Vilka hjälpte Sovjet att kartlägga Sverige?

Det här en rysktillverkad karta från 1974 över min hemstad Örebro. Hela Sverige var på detta sätt in i minsta detalj kartlagt med uppgift om strategiskt viktiga byggnader, försvarsanläggningar, broars bärighet, vattendjup i vattendrag m.m. Dessa detaljer - som inte fanns på svenska kartor - måste ha observerats på plats vilket sannolikt krävt hjälp av sovjetvänner i landet.

Sedan 1917 har vi haft ett sovjetvänligt svenskt kommunistiskt parti som hyllade massmördarna och folkförtryckarna Lenin och Stalin.

Partiet bytte namn 1990 till Vänsterpartiet och ledarna för det grät när muren föll i Östtyskland. Samtidigt försökte man göra upp med sitt förflutna kommunistiska arv. Bland annat menade man nu i efterhand att den sovjetiska formen av socialism inte varit den riktiga, den som Marx och Engels förespråkat.

Arvet finns fortfarande kvar

Det finns fortfarande en ovilja hos Vänsterpartiet att granska sin historia och kommunismens brott. Partiet ville 2008 lägga ned "Forum för levande historia" - som skapats för att berätta om nazismens illdåd - när man nu i stället ville satsa på kommunismens brott.

I Vänsterpartiets partiprogram skriver man 2018 att produktions-medlen, dvs. företag, banker m.m. måste tas över av "arbetarna". Går det inte med fredliga (demokratiska) medel så är våldet den sista utvägen. Man skriver också att partiet bildades 1917, alltså inte 1990 när man bytte namn, och man firade 100 år förra året.

Detta luktar kommunism lång väg och tyder definitivt inte på att man skakat av sig sitt förflutna. Tvärtom, tycker jag. Man verkar stolt över det.

Svenska kommunister hjälpte till?

Partiet hyllade Sovjetunionen och gjorde som Kreml sa. Man fick även pengar därifrån och hade täta kontakter med sina broderpartier i forna Östblocket.

När det gäller den sovjetiska kartläggningen av vårt land så är jag övertygad om det var flera svenska kommunister som villigt hjälpte till i det arbetet. Om det skedde med eller utan partiledningens välsignelse ska jag låta vara osagt.

Sossarna visste hela tiden att kommunisterna inte var att lita på. Därför kartlade och  registrerade man i hemlighet dem på arbetsplatser och överallt var i samhället de fanns. Det gjordes av den hemliga organisationen Stay Behinds civila del, även kallad "Den svenska motståndsrörelsen". (Den finns kvar även i dag, däremot lades den hemliga militära delen ned i slutet av 1990-talet.)

Vad vill jag ha sagt?

Sammanfattningsvis, vad vill jag ha sagt: Jo, att Sovjetunionen på 1970-talet hade detaljerade planer för att kunna anfalla och ta över Sverige och att man i det arbetet fått hjälp av medlöpare i landet, sannolikt svenska kommunister?

Sollentuna kommun ska bättra sig, tveksamt?

I somras (15 juni) berättade jag i ett inlägg här på bloggen att jag anmält Sollentuna kommun till JO. Anledningen var att jag aldrig fick svar på ett brev, trots flera påminnelser. Först när jag kopplade in ansvariga politiker fick jag ett svar. Mitt JO-ärende har rullat på och nu har kommunen svarat JO med anledning av min anmälan dit.

I svaret från den ansvariga nämnden (Trafik- och fastighetsnämn-den) håller man med om min redogörelse över alla kontakter jag har haft utan att få svar. Man medger lite halvhjärtat att svarstiden varit för lång och att återkopplingen borde varit bättre.

Kommunens svar är tämligen lamt och intetsägande, tycker jag. Vad ska då kommunen göra för att inte sånt här ska hända igen? Jo, när man framöver har nån form att utbildning för personalen ska man särskilt beakta skyldigheten att svara på frågor från enskilda. Alltså: det kommer inte att hända nånting.

Vad handlade det om?

