Nu kan jag kalla mig "författare"?

När man har gett ut två böcker kan man ansöka om inträde i Sveriges författarförbund. Då kan man skriva "författare" på sitt visitkort och i sitt CV. Jag har precis kommit ut med min andra bok. Den heter "Blåbärs-Pelle" (90 sid.) och handlar om min morfar och mormor, deras förfäder och ättlingar. Det är ingen bestseller direkt. Upplagan är 100 ex och målgruppen är släktingarna.  

Min första bok heter "Mina kolumner" och är lite tjockare, 228 sidor. Den innehåller de krönikor eller kolumner som jag skrev i Skatteverkets tidning åren 1986-2005. Den lilla boken finns att köpa som print-on-demand hos Vulkanmedia och kostar 170 kr. Det är självkostnaden och jag tjänar inte en spänn på den. Rena välgörenheten, alltså.

Den som skriver texter som t.ex. romaner, noveller eller artiklar är en författare (eller författarinna). I första hand avses de som skriver skönlitteratur. De som skriver annan litteratur kallas ibland skriftställare, journalister och informatörer. 

Ordet författare används även som yrkestitel för den som skriver noveller, romaner, facklitteratur etc. Andra skrivare kan kallas poet, diktare, lyriker, dramatiker, kåsör, krönikör m.m. beroende vad de producerar.

Att jag nu skulle kalla mig författare på grund av mina två så kallade böcker känns förmätet. Jag kommer alltså inte att göra det. Men då jag gillar att skriva kanske jag skulle kunna kalla mig "skribent" eller "möjligen "skriftställare"?

Jag har dock skrivit mycket, mest i form av artiklar och inlägg. Jag började som tonåring med att skriva insändare i min hemstads tidning Nerikes Allehanda. På länsstyrelsen i hemstaden skrev jag massor med olika beslut och protokoll. 

På (Riks)Skatteverket blev det tusentals artiklar i tidningen jag gjorde samt även hundratals promemorior med olika innehåll.

I min blogg du läser har jag krystat ur mig mer än 1 200 inlägg varav du just nu läser nummer  1 237.

Vilka män är det som dödar sina kvinnor?

Sedan 2000 har 315 kvinnor dödats av sin närstående män. Dessa dåd har fått stor uppmärksamhet senaste tiden då fem kvinnor mördats på några veckor. Detta har blivit en het politisk fråga också. Om man ska tro det som medierna för fram så dödas de flesta kvinnorna i sovrummen. Männen är ofta psykiskt instabila eller missbrukare. Svartsjuka och risk att kvinnan lämnar dem är en utlösande faktor. Är det korrekt?

Det är vanligt att dessa männen tidigare misshandlat sina kvinnor. Samhället, dvs. socialtjänst och polis, har känt till missförhållandena sedan tidigare.

Det är helt i övrigt normala och skötsamma män som är förövare. Alltså såna som du och jag. Så sägs det i alla fall. Ingen man som slår är normal. Och det oavsett om slagpåsen är ett barn, en kvinna eller en annan man.

Jag har aldrig slagit någon. Däremot har jag själv blivit slagen. Som barn när jag hade gjort något som inte var bra som t.ex. att ha rivit sönder byxorna på ett taggtrådsstaket eller plurrat och blött ned mig. Sånt straffades jag för som barn på 1950-talet. Att aga ungar var helt okej på den tiden. Både i hemmet och i skolan.

Det var dock mycket sällsynt att att jag fick stryk för "ofog". Vanligare var att straffas med gröt till middag, något som jag verkligen avskydde! 

Stryket utfördes med en mattpiskare på baken. Utförare var farsan. Han slog inte så hårt och inte många slag. Mest för att markera vem som bestämde.

Det stryk och våld som vuxna kvinnor utsätts för av sin makar och sambor är inte jämförbart med barnagan som vi 40-talister fick smaka på.

Jag undrar hur misshandlarna och kvinnomördarna egentligen ser ut. I dagens SvD skrivet Zulmay Afsali en debattartikel om det våld mot kvinnor som är en del av kulturen i Afghanistan varifrån har flytt. Han kopplar det till vad som hänt här i Sverige.

Det är lätt att tolka honom som om det är samma typ av förövare i Sverige som i hans gamla hemland, dvs. att förövarna skulle vara utrikesfödda. Nånstans har jag läst, minns inte var, att flera av förövarna av de senaste kvinnomorden skulle vara det. Sant eller inte? Ingen aning.

