Nu är flaggstången tillbaka

Nu är äntligen min 26 år gamla flaggstång uppsatt igen och Bergslagsflaggan vajar stolt i vinden. Hantverkarna kom den här gången som de lovat. Så nu kan jag fira vår nationaldag ordentligt nästa vecka.

Vill du skaffa en Bergslagsflagga? Läs mer här:  http://www.strassaby.n.nu/bergslagsflaggan

Varför inte en Mittensamverkan?

Högerns PR-guru Per Schlingmann har fått rollen som "strateg" och ska försöka göra om deras nytändning från 2006 även inför valet 2014. Vi får se om han lyckas. Jag är tveksam.

Enligt en partisympatimätning gjord i mitten av maj i år av TNS/Sifo fick såssarna 36,7, miljöpartiklarna 9,2, kommunisterna 5,3, sverigekrabaterna 6,6, de tre mellersta borgarpartierna tillsammans 13,4 % (Fp 5,3; C 4,5, Kd 3,6) och högern 27,7.

Om det hade varit ett valresultat så skulle såssarna tillsammans med mittenpartierna få 50,1 % och kunna bilda en majoritetsregering. Då skulle såväl kommunister och sverigekrabater som miljövänstern och högern vara utan makt.

Risken att Kd ramlar ur riksdan är stor och då faller nog den borgerliga alliansen. En valsamverkan mellan Fp, C och Kd skulle kunna bli ett spännande alternativ och öppna nya möjligheter att bilda regering.

Svindersvik - en Nackapärla vid motorvägen

I går besökte 24 veteraner med ett förflutet på Skatteverket gården Svindersvik vid Ryssviken i Nacka. Det var perfekt väder. Äppelträden i trädgården stod i blom och solen strålade från en molnfri himmel. Besökarna togs emot av Peter Blom, f.d. intendent vid Nordiska museet, som på en guidad tur berättade kunnigt och intresseväckande om fastigheten.

Svindersvik köptes i mitten på 1700-talet av köpmannen och bruksägaren Claes Grill (1705-67) som lät arktitekten Carl Hårleman uppföra hans sommarnöje här. Fastigheten består av en huvudbyggnad, en köksflygel, en paviljong med en stor festsal och några röda små hus för tjänare, vagnar och hästar.

Egendomen är en av de bäst bevarade rokokoanläggningarna i landet. Eftersom den enbart tjänat som sommarhus har den i stort sett bevarats helt intakt från 1700-talet. Den ende som förr bott permanent hela året på fastigheten var dess trädgårdsmästare.

Clas Grill, som bl.a. ägde flera järnbruk i Uppland och bedrev utrikeshandel via Ostindinska kompaniet, sålde gården efter några år. Flera ägare tog sedan vid och 1863 köpte sidenvävaren Knut Almgren egendomen, som sedan var kvar i släktens ägo till 1949 då Nordiska museet tog över den.

Under visningen vandrade veteranerna runt i huvudbyggnadens olika rum, tittade in i köket i en sidobyggnad samt i den stora festsalen i Paviljongen. Därefter blev det fika utomhus vid Brygghusets café nere vid Ryssviken (eller Svindersviken, som den också kallas).

Veteranföreningens förste ordförande, tillika Skatteverkets förste generaldirektör, Gösta Ekman deltog tillsammans med sin son vid visningen. Det var ett glädjande återseende, framför allt med tanke på att den mentalt mycket alerte Gösta (93) är rullstolsburen.

Norrmännen verkar vara sena i starten

Den 22 juli förra året när de Breivikska terrordåden i Oslo inträffade visste man först inte vem som låg bakom eller om det skulle inträffa fler attentat. I Sverige tog man det säkra för det osäkra och redan efter drygt en halvtimme hade polisen i Stockholm spärrat av Rosenbad, Riksdagen och Norges ambassad.

Men norrmännen tog det lugnare. Det dröjde två och en halv timme innan man hade förstärkt beredskapen vid Stortinget. Sedan var det även andra taffligheter i samband med Utöya, som fördröjde polisinsatsen där.