Mitt ärende handlade om den invasiva blomsterlupinen som börjat sprida sig lite varstans i kommunen. Min fråga var vad kommunen tänker göra för att stoppa utbredningen av den.

I det svar jag så småningom fick berättade man att man skulle lägga in information om blomsterlupinen och andra invasiva arter på kommunens webbplats, Detta skulle göras inför årets sommar och nu skriver vi oktober. Men vad har hänt? Inte ett dugg.

PS. Jag återkommer när JO satt ned foten och meddelat sitt beslut.

En frågvis forskande professor från Lund

För några år sedan gjorde jag ett inlägg här på min blogg som handlade om skolelevers frånvaro, som förr i tiden skrevs in i betygen. Som illustration hade jag en bild på min fars betyg där frånvaron var mycket detaljerad och en bild på ett av mina mer sentida betyg. Häromdan fick jag ett mejl från en forskare som ville använda mina bilder i en kommande liten bok om frånvaro. Men forskaren ställde samtidigt en märklig fråga, kan jag tycka...

Mitt inlägg om frånvaro publicerade jag på bloggen den 12 maj 2011. Du kan gå dit och läsa om du vill. Anledningen till inlägget var att liberalmajoren Björklund hade föreslagit att frånvaro borde skrivas in i skolbetygen, något som jag kommenterade och tyckte var bra. För så gjorde man förr.

Lundaforskaren BE - som hittat mitt blogginlägg - är lärare, docent och assisterande professor. Hon berättar i mejlet att hon skrivit/pratat en hel del om bl.a. frånvaro i skolan. Nu ska hon sammanställa sina forskningsrön i enkel, mindre bok som ska ha lärare m.fl. som målgrupp och då vill hon ha mina betygsbilder som illustrationer i boken.

Vill veta vem jag röstar på

Men samtidigt skriver hon så här:

"För att du skall veta lite var dina bilder hamnar vill jag inledningsvis säga att jag är inte överens med dig ifråga om dina lovord till Björklund, men i ett demokratiskt samhälle är det ju dialogen och kommunikationen som är det viktiga, i syfte att söka sig fram till det bästa argumentet (i mina ögon gärna ”på vetenskaplig grund”). Att jag inte sympatiserar med dina inledande ord i din blogg är ingen big deal i mina ögon…även om jag inte känner dig för övrigt, men du får gärna berätta lite mer om dina sympatier. Jag vill inte arbeta med en SD-sympatisör."

Jag svarade henne att det var helt ok att använda mina bilder. När det gällde hennes fråga om mina sympatier blev mitt svar så här:

"Till sist vill jag svara på din fråga om var mina sympatier ligger. Jag är inte medlem i något politiskt parti eller någon förening med extrema åsikter eller i något religiöst samfund. Jag är inte ens medlem i Svenska kyrkan. Jag fullgör dock min skyldighet och utövar min rättighet och har röstat i samtliga allmänna val och folkomröstningar sedan 1968. Jag kan lugna dig när det gäller SD. Jag sympatiserar inte med nazister, fascister eller kommunister och andra extremister. Var ligger dina sympatier, kan jag då motfråga? För övrigt tror jag att även forskningen och dess resultat påverkas av forskarens grundläggande inställning och politiska sympatier. Så finns det egentligen något som är objektivt?"

En mycket märkligt fråga

Jag tycker hennes fråga om mina sympatier är märklig. Om jag nu hade varit SD-sympatisör (vilket jag inte är) och jag svarat det, hade hon då valt att inte använda mina bilder? 

Av detta kan tolka henne som sympatimässigt vänsterut på den politiska kartan. Rätt eller fel, vet inte. Har ingen susning och hon har heller inte svarat mig. För mig spelar det ingen roll vad hon är.

Hennes aversion mot SD kan jag sympatisera med men jag undrar om hon även vägrar undervisa studenter som är SD-sympatisörer? Pratar hon inte med sina nya grannar i Skåne om de är SD-sympatisörer? Köper hon inte varmkorv hos en korvgubbe med en SD-logga på korvlådan?

Tja, hennes fråga om mina sympatier är märklig. I alla fall i det här sammanhanget om att få nyttja några bilder.

