Muslimskt parti i riksdagen 2022?

Sunnimuslimer i Sverige har bildat ett eget politiskt parti som heter Nyans. På kravlistan står att islamofobi ska bli en egen brottsrubricering och att muslimer ska få minoritetsgruppstatus i grundlagen. Han som startade partiet var tidigare centerpartist och man skulle gärna se Mehmet Kaplan, f.d. miljöpartist, som partiledare.

För några år sedan skrev jag i ett inlägg här på min blogg att jag inte skulle bli förvånad om muslimer i Sverige bildade ett eget parti. Nu har det skett.

Tanken är att det nya muslimpartiet Nyans 2022 ska komma in i kommunfullmäktige i en rad städer bl.a. Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Växjö. Målet är även att komma in i riksdagen.

När nu sunni har bildat ett parti kommer säkert även shiamuslimerna att göra det. Jag skulle inte bli  förvånad om inte även somalierna gör det. De räknar alla med att plocka röster i de invandratäta förorterna varav många är s.k. utanförskapsområden. De som i så fall kommer att förlora röster är nog i första hand de på vänsterkanten, dvs. V, MP, S och kanske även C.

Om man räknar de invandrare vi har och ser till vilka länder de kommer från så är drygt 10 % av befolkningen muslimer vilket i så fall är ca en miljon. Det finns alltså en stor väljarpotential.

Antag att ett eller flera muslimska partier kommer in i riksdagen och blir tungan på vågen och får ett avgörande inflytande i vårt land. Vad kan hända då? Sharialagar? Slöjor på alla?

Nu är ju inte alla muslimer fundamentalister men man vet ju inte vilka som får inflytande över partierna. Och inte heller vilka andra länder som i bakgrunden vill styra och ställa genom att t.ex. bidra med pengar.

Hur som helst ska valet i Sverige om drygt två år bli spännande.

Nu har jag till slut fått svar från Lantmäteriet

I ett inlägg här den 20 december förra året berättade jag att jag mejlat Lantmäteriets kundcenter den 12 oktober och inte fått svar - trots flera påminnelser. Till slut skickade jag ett frankerat pappersbrev. Nu har jag fått svar, dels på mina frågor och dels en förklaring till dröjsmålet.

Trots all kritik mot Postnord verkar vanliga pappersbrev funka bättre än digitala dito - i alla fall om man vill kommunicera med Lantmäteriet. Nu har jag dock fått svar.

Först kom ett telefonsamtal från en trevlig kvinnlig handläggare och sedan kom ett uttömmande svar via mejl med flera intressanta bilagor som svar på mina frågor. Tack för det! Bättre sent än aldrig.

Jag har hela tiden tyckt det var märkligt att jag inte fått något svar. Det måste ju vara något tekniskt strul, har jag tänkt.

Och helt rätt. Orsaken till att mina mejl inte nått ända fram var enligt den förklaring jag fått ett spamfilter hos Lantmäteriet.

Deras it-nissar har gått till botten och funnit att jag i min mejlfot har med adressen till min blogg (bjorntharnstrom.blogspot.com). Att den adressen funnit med har gjort att mina mejl stoppats av deras filter som inte tar emot mejl där blogspot.com finns med.

Nu har man tagit bort den spärren för mig så nu ska det vara möjligt för mig att mejla deras kundcenter (och förhoppningsvis få svar inom vettig tid).

Men jag tycker det är märkligt att det bara är den svenska lantmäterimyndigheten som varit den enda mottagare i hela världen som hittills inte kunnat ta emot mina mejl.

Att hålla igång ett samtal och få frågor tillbaka

Det är inte alltid lätt att småprata och hålla igång en konversation. Eller att närma sig helt obekanta och börja prata. Ibland är jag bra på det, men ibland är jag helkass och vill helst vara nån annanstans. Men även om jag får igång ett samtal genom att vara frågvis är det inte alltid jag får frågor tillbaka. Det blir ingen riktig dialog.

