Manliga pensionärers uniform

När man rör sig utomhus ser man i stort sett varannan vuxen människa - och inte minst pensionärer - iförda en tunn dunjacka. De ser ut som Michelingubbar och dito gummor allihopa. Jackorna verkar vara högsta mode just.

Förmodligen var jackan tänkt för yngre och medelålders personer men nu har pensionärerna lagt beslag på den i sina försök att verka yngre än de är. Priserna på jackorna varierar från flera tusen kronor till någonstans mellan femhundra och tusen.

Men jackan är inte det första plagg som vi pensionärer snodde från våra ungdomar. Det första var väl jeansen. Sen blev det baseballkepsen. Den bär inga ungdomar eller medelålders längre. Det är bara vi panschisar som bär den nu för tiden. Att bära keps är helt ute bland de som är i trettioårsåldern.

Ett annat plagg som vi snott från ungdomarna är t-shirten, buren under en skjorta som en slags undertröja. Inga trettioåringar klär sig så längre. Det är helt ute.

Jag är panschis. Jag klär mig som en sådan numera. Om jag hade varit panschis på 1950-talet hade jag gått i hatt och kostym. Sederna förändras. Tack och lov för det.

Omgivningens betydelse

Det är ingen - med ett undantag - av min gamla skolkamrater, som jag fortfarande har kontakt med. Många "kompisar" har passerat revy under åren. Man går ut en skola, börjar i en annan, fortsätter via militärtjänst (i alla fall förr i tiden) och fortsatta studier. De band man en gång haft löses upp, försvinner och ersätts av nya.

Via jobbet kommer nya kamrater. Sedan kommer grannar och föräldrar man möter på dagis och i ungarnas skolor. Räknar man ihop alla man mött på det här sätten under mer än 60 år blir det flera hundra personer. De som nu återstår är de nya kamrater man eventuellt får på äldreboendet (om man nu får plats där) och slutligen i långvården.

En del gamla "kompisar" som man tappat kontakten med dyker upp då och då och där man minst anar det. Personer som man trodde att det aldrig skulle bli något med.

När jag fick i folkskolan på 1950-talet fanns ett litet hus vid sidan av skolbyggnaden. Där gick störiga grabbar (för det var bara grabbar som var störiga då). Det var de som på den tiden bedömdes som hopplösa fall. Det var nog en salig blandning av dyslektiker, de med damp, sådana som bara hörde dåligt och de som helt enkelt var normalt busiga. Det fanns säkert ett och annat psykfall också. På den tiden drogs alla över samma kam och hamnade i särklassen, som det hette då. Vi andra gick omvägar runt huset. Det var farligt att komma nära. I alla fall trodde vi det.

Några av killarna dök upp när jag gjorde lumpen. De var stamanställda furirer och gick nog i pension med samma grad. De var den typ av befäl som kunde kasta en fimp på kaserngården och beordra närmaste värnpliktig att plocka upp den. Och sedan upprepa proceduren ett antal gånger.

Men en annan av killarna från särklassen träffade jag på i en lokaltidning i en av Stockholms kranskommuner. Han var ett av kommunalråden! Jag undrar vad hans folkskollärare skulle sagt om han vetat vad det blev av hans gamla elev.

När jag gick i realskolan (motsvarar dagens högstadium) hade jag en klasskamrat som hette Robert. Han var urdålig i de flesta ämnen och efter ett år försvann han. Jag hörde aldrig av honom och glömde honom helt. För några år sedan dök han upp i TV-rutan i Aktuellt. Jag kände igen honom och mindes hans namn. Nu var han välbeställd VD för ett stort grossistföretag och sannolikt mångmiljonär. Det skulle var kul att få veta vad hans lärare i tyska och matte skulle sagt om honom nu.

Jaha, vad vill jag säga med det här då? Jo, att människor som bedöms som helt omöjliga i en viss miljö och i ett visst sammanhang kan dyka upp som en fågel Fenix och slå sin omvärld med häpnad i en helt annan miljö. Och att det finns oändliga utvecklingsmöjligheter även i det mest hopplösa fall.

