Den 30 augusti 2012 skrev jag ett inlägg på min blogg med rubriken "Integration: Det behövs en tredje åsikt". Jag inledde med att hänvisa till en insändarskribent i SvD som efterlyste en tredje väg när det gällde synen på invandring som motvikt till invandrarkramare (MP, Fi) och de som inte vill ha någon invandring alls (SD).
Jag kommenterade det i mitt inlägg och skrev bl.a. "Tänk om Kristdemokraterna, som riskerar att halka ur riksdagen, la fram ett väl genomtänkt och genomarbetat idéförslag hur den nuvarande integrations- och invandringspolitiken kunde reformeras."
Nu har KD kommit med förslag om bl.a. tillfälliga uppehållstillstånd, sänkta bidrag och i stället lägre skatt, indragna medborgarskap m.m. Självfallet har de fått motstånd, vilket var väntat.
Min spådom har besannats, fast det tog nästan tre år. Snart kommer nog även andra med förslag i samma ämne. Folkpartiet (som ligger risigt till i opinionen) kommer nog härnäst?
Tillägg den 28 januari: Ojdå, jag besannades fortare än jag kunde ana. I dagens DN har folkpartiklarna en debattartikel där man kommer med en del förslag när det gäller integrationen. Se länken nedan. Jag hade ingen aning om detta.
http://www.dn.se/debatt/effektivare-integration-med-forsorjnings-och-sprakkrav/
Centern, som vill riva alla gränser, kom med sitt inspel häromdan. De vill att den som erbjuder asylboenden även ska ordna svenskundervisning, sysselsättning m.m. Nu väntar vi bara på M så har hela Alliansen visat sina kort. Sen återstår bara för dem att sy ihop något gemensamt som de kan visa upp inför valet 2018.
Det ska även bli intressant att se hur den samarbetande 38-procentsregeringen möter detta.
27 januari 2015
26 januari 2015
Lite symaskinsolja skulle göra susen
Jag har senaste tiden övernattat på två sjukhus (Ryggkliniken i Strängnäs i höstas och Danderyds sjukhus för några dagar sedan) och delat rum med medpatienter. Nattetid störs man av diverse ljud, inte bara snarkningar. De flesta behöver även gå på muggen nattetid. De empatiska försöker smyga iväg så tyst de kan för att inte störa sina rumskompisar. MEN.
När det är dags att öppna dörren till muggen kommer det! Gnisselljudet som låter som när någon försöker strypa en katt. Iiiiiiiiiiiiiiiiii!!! Alla i salen vaknar.
Det är väl märkligt. Vi har sjukvård i toppklass med massor av datoriserade apparater av olika slag och behandlingsmetoder som man inte ens kunde fantisera om för några år sedan. Utvecklingen går ständigt framåt.
Men att klara något så enkelt som att droppa lite symaskinsolja på gångjärn verkar vara helt omöjligt. Både i Strängnäs och Danderyd var det lika. Gnisslande gångjärn i både mugg- och salsdörrarna. Suck!
Nästa gång jag blir inlagd ska jag ta med mig symaskinsolja (eller en sprayburk 5:56).
När det är dags att öppna dörren till muggen kommer det! Gnisselljudet som låter som när någon försöker strypa en katt. Iiiiiiiiiiiiiiiiii!!! Alla i salen vaknar.
Det är väl märkligt. Vi har sjukvård i toppklass med massor av datoriserade apparater av olika slag och behandlingsmetoder som man inte ens kunde fantisera om för några år sedan. Utvecklingen går ständigt framåt.
Men att klara något så enkelt som att droppa lite symaskinsolja på gångjärn verkar vara helt omöjligt. Både i Strängnäs och Danderyd var det lika. Gnisslande gångjärn i både mugg- och salsdörrarna. Suck!
Nästa gång jag blir inlagd ska jag ta med mig symaskinsolja (eller en sprayburk 5:56).
25 januari 2015
Även myndigheter satsar fel
I gårdagens SvD skrev några professorer en debattartikel med rubriken "Felsatsningar kostar miljarder". Inledningen löd så här: "Samhällsinvesteringar för tiotals miljarder har slösats bort under senare decennier när politisk opportunism har vägt tyngre än samhällsnytta".
Som exempel tog man fördröjningen av Förbifart Stockholm, som kostat ett par hundra miljoner. Ett annat exempel på felsatsning är nuvarande regeringens löfte att bygga Norrbotniabanan, trots att den har ännu sämre förutsättningar att bli lönsam än den redan byggda Botniabanan. Den järnvägen blev 20 miljarder dyrare än beräknat, enligt Riksrevisionen. Nyttan är tveksam.
Som ytterligare lök på laxen har flera expertmyndigheter med analysuppgifter lagts ned, allt för att politikerna ska kunna göra som man vill utan kritisk granskning. Så långt debattörerna i SvD.
Även enskilda myndigheter gör satsningar för miljontals kronor av skattemedel på projekt som inte leder någonstans och som i slutändan får avvecklas. Ett i raden av dyra misslyckanden är polisens kommunikationssystem.
Även Skatteverket har slängt ut miljoner på system som avvecklats. Dåvarande generaldirektören Steen drev igenom införandet av LotusNotes i hela skatteförvaltningen, ivrigt påhejad av de jasägande lakejer som hon omgav sig med. Dåvarande IT-chefen var emot införandet och han sa "Detta blir det dyraste system vi skaffat oss, dyrare än de det dyraste av våra övriga verksamhetssystem". Även jag ingick i den skara medarbetare som var kritisk. Vi blev betraktade som pestsmittade.
Nu är LotusNotes borta från Skatteverket. En av de chefer som var med och drev igenom beslutet har i efterhand mellan skål och vägg erkänt att det var fel att införa LotusNotes.
Sent ska syndarna vakna. Och dyrt för skattebetalarna blir det.
Som exempel tog man fördröjningen av Förbifart Stockholm, som kostat ett par hundra miljoner. Ett annat exempel på felsatsning är nuvarande regeringens löfte att bygga Norrbotniabanan, trots att den har ännu sämre förutsättningar att bli lönsam än den redan byggda Botniabanan. Den järnvägen blev 20 miljarder dyrare än beräknat, enligt Riksrevisionen. Nyttan är tveksam.
Som ytterligare lök på laxen har flera expertmyndigheter med analysuppgifter lagts ned, allt för att politikerna ska kunna göra som man vill utan kritisk granskning. Så långt debattörerna i SvD.
Även enskilda myndigheter gör satsningar för miljontals kronor av skattemedel på projekt som inte leder någonstans och som i slutändan får avvecklas. Ett i raden av dyra misslyckanden är polisens kommunikationssystem.
Även Skatteverket har slängt ut miljoner på system som avvecklats. Dåvarande generaldirektören Steen drev igenom införandet av LotusNotes i hela skatteförvaltningen, ivrigt påhejad av de jasägande lakejer som hon omgav sig med. Dåvarande IT-chefen var emot införandet och han sa "Detta blir det dyraste system vi skaffat oss, dyrare än de det dyraste av våra övriga verksamhetssystem". Även jag ingick i den skara medarbetare som var kritisk. Vi blev betraktade som pestsmittade.
Nu är LotusNotes borta från Skatteverket. En av de chefer som var med och drev igenom beslutet har i efterhand mellan skål och vägg erkänt att det var fel att införa LotusNotes.
Sent ska syndarna vakna. Och dyrt för skattebetalarna blir det.
21 januari 2015
Lika som bär?
Släktforskning kan vara avslöjande
Just nu har DN en artikelserie som handlar om släktforskning. Man skriver bl.a. att en forskande släkting kan stöta på dolda hemligheter och pinsamheter som tystats ned. Det är inte alltid släktforskning uppskattas av övriga släkten.
För trettio år sedan ägnade jag några år åt att forska om min och min frus släkt och hittade också några hemligheter eller i alla fall okända släktband. Jag lyckades nå till 1600-talet av egen kraft. Sen blev det för svårt att läsa dokumenten. På den tiden fanns inte internet så jag satt dagar i sträck hos landsarkiven och bläddrade i arkivalierna på plats. Ofta blev det stopp då noteringar fattades om fattiga förfäder eller också saknades kyrkböckerna.
