Om Lufthansa tycker jag inte

Flygbolaget Ryanair är ofta i hetluften (ofrivillig ordvits). Inte bara för sina priser med olika tilläggsavgifter utan även för sin bristande säkerhet och arrogante chef. Jag har bara flugit med bolaget en gång, för sjutton år sedan och det gick bra. Men sedan dess har jag undvikit att göra det.

Men det finns även ett annat flygbolag, som jag börjar bli trött på.

I somras flög frun och jag med kompisar till Italien med Lufthansa. Vår bokade slutdestination var Bergamo, men Lufthansa ändrade den till Milano nån vecka innan vi skulle åka. Men inte bara det. Flera gånger ändrade man våra flygtider. Det kändes tämligen osäkert hela tiden. Vi hade bokat hyrbil på Bergamo, som vi fick avboka och betala en avgift för, som Lufthansa vägrade ersätta.

Jag och frun har skaffat bonuskort hos SAS som tillsammans med Lufthansa och en mängd andra bolag bildar Star Alliance. När vi flög till Milano visade jag kortet när jag checkade in på Arlanda och i Milano när vi åkte hem. Men när jag efter hemkomsten kollade om vi fått några bonuspoäng så hade det inte funkat. Vi fick bara poäng för delflighten från Arlanda till Frankfurt, där vi bytte plan.

Jag gick då in på SAS webbplats för att efterregistrera våra flygningar. Men se det gick inte. Jag fick beskedet att våra flighter inte fanns! Märkligt. Jag ringde då SAS, satt och väntade länge i luren och togs sedan emot av en arrogant person, som överlägset förklarade att jag skulle gå in på deras nätsida och printa ut en blankett, som jag skulle fylla i och skicka till en SAS-adress och sedan vänta på besked i minst åtta veckor. Snacka om service.

Sagt och gjort, Jag fyllde i, bifogade kopior på våra boardingkort och skickade in. Häromdan fick jag ett mejl från SAS, där man på engelska berättade att deras partner Lufthansa inte kunde hitta oss som passagerare på uppgivna flighter. Mycket märkligt. Man hade ju våra boardingkort med namn, flightnummer och allt.

Om jag inte var nöjd med deras besked kunde jag vända mig till en ny SAS-instans via mejl och bifoga mina boardingkort på nytt plus mina elektroniska biljetter. Resan till Italien med Lufthansa gjorde jag i månadsskifter juni-juli och e-biljetterna hade jag inte kvar eftersom jag brukar rensa min e-post med sånt som rör en resa när den väl är över. (Tips: Spar dina e-biljetter.)

Alltså blev jag blåst på mina bonuspoäng. Nu är det inte hela världen. Jag flyger kanske med ett bolag i Star Alliance max en gång per år och det lär dröja innan jag får ihop så många poäng att jag kan nyttja dem till något vettigt.

I början av nästa år ska jag flyga med Lufthansa igen, denna gång till USA. Redan nu har bolaget ändrat flygtiderna en gång. Ska bli intressant att se hur fortsättningen blir.

Att anställa medarbetare

När jag var yrkesverksam var jag mellanchef i flera decennier - en föga avundsvärd position klämd mellan cheferna ovanför och medarbetarna. Att vara chef har både sina fördelar och nackdelar. Det jag inte gillade, eftersom jag var konflikträdd, var lönesamtal och personalutvecklingssamtal. Däremot gillade jag min budget och friheten att fatta egna beslut inom mitt område information och kommunikation.

En annan uppgift som jag inte gillade var att behöva anställa nya medarbetare, en process som jag tvingades genomföra många gånger. Jag fick ingen hjälp av vår personalavdelning. Det enda man gjorde var att diarieföra inkomna ansökningar och lämna över bunten till mig och sedan skriva ut anställningsbeviset. Allt annat fick jag göra utan deras bistånd, dvs. fixa annons, gå igenom ansökningarna, kalla sökande, intervjua dem, fatta beslut m.m.

