I dagens DN finns en lång artikel som handlar om Örebro och Hällefors. Där beskrivs bl.a. Örebros utveckling och författaren Henrik Berggren berättar om stadens starke man under många år: Harald Aronsson (S), som var kommunalråd och sedan landshövding m.m. Så här skriver han:
"Juvelen i kronan var stadens allmännyttiga bostadsföretag. som styrdes med järnhand av den legendariske starke mannen Harald Aronsson, uppväxt med en ensamstående mor i fattigdom och besatt av att skapa goda bostadsförhållanden för arbetarklassen. Han ordnade personligen lägenheter till arbetare som var särskilt behövande eller eftertraktade av något lokalt företag"
Jodå, det var bostadsbrist i Örebro på 1960-talet. Mina föräldrar skildes 1961 när jag var 15 år. Farsan vägrade flytta från HSB-ettan vi bodde i, trots att han anvisats lägenhet av Aronsson. Därmed kunde inte skilsmässan träda i kraft. Morsan fick ingen lägenhet utan hon och jag tvingades flytta in hos en annan frånskild kvinna och dela hennes etta. Det var inte kul.
Morsan uppvaktade Aronsson som personligen styrde hela Örebro och även stadens bostadsförmedling. Han bestämde allsmäktigt vem som skulle få en lägenhet i stan. Farsan var jobbarkompis med Aronssons bror och via denne fick Aronsson ett meddelande från farsan som gick ut på att morsan inte skulle få något lägenhet. Farsan ville nämligen inte att skilsmässan skulle fullbordas.
Morsan fortsatte uppvakta Aronsson, som hade särskilda besökstider för dom som behövde en lägenhet. Det blev nobben hela tiden. Men till slut tyckte väl Aronsson att han borde visa lite medkänsla och sa: "Du kan få en bostadsrättsetta. Men den kostar 2 000 kr i insats. Och det har väl inte du råd med, ha-ha?" sa Aronsson och log elakt. "Tänk för att jag har det!" röt morsan tillbaka och Aronsson tvingades ge henne bostaden.
Morsan och jag lämnade den snälla tanten vi bott hos och flyttade till en egen lägenhet. Den S-märkte Aronsson fick tji. Hans gloria kom definitivt på sned när det senare uppdagades att han haft en del skumraskaffärer för sig.
Läs mer om Aronsson här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_Aronsson
31 augusti 2014
30 augusti 2014
Ytterligare en som vågat ta upp invandringen
I gårdagens DN Debatt (2014-08-29) skrev Sara Skyttedal, som är ordförande i Kristdemokratiska ungdomsförbundet (KDU), om invandringen till Sverige. Hon skrev bl.a. "Vi måste på ett seriöst och faktabaserat sätt börja diskutera var gränsen går för hur många asylsökande Sverige kan ta emot på kort sikt".
De kommande fyra åren räknar Migrationsverket med att vi får ta emot minst 300 000 asylsökande - utöver de vi redan har tagit emot. Skyttedal pekar i sin artikel på svårigheten att ge dem bostäder och menar att övriga EU-länder borde ta ett ökat ansvar för flyktingar - inte bara Sverige och Tyskland.
Som ett brev på posten kom fördömandena. Även hennes parti stämde in i kören. Att prata högt om invandring och integration som hon gör är inte politiskt korrekt. Men hon är inte den första som gjort det på ett seriöst sätt. (Jag bortser självklart då från alla sverigedemokrater och likasinnade.)
Den 21 oktober 2012 skrev folkpartisten och statssekreteraren Jasenko Selimovic på DN Debatt en artikel med rubriken "Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt". Han efterlyste en nyanserad debatt om Sveriges invandrings- och integrationspolitik.
Den 3 december 2012 skrev en centerpartistisk riksdagsman en debattartikel i SvD där rubriken löd "Vi behöver se över reglerna för invandring". Han skrev bl.a. att Sverige tar emot fler flyktingar från Syrien än alla andra EU-länder tillsammans och att 30 % av alla ensamkommande asylsökande barn som kommer till EU söker sig till oss - trots att Sverige bara har 2 % av EU:s befolkning.
Oj, vad skit han fick för det! Omedelbart (dvs. dagen efter) gick två partikamrater till angrepp och fördömde hans tilltag.
Journalisten Richard Swartz skrev så här i DN den 4 januari i år: "Hur mycket invandring behöver och klarar välfärdsstaten? Har vi för mycket invandring? Eller för litet? Själv vet jag inte. Men att i godhetens namn misstänkliggöra dem som undrar kan vara att driva onödigt många i armarna på Jimmie Åkesson."
Och Reinfeldt lyfte häromveckan fram invandringens kostnader och fick genast skit för det. Det verkar alltså vara främst enstaka borgerliga politiker och sympatisörer som vågar lyfta frågan. (Partierna på vänsterkanten vill ju ha helt fri invandring.)
När ska invandring och integration bli rumsrent att seriöst debattera öppet och offentligt? Ju längre det dröjer desto fler sympatisörer får Åkesson och hans anhängare, eftersom det är en fråga som vanligt folk pratar om vid köksbordet.
Jag är helt övertygad om att frågan kommer att komma upp i dagsljuset. Men då är det så dags...
De kommande fyra åren räknar Migrationsverket med att vi får ta emot minst 300 000 asylsökande - utöver de vi redan har tagit emot. Skyttedal pekar i sin artikel på svårigheten att ge dem bostäder och menar att övriga EU-länder borde ta ett ökat ansvar för flyktingar - inte bara Sverige och Tyskland.