Finns inget som är objektivt

PS. Sista meningen i mitt svar till henne handlar om min uppfattning att det finns knappast något som är totalt till 100 % objektivt. Debattartiklar "på vetenskaplig grund" i olika ämnen är ofta undertecknade av fil.doktorer och professorer som forskat i olika ämnen. Det ger tyngd och en skenbart objektiv nyans åt deras åsikter.

Dessa forskare har givetvis som alla andra (som inte är akademiker) en grundläggande politisk uppfattning, som - vare som de vill eller inte - påverkar deras forskning och vad de rapporterar. Det är ju nämligen väl känt bland forskare att när det inte går som planerat så försöker man på alla sätt hitta vägar för att bekräfta sina teorier.

Tillägg den 24 november 2018: Igår fick jag svar från den forskande professor BK. Hon tackar för mitt svar och vill använda mina bilder. Jag har därför skickat henne kopior på bilderna och hon lovade mig ett signerat exemplar av sin kommande lilla bok. Det tackar jag för! Slutet gott, allting gott.

Bergslagsflaggan har hamnat på länsmuséet

Bergslagsflaggan har nu funnits i mer än ett decennium. Den marknadsförs och säljs av den ideella "Föreningen Bergslagsflaggan" med säte i Stråssa. Marknadsföring sker främst genom affischer på de allmänna anslagstavlorna som finns i byarna runt om Bergslagen. Nu har Länsmuséet i Örebro kartlagt anslagstavlorna och gjort en utställning om dem. Flaggan är med på utställningen.

Utställningen heter "Var hör jag hemmma? Vad anslagstavlor berättar om Örebro län".  Under 2017 har författarna och berättarna Maria Sedell och Staffan Ekegren åkt runt i länet, dokumenterat anslagstavlor och knutit kontakt med personer bakom anslagen på tavlorna.

En av de fjorton personer runt om i länet som kontaktats och intervjuats är Rune Andersson i Stråssa. Han sköter leveranser av Bergslagsflaggorna m.m. till alla de som hör av sig via föreningens hemsida - eller till Rune - och vill köpa flaggan.

Resultatet blev en del av utställningen . Den finns f.n. på Örebro slott men ska sedan ska cirkulera runt i länet. Rune och flaggan finns på en av de pelare som ingår i utställningen - se bilden nedan.

Det är fin reklam för flaggan, Stråssa och Rune!

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Det kommunistiska Vänsterpartiet

Vi har flera ytterlighetspartier i vårt land. Sverigedemo-kraterna med sitt nynazistiska ursprung är ett. Feministiskt initiativ är ett annat, som tack och lov inte har särskilt stort inflytande. Vänsterpartiet  - som fortfarande är kommunistiskt, i alla fall enligt mig -  är ett tredje ytterlighetsparti som tyvärr har för stort inflytande. Miljöpartiet är också ett ytterlighetsparti med sina ibland märkliga förslag på miljöområdet.

Resultatet av årets val har gjort det svårt att få fram en beslutskraftig regering. Sossarna vill spräcka Alliansen och få samverkan med Liberalerna och Centern. Alliansen säger sig vilja hålla ihop men utan stöd eller samverkan med SD. Det psykologiska rävspelet pågår för fullt. Det kommer nog att dröja innan vi har en regering på plats. Hur handlingskraftig den blir återstår att se.

Det bästa för Sverige vore en koalition med sossarna och Alliansen. Då får man majoritet i Riksdagen och kan hålla ytterlighetspartierna utanför. Då kunde man tillsammans kompromissa sig fram till långsiktiga spelregler för det mesta, som integration/invandring, skattesystem, energiförsörjning, bostäder, finansiella sektorn m.m.

Att få hållbara långsiktiga regler skulle gynna alla, inte minst näringslivet vars verksamhet skapar grunden för vår välfärd.