Jag upptäckte att min frus mormor Hanna som mycket ung hade fött ett utomäktenskapligt gossebarn som dock bara levde ett halvår. "Jasså", sa jag grymt till min svärmor Ester. "Du har haft en bror!" När gammelmormor - som vi kallade Hanna - gick igenom ett gammalt fotoalbum kunde hon namnge alla som var på bild i albumet - utom en. Det var en vacker yngling som poserade stolt vid en velociped i ateljén där fotot en gång tagits. Gammelmormor Hanna fnös, vände fort blad och sa: "Han var från Kopparberg". Jag gissade att det var barnafadern. Taktfullt ställde vi inga följdfrågor.
När jag höll på med förfäder och dito mödrar på min fars sida kartlade jag även min farfars farfar Johans alla efterlevande släktingar fram till nutid. Han var den som tog sig vårt nuvarande släktnamn. Med honom som utgångspunkt jagade jag rätt på ättlingarna och skrev en släktbok som de fick del av. Då upptäckte några att de hade halvsyskon som det inte känt till. Att det fanns halvsyskon hade jag kommit fram till. Men inte att de inte kände till varandra.
I arbetet med att jaga de då levande avlägsna släktingarna skrev jag brev till pastorsämbetena runt om i landet. Internet fanns, som sagt ovan, inte då. Ett svar jag fick var från Huddinge pastorat dit jag vänt mig för att få upplysningar om en kvinnlig släkting, bosatt där. Det visade sig att den kvinnan jobbade på pastorsämbetet och dessutom fått i uppdrag att besvara det jag frågade om.
Så visst kan det hända saker som man inte väntat sig när man rotar i släkten.
För trettio år sedan ägnade jag några år åt att forska om min och min frus släkt och hittade också några hemligheter eller i alla fall okända släktband. Jag lyckades nå till 1600-talet av egen kraft. Sen blev det för svårt att läsa dokumenten. På den tiden fanns inte internet så jag satt dagar i sträck hos landsarkiven och bläddrade i arkivalierna på plats. Ofta blev det stopp då noteringar fattades om fattiga förfäder eller också saknades kyrkböckerna.
Jag upptäckte att min frus mormor Hanna som mycket ung hade fött ett utomäktenskapligt gossebarn som dock bara levde ett halvår. "Jasså", sa jag grymt till min svärmor Ester. "Du har haft en bror!" När gammelmormor - som vi kallade Hanna - gick igenom ett gammalt fotoalbum kunde hon namnge alla som var på bild i albumet - utom en. Det var en vacker yngling som poserade stolt vid en velociped i ateljén där fotot en gång tagits. Gammelmormor Hanna fnös, vände fort blad och sa: "Han var från Kopparberg". Jag gissade att det var barnafadern. Taktfullt ställde vi inga följdfrågor.
När jag höll på med förfäder och dito mödrar på min fars sida kartlade jag även min farfars farfar Johans alla efterlevande släktingar fram till nutid. Han var den som tog sig vårt nuvarande släktnamn. Med honom som utgångspunkt jagade jag rätt på ättlingarna och skrev en släktbok som de fick del av. Då upptäckte några att de hade halvsyskon som det inte känt till. Att det fanns halvsyskon hade jag kommit fram till. Men inte att de inte kände till varandra.
I arbetet med att jaga de då levande avlägsna släktingarna skrev jag brev till pastorsämbetena runt om i landet. Internet fanns, som sagt ovan, inte då. Ett svar jag fick var från Huddinge pastorat dit jag vänt mig för att få upplysningar om en kvinnlig släkting, bosatt där. Det visade sig att den kvinnan jobbade på pastorsämbetet och dessutom fått i uppdrag att besvara det jag frågade om.
Så visst kan det hända saker som man inte väntat sig när man rotar i släkten.
19 januari 2015
Små stora män
Jag var mager och smal som barn. Mina äldre bröder kallade mig "Lillspiggen". Ända fram till ca 25-30 års ålder kunde jag äta hur mycket som helst utan att något fastnade på mig. Sen började jag lägga på mig och nu är jag enligt MBI-måttet "lätt överviktig". Fast det brukar jag kunna dölja med lite fluffiga t-shirts och skjortor.
Jag är inte särskilt lång, bara 173 cm (och 174 om jag sträcker på mig och ställer hälarna intill väggen när jag mäter mig). Att vara kort är inte kul. Jag skulle hellre vilja vara en decimeter längre - minst. Dock använder jag inte klackar för att öka längden.
Många män i historien har varit korta. Winston Churchill var 169 cm och längre än Stalin som bara var 165 cm. Stalin lär ha stått på en pall när han stod vid balustraden vid Röda torget och vinkade till de förbipasserande soldaterna.
Berlusconi och Sarkozy är 168 cm respektive 165 cm. Kortast i klassen lär vara Koreas diktator Kim Jong Un - nånstans mellan 155-65 cm. Exakt mått är en statshemlighet. Mussolini var 168 cm och Hitler var en rese jämför med många samtida: 173 cm (lika lång som jag).
Napoleon var 168 cm och hans marskalk Jean Bernadotte - som blev Karl XIV Johan - var 188 cm. Gustav Vasa var 180 cm. Svenska soldater i början av 1800-talet var i snitt 164 cm långa. Min farfars farfars morfar Magnus Holm (1765-1837) som var indelt soldat var 170 cm och min farfars farfars farfar Jan Sund (1761-1813) som också var soldat var 166 cm.
Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin är 168 cm lång. Alltså ganska kort till växten. Han döljer det så gott han kan genom att alltid försöka visa upp sig gående ensam. När han träffar andra politiker sitter han alltid. Man ser honom sällan gående tillsammans med någon som är längre. Dessutom har han höga klackar som han döljer med långa byxben.
Jag är inte särskilt lång, bara 173 cm (och 174 om jag sträcker på mig och ställer hälarna intill väggen när jag mäter mig). Att vara kort är inte kul. Jag skulle hellre vilja vara en decimeter längre - minst. Dock använder jag inte klackar för att öka längden.
Många män i historien har varit korta. Winston Churchill var 169 cm och längre än Stalin som bara var 165 cm. Stalin lär ha stått på en pall när han stod vid balustraden vid Röda torget och vinkade till de förbipasserande soldaterna.
Berlusconi och Sarkozy är 168 cm respektive 165 cm. Kortast i klassen lär vara Koreas diktator Kim Jong Un - nånstans mellan 155-65 cm. Exakt mått är en statshemlighet. Mussolini var 168 cm och Hitler var en rese jämför med många samtida: 173 cm (lika lång som jag).
Napoleon var 168 cm och hans marskalk Jean Bernadotte - som blev Karl XIV Johan - var 188 cm. Gustav Vasa var 180 cm. Svenska soldater i början av 1800-talet var i snitt 164 cm långa. Min farfars farfars morfar Magnus Holm (1765-1837) som var indelt soldat var 170 cm och min farfars farfars farfar Jan Sund (1761-1813) som också var soldat var 166 cm.
Rysslands envåldshärskare Vladimir Putin är 168 cm lång. Alltså ganska kort till växten. Han döljer det så gott han kan genom att alltid försöka visa upp sig gående ensam. När han träffar andra politiker sitter han alltid. Man ser honom sällan gående tillsammans med någon som är längre. Dessutom har han höga klackar som han döljer med långa byxben.
17 januari 2015
Vågar vi sänka en ubåt?
Den senaste ubåtshistorien handlar om en pensionerad marinofficer som såg en främmande ubåt utanför Lidingö i höstas. Han lyckades få bra bilder på den och kunde följa den flera minuter i sin kikare. Som vittne är han mycket trovärdig då han även var i aktiv tjänst på 1980-talet och jagade de ubåtar (eller minkar?) som då invaderade vår skärgård.
Det finns bara en tänkbar infart till Stockholms inre vatten för en undervattensgående ubåt: Oxdjupet. Det är förmodligen lätt att smita in osedd under en Finlandsfärja. Att gå via Vaxholm eller Skurusundet är omöjligt då vattendjupet inte är tillräckligt för att dölja en ubåt.
Teoretiskt skulle försvaret helt ha kunnat spärra Oxdjupet i höstas men då hade även övrig sjöfart drabbats. Det borde gå att hindra en ubåt att lägga sig under en färja med ett hinder som ligger tillräckligt djupt så att färjor och andra ytfartyg kan passera obehindrat men inte en ubåt. Varför gör man inte det?
Försvaret har enligt politikerna rätt att ge verkanseld och sänka en inkräktande rysk ubåt. Vi har dock inte särskilt mycket muskler för att kunna göra det. Den ubåtsjaktförmåga vi hade förut är borta. Sjunkbomber modell 1933 är inte mycket att komma med. Även om vi skulle kunna sänka en ubåt, vill vi det? Vad skulle hända?
