Letar du efter en stor tomt till ett fritidshus? Eller till flera fritidshus? Nu har du chansen att förvärva en stor skogstomt i hjärtat av vackra Bergslagen. Tomten har vägförbindelse och sjökontakt.
Den är 1,21 hektar stor, dvs. 12 100 kvadratmeter, och ligger vid byn Kärvingeborn längs vägen mellan mysiga trästaden Nora och den kända matmetropolen Grythyttan. Från Stockholm kommer du dit med bil på mindre än tre timmar.
Läs mera här: http://karvingeborn419.weebly.com/
28 november 2015
27 november 2015
Namnbyte kan underlätta försvenskningen
Igår var det en ung kille från Afghanistan som varit i Sverige i sex år som intervjuades på TV-nyheterna. Hans väg hit hade varit krokig och det dröjde länge innan han fick uppehållstillstånd. "Lär dig svenska och svenska seder", var hans budskap till den som vill integrera sig i Sverige. Det hade han gjort och han hade ett jobb.
Att ha ett namn som är helt främmande för oss gammalsvenskar och som vi dessutom inte kan uttala är ibland ett hinder för att t.ex. få ett jobb. Du kallas nog inte ens på intervju. Tyvärr.
Den som byter till ett mer svenskklingande namn har större chans att komma på en jobbintervju. Heter du Hassan Muhammed och byter till Hans Mohammar ökar dina chanser betydligt. Eller om du byter Saddam Hussein till Staffan Hansson.
Jag är den förste att beklaga att det är på detta viset. För att underlätta för den som har ett osvenskt namn och vill byta borde det finnas en app som snabbt och enkelt översätter det krångliga namnet till ett mer svenskklingande.
Jag heter Björn Thärnström. Det är inget bra namn om jag vill göra internationell karriär. Prickarna över o och a är ett hinder.
När jag för några år sedan skulle åka med British Airways från Arlanda till London och skulle checka in övertalades jag att göra det via en automat. Det gick inte trots att jag fick hjälp av en anställd hos British Airways. Det visade sig att apparaten inte funkade därför att mitt namn innehöll bokstäver med prickar ovanför sig.
Om jag skulle byta namn idag så skulle jag ta ett namn utan bokstäverna å, ä och ö. Mina barn har i alla fall förnamn utan dessa bokstäver.
Namnet är en viktig del av en persons identitet och jag kan förstå att det kan vara svårt att byta ett namn som släktled efter släktled burit i generationer. Men byter du land och nationalitet så kan ett namnbyte underlätta på många sätt.
När svenska utvandrare kom till USA för drygt hundra år sedan var det vanligt att ändra sitt svenska namn. Johan Pettersson blev John Peterson och Karl Andersson blev Charles Ander, vilket säkert hjälpte dem att snabbare bli amerikaner.
Att ha ett namn som är helt främmande för oss gammalsvenskar och som vi dessutom inte kan uttala är ibland ett hinder för att t.ex. få ett jobb. Du kallas nog inte ens på intervju. Tyvärr.
Den som byter till ett mer svenskklingande namn har större chans att komma på en jobbintervju. Heter du Hassan Muhammed och byter till Hans Mohammar ökar dina chanser betydligt. Eller om du byter Saddam Hussein till Staffan Hansson.
Jag är den förste att beklaga att det är på detta viset. För att underlätta för den som har ett osvenskt namn och vill byta borde det finnas en app som snabbt och enkelt översätter det krångliga namnet till ett mer svenskklingande.
Jag heter Björn Thärnström. Det är inget bra namn om jag vill göra internationell karriär. Prickarna över o och a är ett hinder.
När jag för några år sedan skulle åka med British Airways från Arlanda till London och skulle checka in övertalades jag att göra det via en automat. Det gick inte trots att jag fick hjälp av en anställd hos British Airways. Det visade sig att apparaten inte funkade därför att mitt namn innehöll bokstäver med prickar ovanför sig.
Om jag skulle byta namn idag så skulle jag ta ett namn utan bokstäverna å, ä och ö. Mina barn har i alla fall förnamn utan dessa bokstäver.
Namnet är en viktig del av en persons identitet och jag kan förstå att det kan vara svårt att byta ett namn som släktled efter släktled burit i generationer. Men byter du land och nationalitet så kan ett namnbyte underlätta på många sätt.