Det är inte bra att sådan här teorier får spridning. Det är åter lätt att skylla även detta på invandringen.

Därför vore det bra med mer detaljerad statistik. Hur ser männen ut som misshandlar och mördar sina kvinnor? Unga, gamla, psykfall, missbrukare, svennar, utlandsfödda, låglönade, höglönade, akademiker, engångsförbrytare, tidigare år, nutid m.m. Ja det finns säkert fler variabler att redovisa.

Men man gör det inte. Varför?

Tillägg den 7 maj: I dagens morgonavisa (SvD, sid.7) står rubriken "Mer forskning krävs om mäns våld mot kvinnor". I artikeln hänvisas till en färsk studie från Lunds universitet där man tittat närmare på 3 000 dömda våldtäktsmän. Av dessa var 60 % första eller andra generationens invandrare. Precis som i annan brottslighet är den gruppen överrepresenterad. (Deras andel av befolkningen är ca 20 %.)

Det är därför lätt att dra alla invandrare över samma kam. Men kom ihåg att majoriteten av alla som kommit till vårt land är skötsamma.

Tillägg den 12 maj: I dagens SvD berättas om en undersökning gjord av Göteborgs universitet. Man har kollat en grupp personer som begått mord i nära relationer. I den gruppen var det 16 % som hade utländsk bakgrund, alltså ungefär samma andel som av befolkningen. Den undersökningen borde SD-ledaren Åkesson ta del av.

Lönerna för olika yrken är inte vad du tror?

I mitt förra blogginlägg konstaterade jag att min civila jobbtjänsteställning motsvarade en generalmajors. Men hur var det med lönen? Tjänade en generalmajor mer än en kommunikationsdirektör i en statlig myndighet? Vad tror du? Nej, det gjorde han inte. Medellönen i dag för en generalmajor är 38 500 kr i månaden. Jag hade 53 500 kr i månaden när jag slutade jobba för elva år sedan.

Att prata om vad man tjänar eller har i lön - eller i pension för den delen med - är ett tabubelagt samtalsämne i Sverige. Att fråga någon "Vad tjänar du? " eller "Hur mycket har du i pension?" är lika förbjudet att prata om som "Hur ofta ligger du med din fru?".

Jag skäms inte för att prata om löner eller pensioner. Att kolla olika yrkeskategoriers löner är intressant. Lika intressant är det att låta vänner och bekanta gissa vad t.ex. en polisaspirant eller en soldat har i lön. Eller en undersköterska i hemtjänsten har i snittlön.

Det finns en sajt som heter statsskuld.se där även lönerna för tusentals yrken redovisas. Här är några exempel som du inte hade en aning om. 

Gymnasielärare 37 700 kr

Generalmajor 38 500 kr

Undersköterska, hemtjänst 28 400 kr

Polisaspirant 25 100 kr

Affärsbiträde, dagligvaror 29 600 kr

Skogsarbetare, röjning 25 600 kr

Soldat i armén 21 600 kr

Medellön i Sverige 35 300 kr

GD, myndighet 92 600 kr

Landshövding 92 600 kr

Vad är då medellönen för en kommunikationsdirektör nu för tiden? Drygt 60 000 kr i månaden.

Med generalmajors tjänsteställning

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket var jag större delen av tiden där ansvarig för verkets information. Min titel var "informationsdirektör" och jag satt med i verkets ledningsgrupp, där jag även fungerade som sekreterare. Hade jag haft motsvarande tjänst hos Försvarsmakten hade jag haft generalmajors tjänsteställning.

På min tid på verket var det även "chefsmyndighet" för dagens Kronofogdemyndighet samt även för Valmyndigheten. Så i princip var jag då även "informationsdirektör" för dessa myndigheter. Jag hade alltså  ansvar för det som är tre myndigheter idag.

På min tid var ordet "information" kopplat till sådan verksamhet som i dag kallas "kommunikation". Numera har det som på min tid hette "ADB" lagt beslag på ordet "information" och man talar om "it", dvs. informationsteknik när man menar datorer, nätverk och andra digitala verksamheter.

När man på min tid pratade om "kommunikation" syftade man på SJ, länstrafik och pendeltåg, det som nu kollektivt kallas "infrastruktur". Vi hade då även en "kommunikationsminister" i regeringen.

