Nu blir det julafton i 20 år för länens miljöbyråkrater och andra miljömuppar

 Nu måste 1 800 vattenkraftverk och 600 dammar i Sverige miljöprövas och söka nya tillstånd för att få finnas kvar. Anledningen är en ny miljöbalk i vår lagstiftning, EU:s miljödirektiv och Natura 2000. De flesta anläggningar har beslut, men de grundar sig på en lag från 1919. Ett enormt jobb väntar för de fem länsstyrelser som har hand om var sitt vattenområde. Extra personal har anställts.

Syftet med EU:s vattendirektiv är att skydda ländernas vattentillgångar för kommande generationer, vilket är gott. Att förhindra att det förorenas är helt okej, men jag tror Sverige (som vanligt när det gäller påhitt från Bryssel) övertolkat det hela.

Nu ska ska allt som människorna gjort och som förändrat våra rinnande vattendrag  miljöprövas. Det innebär att övergivna hyttdammar från 1200-talet kan behöva rivas. Att kvarndammar från 1500-talet också måste bort samt massor med små vattenkraftverk som försörjer tusentals abonnenter runt om i landet med elektricitet.

River man en damm från medeltiden som är en viktig vattenspegel i byn förändras helt byns karaktär. Dessutom kan bäcken som förser dammen försvinna vissa tider på året och bli ett fult sår i landskapsmiljön.

När det gäller vattenkraftverken - både stora och små - som ger oss 65 terawattimmar om året räknar man med (teoretiskt) att 1,5 terawatt kommer att försvinna. Detta är bara ett antagande, det kan bli mycket mer.

Oron är stor hos de många som äger de små vattenkraftverken. Det ser framför sig många år med domstolsprocesser och advokatkostnader. Flera tänker lägga ned sina fossilfria elproducerande anläggningar.

Jag blir allt oftare inte klok på Sverige och dess politiker och byråkrater som för landet i en helt galen riktning. Hur i helv-e kan man ta bort fungerande vattenkraft, lägga ned kärnkraft och satsa på att sol och vind ska förse våra elbilar och nya miljövänliga elkrävande industrier med elektricitet?

Skönt att miljömupparnas parti åker ur regering och riksdag. De har förstört mycket i vårt land. Men de finns kvar som miljöbyråkratar på de myndigheter som ska fatta besluten om de små vattenkraftverken m.m.

Hos länsstyrelsen på Gotland var det två miljöhandläggare som drev igenom beslutet att inte tillåta utökad kalkbrytning. De är gifta med varandra och mycket aktiva politiker för Miljöpartiet. De borde ha ansetts vara jäviga.

Sannolikt är det likadana miljöfanatiker som befolkar de övriga länsstyrelserna och som givetvis även tagit in sina kompisar att hjälpa till med att stjälpa vattenkraften.

Makt korrumperar, det vet jag av egen erfarenhet. Att som byråkrat ha makt över andra människor, företag, organisationer etc. är en skön känsla. 

När jag som drygt 20-åring jobbade på civilförsvaret vid länsstyrelsen i Örebro och bestämde om 47-åriga gubbar som lämnat värnpliktsåldern skulle hamna som bårbärare hos civilförsvaret eller som motorsågskörare i byggnadsberedskapstjänsten kände jag makt. 

Samma sköna egoistiska känsla kände jag när jag skickade ut krav till barnstugor i kommunen att snarast inkomma med årsberättelser och redogöra för hur de använt de tusenlappar det fått i bidrag från Allmänna arvsfonden som de köpt leksaker för.

Jag tror att länsstyrelsens miljömuppar och miljödomstolarnas miljömuppar till jurister kommer trivas bra de kommande decennierna.

Vad som är bäst för Sverige struntar man i. Jag fattar ingenting.

PS. Nu tycker du kanske att jag tagit i för mycket? Kanske det, men ibland blir jag arg.

Varför gillar en del miljömuppar inte vindkraft?

Landets miljöpartimuppar med Bolund i spetsen pratar sig hesa om att vindkraften ska frälsa oss från kärnkraft och även allt som är fossilt. Med fler vindsnurror (och förstås även solpaneler) ska vi få el till Norrlands serverhallar, batterifabriker och fossilfria järnbruk samt även till alla andra fabriker - i hela landet. Men när en vindsnurra ska placeras ut blir det genast protester.

Om vindsnurror placeras i Norrlands fjällnära natur protesterar samerna. Renarna blir störda. När de ska sättas ut i haven utanför våra kuster protesterar Försvarsmakten. Våra stridsflyg hindras att lågflyga.

Alla verkar gilla vindkraft, så länge snurrorna inte sätts ut där jag bor.

