Risk för eftertaxering?

En trerumslägenhet på Malmvägen i Sollentuna på drygt 70 kvadratmeter kostar ca 6 000 kr i månaden att hyra. Och då ska tilläggas att Malmvägen inte är kommunens mest attraktiva område.

Akademiledamoten, professorn och f.d. intendenten för Thielska galleriet m.m. Ulf Linde har bott i flera decennier i en lägenhet i gallerihuset och enligt medieuppgifter betalat 3 000 kr i månadshyra. Lägenheten är på 250 kvadratmeter. Jämför jag med Malmvägen så borde hyran vara minst 20 000 kr i månaden.

För många år sedan fick bankdirektören och koncernchefen i SEB Jacob Palmstierna lämna sin post därför att han anklagades (ogrundat, visade det sig sedan) för skattebrott på grund av att han bott för billigt i en villa.

Det skulle inte förvåna mig om någon nitisk skattefiskal börjar fundera på att eftertaxera Linde. (Fast det kan ju vara så att Ulf Linde faktisikt deklarerar och skattar för förmånen av den billiga bostaden?)

Skatteverket ligger bra till igen

Statskontoret har i en rapport redovisat hur medborgare och företag tycker om några statliga myndigheter samt om viss kommunal verksamhet. Rapporten tas upp i en debattartikel i dagens DN, undertecknad av civilminister Attefall och Statskontorets chef.

Inte helt oväntat ligger Skatteverket bra till hos medborgarna. Av myndigheter är det bara Polisen som får bättre siffror. I botten ligger Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Studien visar att de som har varit i kontakt med offentlig verksamhet är betydligt mer nöjda, än de som inte varit det.

Även företagare har frågats ut. Här ligger Skatteverket i topp, hästlängder före tvåan Bolagsverket. Kassan och förmedlingen hamnar längre ned i tabellen, dock inte på sista plats den här gången.

Den stora skillnaden mellan Skatteverket och Försäkringskassan/ Arbetsförmedlingen får civilministern och generaldirektören att skriva så här i sin debattartikel i DN:

"Undersökningens resultat väcker en rad intressanta frågor. Hur kommer det sig att människor är mer nöjda med den myndighet som har till uppgift att kräva in pengar än med myndigheter som har till uppgift att ge dem stöd och hjälp? Är det myndigheternas prestation eller den förda politiken på området som används inom verksamheterna?"

När det gäller Skatteverket är jag övertygad om att det i första hand är verkets egen prestation och egna åtgärder som är främsta skälet till det positiva resultatet.

Verket har visat vart skatten gått

Professor Lars Jonung har i en signerad ledare i DN den 21 juni propagerat för bättre information om vart våra skatter går - med Grekland i färskt minne. Han lyfter fram Obamas USA som en förebild, där det finns sådan information på nätet. Han uppmanar regeringen och/eller Skatteverket att berätta via slutskattebeskeden hur mycket vi betalar i skatt och vart den går.

Detta gjorde dåvarande Riksskatteverket i broschyren "Dags att deklarera" redan 1987 och några år framåt, till och med 1991. Första året ägnades ett helt uppslag i broschyren åt detta (se bilden).

Den utvärdering av broschyren som gjordes 1987 visade att knappt tre av tio deklaranter var intresserade av att få den här informationen hem i sin brevlåda. Alltså ett tämligen stort ointresse.

Åren 2002-04 genomförde Skatteverket en Guldäggsbelönad och uppmärksammad (och lyckad) informationskampanj mot svartjobb, med ungdomar som målgrupp. Undersökningar som verket gjorde visade att målgruppens skattekunskaper var mycket bristfälliga. För att kunna informera om svartjobb krävdes först enkla kunskaper om våra skatter.

Kampanjen inleddes därför med information om skatternas användning. Ett inslag var en webbplats där man kunde skriva in sin månadslön och få reda på hur mycket man betalade i skatt och avgift och vart de gick - alltså det som Obama nu fixat i USA.

