Varför jag inte är sportintresserad

Jag har aldrig varit intresserad av sport, trots att min far var en duktig fotbollspelare. Under 1930-talet spelade han i division 2-laget IFK Örebro (och han finns med på en lagbild, som varit uppsatt på Idrottsmuseet i Örebro.)

Min bror och jag hade en fotboll som vi fick dela på. Men den sparkade min bror bort i skogen vid vår sommarstuga någon gång i början av 1950-talet. Farsan köpte ingen ny. Där dog mitt fotbollande.

Men min bror var idrottsintresserad. Jag minns särskilt 1952, för då var det OS i Helsingfors. Brorsan ordnade både höjdhopp, längdhopp och tresteg vid sommarstugan den sommaren. Han var ende tävlande och jag var hans publik.

På 50-talet ordnade ungarna i kvarteren egna lag och fotbollsturneringar - utan inblandning av vare sid idrottsklubbar eller föräldrar. Det funkade utmärkt. Varje folkskoleklass hade också ett eget fotbollslag som spelade mot de andra klasslagen efter skolans slut. Men jag fick aldrig vara med. Med ett undantag - när laget inför en match inte var fulltaligt.

Eftersom jag bodde i kvarteret bredvid skolan hämtades jag och fick vara med i laget för att få det fulltaligt. Det måste verkligen varit kris för jag var en av de elever inget lag vill ha när klassen på gymnastiklektionerna skulle delas i olika lag.

Nåja, jag trädde in i klasslaget på darrande ben. Men det gick bra. Vi vann med 11-1. Jag gjorde självmålet.

Varje måndag i folkskolan var det förhör på första rasten. Då gällde det att utan att staka kunna rabbla upp den korrekta uppställningen på lagen i tabellen till allsvenskan. För att klara det måste man ha följt med i helgens matchresultat och uppdaterat sig. Jag klarade det aldrig, eftersom jag var en bokläsande glasögonorm som samlade frimärken. Vid ett par tillfällen hände det att jag som straff  för min fotbollsokunskap kastades in taggbuskarna vid skolan.

En gång i mitten av 1950-talet hade jag varit i Stockholm tillsammans med min far och mina äldre bröder och en söndagseftermiddag hade vi alla bevistat en allsvenska fotbollsmatch på Råsunda. Jag var sprickfylld av att få berätta vad jag upplevt när måndagens rast infann sig. "Du ljuger din jävel", sa klassens "kung" och jag åkte in i taggbuskarna.

Det är fortfarande den enda fotbollsmatch jag upplevt "live".

PS. Däremot har mitt fotbollsintresse numera fått litet liv tack vare damerna. Jag tycker det är mycket roligare att titta på deras matcher än när gubbarna spelar. Damfotbollen är justare och avbryts inte hela tiden av tacklingar och gula kort som när herrarna behärskar planen.

De missljudande bromsarna

En gång hade jag en VW Jetta som var bortåt tio år gammal. Mycket var slitet, bl.a. bromsarna, som började gnissla något fruktansvärt. Jag var tvungen att lämna in bilen på verkstad. Det var i början av sommaren och eftersom jag skulle åka med familjen genom Europa och ned till franska Rivieran  ville jag ha den i trim.

Resan började. Full fart genom Tyskland. Jettan hade aldrig gått så fort tidigare. Allt gick bra även en bit in i norra Frankrike. Vi fortsatte köra hel dan men när jag kom till Sydfrankrike började bromsarna gnissla igen. Helvitte! Jag svor och fick ångest. "Hur f-an hittar jag en öppen VW-verkstad en sen lördageftermiddag i en småstad i Frankrike?"

Eftersom Jettan inte var utrustad med klimatanläggning körde jag med öppna framfönster. Därför hördes gnisslandet mycket tydligt. Men det märkliga var att bromsarna gnisslade även när bilen stod stilla vid rödljus. Bredvid vägen var en stor park. Då ramlade polletten ned.

Gnisslet kom inte från bilens bromsar - utan från cikadorna.

Olika priser hos olika ICA-handlare

Under alla de 43 år som vi bott i Sollentuna har jag i stort sett alltid handlat våra dagligvaror hos ICA-butiken i Sollentuna centrum. Den hette från början Stens ICA men är nu en ICA Kvantum-butik. För några år sedan gjordes butiken om helt och hållet, varorna fick nya platser och det tog ett bra tag att lära sig hitta allt igen. Många kunder lämnade då butiken.