Nu planeras massvis med snurror i Bergslagens skogar, från Kloten ned till Gusselby. Kolla kartan så får du se var nånstans. Beslut är inte fattat men processen är i gång och Svenska kyrkan via biskopen i Västerås ställer gärna sin mark till förfogande och får in många sköna miljoner i arrende. Proteströrelsen är i full gång. Man skriver mångordiga inlagor och försöker stoppa det. 

Jag kan förstå att det inte är så kul att se massor med flera hundra vindkraftverk med sina långsamtgående stora vingar röra sig vid horisonten så fort man dragit i rullgardinstofsen.

Men miljömuppar med olika intressen protesterar också. De som gillar att kika på stora flygfän, typ örnar och liknande, gillar inte vindsnurror. Fåglarna flyger in i vingbladen och dör. Att en och annan stor rovfågel stryker med är väl ok då vi måste ha snurror; det verkar miljöpartimupperiet acceptera.

Andra muppar som är inriktade på de mer globala miljöproblemen, t.ex. avskogningen i Amazonas, gillar inte heller vindsnurror. Det är de hundra meter långa vingbladen det handlar om. De är till stor del byggda av balsaträ som växer i Amazonas regnskogar.

Och tillverkningen, främst i Kina, av solpaneler är tydligen inte heller vänlig mot miljön. Och vattenkraften gillas inte heller då den hindrar fiskar att vandra och har förstört den ursprungliga naturen.

Suck! Det verkar inte finnas något sätt att producera elektricitet som inte skapar miljöproblem. Frågan är bara: Vilka miljömässiga konsekvenser kan vi acceptera?

Jag önskar er alla en God forts. på det nya året

Nu är min blogg inne på sitt tolfte år. Det gångna året har jag haft minst antal inlägg sedan starten. Inte ens ett i veckan. Dåligt av mig, tycker jag. Startåret 2010 lyckades jag krysta ur mig i snitt 4,7 inlägg i veckan.  Totala antalet inlägg är 1260 och slår jag ut dem på alla år blir det i snitt mer är två i veckan. Då känns sifforna något bättre.

Statistik är underbart. Det går att vända och vrida på siffrorna hur som helst. Den är som en gatlykta: Bra att stödja sig mot när man är vinglig men den lyser upp ett begränsat område. 

Eller som när Sovjet fick stryk av USA i ishockey (eller vad det nu var för slags sport). Då skrev man så här i Pravda: "USA kom näst sist medan Sovjet kom på en hedrande andraplats." Helt korrekt, men ändå inte. Ett exempel på sovjetisk faktahantering.

Åter till min blogg. Jag har haft över 85 000 besökare sedan starten och fått över 500 kommentarer. Antalet sidvisningar har varit över 250 000. 

Det mest läst inlägget handlar om när jag skulle byta gasolflaska till min grill. Det har fått över 6 700 sidvisningar och den högsta dagsnoteringen var den 1 juli förra året med 353 sidvisningar.

Vad händer i form av elände 2022?

Jag tror vi får fortsätta att dras med coviden och det kommer att dyka upp nya virusvarianter hela tiden.

Miljömupparna åker ur riksdagen, då folk är förbannade över höjda priser på el och drivmedel och skyller det på dem. Liberalerna åker också ur och byter partiledare. Fru Andersson lyckas vinna höstens val och får fortsätta regera med stöd av kommunister och bondeförbundare.

Republikanerna får egen majoritet i både kongressen och representanthuset och Biden blir helt vingklippt. Trump behåller greppet om republikanerna och annonserar att han tänker kandidera om två år.

Putin vågar inte angripa Ukraina, men har fått USA och Nato att backa något. Men om han anfaller Ukraina så blir sanktionerna hårda, men USA och Nato går inte i direkt krig utan stöttar Ukraina med vapen m.m. Tänkbara sanktioner kan vara att EU skär av gasen från Ryssland och utestänger helt Rysslands från övriga världen när det gäller finanser och ekonomi. Frankrike har ju sin kärnkraft och Tyskland får gas från USA m.fl. via tankfartyg.

Vad borde hända 2022?

Biden har till slut vaknat till och sett till att en federal lag "tar bort" alla delstatliga lagar som enbart syftat till att försvåra för traditionellt demokratiska väljare att rösta. Han har också slopat regeln att det ska krävas 60 % för att få majoritet i kongressen och ersatt den med det mer normala 50 %. Det har gjort att  demokraterna får igenom fler av sina förslag.

Sverige och Finland har beslutat att bli fullvärdiga medlemmar i Nato, trots att Putin blir skogstokig och hotar anfalla oss. Sverige har följt Finland och satsar 2 % av BNP på försvaret. Finland har köpt JAS-plan. USA och Nato befäster Gotland som ett skydd av Baltikum. Putin får en hjärtattack.