Putin skulle givetvis förneka att det var en rysk ubåt. Besättningsmännen - om de var vid liv - skulle prata svenska eller engelska och skulle inte alls förstå ryska. Deras uniformer (eller civila kläder) skulle inte ha rysk anknytning. De kunde ha uniformer från ett västland och då skulle Putin hävda att det var Nato som kränkte oss.
Alltså är det lika bra att låta ubåtarna fritt få lämna våra vatten. Det blir enklare för våra politiker.
Det finns bara en tänkbar infart till Stockholms inre vatten för en undervattensgående ubåt: Oxdjupet. Det är förmodligen lätt att smita in osedd under en Finlandsfärja. Att gå via Vaxholm eller Skurusundet är omöjligt då vattendjupet inte är tillräckligt för att dölja en ubåt.
Teoretiskt skulle försvaret helt ha kunnat spärra Oxdjupet i höstas men då hade även övrig sjöfart drabbats. Det borde gå att hindra en ubåt att lägga sig under en färja med ett hinder som ligger tillräckligt djupt så att färjor och andra ytfartyg kan passera obehindrat men inte en ubåt. Varför gör man inte det?
Försvaret har enligt politikerna rätt att ge verkanseld och sänka en inkräktande rysk ubåt. Vi har dock inte särskilt mycket muskler för att kunna göra det. Den ubåtsjaktförmåga vi hade förut är borta. Sjunkbomber modell 1933 är inte mycket att komma med. Även om vi skulle kunna sänka en ubåt, vill vi det? Vad skulle hända?
Putin skulle givetvis förneka att det var en rysk ubåt. Besättningsmännen - om de var vid liv - skulle prata svenska eller engelska och skulle inte alls förstå ryska. Deras uniformer (eller civila kläder) skulle inte ha rysk anknytning. De kunde ha uniformer från ett västland och då skulle Putin hävda att det var Nato som kränkte oss.
Alltså är det lika bra att låta ubåtarna fritt få lämna våra vatten. Det blir enklare för våra politiker.
16 januari 2015
Mer och mer slarv i böcker
Jag har sysslat med bokstäver hela mitt liv. Det har gjort mig miljöskadad. När jag läser en bok har jag alltid en blyertspenna till hands så jag kan rätta alla korrekturfel jag hittar. Det är förmodligen en sjukdom och den har säkert även en egen bokstavskombination eller ett namn från någon tysk forskare från förra seklet. (Jämför Alzheimer, Tourette, ADHD etc.) Nåväl. Korrekturfel kan man nog fördra utan större upprördhet. Det gör normalt inte texten oförståelig.
Däremot är faktafel värre. När en faktabok innehåller faktafel, som dessutom är enkla att kolla, blir jag tveksam till hela bokens innehåll. Hur många andra faktafel finns det som är svårare för en amatör att upptäcka? Faktafel i faktaböcker är allvarligt.
I en tjock faktabok (ca 490 sidor) från Albert Bonniers förlag som heter "Den nya världen", skriven av Lennart Pehrson, och som handlar om den svenska utvandringen till Amerika hittade jag två faktafel. Och detta trots att jag bara är allmänt historieintresserad och ingen expert på ämnet.
Det ena felet handlar om den i USA mycket hedrade uppfinnaren John Ericsons begravningsplats. Författaren skriver på två stället att han begrovs i sin födelseort Långban. Fel. Han är begravd i ett pampigt mausoleum på kyrkogården i Filipstad. Det andra felet handlar också om John Ericson. På en bild föreställande sydstaternas örlogsskepp "Merrimac" står det i bildtexten att det är Johns Ericsons "Monitor". Båda felen är så uppenbara att de borde ha upptäckts av förlagets redaktör.
Som den felfinnare jag är skickade jag ett elektroniskt brev till förlaget. Jag fick ett tacksamt och vänligt svar. Inför nästa ev. utgåva skulle man rätta felen, svarade man mig.
Men jag har även i min hand fått böcker som haft tekniska fel. I boken "I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41" av Artur Szulic och utgiven på Norstedts förlag var innehållsförteckningen dubblerad. Det medförde att bokens hela inlaga blev förskjuten en sida. Det innebar att nya kapitel som alltid skulle börja på en högersida i stället började på en vänstersida. Hela bokens layout blev annorlunda.
Även i detta fall avsände jag ett elektroniskt brev. Jag fick omedelbart svar med ett tack. Felet rättades till direkt. Det kunde man göra då denna bok framställs genom print-on-demand, dvs. man trycker en bok i taget. Tydligen använder man denna teknik när man räknar med liten efterfrågan och små upplagor. Jag fick även en ny och rättad bok hemskickad gratis!
Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Det är inte utan att jag känner en viss skadeglädje varje gång jag hittar ett fel i en bok. He-he.
PS. När det gäller faktafel har jag även hittat sådana i Nationalencyklopedin (NE). Se mitt inlägg den 26 september 2012.
Däremot är faktafel värre. När en faktabok innehåller faktafel, som dessutom är enkla att kolla, blir jag tveksam till hela bokens innehåll. Hur många andra faktafel finns det som är svårare för en amatör att upptäcka? Faktafel i faktaböcker är allvarligt.
I en tjock faktabok (ca 490 sidor) från Albert Bonniers förlag som heter "Den nya världen", skriven av Lennart Pehrson, och som handlar om den svenska utvandringen till Amerika hittade jag två faktafel. Och detta trots att jag bara är allmänt historieintresserad och ingen expert på ämnet.
Det ena felet handlar om den i USA mycket hedrade uppfinnaren John Ericsons begravningsplats. Författaren skriver på två stället att han begrovs i sin födelseort Långban. Fel. Han är begravd i ett pampigt mausoleum på kyrkogården i Filipstad. Det andra felet handlar också om John Ericson. På en bild föreställande sydstaternas örlogsskepp "Merrimac" står det i bildtexten att det är Johns Ericsons "Monitor". Båda felen är så uppenbara att de borde ha upptäckts av förlagets redaktör.
Som den felfinnare jag är skickade jag ett elektroniskt brev till förlaget. Jag fick ett tacksamt och vänligt svar. Inför nästa ev. utgåva skulle man rätta felen, svarade man mig.
Men jag har även i min hand fått böcker som haft tekniska fel. I boken "I Stalins våld. Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-41" av Artur Szulic och utgiven på Norstedts förlag var innehållsförteckningen dubblerad. Det medförde att bokens hela inlaga blev förskjuten en sida. Det innebar att nya kapitel som alltid skulle börja på en högersida i stället började på en vänstersida. Hela bokens layout blev annorlunda.
Även i detta fall avsände jag ett elektroniskt brev. Jag fick omedelbart svar med ett tack. Felet rättades till direkt. Det kunde man göra då denna bok framställs genom print-on-demand, dvs. man trycker en bok i taget. Tydligen använder man denna teknik när man räknar med liten efterfrågan och små upplagor. Jag fick även en ny och rättad bok hemskickad gratis!
Det sägs att den enda sanna glädjen är skadeglädjen. Det är inte utan att jag känner en viss skadeglädje varje gång jag hittar ett fel i en bok. He-he.
PS. När det gäller faktafel har jag även hittat sådana i Nationalencyklopedin (NE). Se mitt inlägg den 26 september 2012.
13 januari 2015
Vi blir medlem i Nato inom tio år?
År 1952 åkte Tage Erlander på ett privat officiellt besök i USA och fick bl.a. träffa president Harry S. Truman. Då kom man i största hemlighet överens om att börja samarbeta i smyg med varandra på försvarsområdet. Detta samarbete med USA och övriga västmakter, framför allt England, pågick under hela kalla kriget - även under Vietnamkriget. Alla kände till det - inte minst ryssen - utom vi som bodde i Sverige.
Vi samarberar nu så mycket vi kan med Nato. Vi räknas i omvärlden som en del av Nato, trots att vi inte formellt är medlem. Även Putin ser oss som en del av fienden Nato. Det är därför han kränker våra gränser såväl under som ovanför vattenytan.
Sverige har lovat hjälpa sina grannländer och länderna i EU om det skulle krisa till sig och bli krig eller något som liknar krig. På vilket sätt vi ska hjälpa till ville inte vår nuvarande försvarsminister ge konkreta besked om när han frågades ut i lördagens P1, trots att frågan upprepades. Det är ju inte säkert att vi ställer upp med stridande trupp. Det kan handla om annan hjälp som t.ex. sjukvård, förnödenheter m.m. Denna så kallade solidaritetsförklaring innehåller även en stilla förhoppning om att vi ska få samma hjälp av övriga länder i EU och i vårt grannskap när Putin kommer.