Eftersom förmågan att kunna utrycka sig i skrift var viktig för en medarbetare på min enhet lät jag de sökande göra ett praktiskt prov. Uppgiften var att intervjua mig och skriva en artikel. Tanken var att jag var ny informationschef och skulle presenteras i personaltidningen. De sökande fick ställa vilka frågor som helst till mig under intervjun. På så sätt kunde de ta reda på vad jag för en slags figur.

För mig gav uppgiften flera upplysningar. Jag fick se hur de klarade av att göra en intervju, hur de behandlade sina fakta och fick konkreta prov på deras skrivförmåga. En  del smörade mig i sin text, vilket var vanligast. Men jag minns en kille som var ganska neutral i sin bild av mig och aningen kritisk. Det uppskattade jag och han fick jobbet till stor det på grund av det.

Men byråkraterna på personalavdelningen var inte förtjusta i att jag lät de sökande göra dessa praktiska prov. Varför vet jag inte. Men förmodligen var det bara "att så gör man inte".

En annan egenhet jag hade när jag anställde folk var att leta rätt på referenspersoner som de själva inte uppgett. Det gillade inte personalavdelningen heller, för "så kan man ju inte göra". Men en gång räddade det mig från att anställa en journalist som sökt jobb hos mig som pressekreterare.

Killen i fråga var välmeriterad och hade flera år jobbat som journalist och senast på en lokalradiostation i Norrland. Jag tyckte spontant att killen skulle passa för jobbet men samtidigt fanns det något som inte stämde, jag kunde inte komma på vad. Därför tog jag kontakt med den berörda länsskattechefen i Norrland, en referens som han inte uppgett.

Jodå, länsskattechefen visste mycket väl vem killen var och hade flera gånger haft kontakt med honom å yrkets vägnar. Chefen avrådde på det bestämdaste att jag skulle anställa killen. Nu minns jag inte riktigt vilka skäl han angav men jag lyssnande på hans råd och anställde i stället en annan av de sökande (som sedan visade sig vara ett mycket bra val).

Efter en vecka blev jag uppringd av radiojournalistens pappa. Han berättade att sonen brutit samman helt och hållet när han inte fick jobbet hos mig. Pappan undrade dessutom om den som fått jobbet var en kvinna. Nej, svarade jag sanningsenligt. Det beklagade pappan, för då kunde han ha tröstat sonen med att det var jämställdhetskravet som gjort att han inte fick jobbet.

Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag hade ringt och kollat med länsskattechefen.

PS. Många, många år senare såg jag ett nyhetsinslag i TV där radiojournalisten var intervjuad - inte i egenskap av journalist utan i egenskap av taxichaufför.

Jag gillar papper och trycksvärta

Hur ska det gå för tryckta böcker och dagstidningar på papper? Kommer digitalboken och nättidningen att ta över? Risken finns. Tidningspappersbruken har redan fått minska sin produktion.
Bland dagens unga är det nog bara några enstaka som får sin morgontidning i brevlådan varje dag - och böcker (om de nu läser några) tar de del av via sin padda.

Jag vaknar varje morgon och går med glädje ut och hämtar min morgontidning i brevlådan. Men den har blivit tunnare och tunnare under åren som gått. Och innehållet också. Det känns som den är på väg bort. Böcker läser jag bara i pappersburen form. En gång har jag lyssnat på en bok och det var när jag för många år sedan hade opererat mina ögon.

Jag har hela mitt yrkesliv älskat papper. Först som byråkrat på en länsstyrelse och sedan som informationsmänniska på Skatteverket, där jag hade ansvar för produktionen av verkets broschyrer. Det kändes som julafton varje gång jag slet upp en färsk, trycksvärtsdoftande trycksak ur en kartong.

Under fler decennier gjorde jag också Skatteverkets interna papperstidning. Förutom att delas ut till alla anställda i hela landet skickades den även till pensionerade medarbetare, allmänna bibliotek, journalister och redaktioner plus till en hel del andra intresserade, som hört av sig och bett att få den.