När svenska utvandrare kom till USA för drygt hundra år sedan var det vanligt att ändra sitt svenska namn. Johan Pettersson blev John Peterson och Karl Andersson blev Charles Ander, vilket säkert hjälpte dem att snabbare bli amerikaner.
26 november 2015
Mitt lilla bidrag för miljön
Jag är inte särskilt miljöintresserad, men följer dock vad som sägs och skrivs för att hålla mig någorlunda allmänbildad. Min ålder gör att jag av egoistiska skäl inte engagerar mig. Fast med tanke på barn och barnbarn så borde jag nog göra det.
Hur som helst så funderade jag på om jag gör något för att värna miljön. Jag kom så småningom fram till följande. Alltid något.
Jag sopsorterar och återvinner avfallet och har elva olika sorteringsstationer i min källare. Jag har kastat ut badkaret och snabbduschar. Jag har kastat ut oljepannan och har värmepump i stället. Jag undviker att ta bilen in till centrala Stockhom utan nyttjar kollektivtrafiken. Jag handlar i den mest närbelägna ICA-butiken. Jag äter upp matresterna vid ett senare tillfälle. Jag nyttjar matvaror även om sista angivna förbrukningsdatum passerats (min näsa funkar fortfarande). Jag försöker minska köttkonsumtionen, fast det är svårt. Jag har alltid egna tygkassar med mig när jag handlar mat. Jag släcker lyset i rum jag inte använder. Jag har låg inomhustemperatur och har en tröja på mig.
Vad det här gör för miljön och för att hindra den globala uppvärmningen och den kommande miljökollapsen vet jag inte. Något kanske det är i alla fall, men inget direkt att skryta över.
Hur som helst så funderade jag på om jag gör något för att värna miljön. Jag kom så småningom fram till följande. Alltid något.
Jag sopsorterar och återvinner avfallet och har elva olika sorteringsstationer i min källare. Jag har kastat ut badkaret och snabbduschar. Jag har kastat ut oljepannan och har värmepump i stället. Jag undviker att ta bilen in till centrala Stockhom utan nyttjar kollektivtrafiken. Jag handlar i den mest närbelägna ICA-butiken. Jag äter upp matresterna vid ett senare tillfälle. Jag nyttjar matvaror även om sista angivna förbrukningsdatum passerats (min näsa funkar fortfarande). Jag försöker minska köttkonsumtionen, fast det är svårt. Jag har alltid egna tygkassar med mig när jag handlar mat. Jag släcker lyset i rum jag inte använder. Jag har låg inomhustemperatur och har en tröja på mig.
Vad det här gör för miljön och för att hindra den globala uppvärmningen och den kommande miljökollapsen vet jag inte. Något kanske det är i alla fall, men inget direkt att skryta över.
21 november 2015
Jag lider av vansinne
Jag är totalt oteknisk. Dessutom saknar jag helt logiskt tänkande och jag är inte vän med siffror. Matematik var - vid sidan av sång och gymnastik - mitt sämsta ämne i skolan. Däremot har jag alltid varit kompis med bokstäverna. Jag läste mycket, hade klämt över 500 böcker när jag var 12-13 år och fick därmed en bra allmänbildning.
När vi hade räkning i folkskolan - ja, ämnet matematik kallades så förr i tiden - fick vi börja lektionen med att stå upp och ha huvudräkning. Folkskollärare Fransson ropade ut ett tal inför den stående klassen och den elev som var snabbast med rätt svar fick sätta sig ned. Till sist var det bara jag kvar som stod upp. "Sätt dig", sa magistern, "så vi kan börja lektionen". Det var ganska pinsamt och fick inte mitt intresse för räkning och siffror att öka. Nu när jag är i övervuxen ålder, dvs. panschis, löser jag gärna korsord men absolut inte sudoko.
Min otekniskhet tar sig uttryck i att jag kan hålla på att vrida en skruv eller en kran åt ett och samma håll i oändlighet utan att få den att lossna. Att pröva att vrida den åt andra hållet faller mig aldrig in, trots att min förnuftiga hustru föreslår det. Hennes förslag gör mig bara arg och mer envis att fortstätta vrida åt samma håll.
Jag kan dessutom inte skilja på höger och vänster, vilket också skapar problem när det gäller tekniska lösningar. En gång var det stopp i avloppet under diskbänken hemma. Jag hämtade en stor rörtång och försökte få upp vattenlåset. Det gick inte.
