Stämmer beskrivningen på någon du känner till?

Det här är en beskrivning av en person, som är ganska avskräckande. Tyvärr finns de sådana mitt i bland oss. De har en klar sjukdomsdiagnos men saknar själva sjukdomsinsikt. Om du har en chef som uppvisar ett sådant beteende har du inte en chans att klara dig. Det enda du kan göra är att säga upp dig. Känner du till någon som beskrivningen stämmer in på?

Han anser sig vara viktigare och mer betydelsefull än alla andra i sin omgivning. Vilket omgivningen ständigt utsätts för på olika sätt.

Han drivs av rikedom, framgång, makt eller kärlek, oftast allt på en gång, vilket till största del endast är fantasier och rena lögner om dess olika framgångssagor. 

Han speglar sig i andra för att kunna dupera omgivningen om sin egen förträfflighet, och därmed duger enbart andra "viktiga" och "betydelsefulla" personer som sällskap.

Han har ett överdrivet behov av att stå i centrum. Vill du boosta hans redan uppblåsta ego kan du inte ge nog med bekräftelse. Men förvänta dig absolut inget tillbaka.

Han har orealistiska uppfattningar om sina egna rättigheter.  Eftersom anser att allt kretsar kring det egna jaget, sätter han upp helt egna spelregler som han dessutom förväntar sig att andra ska spela efter helt utan att ifrågasätta.

Han utnyttjar skamlöst andra för att uppnå sina egna mål. Han tar till exempel gärna åt sig äran för andras framgångar och saknar empati och har därmed ingen som helst förmåga att sätta sig in i andras känslor. Detta är ett av de starkaste personlighetsdragen som ofta leder till kraschade relationer och allmän förstörelse.

Han tror att andra är avundsjuk på honoom, men är ofta själv avundsjuk på andra vilket leder till sociala konflikter där hans  enda mål är att förstöra för dem som han är avundsjuk på.

Han har ett högfärdigt och/eller arrogant beteende som är olidligt att utsättas för.

Personen i fråga är charmig och karismatisk, för att i nästa sekund utöva diverse härskartekniker. Det är flytande och motsägelsfulla övergångar mellan att lyfta upp och trycka ner, vilket skapar stor förvirring.

Personen i fråga kan aldrig någonsin ha fel, har ett stort behov av att vara i centrum och som utan att blinka tar åt sig äran för andras framgångar.

Vem kan detta vara?

Jo, jag skulle gissa att du tror att detta är en beskrivning av Donald Trump. Nä, det är det inte. Det  är i själva verket en beskrivning av en narcissist.

 

Stoppa den farliga blomsterlupinen!

Blomsterlupinen (Lupinus polyphyllus) är en vacker trädgårdsväxt som fördes in i Sverige i början av 1800-talet. År 1870 upptäckte man den förvildad. Nu är blomsterlupinen spridd i stora bestånd i landet, inte minst i Bergslagen där den täcker kilometer efter kilometer längs vägar och järnvägar. Men det går att få stopp på den. 

Den är vacker när den blommar. Många värnar den utan att veta att den slår ut våra inhemska ängsblommor som prästkragar, mandelblom, kattfot och blå viol m.fl. Lupinen alstrar kväve som våra vanliga ängsblommor inte tål. De vill ha mager jordmån, lägger av och dör. På en meter vägren kan finnas 100 olika örter. När lupinen spritt sig där finns bara en handfull kvar.

Jordbrukets förändring har gjort att våra ängsmarker nästan försvunnit. Ängens blomstermångfald finns nu i ställer längs våra vägrenar. Där kommer de också att försvinna om vi inte stoppar blomsterlupinen

Blomsterlupinen är vacker på försommaren. När den satt frö är den anskrämligt ful. Fröskidor och blad är dödligt giftiga för oss människor. Fröna kan leva i mer än 50 år. Den är en artfrämmande och skadlig (invasiv) ört, liksom även jättelokan som kan ge brännskador.