Nästan varje gång tidningen kom ut hittade någon "riktig" journalist något mattnyttigt och intressant i tidningen. Det resulterade i artiklar och notiser i de "riktiga" tidningarna. Det gladde mig som redaktör. Det Skatteverket hade på gång var ju ofta något som även skulle "drabba" landets skattebetalare på olika sätt och en dagstidningsjournalist med nyhetsnäsa kunde lätt vinkla till det på sitt eget sätt.

En gång nyttjade jag verkets interna tidning i ett speciellt syfte. Det var nämligen så att verket hade föreslagit en lagändring (jag minns inte vilken). Ärendet hade blivit liggande i någon av Justitiedepartementets många byrålådor. Departementet var ökänt för sin tröghet och långa handläggningstider. Trots Skatteverkets försynta påstötningar hände inget.

Åren gick och irritationen på verket växte och det gick inte att påminna departementet fler gånger. Vad skulle man göra för att få snurr på ärendet? Goda råd var dyra.

Ärendet borde komma till offentlighetens kännedom - men hur? Att skicka ut ett pressmeddelande hade nog bara retat upp departementstjänstemännen och det bedömde jag som kontraproduktivt. I stället intervjuade jag våra egna tjänstemän. Resultatet blev en artikel med en tämligen intetsägande rubrik i vår interna tidning .

Eftersom tidningen även skickades till en mängd journalister, varav flera var ekonomijournalister med intresse för skatter, hoppades jag att någon av dem skulle hitta "nyheten" i min artikel. Jag hade rätt. En "riktig" journalist på Dagens Nyheter fattade galoppen och skrev en halvstor artikel, där även en byråkrat på Justitiedepartementet ställdes till svars. Om jag minns rätt så började ärendet röra på sig på departementet efter DN:s artikel.

Nu kan inte Skatteverket göra om detta, eftersom verket sedan flera år tillbaka lagt ned sin papperstidning. Nu sprider man sin interna information digitalt i det egna nätet, oåtkomligt för andra än de egna medarbetarna.

En papperstidning har vissa fördelar.

Jag är medlem i en sekt

Sedan drygt tjugo år tillbaka är jag medlem i en sekt som utövar en form av praktisk religion. Sektens verksamhet går tillbaka till antiken men utvecklades på 1700-talet, främst i Tyskland. En svensk överstepräst blev rätt känd i början av 1800-talet och blev en förgrundsgestalt i den svenska grenen av rörelsen.

Det finns olika inriktningar av sekten. Den del jag är med i skapades av en svensk 1978 och det är en mer modern form, som numera har församlingar på nästan alla större orter i Sverige. Det finns även en del församlingar utomlands.

Det var min hustru som lockade mig till sekten. Hon gick dit och berättade sedan för mig hur underbar den här väckelserörelsen är. Jag var mycket skeptisk, eftersom det var mest kvinnor som fastnat i sektens garn och som inte kunnat stå emot deras frälsningslära.

Nu är jag fast och går dit minst en gång varje vecka. Det känns så skönt, både för kropp och själ. När jag är trött och har huvudet fullt av dystra tankar blir jag renad och pånyttfödd efter att ha varit med på ett möte hos sekten. Ledarna är underbara, stöttar och manar på oss som eventuellt börjar tvivla på rörelsens ideal och sanna målsättning.

Min församling har möten, eller seanser, nästan varje dag. Oftast är det på kvällar men även på helgerna. Det flesta medlemmar är kvinnor och det är nästan inga yngre män alls med i sekten. Min församling har numera egna möteslokaler. Tidigare fick man hålla till lite här och var där man kunde, oftast i skolor.

Mötena leds oftast av en kvinna, men det finns även manliga officianter. De har gått särskild utbildning i sektens regi och det finns även biträdande ledare som håller ordning före och efter mötena.

När mötet börjar och församlingsmedlemmarna gått in i salen stängs dörrarna och den suggestiva musiken börjar. Ingen lämnar mötet utan alla är med hela tiden. Sektens ledare börjar röra sig och sektmedlemmarna härmar ledaren. Upphetsningen stiger, ledaren skriker ut kommandoord för att ytterligare hetsa deltagarna på mötet.