Fortfarande kommunistiskt

Vänsterpartiet skulle då inte få det inflytande det har haft som stödparti till Löfvens regering. Det är märkligt att sosseriet kramar om V. Under alla tidigare år höll sossarna kommunisterna på armlängds avstånd överallt, i facket och på arbetsplatserna. Via den civila delen av "Stay Behind", även kallad "Den svenska motståndsrörelsen" (DSM) som leddes av sossarna hade man koll på de opålitliga kommunisterna och förde register över dem. (Helt felaktigt har det hävdats att det var militären och IB (Inhämtningsbyrån, felaktigt kallad Informationsbyrån) som gjorde detta.)

Då jag i ett Facebookinlägg hävdade att V är kommunistiskt fick jag mothugg från en kvinnlig sympatisör som hävdade att V inte längre har något med kommunismen att göra. "Man bytte ju namn och blev ett helt nytt parti" menade hon.

Lars Ohly som var partiets ledare till 2012 var bekännande kommunist och grät när Berlinmuren föll och DDR gick i graven. Tidigare partiledaren C-H Hermansson har hyllat massmördaren Stalin som  "en av alla epokers mest geniala vetenskapsman". Jonas Sjöstedt, den alltid leende räven med de kalla ögonen, var medlem i Kommunistisk Ungdom, men har aldrig öppet sagt att han nu är kommunist, vilket han dock var när han gick med i partiet. Han är smart och slipad.

Vill upphäva äganderätten

Läser man V:s mångordiga partiprogram klarnar bilden. Så här skriver man om äganderätten:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.

En socialistisk ekonomi är ett i grunden annorlunda system än dagens. Det socialistiska samhället kan innefatta olika gemensamma ägandeformer som direkt arbetarstyre, kooperativ, kommunalt eller statligt ägande, men även privata företag kan bidra till samhällets utveckling. I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen - - - -.

Här talar man klart och tydligt att näringslivet ska socialiseras och övergå till den kommunistiska staten. Ord och inga visor. Visserligen kan man tänka sig privata företag. Det blir väl några frisörer och kioskägare och liknande småföretag. Ungefär som i dagens Kuba. Sic!

Bankerna har man ett särskilt gott öga till och man skriver så här:

Vi vill beskatta finanssektorn hårdare och använda medel i pensionsfonderna till produktiva investeringar istället för finansiell spekulation. Därutöver behövs ett ökat statligt ägande inom bankväsendet. På sikt bör bankväsendet i helhet förstatligas.

Ryssland nämns inte alls

USA, EU och Nato är upphov till allt ont och allt elände i världen. Nato vill man upplösa och helst även EU. USA kan man dock inte göra så mycket åt men lyfter fram alla kärnvapen som landet har.

Att Ryssland har massor av kärnvapen, är aggressivt och har ockuperat Krim och för ett krig mot Ukraina och tidigare mot Georgien nämns inte med ett ord. Däremot finns en kort passus om Sovjetunionen: 

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Här är det enda som kan tolkas som ett avståndstagande med kommunismen, men det är i så fall mycket lamt uttryckt. Livet i Sovjet blev inte någon dröm om en bättre värld. Men det blev i alla fall dess motsats säger man, dvs. en sämre värld. 

Man kan inte fullt ut erkänna vilket helvete kommunismen/socialismen skapade i Sovjetväldet - och för övrigt även skapat i alla andra kommuniststyrda länder som t.ex. Kuba, Etiopen, Kina, Nordkorea, Venezuela m.fl.

Våld okej som sista utväg

Civil olydnad är helt ok enligt partiprogrammet. Man ger alltså grönt ljus för sina proselyter att göra som man vill även om man därigenom bryter mot lagen. Men man kan även tänka sig att gå längre. Så här skriver man:

Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.

Här säger man att man även kan tillgripa våld om det skulle behövas för att bygga sitt socialistiska samhälle

Det förflutna hänger kvar

Det definitiva beviset på att nuvarande Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt socialistparti framgår av följande avslöjande passus i partiprogrammet:

Sedan grundandet 1917 är Vänsterpartiet en del av den svenska arbetarrörelsen och det partipolitiska uttrycket för vänstern i Sverige. 

Hoppsan! Tjejen på Facebook trodde att Vänsterpartiet bildades 1990 när partiet fick sitt nuvarande namn och att det inte har något med kommunism att göra. 