I dag hade jag kallats "kommunikationsdirektör". En sån finns hos Försvarsmakten och denne är civilanställd. Försvarsmakten har en "omräkningstabell" där de civila tjänsterna jämförs med de militära på motsvarande nivå. En "kommunikationsdirektör" ligger i nivå med en generalmajor. En pressekreterare i nivå med överstelöjtnant.

I den ryska skatteförvaltningen har (i alla fall hade) man militära grader på cheferna. Jag minns hur imponerat förvånad jag blev när jag mötte min ryske motsvarighet då han var på studiebesök hos mig på verket. Han hade titeln "general". Inte så konstigt med tanke på hur svenska försvaret klassar sina civila befattningar.

Jag har alltid tjusats av det militära. Men inte det där med att sova i tält, cykeltolka och äta ur snuskburk. Utan det tjusiga utanverket som uniformer, medaljer, titlar och annat glitter.

Att jag haft en tjänsteställning som motsvarar en generalmajors känns därför extra  kul, framför allt som jag under min tid i lumpen gjorde en inverterad (omvänd) militär karriär. 

Jag ryckte in som malaj och ut som frikallad.

Först max hemtjänst innan äldreboende

En nära släkting är drabbad av den obotliga demenssjukdomen Alzheimers. Hennes närminne är obefintligt. Hon är ensamstående sedan 20 år tillbaka och bor i ett litet radhus. Hon har motvilligt accepterat hemtjänst två gånger i veckan som handlar och städar åt henne. Hon klarar sig utan mer kommunalt stöd tack vara det nätverk som stöttar henne.

I det nätverket ingår en granne, hennes syster och några till. Grannen är en 80-plussare och systern är en 70-plussare som dessutom har en sjuklig make att ta hand om.

Hon som är dement accepterar det stöd hon får. I alla fall för det mesta. En gång när hemtjänsten kom sa hon ifrån. Hon ville inte ha dom springande där. Det tolkades  av kommunens biståndshandläggare som att  hon sa upp sin hemtjänst. Systern fick gripa in och återställa det hela.

Systern fungerar i praktiken som en hemtjänstpersonal plus god man. Hon lägger ett par-tre timmar nästan varje dag åt att ha koll på och hjälpa sin dementa storasyster.  Något hon tycker att hon både måste och vill göra, trots att det är slitsamt. Blod är ju tjockare än vatten.

Systern är orolig och har märkt att den dementa ibland missat att ta sina piller. Hon är inte heller säker på att den dementa äter som hon ska och att det börjar bli si och så med den personliga hygienen.

Några kvarter bort är ett helt nytt äldreboende uppfört som den dementa kan tänka sig flytta till. Det skulle vara bra om hon fick plats där. Då skulle man ha daglig koll på henne, hon skulle träffa andra människor och lillasystern kunde koppla av och slippa det ansvar hon nu tar på sig.

Men det går inte alls, säger kommunens biståndshandläggare. Först måste den dementa få maximal hemtjänst, dvs. besök flera gånger om dan, från morgon till kväll. Innan dess blir det inte tal om placering på äldreboende.

Men det vill  ju den dementa inte ha. Hon vill inte  ha en massa främmande människor springande hos sig.  Och systern, vars tillvaro styrs av den dementas behov,  kan inte släppa kollen och ansvaret för sin storasyster.

Men om scenariot ser ut så här.  Den dementa har halvnaken, undernärd, smutsig och förvirrad tagits om hand utomhus av polisen. Flera kilometer från sin bostad.

Nä, det funkar inte. Kommunen sätter in mer hemtjänst. 

Det finns sannolikt ett regelverk som styr detta. Om det är nationellt eller lokalt vet jag  inte. Men det  finns säkert utrymme för tolkningar.

När man gör bedömningen av hemtjänstbehovet borde man även räkna in det som närstående bidrar med. Det borde vara enklare att få plats på ett äldreboende innan man blivit allt för sjuk.

Jag skulle tro att det är pengar som styr. Det är billigare med hemtjänst än att ha de gamla vårdbehövande på ett äldreboende.

Tillägg den 28 april: Den dementa storasystern har fått utökad hemtjänst. Nu kommer det en "personal" varje morgon för att kolla att hon tar sina piller. Men det har inte gått så bra. Hon vägrar att släppa in dem.

Släkten kanske inte är din släkt?