Sekten är förlåtande. Den som avviker från den rätta läran på ett möte och visar det, fördöms inte utan hjälps in på den rätta vägen av ledaren. En del sektmedlemmar brukar le lite medlidsamt när  någon gör fel.

Eftersom det blir hetsigt och varmt så har deltagarna redan innan mötet tagit av sig det mesta av sina kläder. Det är tur det, för en del blir extatiska, svettas och måste dricka vatten för att kunna fortsätta. Man skäms inte för att visa upp sin lekamliga skröplighet. Tempot går upp och ned och till slut springer allt runt i salen. Mötet avslutas alltid med en lugn stund med tillfälle till kontemplation och stilla tankar.

När mötena är över skiljs alla deltagarna åt och några ytterligare band mellan medlemmarna finns normalt inte. Men en del verkar även ha ett umgänge utanför sekten. Det ser man när de kommer in i mötessalen och nickar igenkännande åt någon annan medlem eller börjar prata med varandra. De kan ju vara kompisar sedan tidigare, grannar eller släktingar.

Sekten har ett eget märke, en symbol där sektens namn finns med. De liturgiska färgerna är alltid rött och vitt. De som leder mötena har en klädedräkt i samma färger. Alla medlemmar betalar en slags kollekt, en avgift som kan betalas för ett helt eller ett halvt år i taget. Nya medlemmar som vill prova på får betala en engångskollekt inför mötet de deltar i.

Sekten har lokala webbplatser och ger även ut en egen tidning. I den får man råd och tips om hur man ska uppföra sig på mötena, så att man inte gör fel. Att göra fel kan vara skadligt, säger mötesledaren som talar om hur man ska göra. Allt är nämligen styrt in i minsta detalj.

Ibland kan jag möta någon annan sektmedlem ute i samhället, t.ex. i kön på ICA Vi söker ögonkontakt i hemligt samförstånd. Är det en kvinna brukar jag säga, högt och ljudligt: ”Hejsan, jag kände inte igen dig med kläderna på!”. Då får jag ett leende till svar och de som står bredvid stirrar konstigt på mig. Vi vet båda vad det handlar om, vi är ju med i Friskis & Svettis.

Arbetslösheten behöver analyseras mer noggrant

När jag jobbade på Skatteverket lät jag göra omfattande enkäter där medborgarna frågades ut om sin syn på Skatteverket, skattesystemet, skattefusk m.m. Enkäterna gjordes med jämna mellanrum och vi fick tidsserier och kunde göra jämförelser över åren.

Resultaten var mycket detaljerade, därför att de utfrågade delades in i undergrupper beroende på kön, ålder, utbildning, inkomst, bostadsort, erfarenhet av skatteförvaltningen m.m. På det sättet blev svaren mer intressanta och vi kunde lokalisera särskilda målgrupper.

En viktig målgrupp var ungdomar för vi kunde över åren se att deras syn på svartjobb blev mer och mer positiv, vilket inte var bra. Därför genomförde verket en stor informationskampanj om svartjobb i början av 2000-talet, riktad till ungdomar. Den kampanjen blev mycket uppmärksammad och vann flera priser, bl.a. ett guldägg, och gav dessutom resultat. Andelen ungar som tyckte svartjobb var okej minskade, vilket var statistiskt säkerställt.

Vad vill jag säga med det? Jo, att statistik och enkätsiffror måste brytas ned i sina beståndsdelar och analyseras. Först då kan man göra något om man vill förändra resultaten.

Den stora politiska frågan just nu är arbetslösheten som är 9 % och som politikerna kallar ”massarbetslöshet” (snittet i Europa är 12,5 %).  Ungdomsarbetslösheten är högre – 25 %.  Skärskådar man siffrorna närmare så blir bilden mer nyanserad. 