Normännen har tagit det lugnt tidigare också, nämligen när Hitler anföll efter midnatt den 9 april 1940. Hans generaler hade varnat för att angripa Danmark och Norge, för de ansåg att aktionen var ett äventyrligt vågspel, som kunde sluta illa för tyskarnas del. Nu hade Hitler tur. Danmark la sig platt, i princip utan strid. Norge höll emot några månader, bl.a. med engelsk och fransk hjälp.

När tyskarna invaderade Norge mobiliserade Norge. Men den inkallelseorden gick ut med posten via vanliga brev. Det tog alltså flera dygn innan ordern nådde alla värnpliktiga. Ett fatalt misstag. Det enda vettiga hade varit att ge orden via radion i stället.

Hade norska försvarsledningen 1940 lagt sina manualer åt sidan och i stället använt sunt förnuft kanske utgången hade blivit en helt annan för Norges del. Försvarsledningar lite varstans verkar sakna det...

Kolla slangen från gasolen till grillen

I mitt förra inlägg berättade jag om fadäsen med min gasolgrill, som tog eld vilket ledde till polis- och räddningstjänstutryckning med tutande sirener. När jag dagen efter händelsen hade kontakt med AGA berättade man följande:

"Den största risken vid normal användning av gasol är att det läcker i slangar och anslutningar. Använd endast slang som är särskilt avsedd för gasol och som är märkt med -30˚ C. Gör ett läcktest på slangen med t.ex. att spruta  såpvatten eller AGAs TL4 spray vid anslutningen till gasolflaskan respektive till grillen inför varje säsong och med jämna mellanrum därefter. Vid varje flaskbyte ska en täthetskontroll göras av anslutningen till flaskan.

Särskilt i solljus åldras slangen och det finns risk för sprickbildning. Kontrollera därför slangens tillverkningsår och byt äldre slang. Slangen kan kontrolleras genom att man viker den på några ställen och ser om den är sprucken.

Alla gasolflaskor från AGA har en säkerhetsventil som förhindrar att de sprängs vid en brand. Säkerhetsventilen öppnar vid ett inre tryck på cirka 25 bar vilket motsvarar en temperatur på cirka 65˚C. För att säkerhetsventilen ska fungera på rätt sätt ska du alltid hantera och förvara gasolflaskan stående."

Den här informationen finns på AGA;s webbplats (www.aga.se) men även i tryckt form hos AGA. Den borde följa med när man köper en gasolflaska, t.ex. på macken, tycker jag.

Grillmiddan som kom av sig

I kväll var det tänkt att avnjuta årets första grillmiddag utomhus. Tog fram gasolgrillen, kopplade in den fyllda gasolflaskan och tände grillen. Gick in för att hämta köttet. Kastade en blick ut genom fönstret vid sidan av altandörren. Rök. Meterhöga väsande intensiva lågor.

Hela grillen med vidhängande gasolflaska brann för fullt. Jag skrek till hustrun. "Ring brandkåren!" Själv försökte jag stänga av gasolflaskan. Gick inte. Brände ena handen och en tumme. Drog ut den brinnande grillen från husväggen och hade sinnesnärvaro att springa och hämta trädgårdsslangen och började spruta vatten på gasolflaskan och grillen.

Lågorna sprutade ut ut gasolflaskan. Hustrun skrek "Spruta på huset och trappräcket!" Konstigt nog var jag iskall, kände ingen rädsla. Märkligt.

Efter tio minuter hördes sirenerna och räddningstjänsten kom. Det var fyra bilar från två brandkårer: Kista och Attunda (Sollentuna). De drog ut slang och började spruta vatten på gasolflaskan och grillen. Vi uppmanades ta skydd. De gick inte att släcka den brinnande flaskan som brandmännen hade lyckats flytta bort från huset.