Varför är det alltid totaltyst i en hiss trots att den är full av folk? Jag har många gånger funderat på att dela ut ett allsångshäfte och föreslå en gemensam sång. Men det måste i så fall vara en kort låt, bara några rader. Man hinner inte med så mycket umgänge i en hiss.

Däremot går det att ställa en enkel fråga och på så sätt bryta den svenskaste av alla tystnader, den i hissen.

När jag tar hissen i Sollentuna centrum mellan parkeringsvåning 4 - där jag alltid ställer bilen - och ner till butiksplanet händer det ibland att jag inleder ett kort samtal med mina knäpptysta golvstirrande medpassagerare.

Om medpassageraren stigit in i hissen eller ska stiga av på plan 4 kan jag - om andan fallit på - fråga: "Parkerar du också alltid på samma våning i p-huset?" Den synes heltråkige medresenären spricker upp i ett leende och säger "Jo, det gör jag:" Nästa fråga från mig kan - om andan fortfarande faller på - bli "...Och du käkar alltid samma frukost?" Även här blir svaret så gott som alltid jakande.

Mer hinner jag inte med. Nån gång dristade jag mig till att bli lite mer personlig och sa "...och varit i hop med samma kvinna i femtio år?" (fast bara om medpassageraren synes vara i min egen ålder). Här fanns leendet kvar men svaret blev inte jakande.

Sen blir det ingen mer fråga då hissen nått sitt mål. Och tur är väl det.

(Här måsta jag skjuta in en liten parentes apropå 50 år. Jag har varit gift i 50 år med samma kvinna, bott i samma kåk i snart 50 år. Jobbat på samma ställe i 40 år... MEN JAG HAR BYTT BIL! Så jag är trots allt inte helt oförändringsbenägen.)

Åter till det där med kommunikation. Även om jag är frågvis händer det ofta att den jag pratar med aldrig ställer några frågor tillbaka till mig.

För en tid sedan var jag på middag tillsammans med ett par goda vänner. Ibland tryter samtalet och då brukar jag skjuta in en eller annan fråga. Denna gång undrade jag om de åt samma frukost varje dag och vad den bestod av.

Alla i sällskapet svarade snällt på mina frågor. Men ingen av dem ställde samma fråga till mig och undrade vad jag käkade på mornarna. För mig hade det varit naturligt göra det. Jag kanske bara inte hade fattat att hela frågan var ointressant och att ingen ville veta mina frukostvanor?

En annan gång var vi hos goda vänner som hela tiden bara pratade om sitt, om sina barn och barnbarn. De ställde ingen fråga till oss om våra ungar och deras barn. Jag fick ett inpass vid ett tillfälle och berättade att jag dagen därpå inte kunde gå på en mottagning hos USA:s ambassadör i Stockholm för att jag fått förhinder.

Trots att jag berättade det vid minst två tillfällen var det ingen som undrade varför jag var bjuden dit. Det skulle för mig ha varit en självklar nyfikenhetsfråga.

Undrar vad det kan bero på? Är jag ointressant kanske? Men det är väl nåt fel på mig...

Det borde jag ha gjort för femtio år sedan!

Jag har bott i vår kåk i Sollentuna i nästan femtio år. I källaren går berget i dagen, vilket gör att en del av källaren har en låg takhöjd, ungefär 150 cm. Bara små barn och pygméer kan gå raka där. Utrymmet används som förråd.

Kåken är byggd 1925-26 och är en typisk 20-talskåk. Träpanel, brutet tak och fönsterspröjs. Den står direkt på berget som i en del av källaren går i dagen. Det var förmodligen dyrt att spränga berg för nittio år sedan.

Den låga takhöjden gör inte utrymmet särskilt användbart. Men det funkar utmärkt som ett förråd för saker som man inte behöver ha tillgång till särskilt ofta. t.ex. tält, sovsäckar, julsaker, resväskor och liknande.