Räknar man bort de ungdomar som är 15-18 år samt de som är heltidsstudenter sjunker ungdomsarbetslösheten från 25 till 9 %.  Om det fanns mer detaljerade offentliga uppgifter om utbildning, språk m.m. skulle statistiken nog bli ännu mer intressant, men jag har inte sett några sådana uppgifter i medierna.

Går man vidare och räknar bort de ungdomar som inte kan svenska eller inte har tagit studenten blir nog den grupp som är kvar tämligen liten. För att minska antalet arbetslösa ungdomar skulle man behöva ge de som inte har studentexamen eller inte kan svenska kompletterande utbildning. 

Ser man till hela befolkningen är arbetslösheten bland inrikesfödda mellan 25 och 54 år 3,8 % medan den är 15,9 % bland utrikesfödda. Den slutsats jag drar av detta är att invandringen driver upp arbetslöshetssiffrorna.  

Om min tolkning är rätt måste vi för att få ner arbetslösheten se till att våra invandrade kamrater snabbt får ett jobb. Men det finns inga jobb som passar den som inte pratar svenska och har låg eller ingen utbildning alls. Sverige har minst antal låglönejobb i hela Europa – bara 2,5 % - jämfört med t.ex. Tyskland där de är 20 %.

Men facken vill inte ha fler låglönejobb, bl.a. Saco, som hävdar att det finns redan för många invandrare med universitetsutbildning som inte har jobb eller har låglönejobb. Det krävs i stället fler höglönejobb, menar man.

En annan orsak till dagens arbetslöshetssiffror i Sverige - jämfört med tidigare år - är att man numera inte förtidspensionerar långtidsarbetslösa, vars syfte var att få en snyggare arbetslöshetsstatistik.

Men att få politiker att öppet prata om att vi måste få våra arbetslösa invandrare i jobb  - och då samtidigt visa att invandringen är en av flera orsaker till vår ”massarbetslöshet” -  är nog en omöjlighet. Vi får fortsätta att sätta vår tillit till Arbetsförmedlingens jobbcoacher, Fas 3  m.m.

Mot den här bakgrunden är det är lätt att hävda att vi måste minska invandringen för att få ned arbetslösheten. Men vi behöver våra invandrare. Det kommer att krävas fler personer som t.ex. kan jobba i hemtjänsten när vi 40-talister om något decennium måste matas och få våra blöjor bytta. De inrikesfödda räcker inte till och vill inte ta den typen av jobb. 

Tillägg den 2 september: I dagens SvD finns en debattartikel med rubriken "Språket nyckeln till integration", skriven av riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson (M). Där skriver hon bl.a. "Det är ett faktum att arbetslösheten inte är jämnt fördelad i befolkningen. Den riktigt bekymmersamma arbetslösheten är koncentrerad till vissa grupper och en av dem är utrikes födda." Hon skriver också "Nyckeln till integration och minskat sysselsättningsglapp är i mångt och mycket språket".  Se där! I alla fall en politiker som lite försiktigt vågat närma sig ämnet.

Spritfabriken i kyrkan har utökat sortimentet

I den lilla gruvbyn Stråssa i hjärtat av Bergslagen byggdes 1972 en rödmålad träkyrka som döptes till Sankta Annas kyrka. År 2009 bestämde församlingen av avkristna kyrkobyggnaden och lämna den till försäljning. Köpare var två eldsjälar, som startade en spritfabrik i kyrkan som nu i stället blev Sankta Annas Bränneri.

Deras första produkt var "Valkyria Absinthe", en grön alkoholstark kryddryck som är Systembolagets starkaste med sina 68 %. Den belönades med flera medaljer i världsmästerskapen i Absinthe och är alltså en världens bästa absinter. Nu finns även absinten "Wolf" i sortimentet, som fått sitt namn från en svensk hårdrockgrupp.

Det finns även en snaps och två likörer.  Snapsen heter "Yggradsil" och är ett porsbrännvin,  likören heter "Skvadern" och är en örtlikör. Det senaste tillskottet är rabarberlikören "Rhubarbe Elixir" som är gjord av ekologisk jordbrukssprit och rabarber från en gård utanför Lidköping.