Sen kom polisen, två stycken unga killar, som förhörde mig. Ville veta hur det gått till, skrev och frågade. De ville utröna om det var en anlagd brand, vårdslöshet eller olycka. Risken finns att jag blir anklagad för allmänfarlig vårdslöshet. En av brandmännen berättade nämligen för mig att man ska byta slangen mellan grillen och flaskan varje år. Min grill och slang var fem år gammal, fick den i 60-årspresent av brorsan.

Brandmännen var konfunderade och fick bläddra i en manual för att veta vad som borde göras. De sa att det var en ovanlig utryckning; även polisen ansåg att händelsen var mycket ovanlig.

Gasolflaskan fortsatte att brinna och brandmännen kliade sina huvuden och konsulterade varandra. Till slut slocknade flaskan av sig själv, men de konstaterade med sina mätinstrument att det fortfarande var gas kvar i den halvt nedbrunna gasolflaskan. Om det fortsatte pysa ut gas så var det inte särskilt farligt, sa dom. Den skulle inte gå att antända.

Nu hade det gått ett par timmar. Brandkamraterna besteg sina bilar och for hem till sin station, liksom även farbröderna Polisen. Räddningstjänsten uppmanade mig att ringa AGA för att kolla vad man ska göra med gasolflaskan. Brandmännen visste inte och ville inte ta den med sig. "Det är en returflaska, så den är ju AGA:s", sa dom, tog i hand, tackade och åkte.

I morgon får jag väl ringa AGA. Polisen skulle också ringa mig för att berätta om jag åker dit för allmänfarlig vårdslöshet eller inte. Fortsättning torde alltså följa.

Tillägg dagen efter. I dag den 23 maj ringde jag AGA, som inte heller ville ta hand om min brända gasolflaska utan hänvisade till renhållningsföretaget RagnSells. Ringde dit. Där finns en avdelning för farligt avfall och dom lovade att komma och hämta min f.d. gasolflaska i morgon. Men det kommer att kosta  ca 2 000 kr. Sic!  Polisen har ännu inte häktat mig. Jag njuter av värmen i frihet.

Tillägg två dagar efteråt. I dag den 24 maj var RagnSells här och hämtade den brunna gasolflaskan. Dom tog med sig den utbrända grillen också - som en bonus. Nu väntar jag bara på fakturan för deras utflykt och på brev från polisen/åklagarmyndigheten/kriminalvården...

Tillägg tre dagar efteråt. I dag fredagen den 25 maj ringde polisen och berättade att jag kunde pusta ut. Man har inte kunnat led i bevis att jag skulle ha varit vårdslös så ärendet vandrar inte vidare i den juridiska labyrinten. Nästa vecka ska jag med vanliga posten få en kopia av deras rapport. Tack för det! Nu återstår bara att göra en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag och se hur man där ser på saken. Fortsättning följer.

PS. Jag måste också tillägga att både polisen och brandmännen var mycket trevliga och både sym- och empatiska. De ska ha all heder för ett juste bemötande.

Tillägg den 24 juli: Jag gjorde en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag på 10 000 kr (gasolflaskan 1 000 kr, grillen 4 000 kr och bortforsling av gasolflaskan drygt 5 000 kr) och jag fick ca 7 500 i ersättning. Alltid något.

Mycket skräp längs en landsvägsren

Landsvägen mellan Storå och Stråssa skär genom de marker där vårt lilla bergslagshemman ligger. Frun och jag har suckat över allt skräp som passerande fotgängare, cyklister och bilister lämnat efter sig i landsvägsdiket.

Vi tog tjuren vid hornen häromsistens och rensade landsvägsrenen på en sträcka av ca 700 meter. Det blev en hel del sopor; mest  mjukplast men även glasflaskor, diverse förpackningar i plast och papp, navkapslar, plåtburkar, pappmuggar, två kängor, en stor tjock tröja, en sovsäck (!) samt en stor bunt nedkörda orangefärgade vägpinnar som Trafikverket satte ut i vägkanten inför senaste vintern.