Sverige storsatsar på kärnkraft och har beslutat att så snabbt det bara går att bygga nya, mindre och effektivare verk. Samtidigt har man beslutat att bygga nya markbundna kraftledninger för att kunna överföra el mellan olika delar av landet.

Snabbjärnvägarna mellan våra tre storstäder blir inte av. I stället satsas på eldrivet inrikesflyg och nya små flygplatser anläggs. Den kustnära sjötrafiken utvecklas för godsfrakt.

Efter höstens val bildas en bred mittenregering mellan  S och M med stöd av C och KD. Kommunister och nazister lämnas utanför.

Trump åtalas och döms av Högsta domstolen (som fått fyra ytterligare  demokratiska ledamöter) för det mesta han anklagas för och får sitta i  husarrest i Florida resten av livet och får besöks- och internetförbud. 

Biden ställer inte upp för omval utan en annan demokrat vinner valet, dock inte Kamal Harris som inte lyckats profilera sig.

Sverige inför platt inkomstskatt och skattesystemet förenklas. Varken fastighets-, arvs-, gåvo- eller fastighetsskatt införs. Kilometerskatt införs på elbilar.

Privata bolag får fortsätta driva skolor, sjuk- och äldrevård. Men det kommer nya regler för att följa upp resultaten. Skolor, vårdinrättningar etc. - oavsett ägare och driftsform - som inte håller måttet avvecklas.

Regionerna, dvs. f.d. landstingen, avvecklas. Skolan och sjukvården förstatligas. Det medför samma regler och service i hela landet.

Biståndsbudgeten knyts inte till en viss procent av BNP utan beslut tas från fall till fall hur mycket pengar Sverige ska bidra med vid t.ex. naturkatastrofer, flyktingströmmar.

Förskolan och grundskolan förstärks och får extra resurser för att spåra och ta hand om elever som förutspås kunna hamna i kriminella gäng. Straffen för minderåriga som deltar i gängbrottslighet höjs.

Slöjförbud i offentliga miljöer.

Den som har dubbla medborgarskap ska kunna bli av med det svenska om vederbörande begår brott eller visar sig -  trots stöd och hjälp - inte vilja "bli svensk". Brottslingar med utländsk medborgarskap ska utvisas.

Ja, listan kan göra längre, men jag stannar här

Inte lätt att uppdatera en mentalt störd president

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA publicerar ett nytt kapitel i en "bok utan slut" när USA får en ny president. CIA:s samarbete med varje president och hans administration sedan 1996 har dokumenterats. Eftersom den är en officiell publikation är den inte särskild frispråkig och om kritik framförs är den försiktig och inlindad. Kapitlet som handlar om Trump bryter det mönstret. Med råge!

Det har inte varit lätt att uppdatera och informera en misstänksam, osäker och ofta okoncentrerad Donald Trump. När underrättelsefolket i USA har försökt informera honom har de mött en klart mentalt störd person med narcissistiska och paranoida personlighetsdrag.

Kapitlet om Trump är skrivet av den f.d. underrättelseagenten John Helgerson på uppdrag av CIA.

Det började redan när Trump och hans administration tog över rodret efter Obama. Man sparkade alla anställda som var kvar för att sätta in den nya administration i sitt nya jobb och man kastade allt material som Obama & Co tagit fram som en hjälp åt Trumps folk.

Helgerson konstaterar att trumpfolket hade ingen susning om nånting och de hade nog inte väntat sig att vinna presidentvalet. 

Från början tvivlade Trump på kompetensen hos CIA och andra. Därför ansåg han sig inte behöva de dagliga underrättelseuppdateringarna som varit kutym för alla presidenter sedan 1952. Trump visste alltid bäst, litade på sin magkänsla och struntade i fakta. Han litade bara på sin närmaste (lika okunniga) rådgivare och Fox News.

Som president var Trump även högste befälhavare över USA samlade stridskrafter, vilket var problem i sig då han inte hade någon som helst erfarenhet av varken den statliga administrationen eller försvarsmakten.

Helgerson konstaterar att Trump tyckte det var jobbigt att läsa dokument. Han orkade bara med en halv sida, sen gav han upp. Det var svårt att få hans uppmärksamhet vid en föredragning då han hoppade upp och ned, började prata om något helt annat eller kolla sin mobiltelefon.

Trots att presidenterna normalt fick en 45 minuter lång föredragning av CIA och andra underrättelseorgan varje dag minskade Trump det till en gång i veckan, ofta inte alls.

Trump hamnade på kollisionskurs direkt med CIA vid en högtid för att hedra stupade CIA-agenter. I sitt tal där framhöll han sig själv och sa att journalisterna hade ljugit om hur många som deltagit när han installerades som president. De var de mest oärliga personerna i hela världen! 