När en kompis kom hem och jag förklarat mitt problem tog han rörtången och vred upp vattenlåset. Hur enkelt som helst. Jag hade givetvis vridit hela tiden åt samma felaktiga håll.
Den kände fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein (1879-1955) har definierat vansinne så här: "att prova samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Nu har jag fått svaret på mitt otekniska beteende: Jag lider av vansinne.
Det brukar tyvärr var obotligt. Suck!
När vi hade räkning i folkskolan - ja, ämnet matematik kallades så förr i tiden - fick vi börja lektionen med att stå upp och ha huvudräkning. Folkskollärare Fransson ropade ut ett tal inför den stående klassen och den elev som var snabbast med rätt svar fick sätta sig ned. Till sist var det bara jag kvar som stod upp. "Sätt dig", sa magistern, "så vi kan börja lektionen". Det var ganska pinsamt och fick inte mitt intresse för räkning och siffror att öka. Nu när jag är i övervuxen ålder, dvs. panschis, löser jag gärna korsord men absolut inte sudoko.
Min otekniskhet tar sig uttryck i att jag kan hålla på att vrida en skruv eller en kran åt ett och samma håll i oändlighet utan att få den att lossna. Att pröva att vrida den åt andra hållet faller mig aldrig in, trots att min förnuftiga hustru föreslår det. Hennes förslag gör mig bara arg och mer envis att fortstätta vrida åt samma håll.
Jag kan dessutom inte skilja på höger och vänster, vilket också skapar problem när det gäller tekniska lösningar. En gång var det stopp i avloppet under diskbänken hemma. Jag hämtade en stor rörtång och försökte få upp vattenlåset. Det gick inte.
När en kompis kom hem och jag förklarat mitt problem tog han rörtången och vred upp vattenlåset. Hur enkelt som helst. Jag hade givetvis vridit hela tiden åt samma felaktiga håll.
Den kände fysikern och Nobelpristagaren Albert Einstein (1879-1955) har definierat vansinne så här: "att prova samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat". Nu har jag fått svaret på mitt otekniska beteende: Jag lider av vansinne.
Det brukar tyvärr var obotligt. Suck!
18 november 2015
Bordsskick och klass
Jag växte upp i ett arbetarhem. Ett rum och kök. Fyra personer. När farsan åt använde han bara gaffeln. Med den skar han maten i delar, mosade potatisen i såsen och slevade in. Det funkade utmärkt. Det var nog jag som introducerade bordskniven vid matbordet.
Något överklassbordsskick fick jag inte lära mig hemifrån. Det lilla jag anammat har jag snappat upp successivt och senare. Jag har lärt mig en del i alla fall även om jag innerst inne inte ställer upp på allt. Att man inte får stoppa kniven i mun. Varför, undrar jag?
Ibland är det himla praktiskt att använda kniven. En del tycker det är äckligt när någon stoppar bordskniven i munnen. Det har jag aldrig förstått. Förr i tiden - på medeltiden - när bordskniven var vass kan jag förstå att man inte skulle stoppa den i munnen. Men nu?
Sedan är det en del familjer och sällskap som väntar tills alla fått mat på tallriken innan man börjar äta. Jag brukar säga "är man minst två får man börja att äta". Om man är åtta stycken och man ska gå ut i köket, köa, hämta maten och sedan förflytta sig till matsalen och vänta på att alla hämtat sin mat får man äta kall mat. Jag tycker det är ett överklassmaner som är helt galet.
Jag hade en gång en svåger som tyckte att det var mycket viktigt att hålla på överklassens bordsskick. Det som var heligt för honom var att ingen fick börja äta förrän alla hade fått mat på sin tallrik. En gång hemma hos vår gemensamma svärmor som vuxit upp i ett fattigt torparhem började hon att äta innan alla hade fått mat på tallriken. Då upphov svågern sin stämma och tillrättavisade barskt svärmor i hennes eget hem för att hon smakat på maten för tidigt. Ingen av döttrarna sa något. Inte jag heller. Jag ångrar än i dag att jag inte slängde ut svågern.
Att stoppa bordskniven i mun är äckligt och förbjudet. Men att efter en måltid sitta och gräva i munnen med en kladdig tandpetare är helt accepterat. Det om något borde var förbjudet.
Jag är stolt över min arbetarklassbakgrund och vägrar acceptera överklassens fåniga bordsritualer.