Samtidigt som kampanjen pågick innehöll "Dags att deklarera" åter information om hur stora skatterna var och vart de gick.

Den här kampanjen mot svartjobb och informationen om skattepengarnas användning kritiserades, framför allt av borgerliga politiker. De menade att detta var attitydpåverkan, som myndigheter inte skulle syssla med. Kritiken ledde även till att en utredare fick titta på frågan om attitydpåverkan i myndigheternas information.

Det som professor Jonung nu föreslår är alltså inget nytt för Sverige. Det är inte säkert att det är Skatteverket som ska stå som avsändare. Det bästa vore om en särskild kommitté, gärna med parlamentarisk sammansättning, stod som avsändare. Men frågan är om skattebetalarna är intresserade av informationen.

Att skicka ett informationsblad tillsammans med slutskattebeskedet, som Jonung föreslår, räcker inte om man vill nå fram. Det bladet slängs tämligen snabbt då skattebeskedet känns mer angeläget att ta del av. Det krävs kringinformation även via andra kanaler och då handlar det om en regelrätt informationskampanj. Därför krävs också en annan avsändare än Skatteverket för att undvika kritik för otillbörlig attitydpåverkan.

Skatteplanering förr i tiden

Planering med syfte att minimera sin skatt är inget ny påfund. Det har alltid funnits. På 1700-talet när vi hade punktskatt på bl.a. spegelglas såg man till att spegelglaset var delat. Två små glas i stället för ett stort gav lägre skatt.

Bilden visar en spegel med delat glas på Rossviks säteri utanför Eskilstuna.

Smultronen kom tidigt i år

Precis där asfalten på min villauppfart möter en liten stenmur har jag sedan flera år en självsådd smultronplanta. Den är kraftig, blommar fint och ger bär som nu är plockmogna. Det tycker jag är tidigt. Smultron brukar väl komma runt midsommar?

Apropå midsommar... snart är det dags. Sen vänder det och blir mörkare.

En härsken affärsidé?

Det finns flera olika sätt för en panschis att dryga ut den straffbeskattade pensionen. Ett är att att samla och panta burkar och tomglas. Ett annat sätt är att leta efter färskvaror med sedan länge utgånget bäst-före-datum, köpa dem och spara kvittot, gå tillbaka till butiken och klaga på varan.

Jag köpte en bit kassler för 40 kr utan att kolla datum. När jag kom hem upptäckte hustrun att bäst-före-datum gått ut för länge sedan; i mitten av maj. Då gick jag till butiken och lämnade tillbaka kasslern. Och fick 80 kr! "Vi lämnar alltid dubbelt upp om det gäller färskvaror", sa expediten.

Tänk, det hade jag ingen aning om! Kanske en affärsidé...?

PS. En ICA-anställd har bekräftad att det finns kunder som satt detta i system. Liksom att även leta varor som är felaktigt prismärkta, vilket i en del butiker också ger en extra slant för upphittaren.

Veteraner fast hos Kronofogden

Rikskronofogden Eva Liedström Adler och pressekreteraren Åke Lundholm tog emot en intresserad grupp RSV-Veteraner, som igår var på studiebesök hos fogdens huvudkontor i Sundbyberg. Det var 21 pigga panschisar – varav en handfull tidigare hade jobbat hos Kronofogden – som bjöds på fika, information och rundvandring i de nya lokalerna.

Eva berättade att fogden nu var på grön kvist; förra året var ekonomin sämre. Flytten till billigare lokaler med landskap i stället för egna rum hade delvis bidragit till det. I huset fanns även det tidigare Stockholmskontoret, som förut låg på Birger Jarlsgatan i centrala Stockholm. Nu var allt samlat till Sundbyberg i Max Sieverts ombyggda gamla kabelfabrik, en byggnad med k-märkt fasad m.m.