Båda växterna är så giftiga att de enligt Naturvårdsverket måste brännas. De får inte läggas på kompost eller tillsammans med annat trädgårdsavfall.
Blomsterlupinen bör tas bort innan den bildar frö och helst grävas upp med rötterna. Det är inte lätt att bli av med skräpet eftersom det måste brännas. Återvinningsstationerna ska numera ta mot invasiva växter som blomsterlupiner i plastsäckar, där de läggs bland annat brännbart avfall. 

Att helt utrota blomsterlupinen går inte. Men det går att hejda den där den inte brett ut sig utan bara finns i enstaka bestånd längs våra vägrenar, bl.a. i Bergslagen. 

För bara ett par år sedan fanns inte dessa bestånd av lupiner. Om inget görs kommer snart vägrenarna enbart bestå av den invasiva och giftiga blomsterlupinen.

Att göra något i år för att stoppa lupinen är nog för sent. Den står nu i praktfull blom, som snart övergår i fula och giftiga fröställningar. Fröna kommer att spridas när väghållaren kommer med sitt slåtteraggregat och röjer diken och vägrenar.

Förslag inför nästa vår och försommar 

Så här kan man göra i varje län som är drabbat av lupinen:

1) Länsstyrelsen bildar med andra intressenter, som hembygds-, naturskydds-, fågelskådar- och andra naturintresserade föreningar en aktionsgrupp kallad ”Stoppa lupinen!”. 

2) Gruppen bjuder in föreningarnas medlemmar, dvs. i stort sett hela befolkningen till en ”Lupinutrotningshelg” strax före midsommar när lupinen står i blom.

3) Den helgen går alla ut med liar, spadar, sekatörer, sopsäckar (och fika) och avlägsnar alla blommande blomsterlupiner längs vägarna i länet, framför allt alla enstaka bestånd.

4) De som deltar i utrotningen får en lott för varje full sopsäck som lämnas till de uppsamlingsställen som länsstyrelsen i samråd med Trafikverket ordnat i länet.

5)  Helgen avslutas med att de olika lokala föreningarna ordnar olika jippon, t.ex. korvgrillning m.m.

6) På länsstyrelsens hemsida kan man veckan efter se vilka lottnummer som vunnit någon av de vinster som olika företag skänkt. Vinsterna hämtas hos länsstyrelsen.

7) Sopsäckarna med lupiner förs under veckan genom respektive kommuns försorg till avfallsanläggning för bränning.

Detta upprepas varje år tills blomsterlupinen gett upp och lämnat länet för gott. 

Resultat: Vägrenarna kommer att vara fulla med vackra ängsblommor där våra pollinerande insekter trivs och ger oss fortsatt biologisk mångfald.

Görs inget får vi en biologisk enfald.

Palmemordet: Räta ut alla frågetecken

Nu är förundersökningen om mordet på Olof Palme avslutad. Notan är 600 miljoner kr. "Skandiamannen" Stig Engström är utpekad som gärningsman. Skönt, nu kan vi lägga detta trauma bakom oss.

        Nja, jag tycker trots allt inte det. De undersökande journalister (som även lite nedsättande kallas "privatspanare") har pekat på många obesvarade frågor. Det kan vara dags att få dem besvarade?

Jag gillar konspirationsteorier och har med stort intresse läst flera böcker om mordet på Olof Palme. Det är mängder med konstigheter som redovisas. Många är belagda med skriftlig dokumentation, som vittnesutsagor, polisprotokoll, foton m.m. Andra är spekulationer eller fria fantasier.

Det är otroligt många frågor som redovisas. Författarna ger i vissa fall sina svar, men är de korrekta?

Jag tycker att en ny Palmekommission skulle tillsättas. Uppdraget ska vara att i möjligaste mån svara på eller förklara de frågor som bl.a. "privatspanarna" ställt. En del går säkert att svara på och ge vettiga förklaringar till. Andra kommer nog alltid att vara obesvarade.

I de böcker jag läst redovisas många konstigheter: Varför fanns det två ambulanser? Varför hade Lisbet Palme en annan kappa på sig på Sveavägen än den hon hade när hon klev ur ambulansen vid sjukhuset?

Var Holmér i Borlänge och var finns hotelliggaren? Varför har många som varit inblandade på olika sätt dött under mystiska omständigheter? Varför blev Holmérs fru Ingrid överfallen och hotad av två "utländska" män som talade engelska?