Det häftigaste med rabarberlikören är den munblåsta flaskan från Rumänien. Den består av ett runt klot med lång hals och som - när likören är urdrucken - passar som vas för t.ex. en ensam ros.

Dryckerna är inte precis i lågprisklass. De är exklusiva och passar utmärkt som presenter till personer som redan har allt annat.

Gå gärna in på bränneriets webbplats och läs mer: http://www.sankta-anna.com/about.html. Dryckerna finns bara i vissa systembutiker men går att beställa: http://www.systembolaget.se/Sok-dryck/?searchquery=Sankta+Annas+br%c3%a4nneri&sortfield=Default&sortdirection=Ascending&hitsoffset=0&page=1&searchview=All&groupfiltersheader=Default&filters=searchquery%2c

Fästingvaccinpåfyllning: Efter tre eller fem år?

För tio år sedan tog jag min första spruta med fästingvaccin för att skydda mig mot TBE. Sen tog jag ytterligare ett antal sprutor i följd med rätt tidsintervall och har efter denna grundvaccinering fyllt på två gånger med tre års mellanrum.

I år var det i juni dags för en ny påfyllnad och jag gick därför till min husläkare, som även vaccinerar. "Nä, det är ändrade rekommendationer. Du behöver numera bara fylla på vart femte år", sa sköterskan. Jag skulle alltså komma tillbaka om ytterligare två år.

Men någon vecka senare fick jag ett SMS från min husläkarmottagning att det var dags att ta en påfyllnadsspruta med fästingvaccin. Mycket konfunderad besökte jag ånyo min husläkare och visade SMS:et jag fått.

"Nä, det är inte vi som skickat detta SMS. Det är Baxter, företaget som gör vaccinet, som gjort det" sa sköterskan. Dessutom visade hon ett papper från landstinget där det stod klart och tydligt att nu är det femårsintervaller som gäller för vaccinpåfyllnad, även för dem som är 60 år och äldre (vilket jag är).

Det är alltså tydligen så att de vaccineringar som görs mot TBE rapporteras av den som vaccinerar till ett register som tillverkaren Baxter sköter. Märkligt.

Eftersom Baxter enligt SMS:et tydligen vill att man ska ta en spruta vart tredje år men att landstinget förordar vart femte år kontaktade jag via mejl Baxter Vaccininformation och undrade vad som egentliget gäller. Svaret jag fick var klart och entydigt. Om man fyllt 60 år ska man fylla på med ny dos vart tredje år. Alltså tvärtemot vad Stockholms läns landsting sagt. Märkligt.

Landstingets rekommendation bygger på det ställningstagande som Smittskyddsinstitutet gjort. Alltså kontaktade jag dem. Svaret jag fick var en hänvisning till deras webbplats. När jag gick in där och läste fann jag nya rekommendationer från start för den som är yngre (under 60 år) och för den som är äldre (60 år och äldre). För båda grupperna gäller påfyllnad vart femte år.

Jag kontaktade Baxter igen och fick följande svar: "Jag förstår att det är förvirrande med olika budskap. Våra rekommendationer stöder sig på studier som är gjorda när vaccinet togs fram. Sedan är det upp till smittskyddsläkare att ha en åsikt även om den inte stöds av några studier",  Detta svar visar att Baxter och Smittskyddsinstitutet inte är överens. Märkligt.

Jag kontaktade Smittskyddet igen och berättade...

a) att jag inte följt de nya rekommendationerna när jag tog grundskyddet med början för tio år sedan eftersom reglerna var annorlunda då

b) samt att myndigheten på sin webbplats skriver så här när det gäller avvikelse från rekommenderat (nytt) vaccinationsschema: "Hos individer över 60 år - - - - måste bedömningen göras utifrån varje enskilt fall. Med tanke på ökad risk för svår TBE-sjukdom i denna grupp i kombination med förmodat sämre immunologiskt svar på vaccinet så kan man vara mer liberal med att ”börja om” om det har gått mer än ett år sedan första dosen."