I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag kartlagt alla ättlingar efter min mormor och morfar. Det har tagit ett år och jag har haft hjälp av olika slag. Men det mesta har jag gjort själv, bland annat att sammanställa alla namn, datum, adresser m.m. Totalt har det - med sambos och ingifta - blivit över 500 personer! 

Mormor och morfar fick åtta ungar, som i sin tur fick 32 ungar. Jag och mina två bröder är tre av dem, resten är våra kusiner. Dessa 32 har i sin tur fått 81 ungar som i sin tur fått 132 som sedan fått 72 ungar. Det blir sammantaget 325 individer som är avkomlingar från mormor och morfar. Bra jobbat!

Det är många syskongrupper det handlar om. En sak som slagit mig är att det inte är helt ovanligt att syskon är osams. "Jag umgås inte med mina systrar". "Henne har jag ingen kontakt med, du får kontakta henne själv". "Jag är inte intresserad av min släkt och besvära mig inte nån mer gång".

En annan sak är att flera kusiner inte är mina kusiner. Det beror på att de har en annan far än den som står som deras far i folkbokföringen.

En kusin gjorde en DNA-koll och då bekräftades hennes misstankar. Hennes pappa var inte hennes biologiska far.

En annan kusin fick veta när hon var i 50-årsåldern att hennes pappa inte var hennes pappa.

Dessa uppgifter stökade till min kartläggning. Ska jag ta med dem och deras barn och barnbarn i min förteckning eller inte? De har ju inte blodsband med min mormor och morfar.

Jag beslutade att ta med dem då de har och har haft sociala band med min morfar och mormor. Jag har även tagit med adoptivbarn och fosterbarn.

All släktforskning är knepig då du inte har en susning om vem som egentligen är far till vem etc. Det enda säkra är i så fall att bara gå på mödernet.

I söndags hade Mr P sin dag, som även var min

För några dagar sedan var det "Gin-och-tonicdagen", vilket jag missade helt. Tog en GT i söndags i stället, när det var den internationella Parkinsondagen. Det tyckte jag att jag var värd då jag haft Mr James Parkinson som min ovälkomne följeslagare sedan 2016. Ja, jag har Parkinsons sjukdom. Det bekräftades året efter då det visade att de piller jag matar Parkinson med hade effekt.

Parkinsons sjukdom har kommit i ropet tack vare filmen "Uje spring Uje" där artisten Uje Brandelius spelar sig själv och berättar hur han fick Parkinson. Filmen är regisserad av Henrik Schyffert. Man kan säga att sjukdomen  fått ett ansikte tack vare Uje och hans film 

Jag har drabbats av den obotliga sjukdomen som fått sin namn efter den engelske kirurgen, apotekaren, geologen och paleontologen m.m. James Parkinson (1755-1824). Han var den förste som beskrev sjukdomen 1817 som ca 60 år senare fick sitt namn av den franske neurologen Jean-Martin Charcot.

Uje Brandelius tyckte det var viktigt att berätta att han hade fått Parkinson. Därför skriver jag dessa rader trots att jag aldrig dolt min sjukdom. Snarare tvärtom.

I mitt fall började mitt ena ben att skaka, vilket jag berättade för min läkare på vårdcentralen. Han remitterade mig till neurologen på Danderyds sjukhus. Det var 2016. Läkaren där var väldigt försiktig med att ställa diagnosen Parkinson.

Först året därpå gjorde hon det eftersom de piller jag fått tog bort mitt skak i benet. Att pillren hade effekt på mig var det bevis hon behövde för att till slut slå fast att jag hade drabbats av Parkinsons sjukdom.

Mr Parkinson har många ansikten och förklädnader. De som fått sjukdomen drabbas på många olika sätt och det kan ta lång tid eller gå snabbt att utveckla Parkinson.

Mitt benskakande håller jag i schack med en sorts piller och de övriga symptomen med ett annat piller. 

Jag är stel i kroppen, tar små steg och närmast staplar fram, högerarmen hänger stel, är vinglig, snubblar på matkanter, kan inte skriva läsligt för hand, har svårt med knappar och dragkedjor och sluddrar i bland när jag pratar. 

Det finns dom som drabbats mycket värre än jag. Att bli deprimerad är ganska vanligt. Där är jag inte ännu, i alla fall inte på grund av Mr Parkinson.