Överallt - inte minst i arbetslivet - finns det individer som bedöms som helt hopplösa. Risken är stor att de blir mobbningsoffer. Om de byter miljö kan de blomma upp, utvecklas och få en ett helt annat liv.

Därför ska man vara försiktig med att döma ut människor. Det kan lika gärna vara omgivningen det är fel på.

Vårt anorektiska försvar

När Sovjetimperiet och muren föll började nedmonteringen av det svenska försvaret eftersom det kalla kriget tog slut. Innan hade Sverige ett av Europas starkaste försvar, i förhållande till sin storlek. Det är en enorm förändring som skett.

Om man jämför med 1988 så har vi nu 94 % lägre styrka när det gäller krigsförbandspersonal, 90 % färre armébataljoner i insatsorganisationen, 82 % färre stridsflygsdivisioner, 78 % färre örlogsfartyg, 77 % färre regementen/flottiljer och 55 % lägre ekonomisk ram i procent av BNI (omräknat i fast penningvärde är det ännu värre!).

Den totala personalstyrkan i försvaret är nu 54 000 personer, jämfört med 1988 då den var 850 000. Antalet hemvärnssoldater har minskat från 100 000 till 22 000 och de 708 000 krigsplacerade värnpliktiga vi hade 1988 finns inte alls eftersom värnplikten är skrotad. Brigaderna är i dag 2 mot 29 1988 och motsvarande för fördelningsbataljonerna är 5 respektive 82.

Vi har två artilleribataljoner kvar idag men vi har inga artilleripjäser. Sic! Artilleristerna, de få vi har, får öva då och då i vårt snälla Natogrannland Norge. Översten som basar över artilleriet som inte finns hoppas få 24 ombyggda kanoner till 2015. År 1990 hade Sverige ca 1 000 artilleripjäser, varav ca 300 var toppmoderna.

Mycket modernt material har skrotats, sålts eller skänkts bort. Kunskap och färdigheter liksom olika sofistikerade försvarssystem har försvunnit. Våra stora beredskapslager av matvaror, drivmedel och mycket annat har också avvecklats. Skulle landet bli avspärrat räcker maten i landet högst ett par dygn. Miljarder och åter miljarder i värde har slumpats bort eller gått till spillo.

Ibland har det gått riktigt tokigt, som när Dalregementet skulle skänka sina gamla cyklar till Baltikum. Av misstag skeppade man iväg de nyinköpta cyklarna i stället! (Nu spelar det ingen roll för Dalregementet finns inte kvar längre. Det lades ned år 2000.)

Många medborgare tycker att försvaret bara är löjligt. Helst bör alltihop läggas ned då vi i alla fall inte kan försvara oss (om nu ryssen skulle anfalla). Ingen anser i dag att ryssen utgör ett hot mot oss.
Och blir det krig så är det inte gubbar på cykel vi behöver. Ett modernt krig handlar om cyberrymden och drönare.

Dagens situation liknar den på 1920-talet - efter första världskriget (det krig som sades ha gjort slut på alla krig) - då vårt dåvarande försvar rustades ned och massor av regementen försvann.
När andra världskriget bröt ut sa statsministern Per-Albin att "Sveriges beredskap är god". Han ljög, men det märktes inte i radion.

Vi har haft fred i Europa i snart 70 år (bortsett från Jugoslavien och Georgien), mycket tack vare EU som började som ett fredsprojekt. Vi får hoppas den freden håller i sig och inget talar i dag för att den inte skulle göra det. Att bygga upp ett nytt modernt försvar, värt namnet, tar flera decennier. Och under den tiden kan mycket hända i vår omvärld. Det var nog ingen som 1919 - när freden efter första världskriget slöts i Versailles - som trodde att vi skulle ha ett nytt storkrig i Europa bara tjugo år senare. Galningar som Hitler, Stalin m.fl. har alltid funnits och kommer alltid att finnas.