Att säga att man bildades 1917 är inte att göra upp med sitt förflutna.

- - - - -

PS. Vill du fördjupa dig mer i Vänsterpartiets och kommunismens historia och allt elände denna ism ställt till med i världen rekommenderar jag 1) "Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister" av Kjell Albin Abrahamson (Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB, Stockholm 2014) och 2) "Partiet på kant med (v)erkligheten" av Magnus Utvik (Carlsssons Bokförlag, Stockholm 2018).

Bortglömt blodigt finskt 100-årsminne

Vi i Sverige har dåliga kunskaper om vårt östra grannland Finland.  Att landet var i krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget vet de flesta. Men att det utkämpades ett blodigt inbördeskrig i Finland för bara 100 år sedan är bortglömt i Sverige. Det pågick bara några månader men skördade många liv och satte spår i den finska folksjälen som ännu inte är helt läkta.

Under Första världskriget stred Tyskland på två fronter - mot Ryssland österut och mot England, Frankrike och sedan även USA västerut. I Ryssland var tsaren avsatt och man var trött på att kriga. Tyskland hoppades på en separatfred med ryssarna och därför stöttade man bolsjeviken Lenin som befann sig i landsflykt i Schweiz.

Med tyska pengar - förmedlade av bl.a. svenske bankiren Aschberg - tog Lenin sig via Sverige och Finland till Ryssland och tog över makten genom en statskupp. Sedan slöt han fred med Tyskland 1917 och släppte bl.a. Finland och Baltstaterna fria.

Finland blev självständigt och fick Per Edvin Svinhufvud som riksföreståndare i avvaktan på om landet skulle bli en monarki eller republik. En tysk prins var utsedd till kung, men backade sedan.

Lenin räknade med att de röda kommunisterna i Finland skulle ta över och därmed skulle landet åter bli en del av Ryssland. Men så blev det inte.

Röda garden och vita frikårer

Finland hade 1917 fått ett legitimt borgerligt styre - det vita. Det accepterade inte de röda, dvs. kommunister och socialdemokrater, som gjorde revolution och tog över Helsingfors och södra Finland. Svinhufvud och de borgerliga drog sig norrut och gjorde Vasa i Österbotten till sin huvudstad.

Samtidigt hade det bildats röda beväpnade garden som bestod av arbetare som fick stöd av kvarvarande ryska soldater. De började en terrorverksamhet och mördade borgerliga motståndare. På den vita sidan organiserade man sig i vita frikårer, under ledning av Gustaf Mannerheim - f.d. finlandssvensk tsarrysk general som återvänt till hemlandet.

I början av 1918 utbröt ett storskaligt inbördeskrig mellan de röda och vita. Tyskland blandade sig i och skickade soldater till den vita sidan, trots Mannerheims motstånd. Sverige bidrog med en bataljon frivilliga om 500 man, varav flera var utbildade officerare. De röda hade stöd av kvarvarande ryska soldater.

Slaget vid Tammerfors avgjorde

Det avgörande stora slaget ägde rum vid Tammerfors. Man hade på båda sidor kanoner och flygplan och de röda även pansartåg. Slaget vid Tammerfors var dittills det största och blodigaste slag som utkämpats i Norden.

De vita gick segrande ur inbördeskriget som pågick några månader i början av 1918 - alltså för bara hundra år sedan. För att hämnas den röda terrorn startade nu den vita terrorn. Man arkebuserade skoningslöst röda fångar, oftast utan rättegång. Tusentals röda, även kvinnor och barn, dog av svält i de många fånglägren.

Facit av inbördeskriget 

På drygt ett halvår hade 38 000 människor mist livet, varav 28 000 röda. Av dessa hade bara 5 200 vita och 3 400 röda stupat i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. 2 200 utlänningar hade dött i strid eller avrättats. I fånglägren hade 13 500 mördats eller dukat under av sjukdomar och svält.