Det är bara att gilla läget och ta det som det kommer. Men bra kommer jag aldrig att bli, snarare sämre och sämre.

Men det gör i alla fall inte ont. Alltid ett plus.

En smart metod att få mig att köpa fler glasögon

De stora glasögonsäljande butikskedjorna börjar alla på bokstaven S. En av dom är känd för att ta bra betalt, ibland dubbelt så mycket som lågprisbutikerna. Jag har haft glasögon sen jag var elva år och har under senare år växlat mellan olika butiker när jag bytt glasögon. För en tid sedan var jag tvungen att besöka min senast besökta butik då jag hade trampat sönder mina bågar. Det var butiken som tar bra betalt, men de har bättre bågar, har jag alltid tyckt.

Mina bågar var alltså trasiga men glasen som kostat 3-4 000 kr stycket, var hela. Därför tänkte jag bara skaffa nya likadana bågar. Jag hade bara ett halvår tidigare kollat min syn och jag var inte i behov av nya glas.

Väl i affären fick jag veta att mina trasiga bågar hade utgått ur deras sortiment så några sådana kunde de inte ordna åt mig, trots att de bara var ett par år gamla. Det var himla synd, då jag trivdes med bågarna.

Nåja, det var bara att ta en tugga i det sura äpplet. Jag insåg att det var bäst att göra en ny synundersökning då det ingick om man skaffade nya glasögon. Optikern hade en mycket modern utrustning, var noggrann och tog tid på sig.

Ögonkollen tog nästan en timme. Min syn var i stort sett oförändrad, bara en liten ändring på ena ögat. Däremot konstaterade den trevliga kvinnliga optikern att jag hade början till gråstarr, som kanske behövde opereras. 

Hon pratade sig varm för att jag skulle prenumerera på mina nya glasögon i stället för att köpa dom direkt. Då skulle jag få ytterligare två glasögon, t.ex. solglasögon med progressiva glas samt även ett par terminalglasögon, fria synkoller, rengöringsmedel m.m. 

Men de allra bästa var att jag utan extra kostnad kunde byta mina glasögon. Det gällde oavsett orsak. Men i mitt fall med risk för starroperation var det extra viktigt. Efter en operation ändras synen och man är tvungen att byta glasögon. Det bytet skulle inte kosta mig något extra alls.

Optikern skrev en remiss till närmast ögonläkare med anledning av min gråstarr och efter några dar satt jag i apparaten hos ögonläkaren. Hon konstaterade att något behov av operation inte alls var nödvändigt och skakade på huvudet åt optikern bedömning.

Innan jag var hos ögonläkaren hade jag givetvis tecknat ett hyresavtal med glasögonbutiken vars namn börjar på S och känd för höga priser men kvalitet.

Mitt snara behov av att kunna byta mina glasögon fanns inte längre. Jag kände mig aningen lurad av optikern hos S-butiken. Nu satt jag med ett abonnemang för många hundra i månaden som inte kändes helt nödvändigt. Dessutom hade jag nu tre olika glasögon att växla mellan och hålla rätt på. Inte helt lätt för en glömsk gammal gubbe.

När det gällde mina gamla trasiga bågar gav jag inte upp. Jag tvingade expediten att kolla i datorn för att se om dessa bågar fanns hos någon annan butik i S-kedjan. Motvilligt gjorde hon det och fick veta att exakt samma bågar fanns i flera butiker, bl.a. inne i Stockholm.

Jag bad henne att ta hem ett par hela bågar, sätta i de gamla glasen och meddela mig när det var klart. Alltid bra med ett par reservglasögon i bilens handskfack.

Efter någon vecka hämtade jag mina nygamla glasögon. De kostade ca 1400 kr. Det är annat än den månadskostnad jag har med mina prenumererade tre glasögonpar. Många tusen per år.

Lurad är bara ordet. Men inget att göra åt.

Motgångar för Trumpanhängare i USA

Donald Trump lurar i vassen som gammelgäddan och ser fram mot valet nästa år. Då finns chansen att republikanerna kan återta majoriteten i senaten. Men det förutsätter att man sköter sina kort väl och får det ekonomiska stöd som krävs för att bli vald politiker i USA. 

Dessutom försöker de olika republikanska delstaterna göra det så svårt det bara går när det gäller möjligheten att rösta. Detta för att inte svarta, latinos, vanliga fattiga och vanliga människor i s.k. socioekonomiska områden ska kunna rösta. Men det gillar inte de företag som hittills har sponsrat republikanska politiker.