Men om kungen skulle bjuda mig på middag kanske jag skulle låta bli att stoppa kniven i mun. Man måste kanske ta seden dit man kommer? På kungamiddagar gäller särskilda regler, sägs det. Som att alla måste sluta äta när kungen ätit färdigt. Det är också löjligt.
Rättelse 2015-11-24: Det där med att alla måste sluta äta när kungen är färdigäten stämmer inte. Jag har varit i kontakt med hovet som svarar att alla får äta i lugn och ro och i sin egen takt även på en kungamiddag.
Något överklassbordsskick fick jag inte lära mig hemifrån. Det lilla jag anammat har jag snappat upp successivt och senare. Jag har lärt mig en del i alla fall även om jag innerst inne inte ställer upp på allt. Att man inte får stoppa kniven i mun. Varför, undrar jag?
Ibland är det himla praktiskt att använda kniven. En del tycker det är äckligt när någon stoppar bordskniven i munnen. Det har jag aldrig förstått. Förr i tiden - på medeltiden - när bordskniven var vass kan jag förstå att man inte skulle stoppa den i munnen. Men nu?
Sedan är det en del familjer och sällskap som väntar tills alla fått mat på tallriken innan man börjar äta. Jag brukar säga "är man minst två får man börja att äta". Om man är åtta stycken och man ska gå ut i köket, köa, hämta maten och sedan förflytta sig till matsalen och vänta på att alla hämtat sin mat får man äta kall mat. Jag tycker det är ett överklassmaner som är helt galet.
Jag hade en gång en svåger som tyckte att det var mycket viktigt att hålla på överklassens bordsskick. Det som var heligt för honom var att ingen fick börja äta förrän alla hade fått mat på sin tallrik. En gång hemma hos vår gemensamma svärmor som vuxit upp i ett fattigt torparhem började hon att äta innan alla hade fått mat på tallriken. Då upphov svågern sin stämma och tillrättavisade barskt svärmor i hennes eget hem för att hon smakat på maten för tidigt. Ingen av döttrarna sa något. Inte jag heller. Jag ångrar än i dag att jag inte slängde ut svågern.
Att stoppa bordskniven i mun är äckligt och förbjudet. Men att efter en måltid sitta och gräva i munnen med en kladdig tandpetare är helt accepterat. Det om något borde var förbjudet.
Jag är stolt över min arbetarklassbakgrund och vägrar acceptera överklassens fåniga bordsritualer.
Men om kungen skulle bjuda mig på middag kanske jag skulle låta bli att stoppa kniven i mun. Man måste kanske ta seden dit man kommer? På kungamiddagar gäller särskilda regler, sägs det. Som att alla måste sluta äta när kungen ätit färdigt. Det är också löjligt.
Rättelse 2015-11-24: Det där med att alla måste sluta äta när kungen är färdigäten stämmer inte. Jag har varit i kontakt med hovet som svarar att alla får äta i lugn och ro och i sin egen takt även på en kungamiddag.
15 november 2015
14 november 2015
Ny groda från Romson
Jag tycker att vår statsminister Stefan Löfven har visat stats-mannaskap och gjort bra ifrån sig i media med anledning av terrordåden i Paris. Men hans regeringskollega och vice stats-minister - tillika miljömupparnas pratmakare - Åsa Romson har åter gjort bort sig.
Nu har fru Romson på nätet uttalat att dåden i Paris kan äventyra det kommande stora miljömötet i december. Det fick Löfven att ge henne en tillrättavisning. Det är inte statsmannaskap att i detta läge göra ett sådant uttalande. Hon kan ju självklart tänka så, men behålla sina tankar för sig själv. Nu ska man i hennes situation uttala stöd för och sympati med offren, deras anhöriga och för Frankrike. Inte oroa sig för miljön.
Romson har tidigare gjort saker hon fått kritik för. Hon målade sin bostadsbåt med miljöfarlig och förbjuden bottenfärg och hon har kört båten med felskattad diesel. Dessutom jämförde hon flyktingtragedierna på Medelhavet med nazisternas utrotningsläger Auschwitz (och dessutom uttalade namnet felaktigt).
Hur länge till orkar miljömupparna ha kvar henne som talrör. Och hur längde dröjer det innan Löfven och sossarna tröttnar på henne och de övriga miljömupparna i regeringen. Det borde nog vara enklare att regera ensam och söka stöd på annat håll, beroende på vilka frågor som ska beslutas.