Ska man vara snäll och artig eller arg och ovettig?

När en hantverkare inte hör av sig eller gör ett mindre bra jobb, eller när en leverantör inte levererar i tid, eller när en vara man fått är undermålig: Ska man ringa och skälla eller ska man ringa och vara vänlig?

Jag brukar var snäll och vänlig. Jag tror nämligen att det hjälper i längden. Har jag gjort fel vill jag inte möta en skällande och oförskämd person. Jag vill hellre prata med en sansad och vänlig även om det handlar om kritik.

Nu har jag väntat ett par veckor på att min hantverkare ska komma och fixa några saker han missat. Nu har jag väntat på min nya ledstång som skulle ha levererats och monterats för en månad sen. Nu har jag efter ett otal vänliga telefonsamtal väntat flera veckor på att få ett nytt fäste till min flaggstång.

Min vänliga attityd fungerar tydligen inte.

Försvarsledning utan sunt förnuft

Det svenska försvar vi har kvar verkar ibland ha en ledning som saknar sunt förnuft. Under senare tid har det varit en del händelser som gett den bilden.

Vår styrka i Afghanistan fick inte ut sina löner på flera månader. Soldater som ställer upp  med livet som insats borde inte behöva be släkt och vänner om hjälp för att kunna betala sina räkningar hemma i Sverige.

Den svenska styrka som under Libyeninsatsen var stationerad på Sicilien var tvingad att i den italienska värmen ha den varma grönfläckiga fältuniformen i stället för den svalare ökenuniform, som styrkan i Afghanistan har. Varför? Jo, försvarsmaktens regelverk säger att svenska soldater som tjänstgör i Europa ska ha den gröna uniformen. Sicilien ligger i Europa.

Vår lilla armé av heltidsanställda legosoldater hemma i Sverige får inte längre övernatta på sina regementen. De som veckopendlar dit måste nu skaffa sig ett eget (och dyrt) boende på regementsorten.

Suck!

Den blomstertid har nu kommit

Tänk, det är likadant varje år så här dags. Jag blir så förstummad över all denna förödande blomsterprakt som plötsligt stormar fram efter den långa vintervilans trista gråhet.  Häggens vita doftprakt, aplarnas utfällda blomklasar (bilden), tulpanerna som snart gjort sitt, förgätmigäjen och Närkes landskapliga gulliga vivor som springer fram ur grönytornas mossmatta och de begynnande syrenerna. Ljuvligt.

Varför bo kvar i storstan?

I Bergslagskommunen Hällefors i norra Örebro län kan du få en standardvilla från 1980 för 375 000 kr med tomt. I grannkommunen Ljusnarsberg kostar den 390 000 kr. Samma kåk i Äppelviken i Stockholmsförorten Bromma kostar 8 250 000 kr. I det fina området Edsviken i min hemkommun Sollentuna kostar den 6 000 000 kr. Med dessa skillnader i pris kan man undra varför man som panschis bor kvar i storstan?

Att bygga nytt i en glesbygdsort är omöjligt, ekonomiskt sett. En del kommuner skänker bort tomter för att få nya invånare. Men det är nog svårt att få någon att nappa när en befintlig kåk kostar ett par hundratusen och att bygga en ny kostar 1-1,5 miljoner kr.

Jag har en kompis, panschis om något år, som nyss sålt sitt kedjehus i Sollentuna och ska flytta med sin sambo till Mora. Där fick han en friliggande modern villa för halva priset, jämfört med huset i Sollentuna, som är mycket större, har hel källare och ligger ett par hundra meter från Vasaloppsspåret (han har åkt det loppet flera gånger) och naturen. Stressen och oljudet från järn- och motorväg samt flyget torde vara försumbart i Mora. Det är det inte i Sollentuna.