Avsikten var sannolikt medveten och syftet var att förnedra CIA och visa vem som bestämde. De organ han ogillade mest var CIA och NSA, som han tydligen fruktade mest.

Rapporter om hur läget var i andra länder som CIA, NSA och USA:s allierade presenterade intresserade honom inte alls. Han ville vid flera tillfällen helt lägga ned NATO! Han litade inte heller på USA:s sedan länge allierade länder. 

När hans mest hängivna beundrare fick frågan: Vem väljer du Ryssland eller USA:s allierade svarade många utan att tveka: Ryssland! Samma svar gav han själv i ett tal 2017.

Bevare oss från honom 2024!

Häromdan flyttade jag drygt 15 ton skrot

 Jo, det är sant. Men jag hade hjälp av ett femtontal maskiner på Friskis & Svettis jättestora gym i Häggvik, Sollentuna. Jag nyttjar deras anläggning tre gånger i veckan och den här gången summerade jag antalet rörelser med vikten och kom fram till 15 300 kg. På en vecka blir det drygt 45 ton. Inte illa för en gammal gubbe som jag!

Jag har aldrig gillat motion. Gymnastik med lek och idrott var inte mitt favoritämne i skolan. De gånger jag försökt motionera har det tagit emot något enormt.

Jag har dock varit medlem i Friskis & Svettis (FS) i Sollentuna i över 30 år. FS är kommunens största ideella förening med (före covidpandemin) 7 000  medlemmar, dvs. ca var tionde kommuninvånare. Nu  har man tappat några tusen medlemmar, men de kommer nog tillbaka så småningom. 

De första 27 åren gick jag på deras gympa en gång i veckan. Det var skittråkigt och jag led varje gång och räknade låtarna som spelades och ville bara att det skulle ta slut. 

Jag ställde mig alltid längst bak i salen, ofta i ett hörn. Jag ville inte visa hur dålig jag var på att koordinera armar och ben. Sen hade jag därifrån full koll på  de fräscha 40- till 70-taggare som stod framför mig.

En gång hade jobbet bjudit in Johan Holmsäter som uppfann FS som föredragshållare. Jag frågade honom vad det berodde på att jag inte gillade gympan. "Du går för sällan", sa han.

Jag följde inte hans råd utan fortsatte pinan en gång i veckan.

Nu går jag i stället på deras jättestora gym. Det är förmodligen ett av de största i landet. Massor med maskiner för armar, ben, rygg och mage samt massor med skivstänger med skivor i olika vikter.

Jag är där tidigt på morgnarna, redan vid 7-tiden. Det är bara ett tiotal motionärer där då. Jag kör hårt ca 40-45 minuter och nyttjar 15-17 olika maskiner och redskap. Vikten varierar från 20 till 100 kg beroende på vilken del av min kropp jag använder.

När jag började igen efter ett coronauppehåll i drygt ett år var maxvikten på några maskiner ca 40 kr. Nu är jag uppe i 60 kg, vilket visar att det gått snabbt att återta det jag förlorat.

Jag kan inte påstå att jag älskar passen på gymmet, men jag ogillar dem absolut inte. Det är trots allt med viss längtan jag åker dit de tidiga morgnarna måndag, onsdag och fredag.

Det känns bra när passet är över och jag är hemma igen och käkar en god frukost.

Nu har även äldsta barnbarnet (14 år) sagt att han vill göra mig sällskap till gymmet innan skolan börjar. Han spelar fotboll och är med i ett av landets bästa lag för pojkar som är födda 07. Han är inte särskilt lång eller biffig. 

Han behöver mer muskler för att tackla de motspelare som tacklas. I dag vann hans lag trots det en vänskapsmatch med 10-1. "Heja MAI FC!"

Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.

Hur kommer vi att klara kommande kriser?

Coronakommissionen har kritiserat regeringen, regioner, kommuner och myndigheter hur man (miss)skött coronpandemin. Det är ju inte första "krisen" som fått kritik hur den handlagts. Palmemordet, tsunamin, Estonia, skogsbranden i Västmanland är några andra exempel. Lär man sig ingenting? Det tycker jag är en berättigad fråga. 

Coronapandemin med sina 15 000 döda är nog den största tragedi vårt land råkat ut för under mitt liv. I alla fall hittills. Flera liv hade räddats om vi haft en krisledning värd namnet och som tidigt vågat peka med hela handen. 

Det är alltid lätt att vara efterklok, när man sitter med facit i hand. Något som kommit fram är att överge "just-in-time"-principen för leverans av sjukvårdsmaterial. Men även att det är många "kockar" som "lagat soppan".

Att ha beredskapslager av viktigt sjukvårdsmaterial är lätt att åtgärda. Men vem ska ta initiativ till det? Som det nu ser ur är det upp till varje region och kommun att göra det. Var och en för sitt eget behov.