Fler grodor från Romson är säkert att vänta.
Nu har fru Romson på nätet uttalat att dåden i Paris kan äventyra det kommande stora miljömötet i december. Det fick Löfven att ge henne en tillrättavisning. Det är inte statsmannaskap att i detta läge göra ett sådant uttalande. Hon kan ju självklart tänka så, men behålla sina tankar för sig själv. Nu ska man i hennes situation uttala stöd för och sympati med offren, deras anhöriga och för Frankrike. Inte oroa sig för miljön.
Romson har tidigare gjort saker hon fått kritik för. Hon målade sin bostadsbåt med miljöfarlig och förbjuden bottenfärg och hon har kört båten med felskattad diesel. Dessutom jämförde hon flyktingtragedierna på Medelhavet med nazisternas utrotningsläger Auschwitz (och dessutom uttalade namnet felaktigt).
Hur länge till orkar miljömupparna ha kvar henne som talrör. Och hur längde dröjer det innan Löfven och sossarna tröttnar på henne och de övriga miljömupparna i regeringen. Det borde nog vara enklare att regera ensam och söka stöd på annat håll, beroende på vilka frågor som ska beslutas.
Fler grodor från Romson är säkert att vänta.
12 november 2015
Svårskrivna intervjuartiklar
Under mer än tre decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning. Jag skötte det mesta: gjorde intervjuer, skrev artiklar, fotograferade, tecknade, gjorde layout (svartvit bara), svarade för tryckerikontakterna och distributionsregistret.
Detta gjorde jag mer eller mindre vid sidan av mitt ordinarie jobb som informatör och senare informationsdirektör. Det mesta av tidningsjobbet utförde jag på fritiden. Att göra tidning var den arbetsuppgift jag gillade allra mest. Ingen byråkrati (jag var även ansvarig utgivare), ingen administration, bara kreativt skapande. Resultatet var en produkt som doftade trycksvärta och gick att fysiskt ta på. Mina sista fem år på verket fick jag tyvärr inte göra tidning längre.
I början av min interna tidningsbana intervjuade jag en avdelningschef som avgick med pension. Han hade haft sitt jobb hela livet och dessutom efterträtt sin far, som haft samma jobb tidigare. Ganska unikt. Det blev en hyfsad artikel. Men det jag inte anade var att jag sedan blev tvungen att intervjua och i artikelform presentera massor av avgående chefer.
Redan ett halvår innan vederbörande skulle gå i pension blev jag kontaktad om en tid för intervju. Jag suckade. De flesta chefer hade varit rätt slätstrukna byråkrater utan att ha något av större intresse att dela med sig av.
Att sitta en halvdag och lyssna på en sådan avgående chef var tröttande. Att sedan försöka få ihop en artikel var inte lätt. Det fanns inget att hänga upp den på. Det svåraste var att få till en lockande rubrik. I enstaka fall hände det i alla fall. Intervjuobjektet kunde mitt i snömoset plötsligt komma med en detalj som var intressant. Jag log invärtes: där kom rubriken! Jag är i hamn. Men så var det tyvärr inte alltid.
Sen skulle gubben (det var främst manliga chefer den här tiden) fotograferas. Jag minns en chef som mycket bestämt bara ville fotograferas från ena sidan. Varför, begrep jag inte. Han såg ju likadan ut på båda ansiktshalvorna. Det blev en tråkig bild på gubbe bakom skrivbord. Bara två varianter förekom. Med eller utan telefonlur i handen.
Jag hade, i likhet med många "riktiga" journalister, ingen direkt utbildning för det här jobbet utan var självlärd. Det gick bra. Men inte alltid när det gällde fotografering.
När finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet besökte Skatteverket i Solna var det stor uppställning och nervositet. Jag var givetvis i farten med kameran i högsta hugg och tog massor med bilder. Det blev självklart en artikel i tidningen - med bilder.
När tidningen kom ut och jag bläddrade fram till Persson-artikeln fick jag en chock. Jag hade i upphetsningen missat att ha koll på bakgrunden när jag tog porträttet på honom. Och dessutom missat samma sak när jag sedan valde bild till artikeln i tidningen.
Här nedan ser du hur bilden blev. Persson har fått älghorn! Det stod nämligen en stor krukväxt precis bakom honom. (Så här efteråt blev det ju ganska kul.)