Det tar nästan fyra timmar att förflytta sig ytledes från Stockholm till Mora. När jag frågade kompisen hur många bekanta, vänner och kompisar han har i Mora svarade han: "Det bor 11 000 personer där". Där fick jag. Är man själv trevlig, empatisk, social och utåtriktad är det nog inga problem att få nya bekanta. Och grannar finns det ju alltid.

En flytt från storstan till en mindre ort med försäljning av det egna boendet och inköp av ett nytt ger också en slant över, ofta i miljonstorlek, som man kan ha mycket kul för.

Med låga priser på det egna boendet blir lånen lägre och därmed får man lägre boendekostnader. Skillnaden i lön för t.ex. en förskollärare, polis eller sjuksköterska i Stockholm respektive Mora torde vara minimal. Efter betalda räkningar blir det mer pengar över på en mindre ort.

Varför bor då en panschis kvar i Stockholm med mera stress, buller och högre levnadskostnader? TV-programmen är ju samma i hela landet. Internet med Facebook och Skype finns.

För de allra flesta är det nog närheten till gamla vänner, barn och barnbarn som trots allt är det kvarhållande klistret.

Hur få minskad arbetslöshet?

Arbetslinjen, arbetslöshet och allt annat som har koppling till arbete är nuförtiden den stora politikerfrågan i vårt land. Reinfeldt är nu i  blåsväder då han sagt att vi inte har massarbetslöshet i Sverige eftersom andelen "etniska svenskar mitt livet" som är utan jobb är låg.

Oppositionen med såssarna i spetsen (som på sin tid nyttjade förtidspensionering som främsta metod att minska arbetslösheten) framhåller nu att vi i Sverige har massarbetslöshet. Jag håller inte med om det när man jämför med andra länder. Hos oss ligger den ungefär på ca 8 % och i Spanien på drygt 21 %.  Tittar man på ungdomsarbetslösheten (upp till 25 år) så är den drygt 22 % hos oss. I Spanien är varannan ungdom utan jobb (51 %). Där kan man nog prata om massarbetslöshet - i alla fall när det gäller ungdomar.

Om vi återgår till Reinfeldts uttalande så är arbetslösheten för svenskfödda i åldern 25-54 bara 3,4 %. Det är knappast massarbetslöshet.

För att få ett jobb i Sverige krävs att du kan svenska och att du har utbildning. Har du utbildning - som många nykomna svenskar har - men inte kan svenska minskar dina chanser att få jobb. Saknar du dessutom utbildning är situationen ännu värre. För att få nya svenskar i jobb krävs en ändrad integrationspolitik och det vågar inte majoritetspolitikerna ta tag i.

De arbetslösa som kan svenska och har utbildning kan nog bara få jobb om företagen expanderar och kan anställa fler. Men är det där problemet med vår "massarbetslöshet" ligger?

För att få ned den totala arbetslösheten måste vi se till att nya svenskar lär sig svenska och att alla som saknar  utbildning får det. Men det kommer alltid att finnas dem som inte vill eller kan lära sig svenska eller som inte vill eller kan utbilda sig. För dem krävs okvalificerade låglönejobb. Men sådana jobb har vi inte längre kvar i Sverige.

I Venezuela finns det hisspojkar som trycker på knapparna eftersom du som hissresenär inte får göra det på egen hand. I USA finns det anställda som plockar upp hundbajs eller som sitter i en kur och öppnar bommen till parkeringen eller plockar i varor i kundernas kassar i snabbköpet.

Att skapa okvalificerade låglönejobb i Sverige är politiskt sett helt omöjligt. För det krävs en helt annan syn på det som kallas "skitjobb" samt när det gäller ingångslöner och arbetsrättens turordningsregler. En seriös politiker som höjer sin röst och vill ändra på detta tystas snabbt och effektivt. Så länge våra politiker inte vågar ta tag i dessa frågor får vi dras med vår  "massarbetslöshet". Sänkt moms och arbetsgivaravgift för vissa branscher och grupper är inte till stor hjälp.