Detta är bara några frågor som "privatspanarna" ställer. Det finns många, många fler. 

Jag tror inte att det var en ensam galen gärningsman. Det är för många frågetecken kvar.

Ska vi ha statliga bordeller?

Skatteindrivare lär vara världens näst äldsta yrke. Det äldsta lär vara prostituerad. Båda yrkena finns i Sverige, vilket är okej. Att vara kund hos Skatteverket eller Kronofogden är också okej men inte att vara kund hos en prostituerad. Det är straffbart.  En klar majoritet av de som säljer sin kropp gör det inte av fri vilja. De prostituerade kvinnorna, oftast från Afrika eller länder i östra Europa, är utsatta för trafficking och har lurats hit till det.

Bordeller, prostitution, trafficking m.m. har blivit aktuellt på grund av att en TV-kändis togs på bar gärning (sannolikt även med byxorna nere) när polisen gjorde ett tillslag mot en bordell i Stockholm.

Mannen i fråga - Paolo Roberto - berättade i en TV-intervju att tjejen han satte på förmodligen inte ställde upp frivilligt.  Därför riskerar han att dömas även för nån form av våldtäkt. 

Samtidigt höjs röster för strängare straff för den som köper sex. Man vill även kunna straffa svenskar som köper sex utomlands - trots att det inte är straffbelagt i landet i fråga. Det sistnämnda är diskutabelt, rent rättsligt juridiskt, anser en del.

Under krig har det förekommit statliga bordeller där soldater haft möjlighet att avreagera sig. Jag vet dock inte om Sverige hade den servicen till sina soldater i början av  1800-talet när vi utkämpade vårt senaste riktiga krig.

Under 1970-talet i Sverige kom porrklubbarna som erbjöd visning av porrfilm (internet fanns inte då). liveshower där ett par kopulerade inför publik samt även en del sexuella tjänster, som t.ex. avsugning med gummi på för en 50-lapp. Säkert förekom även mer avancerade tjänster.

Horor, skarn eller fnask som kvinnliga prostituerade kallas har förekommit i en mer exklusiv form, som så kallade eskortflickor. Företag har erbjudit sin VIP-kunder sådana för att få affärer i hamn. LM Ericsson fixade horor år Thailands ÖB när han var här för att handla försvarsmaterial. Men det var många år sedan.

Den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer nyttjade prostituerade unga tjejer, vilket med emfas förnekades av bl.a. statsministern Olof Palme, som alltså ljög men kom undan med det. Detta har Leif GW Persson pratat om många gånger. Dagens Nyheter som skrev om det tvingades göra avbön trots att det var sant det som skrivits.

Allt detta visar att det finns behov av prostituerade. I andra länder har man fattat det, som t.ex. Tyskland. Där är "sexarbetarna" organiserade och med jämna mellanrum läkarundersökta och accepterade. Likadant i Nederländerna med sitt "Red Light District" i Amsterdam.

Men i Sverige är det tillåtet att sälja sex men inte att köpa det. Ju mer man kriminaliserar sexdriften desto mer trafficking får vi. Varför inte inrätta statliga bordeller? Frågan kan ju alltid ställas. De kunde administreras av t.ex. Folkhälsomyndigheten, Försäkringskassan eller Socialstyrelsen.

Om det skulle ske - vilket jag inte tror - så blev det sannolikt i stället en ny myndighet med regioner och distriktskontor som fick uppdraget. Statens bordellverk (SBV) kunde den heta.

För några decennier sedan föreslog min f.d. arbetskamrat PO, som även var präst i Svenska kyrkan att man borde ha statliga bordeller. Uj, vilken debatt han skapade. Kyrkan tog avstånd från honom.

Vi träffas då och då och tar en öl med ett gäng f.d. arbetskamrater och då frågade jag varför han (då) ville ha statliga bordeller. 

Han sa att han tänkte på alla funktionshindrade som inte kan få utlopp för sin sexdrift. Hans fru hade jobbat med sådana och sett deras nöd.