I stället gick de flesta till den nyöppnade ICA Maxi-butiken i Häggvik, strax innan Stinsens köpcentrum. "Det är mycket billigare där", har flera kompisar sagt. "Jasså, det är nog ingen större skillnad", har jag svarat.

För några år sedan gjorde jag en jämförelse mellan ICA i Sollentuna centrum och Willys i Häggvik. Det skilde i priset på enskilda varor, men sammantaget var det ingen nämnvärd skillnad. Nu har jag gjort en liknande prisjämförelse mellan ICA Kvantum i centrum och den "mycket billigare" butiken ICA Maxi i Häggvik. Vad tror du resultatet blev?

ICA Kvantum i Sollentuna centrum har ca 4-5 % lägre priser, jämfört med ICA Maxi i Häggvik. I alla fall på de basvaror jag handlade och jämförde priserna på.

Så här gjorde jag jämförelsen: Jag handlade mina vanliga varor, dvs. kött, bröd, mjölk, frukt, grönsaker m.m. i Sollentuna centrum och åkte sedan till Häggvik och kollade vad exakt samma varor och exakt samma mängd av varje vara kostade där. I centrum blev kostnaden 673,35 kr och i Häggvik på Maxi 707,35 kr - en skillnad på 34 kr. (Till det bör även läggas en tia i bensinkostnad, då det är längre att åka för mig till Häggviksbutiken.)

Det är alltså inte billigare hos ICA Maxi.

Att namnge städer och delar av dem

I det forna Sovjetunionen var det populärt att namnge städer efter sina politiska potentater, t.ex. Kaliningrad, Stalingrad, Leningrad osv. Den seden togs även upp i Östtyskland där staden Chemnitz hette Karl-Marx Stadt under åren 1953-1990.

Men det finns exempel i samma riktning även i Sverige. Någon tid efter att Olof Palme blivit mördad, (vilket jag djupt beklagar) så döpte min sossehemstad Örebro om ett obetydligt torg till "Olof Palmes torg". Torget, som ligger i staden södra centrala del hette från början "Södertorget" Det döptes om till "Olof Palmes torg". Sannolikt som en hyllning till honom i den dystra stämingen efter hans död.

Om Olof Palme hade haft någon anknytning till Örebro kunde det ev. varit berättigat att hedra honom på detta sätt. Men så vitt jag vet har han nog bara varit där någon enstaka gång. Den gången lyckades min verkstadsarbetande fader nå fram till honom och trycka hans hand. Farsan var mycket stolt och tvättade inte handen på flera veckor.

I Örebro finns flera torg som spelar roll i stadens själ och geografi: "Järntorget", "Stortorget", "Våghustorget" (även kallat "Pumpkälletorget"). De är kända storheter och har betydelse för invånarna. Men "Södertorget" har aldrig haft samma status. Och absolut inte "Olof Palmes torg".

För att ytterligare framhäva Olof Palmes namn så beslutade stadens sossar att märka ut vägen till "Olof Palmes torg" genom att på den inre genomfarten i staden på ett anmärkningsvärt stort antal ställen markera vägen dit med stora skyltar högt upp i luften över genomfarten. De finns kvar än i dag. Kolla själv om du åker genom staden. Att skylta till detta betydelselösa torg har ingen praktisk betydelse. Då hade det varit bättre att skylta till "Hjalmar Bergmanteatern" eller till "Medborgarhuset" som ligger vid torget.

I min nuvarande hemkommun Sollentuna finns ett torg i kommunens centrum som jag tror heter "Turebergs torg". Det kanske också borde döpas om? Då skulle man kunna döpa det efter Sollentunas mest ökände invånare genom tiderna, nämligen Christer Pettersson, som åtalades men frikändes för mordet på Olof Palme. Han har i alla fall koppling till kommunen.

Det skulle i viss mån väga upp spektaklet i Örebro.

Att bygg en isärtagbar lekstuga

Mina barnbarns mor (dvs. min dotter) tyckte att jag som morfar borde bygga en lekstuga år dem. Först vägrade jag. De finns att köpa, tänkte jag. Men sen så ändrade jag mig och satte igång.