Förra året hade fogden 3,5 miljoner mål att hantera, men nu var trenden att antalet ärenden minskade. Att sälja fastigheter exekutivt var trögare nu än tidigare och tog längre tid. Antalet betalningsförelägganden var 1,2 miljoner. När dessa ärenden tidigare handlades av domstolarna låg årsantalet runt 500-600 ärenden. Ökningen berodde främst på att samma mängd gäldenärer nu hade flera ärenden, vilket i sin tur berodde på att de fick flera olika slags räkningar, t.ex. räkningar för mobiltelefoner, tv-kanaler m.m, som de inte kunde betala i tid.

Eva berättade vidare att man satsar särskilt på barn och unga, eftersom man strävar efter att få folk att ”göra rätt från början”. Tidigare skrev föräldrar sin bil på ett barn, som fick skulder för obetalda vägtrafikskatter, p-avgifter m.m. Nu går inte det längre, då fogden sett till att lagen ändrats. Antalet restförda barn har minskat från ca 9 000 till 1 700.

De skulder barn fortfarande drabbas av är skadestånd och skatteskulder, men även där ville Eva har lagändringar. Skadestånd innebär en solidarisk betalningsskyldighet, vilket Eva vill ha ändring på så att varje unge som är skyldig till ett skadestånd bara ska behöva betala sin del i stället för att en av de skyldiga kan krävas på hela skadeståndet. Att få en ändring på skattelagarna, så att s.k. kapitalbarn inte hamnar hos fogden, trodde hon var svårare då intresset från Skatteverket är ljummet.

I höst ska fogden få en ny organisation där tonvikten ligger på att få en ödmjukare myndighet med större respekt för ”kunden” – en verklig utmaning! Tanken är bl.a. att myndigheten ska minska brevskrivandet och i stället satsa mer på tidiga personliga kontakter. De om oförskyllt hamnat i trångmål ska prioriteras.

Den 1 juli i år utökas möjligheten att få skuldsanering till att även gälla personer som har enskild firma, alltså mindre näringsidkare och det medför mer arbete för fogden, bl.a. att förklara för den nya målgruppen vilka regler som gäller. Eva var också orolig om Saab skulle gå i konkurs, för då skulle fogden snabbt få en mycket stor mängd lönegarantiärenden att ta hand om. Och längre fram skymtar eventuellt en ny konkurslagstiftning.

Så det kommer inte vara brist på arbetsuppgifter för Eva och hennes medarbetare runt om i landet.

För mycket mat, inredning och bygge!

Jag kräks snart över alla tv-program med matlagning, inredning och byggande med Ernst, Timell, Tina och alla andra som hackar, skär, grillar, syr, spikar, sågar och målar. Häromkvällen var det nåt nytt pratprogram med André Pops (som pratade för mycket själv) där det också lagades mat. Och i alla längre nyhetsprogram är det också matlagning.

Visst, jag kan låta bli att titta. Jag försöker göra det.

Ökat krångel med ny sparmetod

Nu har lagrådet, dock med stor tvekan, bejakat den nya sparmetod som kallas investeringssparkonto och som är en gåva från regeringen till oss skattebetalare. Reglerna är mycket krångliga (detaljerade, säger lagrådet, som uttrycker sig lite snällare).

Krånglet består bl.a. i att marknadsvärden ska beräknas varje kvartal . Det blir svårt för vanliga medborgare att förstå hur det ska gå till - eller att göra det själv om man inte får hjälp av sin bank (vilket inte är säkert att man kan få om man t.ex. anlitar en utländsk bank).

På 1980-talet hade vi det s.k. allemanssparandet. Då kunde vi spara pengar på ett allemanskonto och – om vi var lite mer vågade – i allemansfonder. Det var enkelt och mycket populärt och de som valde fonderna fick en bra avkastning på sitt kapital.

Den typen av sparande tillsammans med en skyldighet för banker m.fl. att lämna kontrolluppgift på vinst eller förlust vid aktiehandel (motsvarande finns sedan många år för fonder) vore mycket enklare. Att lämna kontrolluppgift borde inte vara något stort problem - i alla fall inte för dagens internethandlare. Ett tips till Anders Borg & Co, kanske?