Eftersom jag inte helt säkert kunde tolka deras information på korrekt sätt skrev jag på nytt till Smittskyddet och ville ha ett konkret svar: Efter tre eller fem år? Svaret jag fick löd så här: "Hej! Personligen tycker jag att du ska ta Baxters råd, dvs påfyllnadsdos nu - det skadar inte!"

Alltså (så här tolkar jag de svar jag fått):

a) Om du fyllt 60 år
b) och började vaccinera dig innan du fyllt 60 år enligt de tidigare reglerna
c) och ska ta påfyllnadsdos
d) så bör du göra det vart tredje år (inte vart femte som Landstinget kortfattat sagt till husläkarmottagningarna.)

Jag kommer att göra ett tredje besök hos min husläkarmottagning, ta sprutan och alltså göra påfyllnaden efter tre år.

(PS: Om du som läser detta vill ta del av min skriftväxling med Baxter och Smittskyddet, mejla mig så skickar jag den.)

Kolla så du får upp rätt ESTA-sajt

När man numera ska åka till USA måste man registrera sig hos U.S. Department of Homeland Security, en myndighet som skapades för att bekämpa terrorism m.m. Registreringen gör man på nätet via Electronic System for Travel Authorization, förkortat ESTA.

Man får fylla i personuppgifter, passuppgifter och svara på en del frågor - allt är rätt enkelt. Är man flera som ska resa tillsammans - från 2 till 50 - kan man göra en gruppanmälan.  Sen får man betala 14 USD per person med kreditkort och vänta på svar om några dagar via mejl. Får du ett negativt besked har du sedan möjlighet att söka visum.

Men se upp! Om du googlar in på "ESTA" får du upp en lista med flera ESTA-sajter. De flesta av dessa sajter är kommersiella och vill tjäna pengar på dig och din osäkerhet och/eller okunskap. En del ser mycket officiella ut. På dessa sajter ska du fylla i de uppgifter som krävs men också betala ett mycket högre belopp.

Det är en smart affärsidé att agera mellanhand mellan resenären och myndigheten och samtidigt ta bra betalt för det. En sajt tar 69 USD och en annan 79 USD för det som kostar dig 14 USD om du går till rätt sajt, dvs. den som Department of Homeland Security driver. Här är länken till den sajten, där du även kan välja språkversion (även svenska):

https://esta.cbp.dhs.gov/esta/. 

Eftersom en del av "fusksajterna" ser officiella ut ska du leta efter myndighetens logga för ESTA för att vet du att har hamnat rätt. Så här ser den ut:

När jag fick böter

Min kriminella karriär började tidigt. Jag blev bötfälld redan som 14-åring. Vad hände?

Jo, jag och några kompisar hemma i Örebro hade cyklat från stadsdelen Norr (där vi bodde) till Gustavsviksbadet söder om stan. Det började mörkna när vi skulle åka hem. Mitt i stan stod farbror Polisen. Flera av oss saknade lysen på cyklarna, så även jag.

Men eftersom jag låg sist i cykelkön var jag den ende som blev stoppad. Kompisarna trampade på, ökade takten och polisen hann inte stoppa dem. Min framlampa lyste inte, något som polisen såg på långt håll. Däremot funkade baklyset. Han tog mina personuppgifter, adress m.m.

När jag kom hem kunde jag konstatera att lyset funkade. Det var bara glappkontakt där sladden från framlyset var kopplat till boschen (dvs. cykelns generator). Varför kollade jag inte det innan jag cyklade hem?

Efter ca en vecka kom ett brev från polisen med ett strafföreläggande där jag bötfälldes för brott mot trafiklagstiftningen. Bötesbeloppet var 15 kr (vilket i dagens penningvärde motsvarar 175 kr). Eftersom jag inte var straffmyndig (under 15 år) menade jag att mina föräldrar skulle betala, men det gick de inte på.