Jag tror att ÖB:s avslöjande i somras om att vi bara kan försvara oss i en vecka och på ett ställe om vi skulle bli angripna har fått några politiker att vakna och i alla fall öppnat ena ögat. Moderaterna är dock inte längre försvarsvänliga utan kallar försvaret för ett särintresse och använder det som en budgetregulator. I stället verkar sossarna vilja satsa mer på försvaret och pratar till och med om att återinföra mönstringen! Kommunisterna, f-låt Vänsterpartiet, vill återinföra en begränsad värnplikt.  Folkpartiet vill att vi går med i Nato. Kristdemokraterna har svängt och vill att ett svenskt Natomedlemskap ska utredas.

Jag tycker att vi ska ha ett lagom försvar (vad nu det kan innebära) och att vi blir fullvärdiga medlemmar i Nato, något som vi i praktiken varit, men utan beslutanderätt och garantier, sedan 1950-talet. Jag ser försvarskostnaderna som en försäkringspremie. Vem vill inte ha sitt hem försäkrat?

SL slutar aldrig att förvåna

Det kollektiva trafikföretaget Storstockholms lokaltrafik, i dagligt tal SL, slutar aldrig att förvåna. Företaget verkar ha som målsättning att göra det så svårt som möjligt för dem som vill åka kollektivt.
Sedan vill man att alla köp av biljetter helst ska ske via SL:s automater som finns vid de flesta t-bane- och pendeltågsstationer.

I somras togs den populära remsan som sällanresenärer och tillfälliga besökare kunde använda bort. I stället måste man nu köpa en biljett i automaten (eller i luckan om den är bemannad) eller använda ett särskilt plastkort. Det kallas av SL omväxlande för Accesskort, SL-kort, reskassa, kuponger eller biljett!  Allt för att underlätta för kunderna och göra informationen mer begriplig. Sic!

Åker du alltid samma antal zoner funkar kortet bra. Men åker du olika antal zoner måste du skaffa dig flera kort, ett för två zoner, ett för tre zoner etc. för att slippa passera en bemannad spärr där du kan ändra zonantalet för din resa.

För en sällanresenär som jag funkar kortet under förutsättning att jag har fyllt på det med pengar, vilket kan göras i automaten. Men jag kan även fylla på med pengar via SL:s webbplats eller kontant över disk vid någon av SL:s butiker med personlig betjäning (SL Center).

Att kunna fylla på kortet med pengar via nätet är smart. Men SL har även lyckats krångla till detta. När du fört på pengar får du ett mejl från SL med helt obegriplig information och du tvingas ringa deras upplysningstjänst för att få förklarat vad du ska göra.

Dina pengar hamnar inte på ditt kort förrän du aktiverat påfyllningen via någon av SL:s kortläsare. Du kan inte heller nyttja pengarna förrän efter ett dygn. Aktiverar du inte kortet ínom 30 dagar försvinner pengarna du laddat på och de betalas inte tillbaka.

Har du en gammal remsa kvar som du inte nyttjat fullt ut kan du få tillbaka pengar för de outnyttjade klippen innan årsskiftet. Men den transaktionen kan bara göras vid ett SL Center och kräver att du ska fylla i tre olika papper med samma uppgifter, dvs. namn, personnummer m.m. Du får inte ut kontanter. Däremot kan beloppet du ska ha tillbaka sättas in på ditt kontokort utan kostnad. Men vill du ha beloppet påfört som reskassa på ditt Accesskort kostar det 17 kr extra!

Om det är fyra personer som är mellan 21-64 år (och alltså inte har rabatt) och är engångsresenärer och åker pendeltåg från Sollentuna till Stockholm fram och tillbaka kostar det 528 kr med vanliga biljetter.

Jag förstår att många sällanresenärer hellre tar bilen, trots trängselskatten. SL räknar i år med nästan en halv miljard mindre i intäkter än beräknat. Tacka fan för det!

PS: Jag anser att SL borde göra om sitt betalsystem och göra som London. Där köper du ett Oyster Card som du drar i spärren när du går in och när du går ut efter din resa. Du behöver inte hålla rätt på hur många zoner du passerat.

Viktigast att budskapet når fram

I min bekantskapskrets finns flera språkpoliser. De hugger direkt när jag säger något felaktigt, som till exempel "större än mig" i stället för "större än jag" eller "mycket bilar" i stället för "många bilar". De reagerar också på särskrivningar.