Enlig hälso- och sjukvårdslagen har vi alla rätt till samma vård oavsett var i landet vi bor. Men i praktiken funkar det inte. Sjuka och andra vårdbehövande behandlas olika, beroende på vilken kommun eller region de bor i.

Precis som när det gäller skolan är det lika viktigt för sjukvården med en enda huvudman, dvs. staten. Lägg ned regionerna och låt staten ta över ansvaret för både skolan och vården. Det som sen är kvar av regionernas uppgifter, som t.ex. länstrafiken, kan länsstyrelserna sköta.

Nästa kris är redan på gång. Jag tänker på hur vi ska få fram cement när Cementas anläggning vid Slite måste stängas. Här är det regeringen som har ansvaret plus givetvis byggindustrierna i landet för att fixa fram cement så alla byggen kan fortsätta som vanligt.

Det blir inte lätt. Framför allt inte för miljömupparna i regeringen som måste bestämma sig.

Bristen på el är kris nummer två i närtid. Redan i vinter - om den blir kall - kan vi nog se fram mot ransonering vissa tider på dygnet. Dessutom skenande elpriser.

Jag hoppas det inte blir elransonering och skyhöga kilowattpriser. Men om det blir så kommer nog den efterkloka kommission som ska kolla hur detta kunde hända att kritisera både nuvarande och tidigare regeringar för slapphet.

Det finns överskott av el i norr men den går inte att föra ned söderut där behoven finns. Varför har man inte byggt eller lagt ned tillräckligt med kabel? Detta har varit ett känt problem i decennier. 

I stället för att lägga miljarders miljarder kronor på en snabbjärnväg som - liksom Göta kanal en gång i tiden - blir obsolet när den är klar bör det satsas på elkablar från norr till syd. Jag vet, det är inte gjort i en handvändning, men nån gång måste det göras.

Sen när Putinland tagit tillbaka Baltikum och ockuperat Gotland har vi fått krisernas kris. Då blir frågor om brist på munskydd och cement samt skenande elpriser futtiga småsaker.

Sverige i krig med döda soldater och civila, även om stor del av kriget sker i det digitala med matbrist, nedsläckning och andra följder som drabbar oss alla. (Det enda "positiva" med förlusten av Gotland är att regeringen slipper ta beslut om Cementa.)

Den kommission som i efterhand ska granska ansvaret för hur det kunde gå så illa har det lätt att hitta orsaker. Sossar, kommunister, sverigedemokrater m.m. som inte ville att vi skulle teckna en försäkring hos Nato kommer att ligga risigt till.

Men som vanligt i vårt land när det krisat till sig: inget ansvar kommer att utkrävas. Suck!

Reklambilaga med svårlästa rubriker

 
Häromdagen hade min morgontidning en reklambilaga med rubriken "Morgondagens samhälle". Som vanligt bestod den av sedvanliga helsidesannonser, kompletterade med annonstexter i artikelform. Alla rubriker var VERSALA, dvs. med stora bokstäver. Svårläst.

Företaget som gjort bilagan använder VERSALER genomgående, även i deras egen presentation. Det verkar vara ett USA-företag med kontor i Stockholm, vars webbplats är fylld av VERSALER.

Då förstår jag varför. USA är inte precis känt för lättlästa texter. Inte bara VERSALA rubriker, utan även på tok för långa rader i de mallar man har, vilket också är svårläst.

Nu hävdar säkert vän av ordning: "Men vaddå? Det går visst att läsa deras rubriker, vad bråkar du om?"

Jag håller med de går att läsa. Men med gemena bokstäver och kanske även ett annat typsnitt hade de varit mer lättlästa.

INDUSTRIN KAN MINSKA KOLDIOXIDUTSLÄPPEN GENOM ÅTERVINNING AV LÖSNINGSMEDEL

Industrin kan minska koldioxidutsläppen genom återvinning av lösningsmedel

 Båda texterna går att läsa men den undre anser jag mer lättläst. Det är faktiskt ingen slump att tidningar och tidskrifter har rubriker med små bokstäver och inte STORA BOKSTÄVER.

Vill du göra en text ännu mer svårläst kan du KURSIVERA den:.

INDUSTRIN KAN MINSKA KOLDIOXIDUTSLÄPPEN GENOM ÅTERVINNING AV LÖSNINGSMEDEL

När jag jobbade som informationsansvarig på (Riks)Skatteverket kämpade jag hårt för enkla och lättlästa korrekta texter. Det handlade inte bara om språkvård utan även om rätt typsnitt och en lättläst layout och form i övrigt.

Jag fick bråka med de reklambyråer vi ibland anlitade. De ville ha det på sitt sätt och struntade ofta i våra typografiska riktlinjer och om det de kreerade var lätt att läsa eller inte.