Den hjälp vi kan ge andra länder är inte särskilt stor om det ska handla om stridande soldater. Vi har ju inte så många och saknar dessutom mängder med utrustning och vapen som krävs. Vårt försvar är så bantat att det har skapat ett säkerhetspolitiskt hål i Östersjöregionen där Putin & Co visar allt större aggressivitet. Vår baltiska grannar ser med oro på Sveriges diminutiva försvarsförmåga och tackar sin lyckliga stjärna att de redan är medlemmar i Nato.
De politiker som avskyr Nato hävdar att Sveriges alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl (under åren som gått). Ok, den förda politiken har hjälpt oss men vi har varken varit neutrala eller helt alliansfria. Fram till 1943 stöttade vi Tyskland men ändrade oss därför att Hitler såg då ut att förlora kriget. Sedan dess har vi varit en del av väst och nära samarbetat med både USA och England och sedan även Nato.
Nu har det börjat röra på sig i Natofrågan här hemma. Alla i Alliansen är inte för medlemskap men alla borgarpartier vill ha en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Även moderaterna, som tidigare betraktat försvaret som ett särintresse, vill ha en utredning. Det är bara folkpartiklarna som förordar ett medlemskap direkt.
Att lyfta Natofrågan har retat gallfeber på Wallström och sossarna som forsätter att vägra ta i frågan, ivrigt påhejade av övriga vänsterpartier, varav en del helst skulle se att svenska försvaret lades ned helt. Sannolikt vaktparaden och Armémuseum också.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjorde i höstas en webbenkät där drygt tusen personer frågades ut om bl.a. synen på Nato och försvaret. Resultatet visar att nästan hälften (48 %) är för ett Natomedlemskap, antingen nu direkt eller på sikt. De som är emot är 35 %. För tio år sedan var det bara 31 % som ville att vi skulle gå med. Det är främst män och de som är över 50 år som gillar Nato.
När det gäller försvarsviljan är det bara halva folket (51 %) som vill att vi ska försvara oss om vi blir angripna. Två av tio vill att vi ska lämna walk-over, dvs. inte försvara oss alls. Försvarsviljan har dock varit större: 1952 var den 79 % och ingen ville att vi skull lägga oss platt; siffran 1990 var 72 %.
Utvecklingen i Ryssland oroar 73 % av de tillfrågade - en ökning med 28 % sedan 2013. Eftersom Putin inte tänker lägga av kommer den oron säkert att öka. Och även de som vill att vi går med i Nato kommer att öka ytterligare.
Sossarna har varit emot mycket under årens lopp. De var emot medlemskap i EU, men vände om så småningom. De var emot reklam i TV, men fick ändra sig. Det finns fler exempel.
Jag tror att de även kommer att tvingas ändra sig när det gäller frågan om medlemskap i Nato.
Vi samarberar nu så mycket vi kan med Nato. Vi räknas i omvärlden som en del av Nato, trots att vi inte formellt är medlem. Även Putin ser oss som en del av fienden Nato. Det är därför han kränker våra gränser såväl under som ovanför vattenytan.
Sverige har lovat hjälpa sina grannländer och länderna i EU om det skulle krisa till sig och bli krig eller något som liknar krig. På vilket sätt vi ska hjälpa till ville inte vår nuvarande försvarsminister ge konkreta besked om när han frågades ut i lördagens P1, trots att frågan upprepades. Det är ju inte säkert att vi ställer upp med stridande trupp. Det kan handla om annan hjälp som t.ex. sjukvård, förnödenheter m.m. Denna så kallade solidaritetsförklaring innehåller även en stilla förhoppning om att vi ska få samma hjälp av övriga länder i EU och i vårt grannskap när Putin kommer.
Den hjälp vi kan ge andra länder är inte särskilt stor om det ska handla om stridande soldater. Vi har ju inte så många och saknar dessutom mängder med utrustning och vapen som krävs. Vårt försvar är så bantat att det har skapat ett säkerhetspolitiskt hål i Östersjöregionen där Putin & Co visar allt större aggressivitet. Vår baltiska grannar ser med oro på Sveriges diminutiva försvarsförmåga och tackar sin lyckliga stjärna att de redan är medlemmar i Nato.
De politiker som avskyr Nato hävdar att Sveriges alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl (under åren som gått). Ok, den förda politiken har hjälpt oss men vi har varken varit neutrala eller helt alliansfria. Fram till 1943 stöttade vi Tyskland men ändrade oss därför att Hitler såg då ut att förlora kriget. Sedan dess har vi varit en del av väst och nära samarbetat med både USA och England och sedan även Nato.
Nu har det börjat röra på sig i Natofrågan här hemma. Alla i Alliansen är inte för medlemskap men alla borgarpartier vill ha en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Även moderaterna, som tidigare betraktat försvaret som ett särintresse, vill ha en utredning. Det är bara folkpartiklarna som förordar ett medlemskap direkt.
Att lyfta Natofrågan har retat gallfeber på Wallström och sossarna som forsätter att vägra ta i frågan, ivrigt påhejade av övriga vänsterpartier, varav en del helst skulle se att svenska försvaret lades ned helt. Sannolikt vaktparaden och Armémuseum också.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjorde i höstas en webbenkät där drygt tusen personer frågades ut om bl.a. synen på Nato och försvaret. Resultatet visar att nästan hälften (48 %) är för ett Natomedlemskap, antingen nu direkt eller på sikt. De som är emot är 35 %. För tio år sedan var det bara 31 % som ville att vi skulle gå med. Det är främst män och de som är över 50 år som gillar Nato.
När det gäller försvarsviljan är det bara halva folket (51 %) som vill att vi ska försvara oss om vi blir angripna. Två av tio vill att vi ska lämna walk-over, dvs. inte försvara oss alls. Försvarsviljan har dock varit större: 1952 var den 79 % och ingen ville att vi skull lägga oss platt; siffran 1990 var 72 %.
Utvecklingen i Ryssland oroar 73 % av de tillfrågade - en ökning med 28 % sedan 2013. Eftersom Putin inte tänker lägga av kommer den oron säkert att öka. Och även de som vill att vi går med i Nato kommer att öka ytterligare.
Sossarna har varit emot mycket under årens lopp. De var emot medlemskap i EU, men vände om så småningom. De var emot reklam i TV, men fick ändra sig. Det finns fler exempel.
Jag tror att de även kommer att tvingas ändra sig när det gäller frågan om medlemskap i Nato.
10 januari 2015
Öppna dörrarna också!
Förra året tog Sverige emot 81 301 asylsökande, varav 41 572 fick uppehållstillstånd och de placerades ut i landets kommuner. Ett av de sista Reinfeldt gjorde innan han avgick var att hålla ett sommartal där han uppmanade oss att öppna våra hjärtan. Hur vore det om vi öppnade våra dörrar också?
Tänk om varje svenskfödd blev mentor eller fadder för en invandrare. Vi svennar skulle då få se att en nysvensk inte är farlig eller så mycket mer annorlunda än vi själva. Invandraren skulle lära sig svenska snabbare och lära sig hur Sverige fungerar samt vilka våra oskrivna lagar är. Då skulle integrationen ta fart. Dessutom skulle det inte kosta det offentliga något.
Vilka borde i så fall börja och gå i bräschen för detta?
För att se vilka som borde ta första steget bör man titta på statistiken över hur många som får uppehållstillstånd, hur många nysvenskar som varje kommun tar emot och hur det kommunala valresultatet ser ut. Jag har plockat ut några kommuner för att göra jämförelser.
Södertälje med 91 000 invånare tog emot 1 125 förra året. Det blir en på var 80:e invånare. Lindesberg och Köping tog emot en invandrare per var 123:e invånare. Motsvarande siffra för Göteborg var en per var 238:e invånare. Stockholm tog emot en nysvensk per var 515:e invånare. Förmodligen sämst i klassen.
Stockholm borde vara mycket bättre när det gäller att ta emot nya svenskar med uppehållstillstånd när man ser till valresultatet. De två partier som förordar helt fri invandring - Miljöpartiet (Mp) och Feministiskt initiativ (Fi) - fick i Stockholms kommun tillsammans 20 % av rösterna. Jämför denna siffra med riket som helhet: 10 %.