Jag är också språkpolis ibland och kan reagera över felaktiga skyltar och annonstexter, som till exempel "kyckling sallad" eller "kykkling sallad" i stället för "kycklingsallad". Men man ska komma ihåg att det kan vara en utrikesfödd entreprenör som stått för formuleringen och som har gjort så gott han kan.

Visst ska man stava och skriva korrekt svenska. Men viktigast är i alla fall att man förstår vad som skrivits. Det finns texter som är helt korrekt stavade och skrivna men som är helt obegripliga. Det tycker jag är värre än ett särskrivet ord eller en felstavning.

Olika svarstider

När jag jobbade på (Riks)Skatteverket och det blev sommar brukade alltid någon tidningsjournalist testa olika myndigheters förmåga att snabbt svara på mejl. De visste ju att när det blev semester så var bemanningen lägre på myndigheterna och även på deras diarier.

Mitt verk drabbades också av journalisten och tyvärr dröjde vårt svar onödigt länge, vilket inte var bra och vi fick skämmas. Generaldirektören såg sedan till att vi hade fullservice i vårt diarium även sommartid.

Jag har gjort ett liknande test. Samma dag, den 2 oktober i år, skickade jag fyra mejl åt olika håll i den offentliga sektorn. Inte för att i första hand testa svarstiden utan därför att jag hade frågor och synpunkter som jag ville ha svar respektive reaktion på. Men svarstiderna varierade.

Ljungby kommun. Ett mejl gick till Ljungby kommun och handlade om en cykelväg (som inte var en cykelväg) och jag fick svar samma dag, dessutom på kvällstid! Berömligt (A).

Sollentuna kommun. Ett annat mejl gick till min hemkommun och handlade om en informationsskrift som kunde ha utformats annorlunda. Jag fick svar dagen efter. Med utmärkt beröm godkänt (a).

Storstockholms lokaltrafik (SL). Detta mejl handlade om obegriplig information i deras svarsmejl till dem som fyllt på sin reskassa. När nio dagar hade gått utan svar vidarebefordrade jag mitt mejl till SL:s pressekreterare, som svarade mig tre dagar senare. Godkänt med tvekan (B?).

Trafikverket. Det sista mejlet gick till Trafikverkets stockholmsavdelning och handlade om skyltningen på den ny vägen mellan Rissnekorset/Enköpingsvägen och Uppsalavägen. Jag väntar fortfarande på svar. Nu har det gått 17 dagar. Underkänt med råge (C-).

Min erfarenhet - även sedan tidigare - är att kommuner är bättre på att snabbt svara än vad statliga myndigheter är.

En pudel ska göras på direkten

När någon blivit ertappad med byxorna nere och det når massmedierna är det bäst att lägga sig platt, visa strupen och erkänna det man gjort. Det kallas att göra en pudel. Men tyvärr verkar det vara svårt för de flesta.

Det finns många exempel på personer som borde ha gjort pudlar. Ett känt exempel är Refaat El- Sayed som ljög om sin doktorshatt i biokemi och gick miste om sitt livs affär med Volvos Pehr G. Gyllenhammar. I och för sig var det väl tur för PG och Volvo att det gick som det gick. Refaat hamnade sedan i fängelse för bedrägeri m.m.

Ett annat exempel är Björn Rosengren som ljög om sitt porrklubbsbesök och tvingades lämna posten som TCO-ordförande.

Vår drottning Silvia har varit illa ute på grund av sin fars affärer under kriget. Fadern fick köpa sitt företag av en judisk affärsman, som i kompensation fick en kaffefarm i Brasilien och hann lämna Tyskland i tid.

Drottningen gjorde en egen utredning där fadern framställs i god dager, nästan som en hjälte. Men nu har det kommit en bok som visar att drottningen försökt mörka hela historien, bl.a. genom att kontakta en massa inflytelserika personer runt om i världen.