Om du vill bli politiker i USA måste du skaffa fram massor med pengar. Det behövs till lobbying, reklam i TV och radio, trycksaker, en massa reklamprylar som flaggor, skyltar, kepsar och t-shirts samt till att avlöna kampanjmedarbetare. Detta gäller inte bara de som kandiderar till Vita huset utan i princip alla, från senatorer och ned till sheriffen i det lokala countyt.

Är du inte miljardär från början måste du ragga pengar från andra med pengar och från företag. Flera företag har dragit öronen åt sig och drar in sin bidrag.

Det är flera orsaker till det. En är att man inte vill stötta politiker som riskerar att åka på stora skadestånd för att man hävdat att valmaskinerna var gjorda för att gynna Biden och demokraterna.

Det har förnekats av flera myndigheter m.fl. Det var inget valfusk och det var inget fel på valmaskinerna som användes vid röstningen. Företaget som gör maskinerna har stämt massmediaföretag, politiker och andra som kritiserat deras produkter.

Flera storföretag gillar inte att republikanerna stiftat lagar i delstaterna som hindrar medborgarna från att rösta. Det sker genom att försvåra poströstning, lägga ned vallokaler, korta deras öppettider m.m. Det är ingen hejd på fantasin härvidlag. 

Även idrottsrörelsen bidrar genom att t.ex. flytta stora evenemang från stater och städer som försöker hindra medborgarna att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Den ort som mister ett sådant event förlorar många miljoner i uteblivna inkomster som genereras av publiken.

Allt detta leder till att många politiker gjort avbön och försökt skämta bort att man tidigare hävdat att valet av Biden var fusk.

Men Trump ger sig inte. Han bidar sin tid och har bland annat övergett varumärket "Trump" och ersatt det med "45", vilket syftar på att han fortfarande är landets 45:e president.

PS. Flera storbolag i USA drar in sina bidrag till republikanerna därför att de, främst i Georgia och Texas, stiftar lagar som gör det svårare för arbetare (läs demokrater) att rösta: Coca-Cola, Delta Airlines, Dell, Microsoft, Viacom, CBS., Cisco, UPS m.fl. 

Trump har blivit skogstokig som vanligt och uppmanat sina anhängare att bojkotta alla företag som inte gör som han vill. Även amerikanska basebolligan, som flyttat bort sin stora turnering från Atlanta i Georgia har han bannlyst.

Inte alltid det lönar sig att byta en droppande kran

En kran som droppar är inte bra. Vi ska vara rädda om vårt sötvatten. Av allt vatten på vår planet är det bara några få procent som är det. Resten är salt havsvatten som i och för sig går att rena men det kostar energi. Har man en kran som droppar bör den åtgärdas. Antingen lagas eller bytas ut. I normalfallet krävs en utbildad sanitetstekniker, dvs. en rörmokare, för det.

Av en ren tillfällighet upptäckte jag att en kran droppade. Den sitter i handfatet på vår gästtoalett på bottenvåningen. Ojdå, det är inte bra, tänkte jag och var beredd att ringa vår rörmokande kompis.

Men jag gjorde inte det. Först kollade jag hur mycket vatten dropparna gav upphov till under en timme. Det var ca en halv deciliter, dvs. 12 liter på ett dygn. På ett år blir det 4 380 liter eller ca 4,4 kubikmeter. I min hemkommun Sollentuna får jag betala 10 kr för en kubikmeter vatten.

Dropparna kostar mig alltså 44 kr om året.

Att köpa en billig ny kran kostar 500 kr. En rörmokare (i detta fall en från Bauhaus) tar 1 500 kr med ROT-avdrag för att göra jobbet. Summa sumarum två tusen pix. Slår jag ut kostnaden för vattnet som droppar bort så dröjer det 45 år innan bytet har betalat sig.

Alltså får den droppande kranen sitta kvar. Men det är bäst att ha koll på den. Dropparna kan ju börja falla snabbare.

Av allt vatten på jorden är det bara ca 2,5 % som är sötvatten och det mesta är bundet som is eller grundvatten. Dessutom är det inte säkert att allt sötvatten är drickbart. 

Vi använder säkert mer drickbart sötvatten i våra toaletter än vad vi får i oss via munnen.