Den valkrets i Stockholms kommun som fick flest röster på Mp och Fi var "Södermalm-Enskede". Där röstade drygt 25 % av invånarna på dessa två partier.
De lattedrickande, vargkramande och surdegsbakande miljöpartistiska feministerna på Söder är för fri invandring. Men de har förmodligen inte sett en enda asylsökande med färskt uppehållstillstånd i sina trendiga kvarter? Om det är några som bör gå i täten och öppna sina dörrar för nysvenskar så det alla dessa hipsters med eller utan skägg som bor på Södermalm. Och varför inte låta bygga baracker på Mariatorget och Medborgarplatsen där asylsökande afrikaner kan få tillfälligt boende?
Att leva som man lär är dock svårt.
PS. I Lindesberg var det bara 5 % som röstade på Mp och Fi. Men Sverigedemokraterna (SD) fick över 17 % av rösterna och i ett distrikt så mycket som 33 %. I Köping var motsvarande siffror 4 % respektive 13,5 %. I Södertälje fick Mp+Fi 8,7 % och SD 13,3 %. Kan förklaringen vara att på dessa orter har man andra erfarenheter av invandringen än på Söder i Stockholm?
Tänk om varje svenskfödd blev mentor eller fadder för en invandrare. Vi svennar skulle då få se att en nysvensk inte är farlig eller så mycket mer annorlunda än vi själva. Invandraren skulle lära sig svenska snabbare och lära sig hur Sverige fungerar samt vilka våra oskrivna lagar är. Då skulle integrationen ta fart. Dessutom skulle det inte kosta det offentliga något.
Vilka borde i så fall börja och gå i bräschen för detta?
För att se vilka som borde ta första steget bör man titta på statistiken över hur många som får uppehållstillstånd, hur många nysvenskar som varje kommun tar emot och hur det kommunala valresultatet ser ut. Jag har plockat ut några kommuner för att göra jämförelser.
Södertälje med 91 000 invånare tog emot 1 125 förra året. Det blir en på var 80:e invånare. Lindesberg och Köping tog emot en invandrare per var 123:e invånare. Motsvarande siffra för Göteborg var en per var 238:e invånare. Stockholm tog emot en nysvensk per var 515:e invånare. Förmodligen sämst i klassen.
Stockholm borde vara mycket bättre när det gäller att ta emot nya svenskar med uppehållstillstånd när man ser till valresultatet. De två partier som förordar helt fri invandring - Miljöpartiet (Mp) och Feministiskt initiativ (Fi) - fick i Stockholms kommun tillsammans 20 % av rösterna. Jämför denna siffra med riket som helhet: 10 %.
Den valkrets i Stockholms kommun som fick flest röster på Mp och Fi var "Södermalm-Enskede". Där röstade drygt 25 % av invånarna på dessa två partier.
De lattedrickande, vargkramande och surdegsbakande miljöpartistiska feministerna på Söder är för fri invandring. Men de har förmodligen inte sett en enda asylsökande med färskt uppehållstillstånd i sina trendiga kvarter? Om det är några som bör gå i täten och öppna sina dörrar för nysvenskar så det alla dessa hipsters med eller utan skägg som bor på Södermalm. Och varför inte låta bygga baracker på Mariatorget och Medborgarplatsen där asylsökande afrikaner kan få tillfälligt boende?
Att leva som man lär är dock svårt.
PS. I Lindesberg var det bara 5 % som röstade på Mp och Fi. Men Sverigedemokraterna (SD) fick över 17 % av rösterna och i ett distrikt så mycket som 33 %. I Köping var motsvarande siffror 4 % respektive 13,5 %. I Södertälje fick Mp+Fi 8,7 % och SD 13,3 %. Kan förklaringen vara att på dessa orter har man andra erfarenheter av invandringen än på Söder i Stockholm?
8 januari 2015
Je suis Charlie
Gårdagens bestialiska terrordåd i Paris mot satirtidskriften "Charlie Hebdo" då tolv personer dödades och många skadades innebar slutet för den geniale tecknaren Georges Wolinski. Han var en av mina favoriter när det gäller skämtteckningar.
Georges Wolinski föddes 1934 i Tunisien. Pappan var polsk-judisk och mamman fransk-italiensk. Han studerade till arkitekt med hoppade av och blev i stället skämttecknare. Sedan slutet av 1960 har han varit en av världens mest populära satiriker och tecknare. Enligt egen utsago ritade han "politik på dagarna och erotik på nätterna".
Jag har två av hans album med teckningar med bl.a. erotiska teman. Här ser du två av hans teckningar, som nog får betraktas som några av de snällaste och mest salongsfähiga:
Georges Wolinski - R.I.P.
Georges Wolinski föddes 1934 i Tunisien. Pappan var polsk-judisk och mamman fransk-italiensk. Han studerade till arkitekt med hoppade av och blev i stället skämttecknare. Sedan slutet av 1960 har han varit en av världens mest populära satiriker och tecknare. Enligt egen utsago ritade han "politik på dagarna och erotik på nätterna".
Jag har två av hans album med teckningar med bl.a. erotiska teman. Här ser du två av hans teckningar, som nog får betraktas som några av de snällaste och mest salongsfähiga:
Georges Wolinski - R.I.P.
5 januari 2015
Ny bok: Administrationssamhället
I "Vetenskapsradion" i dagens P1 var det ett intressant inslag som handlade om boken "Administrationssamhället", skriven av forskarna Anders Forssell och Anders Ivarsson från Uppsala universitet respektive Södertörns högskola.
Där beskriver de hur administration tar mer och mer tid från kärnverksamheten hos sjukvården, skolan och polisen. De hävdar att 50 % av tiden i dessa verksamheter används till administration, varav en stor del är "överadministration". Kvar till kärnverksamheten (bota sjuka, lära ungar läsa, jaga bovar) är bara halva arbetstiden.
Administrationen består av att producera olika dokument, rapporter, underlag m.m. Eftersom dessa verksamheter, framför allt sjukvården och skolan, är föremål för granskning krävs massor med skriftligt underlag som ofta blir onödigt mångordigt. Granskarna måste ju ha något att granska. Tiden till kärnverksamheten minskar.
Under de senare decennierna har en yrkesgrupp av sekreterare, kontorister och kanslister försvunnit. Antalet har minskat från 100 000 till 30 000. I stället har deras uppgifter förts över på de som ska sköta kärnverksamheten, dvs. läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser m.fl. Den nödvändiga administration som dessa skötte på ett professionellt sätt utförs nu på ett oprofessionellt av de som sysslar med kärnverksamheten.
Andra orsaker är datoriseringen och organisationsskapandet. Det skapas fler organisationer som måste samverka och inom organisationerna skapas fler och fler mindre enheter som också ska samverka och antalet chefer ökar. Det medför ökade transaktionskostnader. Det är förändringar hela tiden. Man tar inte heller bort något man skapat utan tillför hela tiden nytt ovanpå det som redan finns. Resultatet blir överadministration.
Utöver allt detta har man även interndebitering. I en kommun, som forskarna tittat närmare på, kostar en internfaktura 460 kr att hantera. Eftersom de flesta internfakturor är på mindre belopp blir det en ren förlust att fakturera internt.
Det är likadant i hela statsförvaltningen. De dokument som tas fram inom ramen för myndigheternas mål- och resultatstyrning och lämnas vidare till regeringskansliet blir aldrig lästa. Man orkar inte tillgodogöra sig denna överadministration, som även skapar nya roller som controllers, strateger, informatörer m.fl.
Resultatet blir, enligt forskarna, ineffektiva organisationer med sämre arbetsmiljö. Överadministrationen leder till stress och ökade sjukskrivningar. Dessutom ökar kostnaderna och kvaliteten i kärnverksamheten sjunker.
Vad ska man då göra? Jo, forskarna menar att man ska göra tvärtom. Mindre styrning och i stället låta medarbetarna få mer utrymme att sköta kärnverksamheten på egen hand. För mycket styrning leder till störning.
Avslutningsvis uppmanar forskarna Forssell och Ivarsson de som drabbats av överadministration att protestera. Det gjorde jag på Skatteverket 2004 och det ledde till att jag hamnade i kylan. Om du orkar läsa vidare så har du den historien här nedanför. Jag beskrev nämligen redan då det som forskarna nu har skrivit en hel bok om.