Suck! Man blir ju bara trött. Varför inte lägga korten på bordet och säga som det var. Att pappan var medlem i nazistpartiet (inte förnekat), att han fick firman till underpris och förklara att hon inte kan svara för vad hennes pappa gjort. Då skulle det hela blåst över för länge sedan och boken sannolikt aldrig kommit ut.

På alla kurser i hur man umgås med massmedierna är den första regeln som lärs ut att aldrig förneka  det som skett. Erkänn direkt så blåser det hela över. Och alla som jobbar med kommunikation och PR vet det också.

Men de som drabbas, t.ex. politiker, direktörer och andra viktiga potentater reagerar alltjämt med reptilhjärnan och förnekar.

PS: Kronprinsessan Victorias morfar var vanlig medlem i nazistpartiet. Men kungens morfar Karl Edvard var en riktig fullblodsnazist och generallöjtnant (Obergruppenführer) i Hitlers SA (Sturmabteilung). Han dömdes som krigsförbrytare efter kriget.

Flytta eller bo kvar?

När man som jag passerat pensionsåldern med råge och fortfarande bor kvar i den gamla villan börjar omgivningen att undra när jag och frun ska flytta. "Vi tänker inte flytta", svarar jag.

Annars är det vanligt att 40-talisterna säljer sina avbetalda villor, som under flera decennier gynnades av inflation och fullt ränteavdrag och köper en lägenhet i stället. Många har tröttnat på häckar, gräsmattor, snöskottning och äppelträd och vill kunna njuta av tillvaron på en inglasad balkong i stället.

Det kanske går att få fem miljoner för vår kåk i Sollentuna. Sen går minst en miljon bort i skatt och kvar blir fyra. Det räcker knappt till en trerumslägenhet i Stockholms innerstad. Dessutom finns risk att månadskostnaden för lägenheten blir högre än våra nuvarande löpande omkostnader. Varför ska vi då flytta?

Det finns andra skäl. Ett är att i god tid skaffa en bostad som är mer lämplig för den som är handikappad, t.ex. en lägenhet på ett plan med hiss. Att bo i en kåk med sovrummet på övervåningen kan bli besvärligt om hälsan sviktar. Men vem har sagt att man ska bli handikappad på gamla dar?

Flera par i vår ålder har redan ställt sig i kö till något privat äldreboende. Det har faktiskt vi också gjort. För säkerhets skull. Men väntetiden är lång. Om vi har tur kan vi få en bostad där när vi blivit bortåt 85 år. Men jag vill nog helst slippa att behöva flytta dit.

Ett skäl för att flytta från Sollentuna är annars att slippa det stressande bruset från den tättrafikerade Uppsalavägen, som skär rätt genom kommunen. Det sägs att sträckan mellan Kista och Häggvik är landets hårdast trafikerade vägsträcka. Vi hör ljudet hela tiden. Det går inte att tänka bort det och tro att det är en brusande fors!

För att slippa motorvägens buller och partiklar så måste flytten i så fall gå ut i landet någonstans där det finns tystnad och frisk luft. Men då kommer vi långt bort från barn, barnbarn och kompisar. Det skulle förstås bli en bra slant över på en försäljning av kåken i Sollentuna, jämfört med köpet av en bostad i landsorten eller glesbygden. Men pengar är inte alltid allt.

Ja, fundera kan man ju alltid göra. Det är inte säkert att man som skröplig 90-åring får en plats på ett nödvändigt äldreboende när kommunerna satsar på hemtjänst, som är billigare. Häromdan hörde vi om en 99-åring med vårdbehov och med toan på övervåningen som i stället för en plats på äldreboendet fick en toaletthink inställd i vardagsrummet i sin villa. Och häromveckan kastade sig en 84-årig kvinna från balkongen och avled för att hon inte fick plats på äldreboendet.

Med tanke på alla 40-talister som snart kommer att kräva sina äldreboenden borde politikerna satsa på att bygga fler sådana bostäder. Alternativet är annars att återinföra ättestupan.

Det är väl okej att bli gammal så länge man får vara hyfsat frisk och kan ta hand om sig själv. Men när man inte längre kan det... ja, då blir det inte kul.