Jag började göra stommar till alla väggar och spika på brädor. Min idé var att göra stugan i sex lösa delar: två gavlar, två långsidor, två takdelar. Till detta även ett i delar löstagbart golv. Genom att göra på detta viset skulle det bli lätt att bygga stugan på en lämplig plats för att sedan kunna ta isär den och bygga ihop den på rätta stället - i detta fall i ett buskage.

Materialet i form av trävirke, spik, färg m.m. kostade nästan 6 000 kr. Inte billigt precis. Men det blev till slut en stuga. Hur det i stora drag gick till ser du på bilderna nedan.

Den närgångne seglaren

Jag och frun har förmånen att ha båtägande kompisar. Vi får medfölja som gastar på deras stora motorbåt, något som vi gjort i stort sett varje sommar sedan ett par decennier tillbaka. Detta år är inget undantag. Första turen ägde rum i början av juni Stockholms vackra skärgård.

En eftermiddag la vi till i en stor vik tillsammans med ett annat båtåkande kompispar. Efter en timme kom en segelbåt in i den stora viken, full av lämpliga tilläggsklippor. Men var tror du segelbåten la sig? Jo, precis reling vid reling med vår kompis båt. Utan att ens säga hej när han kom. En sån där ung barnfamilj i 35-årsåldern som tror sig äga hela världen. Sen kom hans två kompisbåtar och la sig bredvid.

När man ankrar upp i en naturhamn så är det normala att man lägger sig aningen avsides från andra båtar som redan lagt sig i viken. Viss integritet är normen. Men det som den här seglaren gjorde hade vi aldrig varit med om tidigare. Mycket märkligt.

Vi sa inget utan accepterade det som skett. Men vi skakade dock våra huvuden. Till sjöss är alla vänner.






På bilden ser du från vänster våra två motorbåtar och sedan den närgångna seglaren och hans två kompisbåtar.

Att var fritidsbåtsägare blir snårigare för varje år som går. Snaran i form av nya regelverk dras åt mer och mer.

Promillegränsen på 0,2 för båtar större än tio meter eller som kan köras i 15 knop har lett till att flera populära sjökrogar har fått stänga. Kustbevakningen brukar gilla att stoppa båtar som lämnar krogarna på kvällskvisten och tvinga föraren att blåsa. En erfaren sjöbuse med kustskepparbevis som har en båt som är 11 meter och gör 7-8 knop kan inte ta några bärs eller en halv pava vin utan att riskera åka fast för sjöfylleri.

Sen är det från 2015 av miljöskäl förbjudet att tömma toalettanken i vattnet, vilket normalt görs ute på en stor fjärd. Men det blir fortfarande ok att skita eller pissa direkt från båten.

Utöver detta så finns - också av miljöskäl - förbudet för fritidsbåtar att använda effektiv färg, som håller växtligheten borta från skrovet i flera år. I stället ska båtbottnarna målas med mesig färg varje år.

Och nu är lag om att alla ombord alltid måste ha flytväst på sig på förslag. Jag undrar vad som kommer sen?
                                                                                                                                                                                       
 
 



Lika som bär?

Den danske bonden Frank Erichsen som i SvT 1 på måndagar underhåller oss med diverse bondska upptåg på sin gård tycker jag till utseendet liknar den göteborgske sångaren Håkan Hellström. Vad tycks?

En ostlig klassresa

I det påvra arbetarhem jag växte upp i var ost en vardaglig lyx. Max en skiva lagrad ost per macka. Att skiva ost för nöjes skull och njuta av den utan bröd var strängt förbjudet. Ost var dyrt även förr i tiden.

Det första jag gjorde när jag flyttat hemifrån till en liten etta med kokvrå var att för egna intjänade pengar köpa en stor bit vällagrad småpipig ost. Skära smulande skivor på rad och stoppa i mig. Utan slut. Resultatet blev en sömnlös natt med värkande mage. Men det var det värt.

Nu bestämmer jag själv hur mycket onödig ost jag vill stoppa i mig. Trots fruns protester. "Du blir bara tjock av det!" Men det är en del av min klassresa. Friheten att få äta ost utan stopp. Dessutom är det bra för tänderna att avsluta en måltid med ost. Det har fransmännen upptäckt för länge sen.