Kriget hade dessutom gjort 4 000 till invalider. Över 80 000 fängslades, 10 000-tals blev statslösa och och lika många flydde landet, främst röda som drog till Sovjetunionen. Närmare 25 000 barn, varav 90 % var barn till röda, hade förlorat en eller båda föräldrarna. 10 000-tals hade förlorat en nära anhörig. Kriget totala kostnad i antal direkt drabbade uppgick till närmare 200 000 personer.

Såren efter inbördeskriget skapade en bred klyfta mellan röda och vita i Finland. De röda hade egna idrottsföreningar, liksom även de vita. De röda hade sina Folket hus, de vita hade sina samlingslokaler. Så var det på många områden.

Variationsrik valstugekompetens

Häromdan gick jag och hälsade på i alla valstugor som stod uppställda utanför Sollentuna centrum. Jag hade en del opolitiska frågor och förslag. De mottogs mycket olika av de olika partiföreträdarna. En del var kunniga andra verkade snudd på korkade. Det är nog inte lätt att få partimedlemmar att ställa upp i valstugorna och "slänga käft" med väljare. 

Hos Moderaterna mötte jag bl.a. en riksdagsledamot. Hon bor ett kvarter från mig och var kunnig, men kunde dock inte svara på alla mina detaljfrågor om kommunen, trots att hon även sitter i kommunfullmäktige och dessutom är ordförande i det kommunala bostadsbolaget.

Men hon tog mig på allvar. Att hon var yrkespolitiker på heltid märktes.

Liberalt försvar

Nästa valstuga var liberal. Där lyssnade man och det var okej. Men sen kom deras kommunalråd dit. När jag tog upp mina frågor gick hon i förklarande försvarsposition, vilket kändes dåligt. Hon skulle bara ha lyssnat, nickat och varit allmänt trevlig.

När jag klagade över ogräset som växer överallt i min kommun berättade hon att kommunen ska anställda en kommunträdgårdsmästare. "Men han kommer väl inte vara ute och rycka ogräs längs gatstenar och vid övergångsställen", blev min kommentar,

Jag lämnade den liberala stugan och gick vidare.

Kristen walk-over

Jag kom till Kristdemokraterna. Deras bod var bemannad av bl.a. en äldre herre, som svarade på mina frågor genom att hänvisa mig till liberalernas kommunalråd i stugan bredvid. Mycket märkligt.

Vaknade till sent

Sen blev det miljöpartiklarnas tur, där en kille i 20-årsåldern var bemanningen. Har var till en början tämligen ointresserad men när jag tog upp mitt förslag om att låta konstnärer dekorera de stora, gråa husgavlarna på miljonprogramshusen vid Malmvägen i Sollentuna vaknade han till.

Han gav mig en röstsedel och tyckte att jag skulle personrösta på honom.

Intresserad kommunist

Sedan var turen kommen till kommunisterna, dvs. de som numera kallar sig Vänsterpartiet. Där var en trevlig kvinna i min egen ålder. Hon storgillade mina idéer om gästbrygga i Edsviken, konst på Malmvägshusen m.m. och hon gav mig sin mejladress och bad mig skriva ned min förslag och skicka henne (vilket jag givetvis har gjort).

Zombie-sosse

Så var det sista anhalten, sossarna. En yngre man stod där, försökte lyssna på vad jag hade att säga och såg ut som han inte förstått vad jag pratade om. Han var totalt ointresserad, så hustrun och jag lämnade honom och gick hemåt för att få en eftermiddagsfika.

Det är alltså mycket olika personer som bemannar partiernas valstugor.

Samlande styre bäst för Sverige

Valet, ja... Hur det än går så blir det svårt att få fram en regering. Men det som är mest skrämmande är att ca 30 % av valmanskåren sympatiserar med kommunister (V) och nazister (SD) - ideologier som dödat hundratals miljoner människor under 1900-talet.

För Sveriges skull borde vi få en samlingsregering med S och Alliansen (C, L, KD och M). Övriga partier - inklusive MP - kan lämnas utanför.

Sen kunde man tillsammans sätta igång och förändra Sverige i rätt riktning och med långsiktiga spelregler.

Den svenska sjukvården - bra eller dålig?

