När jag ville bli en cowboy

Som liten gosse lekte jag som alla andra ungar indianer och vita. Jag sympatiserade (tyvärr) med coboyserna. De var ju hjältarna i de flesta serietidningar och pojkböcker. Det gick så långt att jag ville byta namn till Buffalo Bill på riktigt.

- Javisst, sa farsan. Men då får du gå till pastorsexpeditionen och fixa det själv.

Jag var väl runt nio år, tog mod till mig och gick dit. Men jag vågade inte öppna den stora tunga dörren och gå in. Det var nog tur, för jag tror inte varken kyrkoskrivaren eller prästen skulle godkänt namnbytet. Dåtidens namnbytesregler var strängare än vad de är idag. Och dessutom hade jag behövt föräldrarnas godkännande (vilket jag i och för sig hade fått hemmavid).

Söndagarnas matinefilmer visade ofta indianer och vita där alltid 7:e kavalleriet kom till undsättning på filmens sista rutor. Men jag fick även se cowboyser som när mörkret föll samlades vid kokvagnens lägereld för att äta bönor med fläsk med sked. Där fanns alltid en cowboy som tog upp sin gitarr och drog en sorgesam ballad.

Alltså skulle även jag spela gitarr. Efter mycket tjat och gnäll gav min moder upp och inhandlade en sprillans ny gitarr till sin begåvade son. Gitarrlektioner gavs i skolan efter dagens slut och jag gick förväntansfull dit.

I skolan satt en gitarrlärare på en stol. Han var omgiven av ett 20-tal gitarrförsedda ungar i varierande åldrar. Jag var liten och klen och hamnade längst bort från läraren som klinkade på sin gitarr och berättade hur man skulle göra. Jag fattade inte ett dugg men fick ett spritstencilerat papper med mig hem. Jag gissade att det var någon slags hemläxa.

Väl i hemmets trygga famn tog både min äldre bror och min far sig samman för att försöka hjälpa mig. De lyckades lista ut att papprets parallella linjer symboliserade gitarrens strängar och ringarna visade var man skulle sätta fingrarna. De lyckades tillsammans lära sig att få fram "Blinka lilla stjärna där". Gitarren låg på köksbordet. Farsan tryckte på strängarna vid gitarrhalsen och brorsan klinkade mitt på. Jag stod bredvid och tittade på.

Jag lärde mig ingenting alls. Dessutom var jag vänsterhänt, vilket gitarrpedagogen i skolan inte tog hänsyn till. Mamma lyckades sälja gitarren till en musikkunnig grannfarbror, som även spelade fiol och dragspel.

Så slutade mina drömmar om att bli cowboy.