Utdrag ur boken "Mina kolumner:
Jag får utslag
I år hade jag fem veckor. Men efter att ha jobbat två dagar var jag astrött när jag kom hem och hade svårt att sova på natten. Tänk att det ska vara så jobbigt att börja jobba. Och det verkar bli svårare ju äldre man blir.
Varför ska man jobba över huvud taget? Hade det inte varit för äpplet och ormen i paradiset så hade vi haft evig semester.
Jag är en av de förkättrade fyrtiotalisterna och har två år kvar till fyllda 60 år. Och jag har varit mellanchef i tjugo år nu. Som så många andra lojala fyrtiotalister med dåligt självförtroende har jag jobbat mer än 100 procent under alla dessa år. Mitt mål är att gå ned till 100 procents arbetstid när jag fyllt 60. Jag är inte säker på att lyckas.
Tro nu inte att jag är lat eller inte vill jobba? Tvärtom, det är ju tråkigt att vara sysslolös och så länge som det roliga i mitt jobb överväger så tänker jag hålla på.
Under dessa chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall så känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fort-sätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, processer, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men var-för så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det.
Uppståndelse
Oj, oj, oj, vilken uppståndelse det blev med
anledning av min förra kolumn med rubriken ”Jag får utslag”. Den handlade om
det ökande administrativa nedfallet. Jag fick många e-brev m.m. från
skatteverkskamrater runt om i landet där man uttryckte sin uppskattning över
det jag skrivit. Jag kände att jag inte var ensam om mina tankar.
Min närmaste chef ville i fortsättningen ha koll på mig genom att läsa mina kolumner i förväg, något som jag bejakade. Men efter några dagar meddelade jag att jag inte tänkte skriva några mer kolumner. Jag kände att det skulle bli svårt med granskningskravet hängande över mig.
Jag har skrivit kolumner i den här tidningen sedan 1986. Under åren har det blivit totalt 140 stycken och jag har haft synpunkter på mycket. De har ibland innehållit en del kritik; både nedåt, uppåt och åt sidan. Men också mer personliga avslöjanden. Min bitvis frispråkiga krönika har setts som ett bevis på att vi faktiskt har högt i tak i Skatte-verket.
Hela tiden har jag haft en stående vinjett som även innehållit förklaringen ”redaktören skriver själv” bara för att visa att det enbart är mina synpunkter som förs fram. Det har nog också de allra flesta läsare förstått.
Jag har varit ansvarig utgivare sedan 1987. Att redaktören är ansvarig utgivare är numera normaltillståndet när det gäller periodiska skrifter av den här typen. Skatteverket är alltså inte särskilt unikt i det här avseendet.
Sedan kom tidningen ut i postfacken runt om i landet – utan min kolumn. Jag har aldrig fått så många e-brev, telefonsamtal m.m. Säkert ett hundratal. Man saknade min kolumn. Jusekfacket kontaktade mig och undrade vad som hänt. Jag sa precis som det var.
Jusek hade sedan tidigare varit missnöjt med arbetsgivaren och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. GD kontaktades, krav framfördes och man sa upp de samverkansavtal man haft med verket. Mötet resulterade också i att jag skulle få skriva min kolumn utan förhandsgranskning. Så därför läser du nu dessa rader. Kolumnen har alltså återuppstått. Men riktigt som förr är det inte.
Dagens Nyheter tog upp historien i en ganska stor artikel i sin ekonomidel en lördag i slutet av oktober. ST-Press och Jusektidningen har också haft artiklar om det uppsagda samverkansavtalet och den låga takhöjden i Skatteverket. Det var inte bra reklam för verket, något som jag är den förste att beklaga.
GD har trätt fram i intranätet och sagt att det inte får vara lågt i tak på verket. Och att den interna administrationen behöver diskuteras och förklaras.
Det ökande administrativa nedfallet är inte bara något som drabbar vårt verk. Hela offentliga sektorn dignar under det. Högskole-verket, till exempel, har i en rapport konstaterat att professorerna inte har tid att undervisa eller forska. De administrerar.
Det är samma sak inom näringslivet. Man lägger ned tid på så kallat kvalitetsarbete och annat nedfall och certifierar sitt företag för både det ena och det andra. Den tid och de pengar man lägger ned står inte i proportion till det man eventuellt får ut.
Ägaren till den bilverkstad jag anlitar, suckade djupt när jag senast träffade honom. Trots att han bara har fyra anställda går hans tid går till stor del åt att fylla i papper, göra manualer, beskrivningar, rapporter och syssla med annat administrativt nedfall. Det är krav från EU, svenska myndigheter, generalagenter och leverantörer som han måste uppfylla. Det är länge sedan han tog i en skiftnyckel.
En allt för stor del av samhällets samlade resurser går åt till det administrativa nedfallet. Det hämmar tillväxten. All administration är dock inte av ondo. Mycket är ju helt nödvändigt, men inte allt. Det är det som är min poäng.
Jag trampade några administratörer och deras avdelningschefer på tårna med min nedfallskrönika. Det var deras reaktion som fick stenen i rullning. En del går i väggen. Jag gick i taket.
./.
Läs även mitt inlägg den 27 maj 2010:
http://bjorntharnstrom.blogspot.se/2010/05/mina-sista-fem-ar-pa-skatteverket.html
Där beskriver de hur administration tar mer och mer tid från kärnverksamheten hos sjukvården, skolan och polisen. De hävdar att 50 % av tiden i dessa verksamheter används till administration, varav en stor del är "överadministration". Kvar till kärnverksamheten (bota sjuka, lära ungar läsa, jaga bovar) är bara halva arbetstiden.
Administrationen består av att producera olika dokument, rapporter, underlag m.m. Eftersom dessa verksamheter, framför allt sjukvården och skolan, är föremål för granskning krävs massor med skriftligt underlag som ofta blir onödigt mångordigt. Granskarna måste ju ha något att granska. Tiden till kärnverksamheten minskar.
Under de senare decennierna har en yrkesgrupp av sekreterare, kontorister och kanslister försvunnit. Antalet har minskat från 100 000 till 30 000. I stället har deras uppgifter förts över på de som ska sköta kärnverksamheten, dvs. läkare, sjuksköterskor, lärare, poliser m.fl. Den nödvändiga administration som dessa skötte på ett professionellt sätt utförs nu på ett oprofessionellt av de som sysslar med kärnverksamheten.
Andra orsaker är datoriseringen och organisationsskapandet. Det skapas fler organisationer som måste samverka och inom organisationerna skapas fler och fler mindre enheter som också ska samverka och antalet chefer ökar. Det medför ökade transaktionskostnader. Det är förändringar hela tiden. Man tar inte heller bort något man skapat utan tillför hela tiden nytt ovanpå det som redan finns. Resultatet blir överadministration.
Utöver allt detta har man även interndebitering. I en kommun, som forskarna tittat närmare på, kostar en internfaktura 460 kr att hantera. Eftersom de flesta internfakturor är på mindre belopp blir det en ren förlust att fakturera internt.
Det är likadant i hela statsförvaltningen. De dokument som tas fram inom ramen för myndigheternas mål- och resultatstyrning och lämnas vidare till regeringskansliet blir aldrig lästa. Man orkar inte tillgodogöra sig denna överadministration, som även skapar nya roller som controllers, strateger, informatörer m.fl.
Resultatet blir, enligt forskarna, ineffektiva organisationer med sämre arbetsmiljö. Överadministrationen leder till stress och ökade sjukskrivningar. Dessutom ökar kostnaderna och kvaliteten i kärnverksamheten sjunker.
Vad ska man då göra? Jo, forskarna menar att man ska göra tvärtom. Mindre styrning och i stället låta medarbetarna få mer utrymme att sköta kärnverksamheten på egen hand. För mycket styrning leder till störning.
Avslutningsvis uppmanar forskarna Forssell och Ivarsson de som drabbats av överadministration att protestera. Det gjorde jag på Skatteverket 2004 och det ledde till att jag hamnade i kylan. Om du orkar läsa vidare så har du den historien här nedanför. Jag beskrev nämligen redan då det som forskarna nu har skrivit en hel bok om.
Utdrag ur boken "Mina kolumner:
Jag får utslag
För om åren delade jag alltid upp min
sommarsemester i flera, kortare perioder – minst två. Jag brukade jobba några
veckor i juli då det var lugnt. Då kunde jag rensa i pärmar och hyllor, slänga
eller arkivera och bli av med gamla surdegar.