Den svenska sjukvården som våra landsting och regioner har hand om är ju så himla bra, säger de flesta som varit i kontakt med den. Väntetiderna är långa, men alla tycker dock inte det. Det beror nog på att vi vant oss vid att vänta. Men hur står sig Sverige i dessa avseenden, jämfört med andra jämförbara länder?

För en tid sedan råkade jag i dispyt (diskussion) om den svenska vården med några av mina närstående när jag hävdade att väntetiderna är långa. "Nä, tänk på E som fick komma till operation redan efter 1,5 månad", sa en av mina samtalspartner.

"I t.ex. Tyskland hade E fått sin operation redan inom en vecka", sa jag då. "Det beror nog på att Tyskland har fler läkare än vi i Sverige", blev motsvaret.

Nu behövs lite fakta, tänkte jag och började googla.

Sverige är inte alltid bäst!

Då framkom följande. I stort sett alla andra EU-länder har kortare väntetid för vård än Sverige och många har ingen väntetid alls. Sverige har lika många läkare per 100 000 invånare som t.ex. Schweiz, Tyskland och andra länder.

Sverige har nästan lika många sjuksköterskor per 100 000 invånare som andra länder. Den stora skillnaden är antalet vårdplatser, där Sverige ligger sämst till.

Lägg ned landstingen!

Sen har ju Sverige sina landsting med byråkrati och tung administration där politikerna i toppen styr. Det tror jag är den främsta anledningen till bristerna i sjukvården, jämfört med omvärlden. Det är stora skillnader i väntetid och vård mellan de olika landstingen. Dessutom konkurrerar landsting och kommuner i vissa fall om vem som ska slippa ansvaret för den sjuke.

Lägg ned landstingen och låt staten ta över sjukvården och se till att den blir jämlik - och koncentrera specialistvården till färre platser.

Bra vård när man väl får den?

En sak har dock förändrats. När jag gick till doktorn för femtio år sedan och fått en besökstid kl. 13 var det självklart att jag kom in först kl. 15 eller ännu senare. Så är det inte nu för tiden. Det är nog de privata alternativen i vården som drivit fram denna förändring vilken även nått landstingsvården.

Min upplevelse är att den svenska sjukvården är bra men när man väl köat och nått fram. Men å andra sidan har jag inget att jämföra med då jag aldrig vårdats utomlands. Det som inte är bra i Sverige är byråkratin i vården. Här är några exempel.

Onödig sjuktransport

En 92-årig kvinna - som var vid sitt fritidshus på en ö utanför Söderhamn - ramlade och skadade ena axeln. Det var sent på kvällen. Efter samtal med 112 kom en sjöräddningsbåt med sjukvårdspersonal och hämtade henne till fastlandet utanför Söderhamn. Sen blev det ambulans in  till sjukhuset i Hudiksvall.

Där togs hon emot av en arrogant läkare som inte ens kollade hennes axel. Han beordrade ambulansen tillbaka med henne till Söderhamn och sjukhuset där. Anledningen var att det var sent på kvällen och att röntgenavdelningen i Hudik var stängd över natten.

"Kan jag inte få stanna kvar här?" klagade kvinnan. "Jag kan ligga var som helst; i korridoren, fikarummet..". Läkaren vägrade och ambulansen tog henne tillbaka till Söderhamn. Där hade läkarna inte den kompetens som krävdes utan dagen därpå forslades hon tillbaka i ambulans till Hudiksvall.

Tack och lov var det andra läkare där som tog emot henne nu. "Var det du som var här i natt och fick åka tillbaka?" undrade en av sköterskorna. 92-åringen berättade då att hon fick göra det på grund av den stängda röntgenavdelningen i Hudik. "Men vi hade ju jour på röntgen i natt! Varför ringde man inte in nån av oss?" blev svaret.

Om denna fadäs beror på landstingets regelverk eller den arrogante läkaren vet jag inte. Men det är ett exempel på att allt inte står rätt till i vården. Så får det inte bara gå till. Läge för en Lex Maria-anmälan, tycker jag.