Innan förslaget om investeringssparkontot hamnade hos lagrådet gick det på remiss. Alla remissinstanser var emot förslaget – utom Skatteverket! Verkets generaldirektör Hansson gillar det nya sparkontot, trots att fotfolket på verket är emot det. Verkets handläggare suckar och tycker att investeringssparkontot inte behövs; inte i den här formen i alla fall. Det finns redan snarlika regler för s.k. kapitalförsäkringar.

Privatekonomer och Aktiespararna m.fl. är heller inte särskilt positiva. Det är inte säkert att det ens är bra ekonomiskt, påstår man. Men man kan ju gissa att bankernas "försäljare" gärna kommer att vilja sälja dessa konton till oss!

Att verkets generaldirektör är ensam om att vara så positiv till kontot, trots krånglet, beror nog på att han var med om att ta fram förslaget när han var statssekreterare på Finansdepartementet.

Tagen i örat

När jag i april 1967 började jobba på Länsstyrelsens landskansli i Örebro var jag ute i god tid. Mitt första jobb. Nervös. Först på plats. Klädhylla med många galgar, alla tomma. Var skulle jag hänga min jacka? Jag valde galgen längst in, längst bort. Säkrast, tänkte jag.

Vid lunchtid knackade förste länsassesor Johansson på min axel: "Hallå där, kandidaten! Det där är min galge. Jag har hängt där i 3o och tänker fortsätta med det." Tablå och ridå. Jag hade gjort bort mig då det visade sig att kläderna skulle hängas i lönegradsordning.

Högste chefen längst in, sedan länsassessorn, förste länsnotarien, länsnotarien, förste länsassistenten, länsassistenten, förste landskanslisten osv. Jag som bara var en simpel landskanslist skulle hänga nånstans i mitten. Jag blev alltså, bildligt talat, rejält tagen i örat av min chef.

Den här episoden kom med i boken "Byråkrater berättar" som Skatteverket gav ut som personaljulklapp 1996. Flera år senare var jag på ett seminarium som handlade om "Corporate Story Telling", dvs. att använda historier om företaget/myndigheten i det interna PR-arbetet (något som Ikea för övrigt är duktigt på).

Bredvid mig satt en för mig helt okänd ung man, som jag presenterade mig för. "Aha, Skatteverket! Det är ju ni som gett ut den där boken om de berättande byråkraterna. Där finns en fantastisk historia om en kille som hängde sin jacka på fel galge! Kul!"

Jag häpnade. Killen visade sig hålla kurser i "Corporate Story Telling" och använde verkets byråkratbok som exempel. Han hade läst boken från pärm till pärm och det var min lilla story som hade fastnat hårdast hos honom. Märkligt. Och smickrande.

För några dar sedan träffade jag en f.d. arbetskamrat från Länsstyrelsen i Örebro, som jag inte sett på 40 år. Vi berättade historier från den tiden och jag drog den om galgarna. "Jag råkade ut för samma sak", sa han. "Jag hängde också längst in och Johansson kom på mig. Han tog tag i mitt ena öra och drog in mig bland kläderna och skällde ut mig!"

Min kompis råkade värre ut än jag. Han blev också tagen i örat - men bokstavligt denna gång.

Barnfattigdom: Arbete eller bidrag?

Barnfattigdomen är på tapeten då en undersökning visar att den har ökat. Vad som är barnfattigdom kan tydligen definieras på olika sätt. Sossechefen Juholt har dock huggit tag i frågan och krävt att ungarna i skolan inte ska behöva betala för utflykter och annat och vill öka bidragen till föräldrar med barn. Borgarnas lösning är att få föräldrar utan arbete - för där finns en stor del av barnfattigdomen - i arbete. Sannolikt krävs både arbeten och ökade bidrag.

När jag var barn och gick i skolan på 1950-talet tvingades min mamma börja arbeta utanför hemmet för att min bror och jag skulle kunna gå i realskolan (motsvarar dagens högstadium) och gymnasiet. Hon lämnade sin hemmafruroll för att kunna betala våra pennor, suddgummin och alla skolböcker, som man måste stå för själv. Skolsalen och undervisningen var dock gratis.