För mig var det viktigare med en förståelig, lättläst och korrekt text än om den var gjord för att tillfredsställa en reklambyråkreatörs eget ego.

PS. För att gå tillbaka till reklambilagan i inledningen så har jag mejlat företaget och undrat om deras VERSALER. Det ska bli intressant att se om jag får något svar.

Tillägg den 27 oktober: Nä, ännu inget svar. Däremot har de gjort ytterligare reklamatidningar med samma VERSALA  rubriker och skickat med som bilagor till SvD.

Varför har jag en kilt på mig?

 

En del av mina vänner anser nog att jag är en rätt kufisk figur. Fast man säger det inte direkt. Ett av mina påfund är att ibland uppträda i skotsk höglandsdräkt, komplett med kilt, sporran, kniv i strumpskaftet och allt annat som hör  till. "Vafför gör han på detta viset?" undrar du säkert. 

Det hela börjar 1958 då det var VM i fotboll i Sverige. En av matcherna spelades på Eyravallen i min hemstad Örebro. Frankrike mötte Skottland och van med 3-1.

Det var för övrigt tre lag från Storbritannien med då: England, Wales och Skottland.

En annan kul detalj från den matchen är att Frankrike hade sitt träningsläger i Kopparberg, en liten "håla" i norra delen av Örebro län.

Jag var inte intresserad av fotboll. Men på grund av den fick jag se några skottar i kilt som gick på Storgatan i Örebro. Då väcktes min nyfikenhet. 

Jag var 12 år och blev besatt av Skottland. Sannolikt hade jag (och har?) en släng av Aspbergers syndrom och köpte en bok om Skottlands historia författad av Alf Åberg. Den sträckläste jag ut på några dagar och lärde mig regentlängden utantill. Snacka om värdelöst vetande.

Boken har jag kvar. Den är inte lättläst.

Jag fick även min mor att sy mig en kilt i skotskrutigt tyg, fast den var nog med likt en plisserad kjol. Som grädde på moset hade jag snott en av hennes handväskor, som jag hängde fram på magen.

Men så här kunde jag inte visa mig för mina kompisar i Örebro. Dom hade inte begripit även om jag förklarat. Jag lekte skotte i min ensamhet i sommarstugan.

Så fort Skottland nämndes på radion hyssjade jag för att lyssna utan att bli störd. Det gällde även väderleksrapporten, där kunde det låta så här "Ett intensivt lågtryck över Skottland rör sig österut mot...".

Skottlandsintresset avtog med åren men inte helt. Första gången jag besökte landet var 1977. Jag köpte diverse böcker m.m. och åkte runt med buss i landet.

Uppe i högländerna stod en skotte och spelade säckpipa i full skotsk mundering. Det var häftigt att få se en riktig skotte! 

Men den glädjen försvann när guiden berättade att det var en zigenare som stod där. Det var hans levebröd att spela såväl skotte som säckpipa för bussade turister.

Andra och senaste gången jag var där var 2018. Det år få skottar i kilt man ser. Kilten har man på sig oftast när man gifter sig. Hur ofta har en svensk på sig en hembygdsdräkt?

Jag tänkte passa på att skaffa mig en riktig kilt, men visste inte vilken tartan jag skulle välja (kiltens rutiga mönster heter tartan). 

Jag besökte ett par affärer som sålde kiltar och upptäckte att det inte var bara klaner, dvs. släkter, som hade egna tartan. Även städer, föreningarn m.fl. hade det.

Min medföljande hustru förbjöd mig att köpa en kilt. "Vad ska du ha den till?" frågade hon mig. Som vanligt fick hon som hon ville. Men jag köpte i alla fall ett par skotskrutiga kalsingar. De fick godkänt.

Åter i Sverige fick jag en färgglad idé. Jag tar fram mitt egen tartan!  Då jag är lika insnöad på Bergslagen som på Skottland fick det bli Bergslagsflaggans färger som grund för mönstret.

Via internet kontaktade jag en vävare i Skottland som tog fram elva förslag på tartan med färgerna svart, grönt. blått. orange och gult. Efter samråd med övriga familjen valde vi ett av dem och tio meter ylletyg vävdes upp. Tyget kostade 500 kr metern.

Det valda mönstret registrerades i The Scottish Register of Tartans som nr 12 273. Se här: Tartan Detaljer - Det skotska registret över tartaner (tartanregister.gov.uk)

Tyget gick vidare till en kiltmakare som fixade min handsydda kilt som består av 7,5 meter tyg. Det som blev över räckte till ett par slipsar, några flugor och en väst.

Men jag behövde fler attiraljer. Då kilten saknar fickor har man en liten väska hängande framtill. Den heter sporran. Jag har två, en till vardags och en till mer högtidlig dress.