Som ett brev på posten kom fördömandena. Även hennes parti stämde in i kören. Att prata högt om invandring och integration som hon gör är inte politiskt korrekt. Men hon är inte den första som gjort det på ett seriöst sätt. (Jag bortser självklart då från alla sverigedemokrater och likasinnade.)
Den 21 oktober 2012 skrev folkpartisten och statssekreteraren Jasenko Selimovic på DN Debatt en artikel med rubriken "Rädsla för rasiststämpel hindrar integrationsdebatt". Han efterlyste en nyanserad debatt om Sveriges invandrings- och integrationspolitik.
Den 3 december 2012 skrev en centerpartistisk riksdagsman en debattartikel i SvD där rubriken löd "Vi behöver se över reglerna för invandring". Han skrev bl.a. att Sverige tar emot fler flyktingar från Syrien än alla andra EU-länder tillsammans och att 30 % av alla ensamkommande asylsökande barn som kommer till EU söker sig till oss - trots att Sverige bara har 2 % av EU:s befolkning.
Oj, vad skit han fick för det! Omedelbart (dvs. dagen efter) gick två partikamrater till angrepp och fördömde hans tilltag.
Journalisten Richard Swartz skrev så här i DN den 4 januari i år: "Hur mycket invandring behöver och klarar välfärdsstaten? Har vi för mycket invandring? Eller för litet? Själv vet jag inte. Men att i godhetens namn misstänkliggöra dem som undrar kan vara att driva onödigt många i armarna på Jimmie Åkesson."
Och Reinfeldt lyfte häromveckan fram invandringens kostnader och fick genast skit för det. Det verkar alltså vara främst enstaka borgerliga politiker och sympatisörer som vågar lyfta frågan. (Partierna på vänsterkanten vill ju ha helt fri invandring.)
När ska invandring och integration bli rumsrent att seriöst debattera öppet och offentligt? Ju längre det dröjer desto fler sympatisörer får Åkesson och hans anhängare, eftersom det är en fråga som vanligt folk pratar om vid köksbordet.
Jag är helt övertygad om att frågan kommer att komma upp i dagsljuset. Men då är det så dags...
26 augusti 2014
Enkla jobb minskar arbetslösheten
"Massarbetslösheten" är ett ämne som jag tidigare behandlat i en del inlägg här på min blogg. Jag har hävdat att den till största delen består av studerande, lågutbildade och utrikesfödda. Och jag har efterlyst politiker som vågat tala klarspråk om detta.
Folkpartikeln Carl B Hamilton tog upp ämnet i en debattartikel i somras. I morse var Reinfeldt intervjuad i radions P1 och även han gruppindelade de långtidsarbetslösa: lågutbildade, funktionshindrade och utrikesfödda. Lite klarspråk även från honom.
Det är inte helt lätt att hitta jobb som passar dessa. Den frågan fick Reinfeldt och han svarade lite svävande om att förstärka Samhall (sannolikt för jobb åt fler funktionshindrade) samt något luddigt om "sociala jobb" - jag minns inte exakt hur orden föll. Sannolikt var det en förskönande omskrivning för låglönejobb, något som det är tabu att tal högt om i dagens Sverige.
Reinfeldt sa också att 70 % av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. När han tillträdde 2006 var andelen 50 % sa han också. Men han förklarade inte tillräckligt vad skillnaden berodde på. Han nämnde bara att många korttidsarbetslösa fått jobb under hans år vid makten så därför såg siffrorna annorlunda ut nu.
Dagens arbetslöshet (juli 2014) är 7,1 %. Om man räknar bort de 70 % av dessa som är långtidsarbetslösa (studerande, lågutbildade, utrikesfödda, funktionshindrade) så sjunker "massarbetslösheten" till lite drygt 2 %.
Eftersom 90 % av landets befolkningstillväxt det senaste decenniet har bestått av invandrare så är andelen utrikesfödda en stor del av de långtidsarbetslösa. Många av dem är dessutom lågutbildade och saknar (eller har dåliga) kunskaper i svenska språket. Det är ingen bra start för ett yrkesliv i dagens Sverige.
Vad som behövs är enkla jobb som då också blir lågt avlönade. Och det vågar politikerna inte prata högt om.
LO är mest intresserat av att värna dem som redan har jobb och som alltså är deras medlemmar. Det är bl.a. därför de inte gillar arbetskraftsinvandring. LO vill givetvis att ingångslönerna ska vara höga. Med deras synsätt blir det inga enkla jobb med lägre löner.
Sossarna vill lösa problemet med "tvångsutbildning", dvs. de som saknar jobb ska ta studenten och kunna studera vidare. Men alla varken vill eller kan tillgodogöra sig utbildning.
Övriga partier vågar inte lyfta frågan om fler enkla jobb. Därför kommer vi få dras med "massarbetslösheten".
Folkpartikeln Carl B Hamilton tog upp ämnet i en debattartikel i somras. I morse var Reinfeldt intervjuad i radions P1 och även han gruppindelade de långtidsarbetslösa: lågutbildade, funktionshindrade och utrikesfödda. Lite klarspråk även från honom.
Det är inte helt lätt att hitta jobb som passar dessa. Den frågan fick Reinfeldt och han svarade lite svävande om att förstärka Samhall (sannolikt för jobb åt fler funktionshindrade) samt något luddigt om "sociala jobb" - jag minns inte exakt hur orden föll. Sannolikt var det en förskönande omskrivning för låglönejobb, något som det är tabu att tal högt om i dagens Sverige.