Det fanns ingen belysning där när vi flyttade dit för femtio år sedan. Men några år in på 1970-talet när vi lät bygga till kåken såg jag till att elektrikern drog in en elledning och monterade en enkelt liten taklampa. Men det räckte inte för att få ljust överallt. Ficklampa eller en sladdlampa fick komplettera den diminutiva armaturen i taket.

Men nu finns det en rejäl belysning i förrådet med låga takhöjden! Häromdan monterade jag nämligen två takbelysningar så nu är det ljust som på dagen där.

Är det inte märkligt att det skulle ta nästan femtio år att få en vettig belysning i källarförrådet? Jag borde ju ha fixat detta många, många år tidigare.

Bättre sent än aldrig.

Återinför internering och sänk straffåldern

Den som begår brott och straffas kan få olika påföljder som böter, samhällstjänst, fängelse, skyddstillsyn, fotboja m.m. Tidigare fanns även straffet internering som inte var tidsbestämt. Det togs bort därför att tidsobestämda straff skulle vi inte ha i vårt land.

I den svenska straffrätten fanns från 1927 och till 1981 internering, som var en frihetsberövande brottspåfäöljd utan fastställd tid. 

Domstolarna kunde ge normala, dvs. inte psyksjuka, brottslingar som återfallit i brottslighet detta straff som innebar att boven kunde låsas in på ett till tolv år utan att någon maxtid slogs fast från början. 

Efter avtjänat straff - hur nu långt det kunde bli - följde vård utanför anstalten. Men misskötte boven sin frivård kunde han (det var oftast en "han") sättas in på anstalten igen. År 1965 kompletterades påföjden med straffet förvaring.

Det fanns en myndighet som hette Interneringsnämnden som hade fem ledamöter utsedda av regeringen, varav en var lagfaren domare. Nämden yttrade sig till domstolar angående internering och fattade beslut när en internering skulle upphöra.

Tanken med internering och förvaring var att kända återfallsförbrytare som man visste skulle fortsätta begå brott efter ett avtjänat tidsbestämt fängelsestraff i stället skulle kunna interneras. 

Att det togs bort berodde nog på de som ville ha en mildare kriminalpolitik (läs vänstern) under 1980-talet fick gehör för sin syn.

Men nu när vi har en gängbrottslighet som politiker, polisen och övriga rättsväsendet inte klarar av att få stopp på krävs extraordinära åtgärdet. Det kanske är dags att återinföra internering på obestämd tid för vissa brottslingar?

Sedan borde även straffmyndighetsåldern som är 15 år sänkas. Detta med tanke på att gängen rekryterar ungar i lågstadieåldern som lärs upp till fullfjädrade unga gangstrar.

Eller också kan ungarnas föräldrar - om de har några vill säga - få någon form av påföljd i stället.

I Storbritannien är straffåldern 10 år och i de flesta delstater i USA är den sju år. Går det där - så varför inte hos oss?

PS. Jag tror dock att inget av detta kommer att kunna genomföras under min återstående livstid, bl.a. beroende på att SD har motionerat om att förvaring på obestämd tid ska införas samt att straffåldern ska sänkas till 13 år. Därmed inte sagt att jag generellt sympatiserar med det partiet.

Han fick hem alla flaskorna vin

Före vårt inträde i EU var tullen väldigt noga med att kolla att vi vanliga resenärer inte hade med oss för mycket alkohol hem. Det var en sport att alltid en flaska för mycket med sig in i landet. En bekant lyckades på den tiden få med sig tolv flaskor vin in i landet. Hur gick det till?

En god vän till mig, vi kan kalla honom JB, visste att vin med årgången 1975 var mycket bra. Vid ett besök i Spanien i slutet av 1980-talet fann han ett vin från det året som kostade ca 55 kr. Motsvarande vin hemma på det svenska Systembolaget låg i prisklassen runt 800 kr flaskan.