Den högtidliga som jag har på bilden ovan beställde jag från Pakistan. Där finn ett företag som väver tyg, tillverkar sporrans och allt annat som hör till en skotsk höglandsdräkt.

Jag fick erbjudande att köpa tyg i mitt tartan för 50 kr metern, alltså mycket, mycket billigare än det jag köpte från vävaren i Skottland. Men det var en hake. Minsta beställningsmängd var 150 meter!

Jag funderade starkt på det men åter var det min förståndiga fru som lade in sitt veto.

På Fleminggatan i Stockholm finns Scottish House, som är en firma som säljer skotska prylar. Där köpte jag knästrumpor samt en svart kavaj med väst - se bilden ovan - som hör till den högtidliga dräkten.

Förutom kilt m.m. så krävs även kiltpin, bälte, plädspänne, flashes och en sgian dubh.

Kilten är gjord som en öppen "kjol" som man svänger runt magen och snör åt med läderspännen. Vid kildtöppningen nedtill till höger sätter man kiltpinnen som är en dekorativ stor säkerhetsnål. Över axeln hänger man sin pläd i samma tartan som kilten och på den sätter man ett plädspänne, en slags stor brosch.

Upptill vid strumpskaftet sätter man flashes, som är ett slags strumpeband med två flikar av ylletyg i samma tartan som kilten.

Sgian dubh är en liten kniv, nedstucken i ena strumpskaftet med knivens skaft synligt. Den är numera bara en ceremoniell del av höglandsdräkten. Från början var den en kniv som användes för att skära kött m.m. vid en måltid.

Eftersom det är förbjudet att bära kniv i Sverige så var min sgian dubh en fekjkniv som inte hade något  vasst blad utan bara ett skaft och ett hölster som satt ihop. Jag köpte min från Skottland via nätet.

Men jag har låtit en svensk knivmakare göra en riktig sgian dubh åt mig. Den är vass och jag får inte bära den på allmän plats. Den brittiska knivlagen har ett undantag för den som bär skotsk höglandsdräkt. I England, Skottland och Wales är det tillåtet med en äkta sgian dubh.

Bladet är gjort av härdat specialstål från Uddeholm som används till rakblad och skalpeller. Skaftet är tillverkat av silver, horn från skotsk kronhjort och 4000 år gammal sjödränkt ek. 

Hölstret är av svenskt koskinn och designat speciellt för mig. Det har Bergslagsflaggan i nosen och bokstäverna J GOSH präglade vid hölstrets öppning (det syns inte på bilden).

Den är unik och prov på ett gediget hantverk. När jag la ut en bild på den i en fejsbok-grupp som heter Scottish Kilts and Clan History fick jag nästan hundra kommentarer och mer än 450 gillamarkeringar.

Kanske inte så konstigt då gruppen har 27 500 medlemmar spridda över hela världen, de flesta dock i USA.

Jag är även med i en grupp som heter Svenska Kiltsällskapet (Swedish Kilt Society) som har bortåt 500 medlemmar.

Innan pandemin lade sin förlamande hand över landet träffades flera kiltbärande gruppmedlemmar då och då på en skotsk pub på Kungsholmen i Stockholm. Liknande träffar har även andra medlemmar ute i landet.

Det finns också en fransk fejsbokgrupp för kiltälskare som jag också är med i. Det visar att kiltintresset är internationellt och har många deltagare.

Jag är inte ensam kiltnörd. Det känns tryggt.

"Döden, döden, döden!" pratar man inte om

Det sägs att när Astrid Lindgren inledde ett telefonsamtal med en väninna började hon med att säga ungefär så här: "Döden, döden, döden! Såja nu har vi klarat av den." Alltså behövde de inte prata mer om den. Man pratar inte särskilt mycket om döden och rädslan att dö, inte ens när man som jag inte har många år kvar innan det statistiskt sett blir dags, bara en handfull år kvar.

Jag ska i det här inlägget skriva om döden. Om du tycker det är obehagligt, läs inte mer.

Att dö är inget kul. Jag skulle vilja vara kvar och se min egen begravning och kolla vilka som deltar och vad man säger om mig. Det är ju inte möjligt såvida jag inte fejkar min egen död.

Om jag blir sjuk och får en utmätt tid kvar att leva kan jag ordna ett rejält avskedsparty och sedan gå bort utan någon begravning. Om det blir nån begravning så ska den vara borgerlig. Kistan ska var så billig som möjlig och täckas av Bergslagsflaggan. 

Blommor är inte nödvändigt, men beroende på årstiden så passar blomsterlupiner eller kanadensiskt gullris  perfekt.