Reinfeldt sa också att 70 % av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. När han tillträdde 2006 var andelen 50 % sa han också. Men han förklarade inte tillräckligt vad skillnaden berodde på. Han nämnde bara att många korttidsarbetslösa fått jobb under hans år vid makten så därför såg siffrorna annorlunda ut nu.
Dagens arbetslöshet (juli 2014) är 7,1 %. Om man räknar bort de 70 % av dessa som är långtidsarbetslösa (studerande, lågutbildade, utrikesfödda, funktionshindrade) så sjunker "massarbetslösheten" till lite drygt 2 %.
Eftersom 90 % av landets befolkningstillväxt det senaste decenniet har bestått av invandrare så är andelen utrikesfödda en stor del av de långtidsarbetslösa. Många av dem är dessutom lågutbildade och saknar (eller har dåliga) kunskaper i svenska språket. Det är ingen bra start för ett yrkesliv i dagens Sverige.
Vad som behövs är enkla jobb som då också blir lågt avlönade. Och det vågar politikerna inte prata högt om.
LO är mest intresserat av att värna dem som redan har jobb och som alltså är deras medlemmar. Det är bl.a. därför de inte gillar arbetskraftsinvandring. LO vill givetvis att ingångslönerna ska vara höga. Med deras synsätt blir det inga enkla jobb med lägre löner.
Sossarna vill lösa problemet med "tvångsutbildning", dvs. de som saknar jobb ska ta studenten och kunna studera vidare. Men alla varken vill eller kan tillgodogöra sig utbildning.
Övriga partier vågar inte lyfta frågan om fler enkla jobb. Därför kommer vi få dras med "massarbetslösheten".
18 augusti 2014
Akademikerna har också upptäckt det administrativa nedfallet och ger mig rätt
I dagens Svenska Dagblad på Brännpunkt skriver en professor och forskare vid Lunds universitet så här:
"Politiker och förvaltningsledningar är oförtröttliga i sina ansträngningar i att finna på olika lagar, policies, strategier och regler som alla enheter inom staten, landstinget eller kommunen skall hålla på med. Målformuleringar, visioner, värdegrunder, utbildningsprojekt, styrdokument och rutiner för allt möjligt skall finnas och åtlydas. - - - En del av allt detta är förnuftigt. Men ofta är kunskapsbasen tveksam och det blir alldeles för mycket av standards och formella regleringar. En hel del styrs också av en stark benägenhet att göra som alla andra, ängslighet för att avvika är utbredd. - - - - Vi lever också i en tid av våldsam expansion av tveksam expertis - på ledarskap, medarbetarskap, branding, kränkningar, mångfald, arbetsmiljö, coaching, mentorskap, jämställdhet, hbqt-frågor, kvalitet - som gärna saluför mer eller mindre diskutabel kunskap och där okritiska bondfångaroffer lätt blir övertygade av managementgurus och konsulter om att detta skall man absolut hålla på med - eller det kan se illa ut om man ej gör det."
Under mina år som mellanchef på Skatteverket drabbades jag år ut och år in av sådan här smörja. Det var som kejsarens nya kläder. Alla våndades men vågade inte protestera utan ställde in sig i ledet och ägnade dagar och veckor åt eländet.
De "läror" som gällde ena året och som man motvilligt tvingade att ta till sig ersattes året därpå av något nytt som introducerades av nya och välbetalda konsulter. Så här höll det på.
Jag försökte kämpa emot - tämligen ensam - och blev betraktad som en avfälling. Som informationschef gjorde jag även en intern tidning där jag varje nummer skrev en kolumn, uppskattad av medarbetarna runt om i landet men ett rött skynke för cheferna.
Jag skrev om alla dessa påfund som jag kallade administrativt nedfall som ofta resulterade i administrativt avfall. Då tog det hus i helsike. Det bestämdes att jag - som var ansvarig utgivare - skulle censureras och inte skulle få skriva fritt.
Detta var ett tryckfrihetsbrott som facket tog tag i (mot min vilja). Det resulterade bl.a. i en stor artikel i DN om "censur på Skatteverket". Mina chefer fick backa och jag fick en extra semestervecka som "skadestånd".
Det jag skrev om för flera år sedan tar alltså en professor upp i en debattartikel, fast i andra ordalag. Det känns nästan som en upprättelse och ett kvitto på att jag hade rätt men var för tidigt ute.
Tyvärr tror jag att det administrativa nedfallet har fortsatt och fortsätter att drabba såväl den offentliga som den privata sektorn. Under åren som gått är det nog miljardbelopp som slösats bort till ingen eller mycket tveksam nytta.
"Politiker och förvaltningsledningar är oförtröttliga i sina ansträngningar i att finna på olika lagar, policies, strategier och regler som alla enheter inom staten, landstinget eller kommunen skall hålla på med. Målformuleringar, visioner, värdegrunder, utbildningsprojekt, styrdokument och rutiner för allt möjligt skall finnas och åtlydas. - - - En del av allt detta är förnuftigt. Men ofta är kunskapsbasen tveksam och det blir alldeles för mycket av standards och formella regleringar. En hel del styrs också av en stark benägenhet att göra som alla andra, ängslighet för att avvika är utbredd. - - - - Vi lever också i en tid av våldsam expansion av tveksam expertis - på ledarskap, medarbetarskap, branding, kränkningar, mångfald, arbetsmiljö, coaching, mentorskap, jämställdhet, hbqt-frågor, kvalitet - som gärna saluför mer eller mindre diskutabel kunskap och där okritiska bondfångaroffer lätt blir övertygade av managementgurus och konsulter om att detta skall man absolut hålla på med - eller det kan se illa ut om man ej gör det."
