolla runt lite", som jag sa till henne sådär lagom nonchalant och ointressant.

En kilt med tillbehör är inte direkt gratis. För att få en hel utstyrsel med kilt, skjorta, slips, manschettknappar, pläd över axeln,  jacka, väst, bälte med spänne, sporran (magväska), kiltspänne, sockor, skor, kniv (i sockan) m.m. får man punga ut bortåt tiotusen spänn. Jag skulle tro att en svensk folkdräkt kan kosta ungefär lika mycket.

Men jag hade tänkt mig en enklare variant med bara kilt, sporran och sockor. Sen kunde jag komplettera på hemmaplan med skjorta, kavaj, skor m.m. Men det hade ändå handlat om flera tusenlappar.

"Vad ska du med en kilt till?" undrade hustrun varje gång jag stannade utanför ett skyltfönster med kiltar. "Du kommer ha den max en gång, sen aldrig mer". Jag var tvungen att hålla med henne.

Tusentals olika tartanmönster

Sista dagen på resan tvingade jag med mig hustrun in i en seriös kiltbutik i Edinburgh och började prata med den kiltförsedde manlige expediten.

Det skulle gå att ta mått i butiken och välja mönster, få kilten uppsydd och skickad hem till Sverige. Men det skulle ta några veckor. Varje äkta kilt måste alltså måttsys för varje användare.

Killen i butiken berättade att det fanns ca fyratusen olika mönster. Eftersom jag inte har någon som helst koppling till någon skotsk klan undrade jag om det fanns några mönster kopplade till geografin. Jodå, både Glasgow och Edinburgh samt öar, bl.a. Hebriderna, Skye, har egna tartanmönster. Bara att välja.

Jag undrade hur ofta kiltkillen i butiken använde sin kilt. Det var i stort sett bara på bröllop och liknande tillställningar. Han berättade att han varit på bröllop i Skåne och då bar han sin kilt.

Det blidde ingen kilt för mig

Det blev ingen kilt för mig. Hustrun har nog rätt: när ska jag använda den? Däremot tog jag en broschyr med måttagningsanvisningar m.m. samt mejladressen. Så rent teoretiskt kan jag beställa en kilt här hemma, få den uppsydd och levererad. Men då får jag göra det i smyg så inte hustrun ser det.

Vem vet, nån dag kanske jag gör det. Jag kan ju vara olydig om jag vill.

PS. En kilt köpte vi i alla fall. I en turistshop. En mindre modell till vårt yngsta barnbarn som precis fyllt fyra år. Den passade perfekt på henne. Dessutom köpte jag till mig själv ett par skotskrödrutiga kalsingar. Det köpet gillade hustrun i alla fall. Alltid något.

Ange antalet kalorier och sockerhalt på drycker

Vi i Sverige är på väg att bli allt för överviktiga. Det är inte bra, generellt sett, och kan leda till en lång rad sjukdomar. Det finns mängder med tips på olika dieter för att gå ned i vikt. Var och en blir salig på sin tro. En del har insett att det går att tjäna pengar på folks önskan om lägre vikt. Socker och kalorier är stora bovar. Därför bör det vi stoppar i oss ha upplysningar om just detta. Men så är inte alltid fallet.

När det gäller att gå ned i vikt tror jag den enklaste - men kanske svåraste - metoden är bäst. Den är dessutom gratis och kräver inga piller, böcker eller andra hjälpmedel. Metoden går ut på att äta mindre och röra mer på sig. Lätt att säga. Men svårt i praktiken att leva upp till.

Alkoholfritt visar kalorierna

Jag har börjat dricka mer alkoholfri öl i stället för starköl. Det går bra. Smaken på de flesta sorterna är ok, som Carlsberg, Heineken och Falcon. Men Mariestads är odrickbar, den smakar halm. Den alkoholfria är dock fortfarande rätt dyr, betydligt dyrare än t.ex. vanlig 2,8-pilsner.

Det är inte bra. Därför borde priset på alkoholfri öl vara mycket lägre. Alkoholskatten torde vara i stort sett noll, vilket borde påverka priset nedåt, jämfört med t.ex. starköl.

Ett plus är att det alkoholfria ölet på etiketten har uppgift om antalet kalorier per deciliter, dvs. 20 kcal. Uppgift om kaloriinnehåll saknas på alla andra och starkare ölsorter.

Det är ju helt fel! Men det kanske är medvetet från tillverkarna att mörka hur många kalorier jag får i mig när jag sveper en starkbärs? Eller också är det väl EU-som ligger bakom. Det brukar ju ofta skyllas på EU när något i Sverige borde vara annorlunda.

Sockerhalt bara på hyllkanten

När det gäller viner är uppgift om sockerhalten i antal milligram angiven i hylletiketten hos Systembolaget. Men inte på flasketiketten eller på kartongen. Det är också märkligt.

Populära viner har ofta en hög sockerhalt, som kan variera mellan tre och 15 milligram. Vissa boxviner sötas extra för att falla törstiga svenskar i smaken och därmed sälja bättre. Flera utländska boxviner kommer till Skåne i "lös vikt", där de sockras och fylls på kartonger för vidare spridning till landets systembutiker.

Jag tycker att sockerhalten även ska anges på vinetiketterna och boxarna. Men även här kanske EU lägger hinder i vägen?

Jag vet inte. Därför har jag kontaktat Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten och bett om svar.

PS. Här kan du läsa mer om övervikt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Övervikt

Tillägg den 11 augusti: Jo, det är EU som sätter käppar i hjulen. Så här är svaret från Livsmedelsverket:

Inom EU är livsmedelslagstiftningen i det närmaste harmoniserad genom unionslagstiftning. För drycker som innehåller mer än 1,2 volymprocent alkohol behöver ingrediensförteckning och näringsdeklaration inte anges.

EU-kommissionen kommer att lägga fram en rapport om alkoholhaltiga drycker och frågan om sådana drycker i framtiden bör omfattas av kraven på ingrediensförteckning och näringsdeklaration samt skälen till eventuella undantag.