PS. Fingerad fråga till mig: "Tror du verkligen att det finns några tjejer (och killar?) som vill jobba på en statlig bordell?" Svar: "Ja, det tror jag. Om du får en rejäl lön, har reglerad arbetstid och är fackligt ansluten; har rätt till semester, barnledighet, fri sjukvård och alla andra förmåner som andra arbetande har; kan vägra utföra det du inte vill; har en säkerhetsvakt som har koll på kunderna och kastar ut de som inte sköter sig m.m." 

Fråga: "Hur stor ska lönen vara?" Svar: "Eftersom staten inte driver bordellerna för att tjäna pengar utan för att fylla ett behov så kan lönen vara rejäl, minst 50 - 75 000 kr i månaden med en rejäl pensionsförmån och skattefri kost och logi. Dessutom bör anställningen vara tidsbegränsad med i stort sett ingen uppsägningstid för den anställde. Jag tror det inte blir svårt att hitta dem som vill jobba på bordellen. I stället för att städa toaletter svart för 10 000 kr i månaden kan du jobba några år hos SBV och tjäna en halv förmögenhet, grundplåt till ett eget ägt boende eller ett eget företag."

Fråga: "Tror du verkligen på det här?" Svar: "Nä, givetvis inte. I alla fall inte som samhället ser ut idag. Vänstern, kvinnorörelserna, genusforskarna, jämställdhetsfanatikerna m.fl. skulle sätta både händer och fötter i backen och stoppa ens tanken på det. Det är helt kört."

Vem ska ta ansvar när det är kris i landet?

Vem tar det yttersta ansvaret och ledningen i landet när det är kris? Vi har en kris nu - coronaviruset. Vi har haft kriser förut: Tsunamin. Skogsbränderna. Hur har det gått? Jo, myndigheter, kommuner, regioner agerar mer eller mindre planlöst. Regeringen, som borde ta kommandot och peka med hela handen hukar i buskarna.

Ok, vi har inte ministerstyre i vårt land. Varje myndighet är självständig och ska agera på egen hand med sin instruktion och sitt regleringsbrev m.m. som grund. Det funkar när det rullar på som vanligt i sakta mak.

Men när det uppstår en kris där flera organ måste samarbeta och fatta snabba beslut funkar inte den här ordningen.

Myndigheterna hänvisar till varandra eller skyller på andra, som t.ex. regionerna (f.d. landstingen) eller kommunerna. Ingen tar totalansvaret vid en kris. Det finns bara regeringen eller den som regeringen ger det uppdraget som kan ta det.

När tsunamin drabbade tusentals svenskar i Thailand dröjde det mycket länge innan staten tog någon form av ansvar. I stället var det reseföretagen som fick gripa in.

Vid de stora skogsbränderna fanns det ingen samordnad ledning av bl.a. räddningstjänsterna. Varje kommun agerade på egen hand. Staten hukade och höll sig borta.

Nu är det pandemin som skapat kris i landet. Varje myndighet jobbar med sitt. Många är det. Olika besked. Sen har vi regionerna och kommunerna som inte heller kan samarbeta med varandra till fullo.

När jag jobbade fick vi öva krishantering. Den gamla organisationen ersattes av en krisledning som fick befogenhet att leda och peka med hela handen. Det var ju en självklarhet. Det funkade inte annars.

Sverige saknar en krisledning värd namnet i dessa pandemitider. Statsministern håller sig i kulisserna och hänvisar till andra. Jag anser att regeringen inte tar sitt ansvar. I andra länder ser man regeringschefen, som t.ex. Merkel i Tyskland, ta ledningen.

Trots det får sossarna och Löfvén höga opinionssiffror. Jag fattar det inte.

Det ska bli intressant att se när regeringen tänker tillsätta den kommission som ska utreda hur pandemin har skötts. Men det ska bli än mer intressant att se vad den kommer fram till när det gäller den övergripande ansvarsfrågan.

Först tsunamin, sen skogsbränderna. I båda fallen kom man fram till att det behövdes en annan ordning när landet krisade. Men inget vettigt hände. Jag är rädd att det blir likadant nu.

Även jag har lurats att investera i bitcoin

Bedragare har satt i system att vi fejkade annonser på facebook lura främst äldre att satsa pengar som utlovats snabbt ge extrem god avkastning. En kvinna, tillika fattigpensionär, lockades och lurades att låna en miljon som placerades i bitcoin. Skojarna hade lyckats bygga ett förtroende och snodde hennes alla pengar. Allt var bara båg och nu har hon fått lämna både villan och sommarstugan för att betala lånet.