Under mina år som mellanchef på Skatteverket drabbades jag år ut och år in av sådan här smörja. Det var som kejsarens nya kläder. Alla våndades men vågade inte protestera utan ställde in sig i ledet och ägnade dagar och veckor åt eländet.
De "läror" som gällde ena året och som man motvilligt tvingade att ta till sig ersattes året därpå av något nytt som introducerades av nya och välbetalda konsulter. Så här höll det på.
Jag försökte kämpa emot - tämligen ensam - och blev betraktad som en avfälling. Som informationschef gjorde jag även en intern tidning där jag varje nummer skrev en kolumn, uppskattad av medarbetarna runt om i landet men ett rött skynke för cheferna.
Jag skrev om alla dessa påfund som jag kallade administrativt nedfall som ofta resulterade i administrativt avfall. Då tog det hus i helsike. Det bestämdes att jag - som var ansvarig utgivare - skulle censureras och inte skulle få skriva fritt.
Detta var ett tryckfrihetsbrott som facket tog tag i (mot min vilja). Det resulterade bl.a. i en stor artikel i DN om "censur på Skatteverket". Mina chefer fick backa och jag fick en extra semestervecka som "skadestånd".
Det jag skrev om för flera år sedan tar alltså en professor upp i en debattartikel, fast i andra ordalag. Det känns nästan som en upprättelse och ett kvitto på att jag hade rätt men var för tidigt ute.
Tyvärr tror jag att det administrativa nedfallet har fortsatt och fortsätter att drabba såväl den offentliga som den privata sektorn. Under åren som gått är det nog miljardbelopp som slösats bort till ingen eller mycket tveksam nytta.
17 augusti 2014
Politiskt korrekta kommunala platsannonser
Nu är det tydligen viktigt att inkludera invandrare i allt möjligt. Det är helt rätt därför att snart har 20 procent av befolkningen utländsk bakgrund. Ska man ge en rättvis bild av vårt land måste invandrarna finnas med. Men man behöver för den skull inte gå till överdrift i sin ängslan att inte vara politiskt korrekt.
De två översta annonserna har Sollentuna som avsändare. De två nedre har Sundbyberg respektive Lidingö som avsändare. Alla är mycket politiskt korrekta då man har bilder som visar personer som ser ut att ha utländsk bakgrund.
Men Sollentuna går längst genom att bara avbilda en person i varje platsannons. Det kan jag tycka är överdriven politisk korrekthet. Visserligen har Sollentuna många invånare med utländsk bakgrund men jag skulle tro att majoriteten fortfarande består av personer som inte har ett utseende som påminner om utländsk bakgrund. Annonserna från Sundbyberg och Lidingö känns mer äkta.
Nu är det alltså invandrare som måste vara med. För några decennier sedan var det viktigt att alltid ha med kvinnor och inte bara män i annonser m.m. Det gäller visserligen fortfarande - se bara på annonserna ovan! Sollentuna växlar mellan en man och en kvinna. De andra två har könsblandade bilder.
När jag jobbade med information på Skatteverket gjorde jag en broschyr som handlade om skatteregler för småföretagare. De roliga gubbar som fanns med för att lätta upp texten var just gubbar. Det fick jag givetvis kritik för. "Det finns även kvinnliga småföretagare" fick jag höra.
I broschyren Dags att deklarera avbildades ett år en tecknad blond familj med mamma, pappa och barn som dansade runt en midsommarstång. Bilden fanns i anslutning till den text som talade om att man kunde få sin överskjutande skatt tillbaka till midsommar om man deklarerade elektroniskt.
Den bilden blev också kritiserad. Alla var blonda. Så fick det givetvis inte vara i vårt mångkulturella land. Snudd på ren rasism, tyckte en del. Just den bilden kollade jag av i efterhand med mina iranska mörkhåriga vänner. De tyckte det bara var pinsamt att göra affär av det. "Vi är ju i Sverige", sa de. "Midsommar är ju det svenskaste som finns. Självklart helt okej med blonda svenskar på bilden. Allt annat är ju löjligt".
Jag skulle tro att det är vi ursvenskar som är mest rädda för att inte vara politiskt korrekta och därför ofta går till överdrift, som nu exemplet med Sollentunas platsannonser. Våra invandrade kamrater bryr sig inte lika mycket.
Tänk hur det var med hårfärgerna på 1950-talet när skolbarnen fick tidningen Lyckoslanten. Där fanns serien med flickorna Spara & Slösa som skulle uppfostra det unga släktet i konsten att vara sparsam. Flickan Spara var blond, söt och välkammad. Hennes kompis Slösa var fulare och rufsig i det mörka håret. Det var helt politiskt korrekt på den tiden.
Om man nu för tiden ska vara riktigt politisk korrekt så borde alla bilder inte bara innehålla män, kvinnor och invandrare utan även äldre personer. Vi är rätt många vi med...
16 augusti 2014
Faktafel är värre språkfel
När jag läser en bok nu för tiden har jag för det mesta en blyertspenna i handen för att kunna rätta alla korrekturfel jag upptäcker. Det är en miljöskada från min tid som informationschef m.m. då det gällde att ha koll på texter i broschyrer, annonser m.m.