Krångligt att få ett sjukintyg

Här är ett annat exempel där byråkratin i vården är häpnadsväckande.

Samma E som i inledningen ovan hade fått diagnosen Alzheimer av minnesmottagningen. Hon skulle nu få stöd av hemtjänsten och kommunens biståndshandläggare behövde ett intyg som visade att E var dement.

E:s syster - som hjälper E med det praktiska - ringde minnesmottagningen och bad dem skicka ett intyg. Men se det gick inte. Mottagningen svarade att det är E:s vårdcentral som ska utfärda det. Nytt samtal. denna gång till vårdcentralen.

"Jo, det kan vi ordna men då måste E hit och  personligen träffa en av våra läkare. Annars kan vi inte utfärda något intyg" blev svaret.

Mycket märkligt. Varför kunde inte minnesmottagningen som grundligt undersökt E och konstaterat med sin expertkunskap att det handlade om Alzheimers sjukdom skriva intyget? Vårdcentralen har ju inte den kompetensen.

Dessutom står det i E:s journal att hon har diagnosen Alzheimer. Då kunde väl läkaren på vårdcentralen läst i journalen och skrivit ut ett intyg?

Detta kallar jag onödig byråkrati.

PS. Nu löste sig intygsfrågan på annat sätt. E hade nämligen tidigare lämnat ett intyg till den som skötte färdtjänstfrågorna hos kommunen. Det intyget nöjde sig biståndshandläggaren med. Alltid något.

Dålig kunskap efter 22 år i Sverige

Invandring och integration är ett ämne som vållar känslor. Det är dessutom politiskt laddat. Starkt förenklat är det så här: Vänsterut (Fi, V, MP) är det inga problem med invandring, hederskultur m.m. Högerut (främst SD) är det roten till allt ont och alla problem. Övriga är mittemellan. Nu har fler och fler fattat att svenska språket och kunskap om hur Sverige fungerar är nyckeln till en fungerande integration.

Diverse borgerliga politiker föreslog för några år sedan krav på svenskkunskaper för att få svenskt medborgarskap och tak för hur många invandrare vi kunde ta emot samt könsundersökning av unga muslimtjejer. Då blev det ett himla liv och beskyllningar om rasism m.m. Locket lades på av kulturmaffian och vänsterjournalister som styr medierna.

(På 1960-talet var det länsstyrelserna som beslutade om svenskt medborgaskap. Då krävdes intyg på att man kunde tala, läsa, skriva och förstå svenska för att bli svenne på riktig. Varför det kravet togs bort vet jag tyvärr inte.)

Nu har mittenpartierna vaknat till och börjat ändra sin integrationspolitik. Man har - dock allt för sent - förstått att svenska och kunskap om Sverige är nödvändigt för att få våra nya svenskar i bl.a. arbete. Att prata högt om detta är inte längre rasistiskt även om det ännu inte är helt salongsfähigt.

Var svensk medborgare

Häromdan åkte jag taxi. Chauffören var invandrad från Kongo Kinshasa, men svensk medborgare, och vi kom att prata om det förestående valet. Han visste inte vad han skulle rösta på. Han funderade på att rösta blankt. Jag föreslog att han skulle välja parti efter vilken ideologi han sympatiserade med, dvs. om han var kommunist, socialist, liberal, konservativ eller nazist - förenklat sett.

Eller om han hade åsikter om detaljfrågor så kunde han gå in på "Valkompassen" och få se vilket parti hans åsikter stämde med.

"Ja, man måste ju rösta", sa han. "Om du inte vill rösta så behöver du inte det", svarade jag. Något förvånad blev han då. Han trodde nämligen att man var tvungen att rösta i Sverige. Då blev jag förvånad och frågade hur länge han varit i Sverige. "Tjugotvå år", blev svaret.

Bristande kunskaper

Han hade alltså varit i Sverige i mer än två decennier, pratade halvbra svenska och visste inte hur svenska valet fungerade. Trots att han var taxichaufför visste han inte helt säkert hur han körde från Sundbyberg till Sollentuna.

Men han var svensk medborgare. Sic!