Övning ger färdighet

Det klagas dagligen över att landets skolungar är dåliga på att lära sig. Internationella jämförelser visar att det bara blivit sämre och sämre för dem. Förståsigpåare av olika politiska kulörer har svar på varför det blivit så här.

Det beror på att lärarna tjänar för dåligt, att Persson och hans fru kommunaliserade skolan, att man kan välja skola, att privata skolor går med vinst, att disciplinen är  dålig, att man inte har betyg i alla årskullar, att man har betyg i en del årskullar, att man har för mycket läxor, att man har för litet läxor....  Ja, listan kan göras hur lång som helst.

Inom idrotten vet man att övning ger färdighet. Lika enkelt borde det vara att höja de svenska elevernas kunskapsnivå. Och hur den övningen ska ske kan man alltid diskutera. Läxor är nog bara en lösning.

När jag skulle börja handelsgymnasiet fick jag veta att matten var extremt svår. Eftersom siffror inte är min grej var matte mitt sämsta ämne (vid sidan av gymnastik med lek och idrott). Därför gick jag stenhårt in för just det ämnet när jag började gymnasiet.

Jag försökte hänga med på lektionerna och gjorde alla läxor men övningsräknade dessutom på egen hand. Jag gick verkligen in för matten. Vad blev resultatet?

Jo, jag lyckades höja mitt betyg och var första terminen i gymnasiet den elev som hade högst betyg i matematik av alla elever i den årsklassen. Tyvärr höll inte mitt nyvaknade matteintresse i sig utan jag slappnade av och mitt mattebetyg återgick nästa termin till det gamla vanliga. Det berodde på att jag inte fortsatte att öva matte på egen hand.

Detta lilla ovetenskapliga experiment visar att övning ger färdighet, även när grundförutsättningarna är ganska dåliga.

När jag ville bli en cowboy

Som liten gosse lekte jag som alla andra ungar indianer och vita. Jag sympatiserade (tyvärr) med coboyserna. De var ju hjältarna i de flesta serietidningar och pojkböcker. Det gick så långt att jag ville byta namn till Buffalo Bill på riktigt.

- Javisst, sa farsan. Men då får du gå till pastorsexpeditionen och fixa det själv.

Jag var väl runt nio år, tog mod till mig och gick dit. Men jag vågade inte öppna den stora tunga dörren och gå in. Det var nog tur, för jag tror inte varken kyrkoskrivaren eller prästen skulle godkänt namnbytet. Dåtidens namnbytesregler var strängare än vad de är idag. Och dessutom hade jag behövt föräldrarnas godkännande (vilket jag i och för sig hade fått hemmavid).

Söndagarnas matinefilmer visade ofta indianer och vita där alltid 7:e kavalleriet kom till undsättning på filmens sista rutor. Men jag fick även se cowboyser som när mörkret föll samlades vid kokvagnens lägereld för att äta bönor med fläsk med sked. Där fanns alltid en cowboy som tog upp sin gitarr och drog en sorgesam ballad.

Alltså skulle även jag spela gitarr. Efter mycket tjat och gnäll gav min moder upp och inhandlade en sprillans ny gitarr till sin begåvade son. Gitarrlektioner gavs i skolan efter dagens slut och jag gick förväntansfull dit.

I skolan satt en gitarrlärare på en stol. Han var omgiven av ett 20-tal gitarrförsedda ungar i varierande åldrar. Jag var liten och klen och hamnade längst bort från läraren som klinkade på sin gitarr och berättade hur man skulle göra. Jag fattade inte ett dugg men fick ett spritstencilerat papper med mig hem. Jag gissade att det var någon slags hemläxa.

Väl i hemmets trygga famn tog både min äldre bror och min far sig samman för att försöka hjälpa mig. De lyckades lista ut att papprets parallella linjer symboliserade gitarrens strängar och ringarna visade var man skulle sätta fingrarna. De lyckades tillsammans lära sig att få fram "Blinka lilla stjärna där". Gitarren låg på köksbordet. Farsan tryckte på strängarna vid gitarrhalsen och brorsan klinkade mitt på. Jag stod bredvid och tittade på.

Jag lärde mig ingenting alls. Dessutom var jag vänsterhänt, vilket gitarrpedagogen i skolan inte tog hänsyn till. Mamma lyckades sälja gitarren till en musikkunnig grannfarbror, som även spelade fiol och dragspel.

Så slutade mina drömmar om att bli cowboy.

En riktig krutgubbe

Först måste jag säga att den här berättelsen inte är en skröna, utan är helt sanningsenlig och har ägt rum.

Närmaste granne över skogen med vårt torp i Bergslagen ligger Domargården. Där bodde tidigare tre bröder som alla var ungkarlar. En dag när min svärfar kom på besök fann han Arne, en av de tre bröderna, i köket, fullt sysselsatt med nål och tråd.

Handarbetet han utförde gjorde han på sig själv.

Arne hade varit ute och arbetat i skogen hela dan och råkat hugga sig i handen. Han hade lindat en trasa runt såret och fortsatt arbeta. Vid dagens slut hade han återvänt hem till gården och tyckte då att såret borde åtgärdas då det var rätt stort.

Van att klara det mesta på egen hand tog han fram nål och sytråd och började utan bedövning att sy ihop sitt sår i handen. Det var då som svärfar kommit på besök. Gårdens hund satt bredvid och slickade i sig blodet som droppade ned på golvet vid Arnes fötter.

Dagen efter fick Arne problem med hjärtat och tog sig trots att han tyckte det var onödigt till sjukhuset i Lindesberg. Där undrade man varför han hade ett blodigt bandage runt ena handen. Han berättade motvilligt vad som hänt och visade såret och fick beröm för att såret var snyggt hopsytt.