Fel i texten kan i princip delas in i tre grupper:
1) Faktafel är de värsta felen. Häromveckan hittade jag flera faktafel i en bok jag läste. Den handlade om invandringen till Nordamerika från 1600-talet och framåt. På två ställen står att uppfinnaren John Ericson är begravd i sin födelseort Långban. Fel. Han är begravd i Filipstad. En bild (eller bildtext) är fel. Bildtexten hänvisar till John Ericsons "Monitor" men bilden föreställer sydstaternas "Merrimac" (eller "Virginia", som den hette då den mötte Ericsons "Monitor"). Detta är grova fel, som en förlagsredaktör borde ha upptäckt.
2) Korrekturfel är förargliga, men överkomliga. Oftast vet man hur det rätta ordet ska vara stavat och felet utgör inget hinder för kunskapsinhämtningen eller förståelsen av det skrivna. Handlar det om siffror är det värre. I boken som jag nämnt ovan står årtalet 1859 när det bör var 1759. Av sammanhanget förstod jag att det var fel. Jag tolkade det som ett korrekturfel och inte ett faktafel, trots att det var det också.
3) Sen har vi stavfel och språkfel som beror på skribentens okunskap. De är oförlåtliga och pinsamma men felen gör sällan texten oförståelig, även om uppenbara tvetydigheter eller lustigheter kan uppstå.
Ett färskt exempel är de ord som skrivits fel i lokal valreklam från Folkpartiet. Det är ju extra pinsamt då Folkpartiet och Björklund har skolan som sin viktigaste valfråga. Orden det handlar om är "kunskapskola" i ställer för "kunskapsskola", "ungdommar" i stället för "ungdomar" och särskrivningen "val upptakt". Över detta har det raljerats i tidningar och sociala medier, framför allt om "kolan" med kunskap. De som inte gillar Björklund & Co har tagit det som ytterligare en intäkt för att han har misslyckats med den svenska skolan unders sina åtta år som skolminister.
Men de personer som gjort Folkpartiets reklam och de som köpt in den är förmodligen minst i 25-30-årsåldern och har alltså inte gått i Björklunds skola (utan i den gamla sosseskolan).
Men hur det nu än är med det så är det tydligen inte bara skidåkare som behöver kunna stava rätt.
PS. Boken jag nämner ovan är "Den nya världen" av Lennart Pehrson, utgiven 2014 av Bonniers.
Fel i texten kan i princip delas in i tre grupper:
1) Faktafel är de värsta felen. Häromveckan hittade jag flera faktafel i en bok jag läste. Den handlade om invandringen till Nordamerika från 1600-talet och framåt. På två ställen står att uppfinnaren John Ericson är begravd i sin födelseort Långban. Fel. Han är begravd i Filipstad. En bild (eller bildtext) är fel. Bildtexten hänvisar till John Ericsons "Monitor" men bilden föreställer sydstaternas "Merrimac" (eller "Virginia", som den hette då den mötte Ericsons "Monitor"). Detta är grova fel, som en förlagsredaktör borde ha upptäckt.
2) Korrekturfel är förargliga, men överkomliga. Oftast vet man hur det rätta ordet ska vara stavat och felet utgör inget hinder för kunskapsinhämtningen eller förståelsen av det skrivna. Handlar det om siffror är det värre. I boken som jag nämnt ovan står årtalet 1859 när det bör var 1759. Av sammanhanget förstod jag att det var fel. Jag tolkade det som ett korrekturfel och inte ett faktafel, trots att det var det också.
3) Sen har vi stavfel och språkfel som beror på skribentens okunskap. De är oförlåtliga och pinsamma men felen gör sällan texten oförståelig, även om uppenbara tvetydigheter eller lustigheter kan uppstå.
Ett färskt exempel är de ord som skrivits fel i lokal valreklam från Folkpartiet. Det är ju extra pinsamt då Folkpartiet och Björklund har skolan som sin viktigaste valfråga. Orden det handlar om är "kunskapskola" i ställer för "kunskapsskola", "ungdommar" i stället för "ungdomar" och särskrivningen "val upptakt". Över detta har det raljerats i tidningar och sociala medier, framför allt om "kolan" med kunskap. De som inte gillar Björklund & Co har tagit det som ytterligare en intäkt för att han har misslyckats med den svenska skolan unders sina åtta år som skolminister.
Men de personer som gjort Folkpartiets reklam och de som köpt in den är förmodligen minst i 25-30-årsåldern och har alltså inte gått i Björklunds skola (utan i den gamla sosseskolan).
Men hur det nu än är med det så är det tydligen inte bara skidåkare som behöver kunna stava rätt.
PS. Boken jag nämner ovan är "Den nya världen" av Lennart Pehrson, utgiven 2014 av Bonniers.
15 augusti 2014
Mycket energi på ett gym
I snart 30 år har jag varit medlem i Friskis & Svettis. Jag har gått regelbundet på deras jympa, ditlurad av kompisar. Även hustrun har varit med. Minst en gång i veckan, oftast två gånger. Varje jympapass har varit en pina. Trots det har jag släpat mig dit. År efter år. Varför, kan man undra.