Jag ska eldas upp och det som blir kvar ska grävas ned på Ramsbergs nya kyrkogård. Där ligger redan min hustrus morföräldrar och hennes föräldrar och det är den enda grav vi sköter själva.  Det blir enklast och billigast.

En nekrolog i tidningarna i DN, SvD och NA-NT vill jag ha införd. Jag har redan ett utkast klart som bara innehåller fakta men inga omdömen. De får andra stå för. Men jag vill ha en ärlig nekrolog, där även mina dåliga sidor tas med.

Jag tycker nekrologer är intressanta och även viktiga, bl.a. för släktforskningen. Själv har jag skrivit ett tiotal sådana över avlidna släktingar samt arbetskamrater och chefer på  Skatteverket.

Jag är 75+ och har inte många år kvar, statistiskt sett. Snittåldern har dessutom sjunkit på grund av pandemin. I bästa fall fem-sex år. Då hinner jag i alla fall uppleva äldsta barnbarnens studentexamen.

Det som jag har ogjort måste jag hinna med. Det är bl.a. att skriva klart romanen jag har påbörjat och har de första hundra sidorna klara. Ett annat skrivprojekt är mina minnen - kalla det gärna memoarer - där jag kommit fram till år 2005. Tyvärr är inte minnet vad det har varit så det blir ganska sporadiskt för de sista åren.

Nu undrar "vän av ordning" vem som kan tänkas vilja läsa om just mitt liv? Tja, säg det. Jag hoppas mina barnbarn och deras barn kan vara intresserade; i alla fall något av dem.

Jag är intresserad av släktforskning. Tänk om jag, när jag höll på med det för många år sedan, hade hittat en dagbok, skriven av min farfars farfar - eller av hans morfar. 

Farfars farfar var den som tog sid det efternamn jag bär. Han blev tidigt föräldralös och växte upp hos sin morfar, som varit indelt soldat, deltagit i tre krig och suttit i rysk fångenskap vid Svarta havet!

Jag är inte rädd för att dö. Visserligen tror jag inte på något liv efter döden och på nåt tusenårsrike eller nån himmel eller nåt helvete att hamna i. Den som gör det borde definitivt inte vara rädd för döden om  vederbörande levt ett anständigt liv.

Men det jag är rädd för är att bli sjuk och ligga i ständiga plågor innan liemannen kommer. I ett sånt läge kan jag tänka mig dödshjälp.

Jag hoppas min död sker snabbt och smärtfritt. De av mina närmaste som dött har gjort det ganska snabbt, med ett undantag. Min farsa dog i cancer när han var 65 år och plågades. Han var dock extremt och fanatiskt religiös och såg fram mot att hamna i tusenårsriket.

Min äldste bror dog när har var 60 år på Gran Canaria, där han var bosatt större delen av året. Han sa "Blir jag sjuk och plågas simmar jag ut till hajarna, som får ta mig. Aldrig att jag ligger på sjukhus och lider!" Han fick som han ville. Han dog knall och fall när han precis avslutat sin måltid i närvaro av den kvinna han till slut fann. 

Plötsligt reste han sig från bordet med cigarren i ena handen och konjakskupan i den andra och sa "Nä, nu djävlar!". Så ramlade han ihop och dog. En önskedöd, fast på tok för tidigt.

Svärfar blev sjuk en julhelg när han var nästan 81 år och las in på sjukhus över natten för observation. Han dog i sömnen under natten. Också en önskedöd. Svärmor blev  92 och avled efter bara ett par dag på sjukhus

Min morsa sa alltid att hon bara skulle bli 72 år för det hade hennes mamma, dvs. min momor blivit. Men hon hann fylla 90. Fast de sista tio åren var hon sjuklig av och till och sa de sista åren "Varför måste jag leva?"

Hon var på slutet delvis dement, rullstolsburen och hade ständig hosta m.m. Alla hennes vänner var borta och hon satt ensam på ett äldreboende med sin söner och barnbarn bosatta långt bort. Nu så här efteråt när jag själv är gammal så ångrar jag att jag inte spenderade med tid hos henne.

Jag var inte alltid snäll mot henne. Både min bror och jag retades med henne ibland. När vi skulle skjutsa ut henne till sommarstugan på slutet tog hon i mitt tycke väldigt lång tid på sig att plocka samman nycklar, handväska och det hon skulle ta med sig. 

"Snabba på! Vi ska åka nu", sa jag med viss irritation. "Åja, vänta bara. Du blir gammal du med nån gång", sa hon till mig. 

Så sånt, så sant. Nu är jag där själv.  Hoppas bara att mina barn och barnbarn behandlar mig bättre?

PS. Min mor dog i sömnen efter bara ett par dar på sjukhus. Trots hennes allmänna sjuklighet på slutet så hade hon inga smärtsamma plågor.