Statistik är som en gatlykta. Den lyser upp ett begränsat område men är bra att stödja sig mot när man är vinglig. Vem som är "arbetslös" kan definieras på olika sätt. Nu har Sverige anslutit sig till den normala internationella standarden. Det innebär att av våra 389 000 arbetslösa är 127 000 heltidsstuderande som aktivt sökt jobb. Är det rätt eller fel att betrakta dem som arbetslösa?

Och om vi sedan kikar på dem som är under 25 (ungdomar) och räknar bort dem som inte kan svenska eller saknar utbildning - hur många procent blir kvar då?

Vi har två sorters arbetslöshet. Dels den som beror på konjunkturen, dvs. att företag går dåligt och avskedar folk, och dels den strukturella som beror på annat, t.ex. bristande utbildning eller dåliga kunskaper i svenska. Den kan också bero på felaktig utbildning, eftersom vi har svensktalande akademiker som inte får något jobb.

Hur stor den ena eller den andra kategorin är i olika åldersgrupper och stor den är för för män/kvinnor har jag ingen aning om. Och ingen annan heller, verkar det som.

Ågust och jag

I dag är det hundra år sedan August Strindberg (Ågust uttalade han sitt namn) avled i magcancer, blott 63 år gammal.

Strindberg och jag har en del fysiska likheter, bl.a. längden. Han ansågs med sina 173,5 cm i strumplästen vara en för sin tid ståtlig karl. Jag är exakt lika lång och anses inte ståtlig, tvärtom. I dag är svenska mäns medellängd 181,5 cm.

Min farfars farfars morfar Måns Olsson Holm (1765-1837) var indelt soldat och hans längd är noga noterad i rullorna. När han  1787 rekryterades som soldat nr 47 i Bälinge kompani i Kungl. Uplands regemente mätte man upp honom till elva kvarter och tre tum. Omräknat till dagens mått är det 170,6 cm. Han var alltså för sin tid verkligen en reslig karl.

Men åter till Strindberg och mig. Han hade små fötter och händer. Det har jag också. När han var 11 år var hans favoritroman "Robinson Kruse". Den boken var också min favorit när jag var liten pojke. Det var den första roman jag läste och jag har läst den tre gånger.

Nu får det räcka med likheter mellan Strindberg och mig.

När jag fick glasögon

Ser nu i avisan att landstinget i Stockholm - som sista landsting i landet - äntligen ska ge bidrag till glasögon åt barn med dålig syn. Fast det ska dröja några år till innan de blir verklighet. Sic! Jag som trodde att alla landsting hade såna bidrag. Och jag som trodde att Stockholm var bäst på allt...

Min dåliga syn upptäcktes 1957 av mina föräldrar - inte av skolan. Vi hade nämligen en köksklocka. Trots det frågade jag alltid hur mycket klockan var. "Det ser du väl själv unge!", röt farsan och pekade på köksklockan. Något armbandsur hade jag inte. Mitt första fick jag i present när jag tog realexamen 1963.

Incidenten med köksklockan gjorde att mina föräldrar undrade om jag kanske såg dåligt. Det visade sig vara så och jag fick glasögon. Samhället bidrog med pengar till glas och bågar. Men bågarna var de allra billigaste. Det var sådana där runda ståltrådsbågar som något decennium senare blev vänsternissarnas innegrej eftersom deras idol Ho-Chi-Minh i Vietnam hade sådana.

Jag lyckades övertyga min mamma att satsa mer pengar så jag fick vanliga, normala bågar. Att ha ståltrådsbågar i skolan var skämmigt. Då syntes det på långt håll att ungen i fråga kom från påvra förhållanden.

Första dan jag hade mina nya glasögon tappade jag dem i skogen. Det var inte kul att komma hem och berätta det. Men farsan, mina kompisar och jag gick ut och letade och tack och lov hittade vi dem. Sen dess har jag alltid lyckats hålla rätt på mina glasögon. Fast nu när jag är en virrig panschis så kanske jag slarvar bort dem igen. Risken ökar för varje dag som går.