Jag gick också på deras lockande annons i vilken en känd TV-profil berättade hur han snabbt gjort en stor förtjänst genom att satsa pengar hos annonsörens företag.

Min fru tycker att jag lätt går på sånt här och hon har förbjudit mig att satsa pengar på tvivelaktiga transaktioner. Trots det gjorde jag det.

TV-kändisen Ellsberg verkade så pålitlig och förtroendeingivande. "Kan han så kan väl även jag" och gjorde årets blunder. Minsta belopp man kunde satsa var 250 euro, alltså lite drygt 2 500 kr. Jag klickade och betalade min summa med mitt kontokort.

Jag fick direkt flera mejl med finstilt text på engelska som jag givetvis inte läste. Jag förstod så mycket i alla fall att jag hade öppnat ett konto hos ett investmentbolag på Cypern. Nu kunde jag böra handla.

Det gjorde jag inte. För nu hade jag läst vidare de kommentarer som fanns på Facebook och förstod direkt att det här var bedragare som var i farten. Alltså måste jag avsluta kontot och få pengarna tillbaka. Och det snabbt.

Jag kontaktade först min bank och bad dom stoppa min 2 500 kr att nå Cypern. Det gick dock inte.

Nu började i stället en lång och tidsödande mejlväxling med företaget på Cypern. Jag hade kontakt med många olika personer som ibland gav olika besked. Jag kände tydligt att man inte ville släppa taget om mig då man även ringde mig flera gånger.

Jag sa på svenska till dom som ringde och pratade engelska att jag var svensk och inte förstod vad dom sa. Då blev jag i stället uppringd av en person som pratade svenska. Jag la på när dom ringde och sedan slutade jag att svara.

Min mejlväxling gav vid handen att jag inte hunnit få något konto öppnat hos dom, så varför inte  returnera min insats. Men se det gick inte. I stället var jag tvungen att öppna ett konto hos dem, något som jag gjorde. Där satt sen mina pengar.

Jag skrev att min fru hotade att ta ut skilsmässa om jag inte fick pengarna. Ständigt dök det upp mejl med nya krav om jag ville ha pengarna tillbaka. Jag skulle bl.a. skicka in bevis på att jag var jag. Det gjorde jag genom att göra en gruppbild på mitt pass, körkort och id-kort.

Den bilden dög inte utan jag fick göra separata bilder på dokumenten som jag mejlade till dem.

Nu måste det väl räcka, tänkte jag. Men jag hade fel. Nu ville man ha kopia på en telefon- eller elräkning med mitt namn och min adress. När dom fått bilder på dessa dokument var man nöjd.

När jag undrade när jag kunde få tillbaka mina 2 500 kr kom ett nytt besked. Då jag inte använt mitt konto hos dem och inte hade gjort någon transaktion så måste man ta ut en avgift på 80  euro. Jag skulle alltså i bästa fall bara få tillbaka ca 1 700 kr.

Jag förutsatte att man skulle återföra pengarna till det kreditkort som jag använt för betalningen till dom. "Nä, det går inte utan du måste ge oss bankkonto" blev svaret. Jag lämnade uppgifter om mitt bankonto med oban-nummer m.m. för att göra det redo för en utlandsinbetalning, som skulle dröja ett par veckor.

Till slut fick jag tillbaka mina pengar men hade blivit blåst på 800 kr. Hela processen hade tagit drygt en månad. Trots allt kom jag lindrigt undan.

Det var nog hotet att min fru skulle lämna mig som tog skruv.

"Låt dem dö. De kostar bara pengar"

Vi har över 4 000  döda i coronapandemin. De flesta är gamla och har dött på äldreboenden där en majoritet dessutom är dementa. Det är givetvis ett underkännande av äldrevården i vårt land, en vård som var undermålig och kritiserad innan pandemin. Ett eftersatt område, trots allt tal om en värdig vård för våra gamla som byggde landet. Jag tror tyvärr  att "man" tänker så här: "Låt dom dö då dom bara kostar pengar och inte bidrar med något".