JB slog till och köpte en kartong med tolv flaskor och berättade det för en kompis hemma i Sverige. "Du är ju inte klok", sa kompisen. "Så många flaskor får du aldrig med dig hem!" "Jodå", svarade JB och sa: "Ska vi slå vad?". "Ok, jag lovar att betala dina tolv flaskor om du får med dig dom hem", svarade kompisen.

Väl hemma i Sverige kunde JB visa kompisen de tolv flaskorna. "Hur fasicken bar du dig åt?" undrade kompisen. "Jag gick på rött och betalade skatt och tull", svarade JB.

Tablå och ridå. Kompisen fick lång näsa.

Men säg den glädje som varar. En flaska han JB att dela med sin kompis. De övriga elva stals ur hans källarförråd. Sannolikt en törstig knarkare som säkert varken förstod eller på rätt sätt uppskattade lyxen i det röda vin han törstsläckte sig med.

Min blogg har funnits i tio år

Det var den 1 januari 2010 som jag gjorde mitt första blogginlägg. Sedan dess har det blivit ytterligare 1 144 inlägg - ungefär ett inlägg var tredje dag eller två per vecka. Första året gjorde jag 248 inlägg, sedan har det minskat och är nu ca 60 per år. Antalet besökare har varit drygt 70 000 men jag har bara åtta fasta följare. 

Det var min dotter som tyckte  att jag skulle börja blogga. Det var för tio år sedan. Hon hjälpte mig med det praktiska att komma igång. Jag jobbade fortfarande när bloggen startade men blev pensionär på heltid några månader in på det nya året.

Tydligen hade jag ett uppdämt behov av att "skriva av mig". Första året skrev jag nästan 250 inlägg och första månaden lyckades jag klämma ur mig 34 inlägg - mer än ett varje dag. Många av dem handlade då om mitt yrkesliv.

Jag har alltid gillat att skriva korta snuttar och uttrycka vad jag tänker och känner. Att författa romaner  har jag varken ork eller tålamod till. Redan i tonåren började jag skriva insändare i Nerikes Allehanda, tidningen i min hemort Örebro. Att skriva uppsatser var det jag gillade bäst i skolan och i det ämnet fick jag alltid högsta slutbetyg (A).

I mer än trettio år gjorde jag en intern tidning på (Riks)Skatteverket. I varje nummer hade jag en kolumn där jag risade, rosade och skrev även sånt som en del (chefer) inte alltid gillade. Men min spalt var det mest lästa - och ofta det enda lästa - i tidningen. Personalen uppskattade mina rader. Därför var lätt för mig att börja blogga.

Under åren som gått  har antalet inlägg minskat och har de senaste åren varit runt sextio, dvs. ca ett i veckan. Redan från första dagen hade jag en räknare som noterade antalet besökare, men den räknaren slutade att fungera förra året.

Jag hade då nått lite drygt 70 000 unika besök.

Nu har jag kommit upp i över 1 140 inlägg om allt möjligt och snart haft 220 000 sidvisningar, dvs. ungefär 60 om dan i snitt. Men jag har bara ett fåtal fasta följare, vilket jag tycker är synd. Antalet kommentarer har varit drygt 460 men det kunde gärna vara flera.

Windows är det vanligaste operativsystemet som används (66 %) följt av iPhone, Macintosh, Android och Linux. Explorer är den vanligaste webbläsaren följd av Chrome, Firefox och Safari.

Det mest lästa inlägget handlar om när jag skulle byta gasolflaska till min grill och fick problem med att få bort den röda plastpluggen i nya flaskan. Det är från den 18 december 2011 och har haft nästan 4 000 sidvisningar.

Jag hoppas att ni som hittat fram till min blogg fortsätter att läsa det jag skriver. Avslutningsvis ber jag att få önska alla er ett gott nytt år och dito decennium!