Jo, när passet väl är över har det känts skönt. Men några riktiga endorfinkickar har jag aldrig upplevt. När jag träffade Johan Holmsäter, som hittat på Friskis, frågade jag varför jag inte fick några kickar. "Du går för sällan", svarade han. Jag lyckades dock aldrig öka besöksfrekvensen utan fortsatte att plågsamt ta mig genom drygt ett pass i veckan.
Nu har jag skippat jympan. I stället går jag på Friskis & Svettis gym. Det är mycket roligare och det tar inte alls emot att gå dit. Jag har hållit på med gymmets olika maskiner i mer än ett år nu och går stadigt dit två gånger i veckan. Ofta tillsammans med kompisar eller hustrun men lika gärna utan sällskap.
Jag ligger inte och pressar och lyfter skrot som muskelbyggarna gör. Jag kör ett eget program där jag får träna i stort sett hela kroppen och nyttjar ca 12-15 olika maskiner. Det känns bra och är inte plågsamt, varken psykiskt eller fysiskt.
När jag kommer till gymmet får jag checka in genom att visa mitt digitala medlemskort och peka på en skärm vilken aktivitet jag ska delta i - i mitt fall gymmet. Det kortet kunde utvecklas och även kopplas till de olika maskinerna.
Då skulle det kunna gå till så här: När jag ställer eller sätter mig på en maskin "checkar" jag in på den med mitt kort. Digitalt lagras då på kortet hur många rörelser jag gör och i vilken takt; hur långt jag har "gått"; hur mycket kalorier jag bränt (min längd, vikt m.m. finns givetvis registrerat på kortet). Men samtidigt skulle maskinen ha en dynamo som omvandlade min energi till elektricitet som gick vidare ut på elnätet. Friskis kunde ta betalt för det medlemmarna levererar.
Systemet skulle kunna utvecklas så att jag har en applikation i mobilen som via bluetooth kopplas automatiskt till varje nyttjad maskin. Då skulle jag sedan på min dator, platta eller mobil se vad jag gjort och hur mycket och vilket resultat det gett.
Det skulle inte förvåna mig om nåt sånt här kommer inom en snar framtid. Utvecklingen står som bekant inte stilla.
Jo, när passet väl är över har det känts skönt. Men några riktiga endorfinkickar har jag aldrig upplevt. När jag träffade Johan Holmsäter, som hittat på Friskis, frågade jag varför jag inte fick några kickar. "Du går för sällan", svarade han. Jag lyckades dock aldrig öka besöksfrekvensen utan fortsatte att plågsamt ta mig genom drygt ett pass i veckan.
Nu har jag skippat jympan. I stället går jag på Friskis & Svettis gym. Det är mycket roligare och det tar inte alls emot att gå dit. Jag har hållit på med gymmets olika maskiner i mer än ett år nu och går stadigt dit två gånger i veckan. Ofta tillsammans med kompisar eller hustrun men lika gärna utan sällskap.
Jag ligger inte och pressar och lyfter skrot som muskelbyggarna gör. Jag kör ett eget program där jag får träna i stort sett hela kroppen och nyttjar ca 12-15 olika maskiner. Det känns bra och är inte plågsamt, varken psykiskt eller fysiskt.
När jag kommer till gymmet får jag checka in genom att visa mitt digitala medlemskort och peka på en skärm vilken aktivitet jag ska delta i - i mitt fall gymmet. Det kortet kunde utvecklas och även kopplas till de olika maskinerna.
Då skulle det kunna gå till så här: När jag ställer eller sätter mig på en maskin "checkar" jag in på den med mitt kort. Digitalt lagras då på kortet hur många rörelser jag gör och i vilken takt; hur långt jag har "gått"; hur mycket kalorier jag bränt (min längd, vikt m.m. finns givetvis registrerat på kortet). Men samtidigt skulle maskinen ha en dynamo som omvandlade min energi till elektricitet som gick vidare ut på elnätet. Friskis kunde ta betalt för det medlemmarna levererar.
Systemet skulle kunna utvecklas så att jag har en applikation i mobilen som via bluetooth kopplas automatiskt till varje nyttjad maskin. Då skulle jag sedan på min dator, platta eller mobil se vad jag gjort och hur mycket och vilket resultat det gett.
Det skulle inte förvåna mig om nåt sånt här kommer inom en snar framtid. Utvecklingen står som bekant inte stilla.
13 augusti 2014
Rektorer gillar inte det fria skolvalet?
Statstelevisionens nyhetsmorgon hade i morse ett inslag där man berättade att sju av tio rektorer inte gillar det fria skolvalet. Det fria skolvalet var ett borgerligt påhitt som Bildt & Co införde 1991, vilket illustrerades i teven med ett klipp från riksdagen 1991 med Bildt i talarstolen.
När man som tittare ser detta får man givetvis intrycket att en majoritet av Sveriges skolledare är emot det fri skolvalet. Det kan självklart vara så, men det är inte säkert. Fakta om undersökningen, som man hänvisar till, saknas. Man säger bara att UR, dvs. Utbildningsradion har gjort enkäten. Samma kväll visades i TV2 ett längre program om det fria skolvalet, gjort av UR, men inte ens där fick man veta något mera om undersökningen.
Sju av tio. Det låter bestickande. Men frågan är 1) hur många rektorer har tillfrågats, 2) vilka delar av landet representerar de (förorter, landsorten etc.) och 3) vilka skolformer är de rektorer för. Denna information saknades i inslaget i morgonteven.