En gammal dement människa är äcklig. Ful och skrynklig, dreglar, har blöjor och liggsår, går inte att komunicera med, blir våldsam, elak och lyder inte. Skapar bara problem. Dessutom kräver hon vård och omsorg som är en stor utgiftspost för kommuner och regioner.

Så kommer pandemin! De gamla, multisjuka och dementa dör som flugor. Ge dem bara pallitativ vård så dom inte har ont så blir vi av med dom på några dagar. Skönt, vi får budgeten att gå ihop.

Sant eller inte? Det finns givetvis bra äldreboenden med hängiven och kunnig personal som gör allt för att de gamla ska ha det så bra som möjligt. Men jag undrar om det inte lite varstans hos dem som har hand om pengarna tankar åt det här hållet finns.

Coronan har gjort det möjligt att inte göra det man borde göra. Låt dom gamla och sjuka dö. De kostar bara pengar och bidrar inte med något. Ok, jag medger att det låter cyniskt. Men, men...

Det pratas om att man ska tillsätta en kommission som ska undersöka och utreda hur vi har agerat i dessa pandemitider. Har landets "strategi" varit framgångsrik? Gjorde vi rätt? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Vem hade ansvaret?

Ja, det är många frågor som kräver svar. Men varför vänta med utvärderingen tills pandemin klingat av om ett år? Då är mycket glömt och raderat. Nä, kör igång med uppföjningen nu!

För övrigt ser jag en risk att vi - dvs. våra politiker, myndigheter m.fl. - inget lärt. När detta sattyg är borta återgår nog det mesta till det vanliga.

Risken är att sjukvården vid nästa pandemi saknar munskydd, förkläden och respiratorer. Och att äldrevården fortsatt bara är ett dödens väntrum för vi som då är inlagda där.

Ny artikel om C-byråns "spionkvinnor"

I tidningen "Bilkåristen" som är medlemstidning för Sveriges Bilkårers Riksförbund finns i  nr 2/2020 en artikel med rubriken "Kvinnor i rikets hemliga tjänst".
Även här nämns Jane Horney, alltså ytterligare ett erkännande att hon jobbade för C-byrån.

I artikeln berättas om  C-byråns kvinnor som under kriget gjorde Sverige ovärderliga tjänster utan att få något för det.

Tvärtom. De trakasserades, några fick lämna landet och en - Jane Horney - fick plikta med sitt liv.

Att de nu fått viss upprättelse kan de tacka den kände TV-producenten och författaren Jan Bergman, vars mor Inez var en av dessa kvinnor. Han skrev boken "Sekreterarklubben" som kom ut 2014 och som handlar om dessa kvinnor.

Vill du läsa artikeln kan du kopiera den här länken och söka: https://bilkaren.se/wp-content/uploads/2020/04/bilkristen2002web.pdf . Sedan skrollar du fram till sidorna 20-22.

PS. Det är jag som skrivit artikeln, därtill uppmanad av kapten C vid Must (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten). Den har även publicerats i Svenska Lottakårens digitala medlemstidning.

Bekräftat att Jane Horney jobbade för C-byrån

Jane Horney var den enda svenska kvinna som blev avrättad under andra världskriget. Hon anklagades av danska motståndsrörelsen för att vara tysk spion, vilket var helt felaktigt. Anledningen till att hon dödades var nog i stället att hon visste för mycket om motståndsrörelsens tveksamma förehavanden, som efter kriget kunde skada dess rykte.

Mycket har skrivits om Jane Horney. Inte bara böcker utan även massor av tidningsartiklar. Även en uppmärksammad TV-serie har gjorts. Den visades i svensk TV på 1980-talet och försökte stoppas helt av danskarna. De som gjorde serien mordhotades och trakasserades.

Jane Horney var städslad av den svenska hemliga militära underrättelsetjänsten som hade det informella namnet "C-byrån". Den bildades i slutet av 1930-talet och lades ned 1945 när kriget var slut. I stället kom ersättaren "T-byrån".
Bilder på Jane Horney (Källa: Horneys släktarkiv)

Hennes uppdrag var först som informant. Hon var en av flera kvinnor som C-byrån anlitade som ett slags "frilansande konsulter" med uppdrag att röra sig i Stockholms innekretsar för att lyssna och rapportera. Flera av dessa "hemliga" kvinnor arbetade på olika tyska företag och organ.

Men när Jane Horney blev "bränd" blev hon i stället kurir mellan tyskar i Köpehamn och den svenska C- byrån.

Sverige hade nämligen tillsammans med amerikanska OSS (föregångaren till CIA) och delar av den tyska militära underrättelsetjänsten -  som var Hitlerkritisk - börjat att planera för ett Europa efter kriget. Det handlade mycket om att stoppa Sovjets kommande inflytande.

Detta ytterst hemliga trepartssamarbete gillades inte av den brittiska underrättelsetjänsten MI6 som inte var sams med OSS. MI6 tipsade helt felaktigt den danska motståndsrörelsen att Jane Horney var tysk spion. Den som var chef för den delen av MI6 hette Kim Philby, en känd rysk spion.

Jane Horney sköts till döds på en fiskebåt i januari 1945 och kroppen sänktes i Öresund.

Det officiella Sverige erkände aldrig att C-byrån funnits och ännu mindre att Jane Horney arbetat för byrån. Flera källor har hävdat att hon jobbade för den svenska hemliga polisen, andra att hon var en naiv och godtrogen äventyrerska som agerade på egen hand.

Det är först nu som det officiella Sverige genom den svenska Försvarsmakten har "erkänt" att hon jobbade för C-byrån. Dels genom en utställning och dels genom en tidningsartikel.

Utställningen "I rikets hemliga tjänst" på Armémuseum som invigdes i februari i år lyfter fram några av de kvinnor som jobbade i hemlighet för C-byrån under kriget. En av dem är Jane Horney.

Artikeln i fråga - se bilden nedan - handlar om C-byrån och finns i Försvarsmaktens interna tidskrift "Försvarets Forum" (nr 1/2020, sid. 46-47). Den är skriven av Per Thunholm, verksam som underrättelseanalytiker vid Försvarshögskolan. Artikeln om C-byrån inleds med ett avsnitt om Jane Horney.

På sätt och vis är det en viss upprättelse för Jane Horney även om den är senkommen. Min uppfattning är att det är MUST (den nuvarande svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) som ligger bakom detta.

Fortfarande, efter 75-80 år, är detta ett känsligt kapitel i Sveriges 1900-talshistoria och det är nog en del som inte gillar att Jane Horney erkänts som en "C-byråagent"-

Kriget i Europa slutade för 75 år sedan

I media skriver man att andra världskriget slutade nu - första veckan i maj - för precis 75 år sedan. Det är en sanning med modifikation. Det var Nazityskland som till slut gav upp och kapitulerade villkorslöst till de allierade i Europa. Men kriget mot Japan fortsatte några månader till. Det krävdes några atombomber för att få japanerna att ge upp. Då först slutade andra världskriget.

 När kriget i Europa var slut och länderna låg i ruiner och stora folkomflyttningar ägde rum tog Stalin och hans anhang över stora delar av den världsdelen. Den engelske premiärministern Winston Churchill hade gärna sett att kriget fortsatt - mot Stalin och Sovjetunionen.
Bilden visar en löpsedel från 23 april 1945. 
Det varma andra världskriget ersattes av ett mycket längre kallt krig som inte tog slut förrän Sovjetunionen och det kommunistiskt ockuperade Östeuropa fallit i slutet av 1980-talet.

Japanerna fortsatt dock att kriga mot USA. Det tog slut först när USA atombomat två städer - Hiroshima och Nagasaki - i augusti 1945. Flera anser att det var en onödig terrorbombning.

Nja, hade inte atombomberna fällts hade Japan fortsatt att kämpa, kanske i ett år till. Resultatet hade blivit att många hundratusen fler soldater och civila hade dött. Det glöms bort när man kritiserar president Truman och USA.

(Det borde guiderna på Armémuseum ha lärt sig. Vilket de tyvärr inte har. Dåligt tycker jag. Det är alltid lätt att kritisera USA.)

När Japan gav upp tog USA över styret i landet under några år. Fred slöts först 1951 i San Francisco.