Min finländska fjärdedel

Precis som så många andra svenskar har även jag utländsk bakgrund. Min farmors föräldrar kom till Stockholm från Närpes i finska Österbotten på 1800-talet. Första gången de kom förvisades de tillbaka till Finland på grund av sin fattigdom. Men de kom igen, hade tydligen bättre tur då och kunde stanna.

Min farmor föddes på Söder i Stockholm som finsk medborgare och var skriven i Finska församlingen. Min faster - född i Stockholm 1910 - blev också finsk medborgare eftersom min farmor var ogift när hon födde henne.

Min farmor hatade hela livet att bli påmind om sitt finländska arv. Förmodligen hade hon upplevt diskriminering som barn. Hon blev svensk medborgare sedan hon gift sig med min svenske farfar.
Jag hade ingen aning om detta när jag var barn utan fann kopplingen när jag började släktforska. Nu är jag stolt över min blygsamma utländska bakgrund.

Den finska invandringen till Sverige har gamla anor. På 1500- och 1600-talet kom de så kallade svedjefinnarna  till Bergslagen och Norrland där de bröt ny mark. De senaste 50 åren har det varit en ny invandringsvåg från Finland, främst arbetskraftsinvandring. Av vår befolkning är 15 % födda utomlands ( ca 1,4 miljoner) och av dessa är i sin tur ca 12 % från Finland. Finnarna är vår största invandrargrupp, följt avpersoner från Irak, Polen, Jugoslavien och Iran. Finska är ett av minoritetsspråken i Sverige.

Finland är tvåspråkigt - finska och svenska. Det finns drygt 290 000 finlandssvenskar i Finland, ca 5 % av befolkningen. Den svenska "invandringen" började på 1000-talet då Sverige och Finland började idka handel med varandra. Svenska är fortfarande obligatoriskt skolämne i Finland men trots det är svenskkunskaperna låga hos finnarna, då de sällan praktiserar språket. .

Det finns nu en mycket högljudd kritik mot svenska språket i Finland och man vill ta bort det som obligatoriskt skolämne. Det nationalistiska partiet Sannfinländarna (Perussoumalaiset), som gick fram stort i senaste valen, driver frågan hårt.

Agitationen mot svenskan har gått långt. Kända journalister m.fl. som står på svenskans sida har mordhotats. Men flera finnar har reagerat mot överorden och visat sin sympati för svenskan genom att försvenska sina finska namn.

Eftersom Finland fortfarande - trots inhemsk kritik - värnar det svenska språket är det viktigt att vi i Sverige värnar finskan. Annars får Sannfinnländaren ytterligare argument för att försvåra för finlandssvenskarna i Finland.

Själv lämnade jag ett litet bidrag för några år sedan. I mitt jobb på Skatteverkets skrev jag verkets yttrande över en utredning om våra minoritetsspråk. I svaret föreslog jag bl.a att kretsen av svenska kommuner där finskan ska ses som ett minoritetsspråk skulle utökas med några kommuner i Bergslagen där det bor många finländare. Alltid något. Det kanske var min farmor som påverkade mig?

Men tyvärr ledde mitt remissvar inte till någon förändring av det finska förvaltningsområdet i vårt land.

Nya ord i stället för gamla

Jag är född på 1940-talet. En dag många decennier senare vaknade jag upp en dag och då var ordet neger plötsligt förbjudet att  ta i sin mun (såvida man inte var en sådan själv). Mina då halvvuxna barn påpekade det för mig. Jag fattade inte varför (och gör det fortfarande inte) men jag har lärt mig att inte använda det ordet. Afroamerikan, svart eller kanske även färgad är godkända synonymer/eufemismer. Men jag undrar om orden negroid, negress, negerslav etc. är ok? Förmodligen inte. Negerkyss är det i alla fall inte.

Men det är numera många andra gamla ord som ersatts med mer förskönande eller etiska omskrivningar: förståndshandikappad = intellektuellt funktionshindrad; lapp = same; eskimå = inuit; rörmokare = sanitetstekniker; städerska = lokalvårdare; rullstolsbunden = rullstollsburen; invandrare = utrikesfödd. Det finns säkert fler.

Men i spanska språket finns ett ord som även jag kan tycka borde ha en förskönande omskrivning. Handikappad på spanska heter minusválido, vilket fritt översatt i mina öron även låter ungefär som"mindre värd".