Detta gjorde jag mer eller mindre vid sidan av mitt ordinarie jobb som informatör och senare informationsdirektör. Det mesta av tidningsjobbet utförde jag på fritiden. Att göra tidning var den arbetsuppgift jag gillade allra mest. Ingen byråkrati (jag var även ansvarig utgivare), ingen administration, bara kreativt skapande. Resultatet var en produkt som doftade trycksvärta och gick att fysiskt ta på. Mina sista fem år på verket fick jag tyvärr inte göra tidning längre.
I början av min interna tidningsbana intervjuade jag en avdelningschef som avgick med pension. Han hade haft sitt jobb hela livet och dessutom efterträtt sin far, som haft samma jobb tidigare. Ganska unikt. Det blev en hyfsad artikel. Men det jag inte anade var att jag sedan blev tvungen att intervjua och i artikelform presentera massor av avgående chefer.
Redan ett halvår innan vederbörande skulle gå i pension blev jag kontaktad om en tid för intervju. Jag suckade. De flesta chefer hade varit rätt slätstrukna byråkrater utan att ha något av större intresse att dela med sig av.
Att sitta en halvdag och lyssna på en sådan avgående chef var tröttande. Att sedan försöka få ihop en artikel var inte lätt. Det fanns inget att hänga upp den på. Det svåraste var att få till en lockande rubrik. I enstaka fall hände det i alla fall. Intervjuobjektet kunde mitt i snömoset plötsligt komma med en detalj som var intressant. Jag log invärtes: där kom rubriken! Jag är i hamn. Men så var det tyvärr inte alltid.
Sen skulle gubben (det var främst manliga chefer den här tiden) fotograferas. Jag minns en chef som mycket bestämt bara ville fotograferas från ena sidan. Varför, begrep jag inte. Han såg ju likadan ut på båda ansiktshalvorna. Det blev en tråkig bild på gubbe bakom skrivbord. Bara två varianter förekom. Med eller utan telefonlur i handen.
Jag hade, i likhet med många "riktiga" journalister, ingen direkt utbildning för det här jobbet utan var självlärd. Det gick bra. Men inte alltid när det gällde fotografering.
När finansminister Göran Persson i mitten av 1990-talet besökte Skatteverket i Solna var det stor uppställning och nervositet. Jag var givetvis i farten med kameran i högsta hugg och tog massor med bilder. Det blev självklart en artikel i tidningen - med bilder.
När tidningen kom ut och jag bläddrade fram till Persson-artikeln fick jag en chock. Jag hade i upphetsningen missat att ha koll på bakgrunden när jag tog porträttet på honom. Och dessutom missat samma sak när jag sedan valde bild till artikeln i tidningen.
Här nedan ser du hur bilden blev. Persson har fått älghorn! Det stod nämligen en stor krukväxt precis bakom honom. (Så här efteråt blev det ju ganska kul.)
11 november 2015
Inför en "allmän samhällsplikt"
Det händer saker fort nu. För en månad sedan fanns det ingen vettig rikspolitiker som öppet vågade prata om att begränsa invandringen till Sverige. För två veckor sedan gjordes överenskommelsen mellan regeringen och alliansen, som innebar vissa inskränkningar i de rådande reglerna. Det har inte minskat flyktingsströmmen.
Regeringens lösning just nu är att få övriga länder i EU att ta sitt ansvar. Det har de inte gjort hittills och de kommer inte att göra det i fortsättningen heller. Både Tyskland och Sverige sviktar och inser att ländernas hittills generösa flyktingpolitik inte går att vidmakthålla. Samtidigt fortsätter flyktingströmmen till Europa och den kommer inte att avta. Tvärtom.
USA borde ta sin del av ansvaret för den uppkomna situationen. Invasionen i Irak och deras övriga insatser i regionen är en av orsakerna till läget i länderna där och flyktingarna som söker sig därifrån. I stället sitter Obama med armarna i kors och menar att det är ett europeiskt problem.
EU och solidariteten mellan länderna sätts på prov. Främlingsfientliga partier vinner terräng. Storbritannien hotar lämna EU. Luxemburgs utrikesminister tror att kan EU spricka, vilket - enligt honom - även kan leda till krig i Europa.