Men förra året tog jag
sex veckor på raken. Jag behövde drygt en vecka för att varva ned och på slutet
behövde jag en vecka för att varva upp igen. För det är ju så, att när man
kommer tillbaka lite senare än de flesta så är det full fart framåt som gäller
från första arbetsdagen. Då kan det vara skönt att ha lite koll på vad som
finns i e-posten eller på skrivbordet innan man är helt tillbaka.I år hade jag fem veckor. Men efter att ha jobbat två dagar var jag astrött när jag kom hem och hade svårt att sova på natten. Tänk att det ska vara så jobbigt att börja jobba. Och det verkar bli svårare ju äldre man blir.
Varför ska man jobba över huvud taget? Hade det inte varit för äpplet och ormen i paradiset så hade vi haft evig semester.
Jag är en av de förkättrade fyrtiotalisterna och har två år kvar till fyllda 60 år. Och jag har varit mellanchef i tjugo år nu. Som så många andra lojala fyrtiotalister med dåligt självförtroende har jag jobbat mer än 100 procent under alla dessa år. Mitt mål är att gå ned till 100 procents arbetstid när jag fyllt 60. Jag är inte säker på att lyckas.
Tro nu inte att jag är lat eller inte vill jobba? Tvärtom, det är ju tråkigt att vara sysslolös och så länge som det roliga i mitt jobb överväger så tänker jag hålla på.
Under dessa chefsår har jag märkt en trend, nämligen att mer och mer administration har delegerats ut på mellanchefen – från framför allt ekonomi- och personalfunktionerna. Samtidigt har antalet centralt placerade strateger ökat i antal.
Det ökande interna administrativa nedfallet som drabbar mellancheferna stjäl tid från kärnverksamheten. Det gillar inte jag. Den här trenden har varit smygande. Varje enskild liten detalj har inte varit mycket att bråka om. Men sammantaget så har det blivit en del. I alla fall så känns det så i det långa perspektivet.
Strategerna ska också vara duktiga. Dom hittar på en massa saker som i slutändan främst drabbar mellancheferna och nedfallet fort-sätter att öka. Mycket av nedfallet handlar om planering, strategier, processer, kvalitetsarbete, policyer och andra dokument, ofta långa och mångordiga. Sannolikt är det få medarbetare som läser allt som produceras.
Och sen ska vi mellanchefer dunka in det här i huvudena på våra medarbetare som är måttligt intresserade och har häcken full med att klara av den löpande kärnverksamheten.
Det ökade interna administrativa nedfallet resulterar alltså ofta i ökat internt administrativt avfall, som ingen egentligen vill ha. Och ingen vågar heller säga ifrån.
Jag har ett exempel. Vi hade för några år sedan en it-chef som för dyra pengar, gissningsvis minst en miljon kronor, anlitade en extern konsult som fick i uppdrag att ta fram en kommunikationsstrategi.
När jag hör ordet ”strategi” i kombination med ”kommunikation” får jag utslag. Tack och lov var jag inte inblandad i processen, utan den levde sitt eget liv på it-avdelningen.
Men sen när it-chefen försvann lämpades den här strategin med tillhörande bilagor, som sammanlagt omfattar över hundra sidor, över på mig – mot min vilja.
Jag har inte läst, bara bläddrat. Mycket är säkert bra men var-för så mycket papper? Den här produkten togs fram för precis fem år sedan. Jag har inte använt den. Och inte någon annan heller. Fanns det något verkligt behov av en sådant här dokument? Nej, knappast.
Häromdagen såg jag ett citat som passar in här: ”Det finns inget så meningslöst som ett kompetent utförande av det som inte borde utföras alls”. Den som sagt detta är en professor och strategiguru vid namn Peter Drucker.
Min egen kommunikationsstrategi har jag i huvudet: Är det ett kommunikationsproblem det handlar om? Identifiera i så fall problemet. Lös det.
Min närmaste chef ville i fortsättningen ha koll på mig genom att läsa mina kolumner i förväg, något som jag bejakade. Men efter några dagar meddelade jag att jag inte tänkte skriva några mer kolumner. Jag kände att det skulle bli svårt med granskningskravet hängande över mig.
Jag har skrivit kolumner i den här tidningen sedan 1986. Under åren har det blivit totalt 140 stycken och jag har haft synpunkter på mycket. De har ibland innehållit en del kritik; både nedåt, uppåt och åt sidan. Men också mer personliga avslöjanden. Min bitvis frispråkiga krönika har setts som ett bevis på att vi faktiskt har högt i tak i Skatte-verket.
Hela tiden har jag haft en stående vinjett som även innehållit förklaringen ”redaktören skriver själv” bara för att visa att det enbart är mina synpunkter som förs fram. Det har nog också de allra flesta läsare förstått.
Jag har varit ansvarig utgivare sedan 1987. Att redaktören är ansvarig utgivare är numera normaltillståndet när det gäller periodiska skrifter av den här typen. Skatteverket är alltså inte särskilt unikt i det här avseendet.
Sedan kom tidningen ut i postfacken runt om i landet – utan min kolumn. Jag har aldrig fått så många e-brev, telefonsamtal m.m. Säkert ett hundratal. Man saknade min kolumn. Jusekfacket kontaktade mig och undrade vad som hänt. Jag sa precis som det var.
Jusek hade sedan tidigare varit missnöjt med arbetsgivaren och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över. GD kontaktades, krav framfördes och man sa upp de samverkansavtal man haft med verket. Mötet resulterade också i att jag skulle få skriva min kolumn utan förhandsgranskning. Så därför läser du nu dessa rader. Kolumnen har alltså återuppstått. Men riktigt som förr är det inte.
Dagens Nyheter tog upp historien i en ganska stor artikel i sin ekonomidel en lördag i slutet av oktober. ST-Press och Jusektidningen har också haft artiklar om det uppsagda samverkansavtalet och den låga takhöjden i Skatteverket. Det var inte bra reklam för verket, något som jag är den förste att beklaga.
GD har trätt fram i intranätet och sagt att det inte får vara lågt i tak på verket. Och att den interna administrationen behöver diskuteras och förklaras.
Det ökande administrativa nedfallet är inte bara något som drabbar vårt verk. Hela offentliga sektorn dignar under det. Högskole-verket, till exempel, har i en rapport konstaterat att professorerna inte har tid att undervisa eller forska. De administrerar.
Det är samma sak inom näringslivet. Man lägger ned tid på så kallat kvalitetsarbete och annat nedfall och certifierar sitt företag för både det ena och det andra. Den tid och de pengar man lägger ned står inte i proportion till det man eventuellt får ut.
Ägaren till den bilverkstad jag anlitar, suckade djupt när jag senast träffade honom. Trots att han bara har fyra anställda går hans tid går till stor del åt att fylla i papper, göra manualer, beskrivningar, rapporter och syssla med annat administrativt nedfall. Det är krav från EU, svenska myndigheter, generalagenter och leverantörer som han måste uppfylla. Det är länge sedan han tog i en skiftnyckel.
En allt för stor del av samhällets samlade resurser går åt till det administrativa nedfallet. Det hämmar tillväxten. All administration är dock inte av ondo. Mycket är ju helt nödvändigt, men inte allt. Det är det som är min poäng.
Jag trampade några administratörer och deras avdelningschefer på tårna med min nedfallskrönika. Det var deras reaktion som fick stenen i rullning. En del går i väggen. Jag gick i taket.
./.
4 januari 2015
Integration: Konkreta förslag måste fram
Min fru hävdar att jag har en lättversion av Aspbergers syndrom därför att när jag engagerar mig i något går jag till överdrift. Nu börjar hon bli trött på mina utläggningar vid köksbordet om invandring och integration. Tidigare år har det varit andra ämnen. Du som läser min blogg har nog lagt märke till att jag på senare tid ofta skrivit om invandringsfrågor.
Jag är inte ensam i landet om att prata om invandring och integration. Ledarredaktioner, vanliga journalister och andra förståsigpåare tar ofta upp det ämnet. Liksom större delen av svenska folket mellan skål och vägg.
Jag kan även tänka mig att politiker i de salongsfähiga partierna också pratar invandring men få av dem torgför vad de egentligen tycker. Den offentliga versionen från dem är att vi ska ha öppna hjärtan och utsträckta armar. Allt tal om begränsad invandring är tabu. Den som trots allt gör det får omedelbart på moppe. Vi har två ytterligheter: Miljöpartiet som vill ha en värld utan gränser, dvs. fri invandring, och SD som inte vill ha någon invandring alls. En tredje väg saknas. Troligen kommer den, men det lär dröja.