Om 100 rektorer i kommunala högstadieskolor som ligger i storstädernas invandrartäta förorter tillfrågats eller om 2 000 rektorer från Sveriges alla skolor tillfrågats har en himla stor betydelse för hur jag som tittare ska värdera inslaget. Ingen information om detta ges. Enligt min bedömning är inslaget ofullständigt och vinklat - allt i syfte att leda tittaren/lyssnaren åt ett visst håll: Borgarnas fria skolval underkänns av landets rektorer.
När jag jobbade som informationschef på Skatteverket och gjorde enkäter ville jag alltid ha ett antal respondenter som var tillräckligt stort och som dessutom var ett riksrepresenativt urval av hela målgruppen, i mitt fall hela folket.
Om vi gjorde ett pressmeddelande och ville få publicitet för resultatet så var mediernas krav att vi hade minst 1 000 respondenter, helst ännu flera. Annars var man inte intresserad då resultatet betraktades alltför statistiskt osäkert med så få svarande.
Alltså: Använd ditt sunda förnuft när du bedömer det du ser, läser och hör i tidningar, radio och teve. Och var kritisk.
PS: Jag brukar säga (och har sagt det förr) att statistik är som en gatlykta: Den lyser upp ett begränsat område men bra att hålla sig i när man är vinglig.
När man som tittare ser detta får man givetvis intrycket att en majoritet av Sveriges skolledare är emot det fri skolvalet. Det kan självklart vara så, men det är inte säkert. Fakta om undersökningen, som man hänvisar till, saknas. Man säger bara att UR, dvs. Utbildningsradion har gjort enkäten. Samma kväll visades i TV2 ett längre program om det fria skolvalet, gjort av UR, men inte ens där fick man veta något mera om undersökningen.
Sju av tio. Det låter bestickande. Men frågan är 1) hur många rektorer har tillfrågats, 2) vilka delar av landet representerar de (förorter, landsorten etc.) och 3) vilka skolformer är de rektorer för. Denna information saknades i inslaget i morgonteven.
Om 100 rektorer i kommunala högstadieskolor som ligger i storstädernas invandrartäta förorter tillfrågats eller om 2 000 rektorer från Sveriges alla skolor tillfrågats har en himla stor betydelse för hur jag som tittare ska värdera inslaget. Ingen information om detta ges. Enligt min bedömning är inslaget ofullständigt och vinklat - allt i syfte att leda tittaren/lyssnaren åt ett visst håll: Borgarnas fria skolval underkänns av landets rektorer.
När jag jobbade som informationschef på Skatteverket och gjorde enkäter ville jag alltid ha ett antal respondenter som var tillräckligt stort och som dessutom var ett riksrepresenativt urval av hela målgruppen, i mitt fall hela folket.
Om vi gjorde ett pressmeddelande och ville få publicitet för resultatet så var mediernas krav att vi hade minst 1 000 respondenter, helst ännu flera. Annars var man inte intresserad då resultatet betraktades alltför statistiskt osäkert med så få svarande.
Alltså: Använd ditt sunda förnuft när du bedömer det du ser, läser och hör i tidningar, radio och teve. Och var kritisk.
PS: Jag brukar säga (och har sagt det förr) att statistik är som en gatlykta: Den lyser upp ett begränsat område men bra att hålla sig i när man är vinglig.
2 augusti 2014
All tidningstext är vinklad
I dagens DN skriver man så här i ingressen till en artikel om kriget mellan Israel och Hamas i Gaza:
"Eldupphöret i Gaza blev kort. Knappt två timmar efter att det inleddes öppnade israeliska trupper åter eld. Enligt Israel var det ett svar på palestinsk eldgivning, samt med anledning av en befarad tillfångatagen soldat, Hadar Goldin." I stort sett exakt samma text inleder puffen på DN:s förstasida.
Lägg märke till att det är Israel som pekas ut. Sedan är eldgivningen "palestinsk" och inte från Hamas. Av den efterföljande brödtexten framgår tydligt att det är oklart vilken sida som bröt vapenvilan.
Dagens SvD skriver också om kriget, men den artikelingressen är mer neutralt formulerad:
"Det var tänkt som ett 72 timmars eldupphör. Men efter bara tre timmar var striderna i gång igen med tiotals nya dödsoffer som följd."
Det är lätt att tro att journalister skriver neutralt i sina artiklar, men så är det inte alltid. Även journalister är människor med politiska sympatier och antipatier och det färgar såklart deras "neutrala" artiklar på nyhetsplats.
En reporter lämnar normalt sin text ofullständig. Det är en redigerare som skriver framsidespuffen, huvudrubriken, ingressen, mellanrubriker och bildtexterna. Han kan även korta brödtexten, oftast genom att skära bort text på slutet.
Redigeraren i dagens DN gillar nog Hamas bättre än Israel, vilket framgår av den ingress han skrivit. Det är inte så konstigt då en majoritet av landets journalister har sina politiska sympatier till vänster, vilket seriösa mätningar visat. För journalister vid statstelevisionen och dito radion är andelen med vänstersympatier ännu högre. I detta sammanhang räknar jag Miljöpartiet som ett vänsterparti (vilket det de facto är).
Det finns nog inga neutrala nyhetstexter alls, utan allt är präglat i ordval och meningar av skribentens egna åsikter, medvetet eller omedvetet. Läs därför allt med en nypa grovt salt.
"Eldupphöret i Gaza blev kort. Knappt två timmar efter att det inleddes öppnade israeliska trupper åter eld. Enligt Israel var det ett svar på palestinsk eldgivning, samt med anledning av en befarad tillfångatagen soldat, Hadar Goldin." I stort sett exakt samma text inleder puffen på DN:s förstasida.