Putin stöttar Assad i Syrien och ser gärna att kriget där pågår i evighet med ännu större flyktingströmmar till Europa. Situationen i Afrika är inte heller hoppfull. Om EU spricker kommer det att bli fest i Kreml. Flyktingkatastrofen har därför även stora säkerhetspolitiska dimensioner, något som inte förs fram särskilt tydligt i debatten just nu. Ett svenskt och finskt Nato-medlemskap blir mer och mer nödvändigt.
Jag tror att vi i Sverige kommer att få se fler - än så länge otänkbara - åtgärder för att minska flyktingströmmen hit. Det blir svåra beslut för tidigare flyktingkramare och en hel hjord heliga kor måste slaktas.
Även om vi lyckas minsta inflödet av flyktingar har vi stora problem att integrera de som redan kommit hit. Sverige måste ställa om till ett helt annat samhälle än vad vi varit vana vid. Det blir smärtsamt. Alla kommer att beröras på det ena eller andra sättet.
När Finland förlorade Karelen med Viborg - landets näst största stad - till ryssen under andra världskriget flyttade en halv miljon karelare till nuvarande Finland. De karelska bönderna som kom med sina familjer och sin boskap blev inkvarterade hos bönder i Österbotten och andra landskap. Med finsk sisu klarade man det. Det var förstås enklare då karelarna var samma folk med samma språk och kultur. Alltså inte helt jämförbart med dagens flyktingkris.
Inför en "allmän samhällsplikt" som gäller alla. Sverige har ca 4,5 miljoner hushåll. Många har ett extra rum. Minst en miljon hushåll skulle kunna ta emot en flyktingfamilj eller en ensamstående flykting. Många har stora tomter där ett Attefallshus skulle kunna byggas som skulle kunna bli flyktingbostad (sådana förslag finns redan). Alla företag skulle tvingas ta emot flyktingpraktikanter. Hundratusentals enkla jobb kan skapas. Arbetsuppgifter saknas inte.
Det kommer att kosta pengar. Så länge EU finns kvar ska de länder som inte tar sitt ansvar få minskade eller helt indragna bidrag från EU. De pengarna går i stället till de länder som tar emot flyktingar, som t.ex. Tyskland och Sverige.
Men det kommer inte att räcka. Skattehöjningar här hemma blir nödvändigt. Kommunisterna har redan föreslagit att arvsskatten och förmögenhetsskatten ska tillbaka för att finansiera flyktingmottagandet.
Kommer svenska folket att ställa upp på detta? Knappast. Opinionen har redan börjat svänga och andelen som vill begränsa inflödet av flyktingar har ökat. Valet 2018 blir intressant.
Regeringens lösning just nu är att få övriga länder i EU att ta sitt ansvar. Det har de inte gjort hittills och de kommer inte att göra det i fortsättningen heller. Både Tyskland och Sverige sviktar och inser att ländernas hittills generösa flyktingpolitik inte går att vidmakthålla. Samtidigt fortsätter flyktingströmmen till Europa och den kommer inte att avta. Tvärtom.
USA borde ta sin del av ansvaret för den uppkomna situationen. Invasionen i Irak och deras övriga insatser i regionen är en av orsakerna till läget i länderna där och flyktingarna som söker sig därifrån. I stället sitter Obama med armarna i kors och menar att det är ett europeiskt problem.
EU och solidariteten mellan länderna sätts på prov. Främlingsfientliga partier vinner terräng. Storbritannien hotar lämna EU. Luxemburgs utrikesminister tror att kan EU spricka, vilket - enligt honom - även kan leda till krig i Europa.
Putin stöttar Assad i Syrien och ser gärna att kriget där pågår i evighet med ännu större flyktingströmmar till Europa. Situationen i Afrika är inte heller hoppfull. Om EU spricker kommer det att bli fest i Kreml. Flyktingkatastrofen har därför även stora säkerhetspolitiska dimensioner, något som inte förs fram särskilt tydligt i debatten just nu. Ett svenskt och finskt Nato-medlemskap blir mer och mer nödvändigt.
Jag tror att vi i Sverige kommer att få se fler - än så länge otänkbara - åtgärder för att minska flyktingströmmen hit. Det blir svåra beslut för tidigare flyktingkramare och en hel hjord heliga kor måste slaktas.
Även om vi lyckas minsta inflödet av flyktingar har vi stora problem att integrera de som redan kommit hit. Sverige måste ställa om till ett helt annat samhälle än vad vi varit vana vid. Det blir smärtsamt. Alla kommer att beröras på det ena eller andra sättet.
När Finland förlorade Karelen med Viborg - landets näst största stad - till ryssen under andra världskriget flyttade en halv miljon karelare till nuvarande Finland. De karelska bönderna som kom med sina familjer och sin boskap blev inkvarterade hos bönder i Österbotten och andra landskap. Med finsk sisu klarade man det. Det var förstås enklare då karelarna var samma folk med samma språk och kultur. Alltså inte helt jämförbart med dagens flyktingkris.
Inför en "allmän samhällsplikt" som gäller alla. Sverige har ca 4,5 miljoner hushåll. Många har ett extra rum. Minst en miljon hushåll skulle kunna ta emot en flyktingfamilj eller en ensamstående flykting. Många har stora tomter där ett Attefallshus skulle kunna byggas som skulle kunna bli flyktingbostad (sådana förslag finns redan). Alla företag skulle tvingas ta emot flyktingpraktikanter. Hundratusentals enkla jobb kan skapas. Arbetsuppgifter saknas inte.
Det kommer att kosta pengar. Så länge EU finns kvar ska de länder som inte tar sitt ansvar få minskade eller helt indragna bidrag från EU. De pengarna går i stället till de länder som tar emot flyktingar, som t.ex. Tyskland och Sverige.
Men det kommer inte att räcka. Skattehöjningar här hemma blir nödvändigt. Kommunisterna har redan föreslagit att arvsskatten och förmögenhetsskatten ska tillbaka för att finansiera flyktingmottagandet.
Kommer svenska folket att ställa upp på detta? Knappast. Opinionen har redan börjat svänga och andelen som vill begränsa inflödet av flyktingar har ökat. Valet 2018 blir intressant.
8 november 2015
Varför vill man visa upp vad man ska äta?
Det är den ena fyllda tallriken efter den andra som visas upp. Varför, kan man undra?
Jag kan förstå om man är utomlands och ska äta någon mycket annorlunda maträtt, t.ex. lejontestiklar, friterade skorpioner eller aphjärna. Då kan jag tycka det är befogat att visa hur modig och annorlunda man är.
Men varför visa familjens och fredagsmysets huvudrätt?
"Om respekt för ämbetet"
Så lyder rubriken på ledaren i dagens nummer av Svenska Dagbladet (8.11.15). Chefredaktösen Tove Lifvendahl ger i den exempel på några offentliga företrädare som saknar respekt för sitt värv. En är den slarvige, slappe handläggaren på Migrationsverket; en annan är det kvinnliga statsrådet som barfota och barbent petar tånaglarna under en intervju.
Det får mig att tänka på en av generaldírektörerna på Skatteverket. Hon hade fostrats i den tuffa manliga miljön på Finansdeparte-mentets budgetavdelning innan hon via olika statssekreterarposter utsågs till verkets högste chef.
Hon var annorlunda. När hon kom in på ledningsgruppens möte och möttes av en samling trötta och hängiga gubbar i olika åldrar suckade hon och sa: "Fy va ni ser lessna ut". Och så drog en fräckis för att lätta upp stämningen. Och det var ingen lättfräckis.
När verket hade personalfest och hon hade fått några glas innanför blusen gick hon runt från bord till bord och drog en ändlös rad av fräckisar. Det mottogs med blandade känslor, kan jag säga.
Respekt för ämbetet? Tveksamt. Jämställdhet? Nä, kvinnor behöver inte bli mansgrisar.
http://www.svd.se/om-respekt-for-ambetet/om/ledare
Det får mig att tänka på en av generaldírektörerna på Skatteverket. Hon hade fostrats i den tuffa manliga miljön på Finansdeparte-mentets budgetavdelning innan hon via olika statssekreterarposter utsågs till verkets högste chef.
Hon var annorlunda. När hon kom in på ledningsgruppens möte och möttes av en samling trötta och hängiga gubbar i olika åldrar suckade hon och sa: "Fy va ni ser lessna ut". Och så drog en fräckis för att lätta upp stämningen. Och det var ingen lättfräckis.
När verket hade personalfest och hon hade fått några glas innanför blusen gick hon runt från bord till bord och drog en ändlös rad av fräckisar. Det mottogs med blandade känslor, kan jag säga.
Respekt för ämbetet? Tveksamt. Jämställdhet? Nä, kvinnor behöver inte bli mansgrisar.
http://www.svd.se/om-respekt-for-ambetet/om/ledare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