Jag betalade inte böterna. Men när det kom ett brev från Stadsfogden (Kronofogdens föregångare) kröp jag till korset och betalade. Sedan dess har jag klarat mig från böter, bortsett från en felparkeringsavgift på 250 kr en enda gång.

Sunft förnuft bör ibland få avgöra

Sverige är ett mycket generöst land. Vi ligger i topp i världen (sett till vår BNI) när det gäller att ge utvecklingsbistånd till andra länder och vi ligger i topp i Europa (sett till vår folkmängd) när det gäller att ta emot invandrare och då framför allt asylsökande och arbetskraftsinvandrare. Nettoinvandringen per år är runt 50 000 personer, varav 40 000 är utländska medborgare. En majoritet av våra politiker har bestämt att det ska vara så.

Hur våra asylsökande invandrare tas emot och behandlas gör mig fundersam. De inkvarteras där det finns tomma lägenheter och sådana finns oftast i små orter i glesbygden. Det skapar problem. De lägenheter som står till buds är inte de mest fräscha utan kan innehålla mögel, vägglöss och kackerlackor. Informationen de får är bristfällig och kulturkrockarna som uppstår blir grogrund för främlingsfientlighet. Vi kanske inte skulle ta emot fler asylsökande än vad vi kan ta hand om på ett bra sätt?

De som kommer hit tvingas gå sysslolösa i avvaktan på ett deras fall ska behandlas. Beslutet om de får uppehållstillstånd eller inte  tar i snitt 4,5 månader att handlägga. En del som inte får stanna går under jorden och blir illegala invandrare, s.k. papperslösa. Ofta utnyttjas det av skrupelfria arbetsgivare.

Det måste vara förödande att gå sysslolös i en avlägsen landsbygdshåla i flera månader. Därför tycker jag att de asylsökande - som vill - ska sättas i arbete så fort de kommit hit. Arbetsuppgifter finns och de ska vara sådana som annars inte blir utförda, t.ex. röja skog, plocka skräp, tanka bilar, plocka matvaror i kassar. Listan på sådana här enkla sysslor som varken kräver språkkunskaper eller utbildning kan göras mycket lång. De som tar sådana här "enkla" jobb ska få höjt bidrag till sitt uppehälle. De som inte gör det får ett mindre bidrag.

Vi har ett regelverk som styr vilka som får stanna här. Reglerna och de beslut som fattas är ibland svåra att förstå. Den som inte är nöjd med sitt beslut kan överklaga till Migrationsdomstolen, men det är inte säkert att det leder till ändring.

Då och då tar medierna upp en del fall. Det kan vara en familj som varit länge i Sverige, som rotat sig, pratar bra svenska, kanske även har jobb och barn som är födda här. Eller också handlar det om ett enskilt barn som bott hos en svensk fosterfamilj, bara pratar svenska men som ändå tvingas ur landet. Ibland är det ensamkommande tonårsbarn som gått flera år i svenska skola.

Mediernas fokus på dessa fall leder många gånger till att migrationsjuristerna ändrar sitt beslut. Det visar att reglerna är tänjbara och kan tolkas olika. Men varför ska bara medieuppmärksammade fall få ändrade beslut? Hur många ömmande fall kommer inte till mediernas kännedom?

Jag tycker att lagstiftningen bör kompletteras med en "gummiparagraf" där sunt förnuft ska få råda. Inrätta även ett "sunt-förnuft-råd" som får fatta beslut eller bara vara rådgivande. Det rådet ska kunna ta upp ärenden där det är uppenbart att en utvisning enligt de rådande fyrkantiga reglerna är helt galen med tanke på omständigheterna, t.ex. att personen/familjen i fråga är rotad i Sverige och har större koppling hit än till sitt gamla hemland, har jobb, kan svenska, sköter sig, har barn födda här osv.

I rådet ska ingå representanter för riksdagspartierna, för vanliga medborgare, Rädda Barnen, Röda Korset m.fl. En jurist kan vara ordförande. Det borde gå att ta fram regler och anvisningar som kan ligga till grund för rådets verksamhet.