Lägg märke till att det är Israel som pekas ut. Sedan är eldgivningen "palestinsk" och inte från Hamas. Av den efterföljande brödtexten framgår tydligt att det är oklart vilken sida som bröt vapenvilan.
Dagens SvD skriver också om kriget, men den artikelingressen är mer neutralt formulerad:
"Det var tänkt som ett 72 timmars eldupphör. Men efter bara tre timmar var striderna i gång igen med tiotals nya dödsoffer som följd."
Det är lätt att tro att journalister skriver neutralt i sina artiklar, men så är det inte alltid. Även journalister är människor med politiska sympatier och antipatier och det färgar såklart deras "neutrala" artiklar på nyhetsplats.
En reporter lämnar normalt sin text ofullständig. Det är en redigerare som skriver framsidespuffen, huvudrubriken, ingressen, mellanrubriker och bildtexterna. Han kan även korta brödtexten, oftast genom att skära bort text på slutet.
Redigeraren i dagens DN gillar nog Hamas bättre än Israel, vilket framgår av den ingress han skrivit. Det är inte så konstigt då en majoritet av landets journalister har sina politiska sympatier till vänster, vilket seriösa mätningar visat. För journalister vid statstelevisionen och dito radion är andelen med vänstersympatier ännu högre. I detta sammanhang räknar jag Miljöpartiet som ett vänsterparti (vilket det de facto är).
Det finns nog inga neutrala nyhetstexter alls, utan allt är präglat i ordval och meningar av skribentens egna åsikter, medvetet eller omedvetet. Läs därför allt med en nypa grovt salt.
Direkt eller indirekt givmildhet?
Jag brukar inte skänka pengar till så kallade välgörenhetsorganisationer, typ Frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset, Cancerfonden m.fl. eller när det är insamlingsgalor på TV. Jag litar inte riktigt på dem då en stor del av pengarna trots allt går till administration. Att skänka pengar på detta sätt kallar jag indirekt välgörenhet.
Självklart gör de mycket gott runt om i världen och även i Sverige, det kan jag inte förneka. Visserligen har det hänt att även jag gett pengar indirekt någon enstaka gång, som t.ex. till Civil Rights Defenders.
Om jag skulle bli månadsgivare till någon organisation så skulle det bli SOS Barnbyar. Deras verksamhet har jag sett på plats i Da Lat i Vietnam och den var fantastisk och mycket välskött.
Jag har däremot gett direkta bidrag till välgörenhet, dvs. direkt till de behövande, utan administrativa mellanhänder. Första gången var när jag fyllde 60. Då gick de pengar mina arbetskamrater samlade in till en skola i Indien, som drevs av ett svenskt par. Andra gången var när jag gick i pension. Då gick arbetskamraternas insamling direkt till det barnhem i Thailand, som drivs av Sussie Jansson. Hon förlorade sina två döttrar i sunamin. Innan jobbade hon på den reklambyrå, som jag samarbetade med under flera år.
Jag ger regelmässigt några slantar till romska tiggare, som numera finns överallt. En av mina kompisar bara skakar på huvudet åt mig och menar att det är helt bortkastat och kontraproduktivt. Han jämför det med att mata duvor eller fiskmåsar.
Häromdan skrev jag ett brev till vårt tidningsbud och bifogade en hundralapp i ett kuvert. I brevet berömde jag honom och den service han ger, som jag tycker är fantastisk och för litet uppskattad. Idiotiskt, tycker säkert många och skakar på huvudet åt mig.
Men min småskaliga direkta välgörenhet ger mig viss tillfredsställelse. Jag mår bra och egentligen gör jag det alltså helt av egoistiska skäl.
Självklart gör de mycket gott runt om i världen och även i Sverige, det kan jag inte förneka. Visserligen har det hänt att även jag gett pengar indirekt någon enstaka gång, som t.ex. till Civil Rights Defenders.
Om jag skulle bli månadsgivare till någon organisation så skulle det bli SOS Barnbyar. Deras verksamhet har jag sett på plats i Da Lat i Vietnam och den var fantastisk och mycket välskött.
Jag har däremot gett direkta bidrag till välgörenhet, dvs. direkt till de behövande, utan administrativa mellanhänder. Första gången var när jag fyllde 60. Då gick de pengar mina arbetskamrater samlade in till en skola i Indien, som drevs av ett svenskt par. Andra gången var när jag gick i pension. Då gick arbetskamraternas insamling direkt till det barnhem i Thailand, som drivs av Sussie Jansson. Hon förlorade sina två döttrar i sunamin. Innan jobbade hon på den reklambyrå, som jag samarbetade med under flera år.
Jag ger regelmässigt några slantar till romska tiggare, som numera finns överallt. En av mina kompisar bara skakar på huvudet åt mig och menar att det är helt bortkastat och kontraproduktivt. Han jämför det med att mata duvor eller fiskmåsar.
Häromdan skrev jag ett brev till vårt tidningsbud och bifogade en hundralapp i ett kuvert. I brevet berömde jag honom och den service han ger, som jag tycker är fantastisk och för litet uppskattad. Idiotiskt, tycker säkert många och skakar på huvudet åt mig.
Men min småskaliga direkta välgörenhet ger mig viss tillfredsställelse. Jag mår bra och egentligen gör jag det alltså helt av egoistiska skäl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