Bokhandlarna hade bord fyllda med läroböcker inför höstterminsstarterna. Jag fick pengar av mamma och kunde på egen hand köpa det som behövdes. Att ha sin mamma med sig till bokhandeln var mycket pinsamt.

Om inte min mamma hade fått ett jobb skulle förmodligen vår familj - med dagens mått - klassats som en familj med barnfattigdom.

Att farsan, som även var s.k. gårdskarl där vi bodde, rotade i soporna och hittade ett par slängda barnskor, som jag fick gå omkring i var nog inte fattigdom utan snarare hans snålhet (eller både och). Visserligen satte han i skosnören, putsade upp dem och bytte själv klack och sula. Men det hjälpte inte. I sandlådan blev jag retad av skornas förre ägare: "Kolla, han har mina gamla skor på sig! Ha-ha!" Det var inte kul.

PS. Ordet "barnfattigdom" är ett knepigt ord. Det ligger nära "barnfattig", som väl torde betyda "fattig på barn"?

Det bästa är att säga direkt som det är

Kungen har talat ut, men frågetecknen kring hans eventuella strip- eller sexklubbsbesök m.m. kvarstår. Hans uttalande vid älgjakten i höstas om att "vända blad och gå vidare" rimmar dåligt med hans uttalande om att han inte minns några sådana klubbesök. Varför då behöva vända blad, frågar man sig? Mediedrevet och spekulationerna kommer att fortsätta.

Jag begriper inte varför kungen inte från början la alla kort (och bilder) på bordet. Då hade den här affären blåst över på en vecka i medierna. Antingen har han dåliga rådgivare eller också lyssnar han inte på dem (om de är bra rådgivare, vill säga).

Men han är inte ensam. Tänk om Refat el Sayed inte hade ljugit om sin egyptiska doktorshatt. Då kanske Volvo ägarmässigt sett annorlunda ut idag. Och tänk om inte Björn Rosengren slingrat sig om sitt porrklubbsbesök utan sagt sanningen från början.

Huvudrådet i alla sådana här sammanhang är att alltid berätta sanningen direkt om man blir tagen med byxorna nere. Börjar man tubba på sanningen uppdagas det så gott som alltid och då blir skadan så mycket större. Men alla lyder inte de råd de får.

När Skatteverket fick sin första kvinnliga generaldirektör kom hon från posten som statssekreterare hos finansministern, som sedan blev hennes make. När hon tillträdde jobbet på departementet köpte hon nya (och dyra) möbler till sitt tjänsterum, något som Expressen sedan gjorde ett stort nummer av.

Det första råd hon fick av oss som jobbade med verkets presstjänst var att inte börja sitt jobb som generaldirektör med att köpa nya (och dyra) möbler till sitt tjänsterum på Skatteverket. Vi ordnade till och med en särskild utbildning i massmediarelationer för henne där huvudbudskapet var att inte köpa nya möbler till tjänsterummet. Vad tror ni hon gjorde?

Självklart köpte hon nya möbler till sitt tjänsterum på verket. Efter några månader kollade Expressen om hon gjort det. Vi på presstjänsten kunde inte ljuga utan sa som det var. Expressen ville ha kopior på fakturorna, vilket de fick eftersom de var allmänna handlingar. Expressen ville även komma och fotografera hennes nymöblerade rum, vilket de också fick. Det gick bra då generaldirektösen var på tjänsteresa.

Det blev en stor artikel i Expressen som inte var särskilt positiv. Generaldirektösen blev förbannad, bl.a. för att vi hade släppt in Expressens fotograf i hennes rum. Om vi inte hade gjort det så skulle man bara ha fotograferat möblerna hon inte ville visa hos leverantören i stället. Och då hade artikeln blivit ännu större och elakare.

Min gamle far sa alltid "den som inte lyder råd går inte att hjälpa". Det är så sant. Även när det gäller kungar och generaldirektörer.