Men låt oss leka med tanken att begränsa invandringen? Nej, det går inte säger somliga. Sverige är bundet av internationella avtal och andra förpliktelser. Alltså går det inte. Märkligt, tycker jag. Baltikum, Finland. övriga Norden och EU (utom Tyskland) tar emot färre, vissa inga alls, asylsökande från Syrien och andra länder. Är inte dessa länder också bundna av internationella förpliktelser? Tydligen inte.
Varför kommer då så många just till Sverige och Tyskland? Kan det bero på att dessa länder är mer generösa med bostad, mat och bidrag än andra länder. Jag vet inte, men troligen kan det vara så. Då måste i så fall de som söker asyl veta hur det är i olika länder i Europa och väljer därför de som har mest öppna hjärtan (och plånböcker). Eller kan det bero på att de som söker sig till dessa länder redan har många släktingar och vänner som tagit sig dit?
Att många syrier väljer Sverige beror säkert på att vi - till skillnad från övriga Europa - ger dem permanent uppehållstillstånd direkt när de kommit hit. En stor del av invandringen är också anhöriginvandring där Sveriges regler kanske också är mer generösa än de som finns i övriga Europa.
De flesta som tar sig till Sverige anlitar flyktingsmugglare och får betala dyrt för resan hit. En moderat advokat skriver i dagens SvD att det är de låga eller nästan obefintliga straffen i Sverige för flyktingsmuggling som gör att smugglarna siktar in sig på vårt land. Det skulle alltså vara den viktigaste orsaken till att så många asylsökande kommer hit. Men då inställer sig frågan om Tyskland också har liberala lagar för detta brott?
Jag vet inte varför så många asylsökande kommer till Sverige. Jag vet inte heller hur man ska göra om man nu vill begränsa invandringen. Om man nu ska göra det?
Helt klart är att frågan om invandring och integration kommer att finnas kvar på den politiska agendan framöver. Den viktigaste delen i invandringsproblematiken är hur vi ska klara av integrationen, dvs. att få in de som kommer i svenska samhället. Här handlar det om svenskkunskaper, utbildning, bostad och jobb.
Löfvens uppgörelse i december med Alliansen innebär bara att invandringsfrågan skjuts framåt ett tag till och att avståndet till SD finns kvar. De salongsfähiga partierna vill inte begränsa invandringen. Alltså måste man i stället komma med konkreta förslag på hur integrationen ska underlättas. Då måste många heliga kossor slaktas. KD:s utspel om bl.a. tidsbegränsade uppehållstillstånd, lägre etableringsstöd m.m. var bara en glimt i det mörker som döljer alla konkreta förslag på hur vi ska klara integrationen de år som kommer. Jag är säker på att förslag finns men vem vågar lyfta fram dem?
Migrationsverket har förutspått att vi får ta emot en halv miljon asylsökande den kommande fyrårsperioden, dvs. fram till valåret 2018. Alla som kommer får inte stanna, många återvänder så nettoinvandringen blir lägre, men ändå rekordstor.
Jag skulle tro att jag får anledning att återkomma i ämnet här på min blogg.
Jag är inte ensam i landet om att prata om invandring och integration. Ledarredaktioner, vanliga journalister och andra förståsigpåare tar ofta upp det ämnet. Liksom större delen av svenska folket mellan skål och vägg.
Jag kan även tänka mig att politiker i de salongsfähiga partierna också pratar invandring men få av dem torgför vad de egentligen tycker. Den offentliga versionen från dem är att vi ska ha öppna hjärtan och utsträckta armar. Allt tal om begränsad invandring är tabu. Den som trots allt gör det får omedelbart på moppe. Vi har två ytterligheter: Miljöpartiet som vill ha en värld utan gränser, dvs. fri invandring, och SD som inte vill ha någon invandring alls. En tredje väg saknas. Troligen kommer den, men det lär dröja.
Men låt oss leka med tanken att begränsa invandringen? Nej, det går inte säger somliga. Sverige är bundet av internationella avtal och andra förpliktelser. Alltså går det inte. Märkligt, tycker jag. Baltikum, Finland. övriga Norden och EU (utom Tyskland) tar emot färre, vissa inga alls, asylsökande från Syrien och andra länder. Är inte dessa länder också bundna av internationella förpliktelser? Tydligen inte.
Varför kommer då så många just till Sverige och Tyskland? Kan det bero på att dessa länder är mer generösa med bostad, mat och bidrag än andra länder. Jag vet inte, men troligen kan det vara så. Då måste i så fall de som söker asyl veta hur det är i olika länder i Europa och väljer därför de som har mest öppna hjärtan (och plånböcker). Eller kan det bero på att de som söker sig till dessa länder redan har många släktingar och vänner som tagit sig dit?
Att många syrier väljer Sverige beror säkert på att vi - till skillnad från övriga Europa - ger dem permanent uppehållstillstånd direkt när de kommit hit. En stor del av invandringen är också anhöriginvandring där Sveriges regler kanske också är mer generösa än de som finns i övriga Europa.
De flesta som tar sig till Sverige anlitar flyktingsmugglare och får betala dyrt för resan hit. En moderat advokat skriver i dagens SvD att det är de låga eller nästan obefintliga straffen i Sverige för flyktingsmuggling som gör att smugglarna siktar in sig på vårt land. Det skulle alltså vara den viktigaste orsaken till att så många asylsökande kommer hit. Men då inställer sig frågan om Tyskland också har liberala lagar för detta brott?
Jag vet inte varför så många asylsökande kommer till Sverige. Jag vet inte heller hur man ska göra om man nu vill begränsa invandringen. Om man nu ska göra det?
Helt klart är att frågan om invandring och integration kommer att finnas kvar på den politiska agendan framöver. Den viktigaste delen i invandringsproblematiken är hur vi ska klara av integrationen, dvs. att få in de som kommer i svenska samhället. Här handlar det om svenskkunskaper, utbildning, bostad och jobb.
Löfvens uppgörelse i december med Alliansen innebär bara att invandringsfrågan skjuts framåt ett tag till och att avståndet till SD finns kvar. De salongsfähiga partierna vill inte begränsa invandringen. Alltså måste man i stället komma med konkreta förslag på hur integrationen ska underlättas. Då måste många heliga kossor slaktas. KD:s utspel om bl.a. tidsbegränsade uppehållstillstånd, lägre etableringsstöd m.m. var bara en glimt i det mörker som döljer alla konkreta förslag på hur vi ska klara integrationen de år som kommer. Jag är säker på att förslag finns men vem vågar lyfta fram dem?
Migrationsverket har förutspått att vi får ta emot en halv miljon asylsökande den kommande fyrårsperioden, dvs. fram till valåret 2018. Alla som kommer får inte stanna, många återvänder så nettoinvandringen blir lägre, men ändå rekordstor.
Jag skulle tro att jag får anledning att återkomma i ämnet här på min blogg.
3 januari 2015
Nu har jag bloggat i fem år
Det var min dotter som undrade om jag inte skulle ha en blogg. Hon visade mig hur man kom igång. Det var fem år sedan. Nu har jag skrivit nästan 750 inlägg och fått över 320 kommentarer (inklusive mina egna) som alla har publicerats. Antalet sidvyer är nu uppe i drygt 122 000 och antalet besök har varit över 41 000.
Det mest lästa inläggen är "Mina sista fem år på Skatteverket" (27 maj 2010), "Att avliva en katt" (26 februari 2010), "Netto billigast. ICA Maxi dyrast" (30 september 2013) och "När jag skulle byta gasolflaska" (18 december 2011).
Flest inlägg hade jag det första året 2010 då de var 250. Sen har antalet minskat och varit drygt 100 de senaste åren. Under första året var det alltså i snitt nästan fem i veckan för att förra året minska till knappt två.
Jag tänker fortsätta skriva inlägg så länge jag orkar och kan. I alla fall känns det så nu.
Det mest lästa inläggen är "Mina sista fem år på Skatteverket" (27 maj 2010), "Att avliva en katt" (26 februari 2010), "Netto billigast. ICA Maxi dyrast" (30 september 2013) och "När jag skulle byta gasolflaska" (18 december 2011).
Flest inlägg hade jag det första året 2010 då de var 250. Sen har antalet minskat och varit drygt 100 de senaste åren. Under första året var det alltså i snitt nästan fem i veckan för att förra året minska till knappt två.
Jag tänker fortsätta skriva inlägg så länge jag orkar och kan. I alla fall känns det så nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