En härlig replik

För några år sedan var jag på ett föredrag som handlade om prostatacancer. Deltagarna var bortåt 100 personer, de flesta äldre än jag. Både män och kvinnor. Föreläsare var två doktorer. Föredraget var intressant och tog upp i stort sett alla aspekter på ämnet. Efter föreläsningen blev det tillfälle för auditoriet att ställa frågor.

Det blev flera frågor. Ett äldre par, säkert i 80-årsåldern, satt längst fram. Frun i sällskapet upphov sin stämma och ställde en fråga: "Är det skadligt att ha samlag med en man som har prostatacancer?" "Nej, inte alls", svarade en av doktorerna. "Snarare tvärtom!" "Åh, så skönt", blev hennes spontana svar.

Fotboll är en tuff sport?

Jag har aldrig varit sportintresserad, varken i teori eller praktik. Visserligen fanns en fotboll - världens mest spridda leksak - när jag var liten men den sparkade min äldre bror bort i skogen vid vår sommarstuga. Farsan gav oss ingen ny. Därmed blev det ingen fortsatt fotbollskarriär för mig och detta trots att jag kanske hade påbrå?

Farsan var nämligen en duktig bollsparkare och spelade i division 2-laget IFK Örebro på 1930-talet. Han finns t.o.m. på en lagbild som finns på Idrottsmuseet i Örebro.

Men nu på ålderns höst har jag fått ett visst intresse för fotboll. Jag hejar på ÖSK, fast mycket passivt, vilket innebär att jag noterar deras matchresultat och följer deras upp- respektive nedklättring i den allsvenska tabellen.

Jag har även sett flera av VM-matcherna på teven. Men jag gillar inte det råa spelet med alla tacklingar, avblåsningar, frisparkar och de spelavbrott det leder till. Spelet blir ryckigt. Damfotboll är trevligare att titta på därför att spelet är lugnare och mer sportsligt.

Nä, herrfotboll på elitnivå verkar ha övergått till att mer likna en kampsport.

När jag mötte en intressant person

Gudrun Schyman är fantastisk! Hon är otroligt slagfärdig och har svar på allt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson är ungefär likadan. De är de två politiker på ytterkanten vars åsikter jag absolut inte kan ta till mig - trots deras framtoning. Schyman har dock ett imponerande CV: Kommunist med ett förflutet i Marxist-Leninistiska Kampförbundet, sedan alkoholist (numera nykter sådan) och nu feminist och talesmänniska för Feministiskt Initiativ (Fi).

Fi lockar fler och fler. Deras budskap handlar om nedlagt försvar, ingen tillväxt, kortare arbetstid och annat utopiskt. Det är ungefär som de religiösas förhoppning om paradiset och evigt liv efter döden. Det tror jag inte heller på. Utan de karismatiska och retoriskt skickliga förgrundsfigurerna skulle förmodligen varken Fi eller SD ha så många sympatisörer.

Jag har aldrig träffat Gudrun men däremot en f.d. närstående till henne.

Det var i februari 2005 på väg hem från Bolivia på planet mellan Sao Paulo (där vi mellanlandade) och Frankfurt. Bredvid hustrun och mig satt en annan svensk, visade det sig efter ett tag. Han berättade att han var filmare och bosatt på en ö utanför Salvador i Brasilien.

Han var född 1938 í en liten by i Jämtland, hade filmat i Afrika och Sydamerika och gjort en massa fakta- och dokumentärfilmer. Nu var han på väg till Sverige för att gå på den gode vännen Ingemar Simonssons begravning. Simonsson, som var kyrkoherde i Skåne och känd förkämpe för flyktingar och homosexuella hade några dagar innan omkommit i en trafikolycka.

Den här mannen - som vi inte visste vem det var - var otroligt trevlig och vi hade ett långt intressant och stimulerande samtal i flera timmar om allt möjligt på vår väg till Frankfurt. Först när vi skulle landa i Frankfrukt frågade jag vad han hette och då ramlade polletten ned. Han var Lasse Westman som varit sambo med Gudrun Schyman och bl.a. gjort den berömda filmen där hon födde deras första barn. Han gav oss även inblick i Gudrun Schymans alkoholproblem och hur bl.a. han och prästen Simonsson stöttat henne, något som även V-partiet hade gjort när det som var som svårast.

Det skulle inte förvåna mig om Gudrun Schyman också är en trevlig och intressant person privat, precis som hennes f.d. sambo. Men hennes åsikter... Nä, fy för Fi!

Gotlandshögskolan tar priset i svårläst typografi

Jag är intresserad av historia och läser därför många böcker i det ämnet. För en tid sedan skaffade jag en i mitt tycke intressant bok. Den heter "Överste Oscar Malmborg och det amerikanska inbördeskriget". Författare är professorn i historia vid Högskolan på Gotland Åke Sandström. Utgivare är Högskolan på Gotland och boken är klassificerad som "Gotland University Press 17".

När jag slår upp boken blir jag förskräckt. Typsnittet är vedervärdigt svårläst i en bok på nästan 270 sidor - se bilderna. Det är en liten tunn groteskt stil som kan funka i mycket korta texter. Hur i h-e kan man ta fram en sån produkt? Visserligen gör den akademiska världen oftast allt man kan för att göra det mesta obegripligt för vanligt folk, men detta tar priset. Varför valde man inte ett mer normalt teckensnitt med "fötter" och "hakar" som den stil du läser just nu?

Jag undrar om det är professorn själv som valt typsnittet eller om det är någon kreatör på högskolan som valt detta svårlästa snitt för högskolans tryckta produktion. Jag har aldrig tidigare stött på en bok i detta omfång som har ett sådant här typsnitt i den löpande texten. Den är helt unik. Skäms, Gotland!