År 1952 åkte Tage Erlander på ett privat officiellt besök i USA och fick bl.a. träffa president Harry S. Truman. Då kom man i största hemlighet överens om att börja samarbeta i smyg med varandra på försvarsområdet. Detta samarbete med USA och övriga västmakter, framför allt England, pågick under hela kalla kriget - även under Vietnamkriget. Alla kände till det - inte minst ryssen - utom vi som bodde i Sverige.
Vi samarberar nu så mycket vi kan med Nato. Vi räknas i omvärlden som en del av Nato, trots att vi inte formellt är medlem. Även Putin ser oss som en del av fienden Nato. Det är därför han kränker våra gränser såväl under som ovanför vattenytan.
Sverige har lovat hjälpa sina grannländer och länderna i EU om det skulle krisa till sig och bli krig eller något som liknar krig. På vilket sätt vi ska hjälpa till ville inte vår nuvarande försvarsminister ge konkreta besked om när han frågades ut i lördagens P1, trots att frågan upprepades. Det är ju inte säkert att vi ställer upp med stridande trupp. Det kan handla om annan hjälp som t.ex. sjukvård, förnödenheter m.m. Denna så kallade solidaritetsförklaring innehåller även en stilla förhoppning om att vi ska få samma hjälp av övriga länder i EU och i vårt grannskap när Putin kommer.
Den hjälp vi kan ge andra länder är inte särskilt stor om det ska handla om stridande soldater. Vi har ju inte så många och saknar dessutom mängder med utrustning och vapen som krävs. Vårt försvar är så bantat att det har skapat ett säkerhetspolitiskt hål i Östersjöregionen där Putin & Co visar allt större aggressivitet. Vår baltiska grannar ser med oro på Sveriges diminutiva försvarsförmåga och tackar sin lyckliga stjärna att de redan är medlemmar i Nato.
De politiker som avskyr Nato hävdar att Sveriges alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl (under åren som gått). Ok, den förda politiken har hjälpt oss men vi har varken varit neutrala eller helt alliansfria. Fram till 1943 stöttade vi Tyskland men ändrade oss därför att Hitler såg då ut att förlora kriget. Sedan dess har vi varit en del av väst och nära samarbetat med både USA och England och sedan även Nato.
Nu har det börjat röra på sig i Natofrågan här hemma. Alla i Alliansen är inte för medlemskap men alla borgarpartier vill ha en utredning om för- och nackdelar med ett svenskt Natomedlemskap. Även moderaterna, som tidigare betraktat försvaret som ett särintresse, vill ha en utredning. Det är bara folkpartiklarna som förordar ett medlemskap direkt.
Att lyfta Natofrågan har retat gallfeber på Wallström och sossarna som forsätter att vägra ta i frågan, ivrigt påhejade av övriga vänsterpartier, varav en del helst skulle se att svenska försvaret lades ned helt. Sannolikt vaktparaden och Armémuseum också.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjorde i höstas en webbenkät där drygt tusen personer frågades ut om bl.a. synen på Nato och försvaret. Resultatet visar att nästan hälften (48 %) är för ett Natomedlemskap, antingen nu direkt eller på sikt. De som är emot är 35 %. För tio år sedan var det bara 31 % som ville att vi skulle gå med. Det är främst män och de som är över 50 år som gillar Nato.
När det gäller försvarsviljan är det bara halva folket (51 %) som vill att vi ska försvara oss om vi blir angripna. Två av tio vill att vi ska lämna walk-over, dvs. inte försvara oss alls. Försvarsviljan har dock varit större: 1952 var den 79 % och ingen ville att vi skull lägga oss platt; siffran 1990 var 72 %.
Utvecklingen i Ryssland oroar 73 % av de tillfrågade - en ökning med 28 % sedan 2013. Eftersom Putin inte tänker lägga av kommer den oron säkert att öka. Och även de som vill att vi går med i Nato kommer att öka ytterligare.
Sossarna har varit emot mycket under årens lopp. De var emot medlemskap i EU, men vände om så småningom. De var emot reklam i TV, men fick ändra sig. Det finns fler exempel.
Jag tror att de även kommer att tvingas ändra sig när det gäller frågan om medlemskap i Nato.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar