"Han verkar vara ett riktigt original"

När jag jobbade på Riksskatteverket hade vi en del tjänstemän i 60-årsåldern som var ena riktiga kufar. De var födda vid förra seklets början och hade jobbat på Kungl. Kontrollstyrelsen, som gick upp verket när det bildades 1971. När de försvann med pension tänkte jag: "Nu försvinner för alltid såna här genuina original." Tänk vad fel jag hade. Varje tid har sina original.

Min son berättade häromdan att han hade umgåtts med en kompisfamilj och berättat lite om sin far, (dvs. jag). Mannen i kompisfamiljen fällde då den här kommentaren om mig: "Han är ett riktigt original, din farsa!".

När jag frågade sonen hur det kunde komma sig, blev svaret: "Du har ju din Bergslagsflagga, ditt lupinhatande, ditt bloggande och din kilt!"

Då slog det mig som en blixt att han hade rätt. Jag är nog rent allmänt betraktad som en kuf med udda intressen. Ett nutida original. Jag skulle tro att även många av mina yngre f.d. arbetskamrater tycker sammalunda. Och säkert även mina nuvarande vänner och bekanta.

Ser jag tillbaka på mina förfäder har jag lite i de nedärvda generna att luta mig mot.

Min egen farsa var en riktig kuf. En fanatiskt religiös sektmedlem som skrev av hela bibeln för hand. Mín farfar var en försupen horkarl. Min farfars far var "nervklen" och hängde sig 1901.

Min farfars farfar blev i december 1865 brutalt mördad vid Spånga kyrka. Min farfars farfars morfar satt i rysk fångenskap 1789-91 vid Svarta havet.

Jag undrar hur min son kommer att betraktas om några decennier? Vad har han fått med sig i sina gener?

Jag fick ingen tidning idag

Jag tycker att de som delar ut morgontidningen till oss som fortfarande prenumererar på en pappersversion gör ett fantastiskt jobb. Upp tidigt, oavsett väder och vind, ut i mörkret och leta sig fram till ofta dåligt numrerade brevlådor.  Det är ett skitjobb som knappast uppmärksammas. Och det fungerar lika bra när jag har eftersändning till torpet i Bergslagen. Undrar hur länge den här servicen finns kvar?

 

Britter får sin morgonmjölk levererad till förstukvisten på morgonen. Vi i Sverige får vår morgontidning hem i brevlådan i stället. På en del lägenhetshotell utomlands, bl.a. på Gran Canaria, får man en påse med färska frallor på morgonen till sin ytterdörr.

 

Den här servicen är fantastisk - och unik. Framför allt i dessa tider när Postverkets dansk-svenska ersättare Postnord drar in antalet brevlådor för avgående post och hotar med att bara ha postutdelning vissa vardagar.

 

Min morgontidning, Svenska Dagbladet, som jag haft i snart femtio år och fortfarande har i kostsam pappersversion får jag även eftersänd till torpet i Bergslagen. Och detta utan extra avgift!

 

Att få tidningen i sin brevlåda varje morgon - även helger - är en fantastisk service. Jag undrar hur länge den kommer att finnas kvar. Det första som kommer att naggas i kanten är nog eftersändningen. Har man konkurrenten Dagens Nyheter får man redan betala extra för den servicen.

 

Tidningsbuden är en yrkesgrupp som aldrig får någon uppmärksamhet. Vid några tillfällen har jag visat dem min uppskattning. Det har jag gjort när jag varit på torpet där de tidigt varje morgon levererat mitt dagblad veckans alla dagar.

 

Det har gått till så att jag skrivit en lapp där jag prisat budets service som jag lagt i ett kuvert tillsammans med en hundralapp. Kuvertet med texten "Till tidningsbudet" har jag tejpat fast på brevlådans öppning. Det  gjorde jag igen sent igår kväll.

 

Men nu funkade det inte alls. Brevet satt orört kvar på torpets brevlåda på andra sidan landsvägen, som går rakt över våra marker. Och någon tidning fanns inte i brevlådan. Hur ska jag tolka detta? Det kan finnas olika förklaringar:

 

1) Tidningsbudet  (som kanske inte kunde läsa?) trodde kanske att jag inte ville ha någon tidning just idag och att jag därför förseglat lådan?

2) Tryckeriet har haft problem och inte kunnat förse alla prenumeranter med tidningar?

3) Man har bytt tidningsbud och satt in en vikarie som missat vår låda?

4) Eller nåt helt annat...

 

Suck! Tänk så det kan gå. Och just när jag ville visa lite em- och sympati och vara aningen generös också.

Straffa arbetsgivarna i stället!

Det är ofta jag läser om att en högutbildad invandrare som trots fast jobb, varit här flera år, skött sig, betalat skatt och inte legat samhället till last ska utvisas. Anledningen är ofta att  arbetsgivaren - nuvarande eller tidigare spelar ingen roll - har missat någon liten detalj i kollektivavtalet. Det kan vara en missad semesterersättning eller försäkringsavgift. Trots att felet rättats till i efterhand så gäller utvisningen.

Ofta är det en nyckelperson i företaget som tvingas lämna landet. Detta är helt befängt. Det tycker nog alla och det strider mot det sunda förnuftet.

Medierna har skrivit om sådana här fall många gånger. De flesta politiker säger att "så här kan vi inte ha det". Men inget händer. Migrationsverket som beslutar får skit. Men verkets händer är bakbundna och kan inget göra.

Lagarna och diverse domstolsutslag i högsta instans säger att så här är regelverket. Inget att göra, även om det kan uppfattas beklagligt. Visst, Migrationsverket kan lägga sådana är ärenden underst i högen. Det hjälper bara ett litet tag.

Regeringen hänvisar till en pågående utredning. Det är det gamla vanliga tricket när man inte vill ta ansvar. Man vill inte stöta sig med facket, framför allt LO.

Kollektivavtalet är för LO vad koranen är en för en djupt troende muslin. Heligt. Får inte ändras. Måste följas och ve den arbetsgivare som inte gör det! Tyvärr är det facket som styr en hel del när det gäller vilka invandrare som ska få stanna i Sverige. Svenska jobb ska i första hand gå till infödda svenskar.Och Migrationsverket har bara att lyda.

För det första borde det vara självklart att en behövd medarbetare som kommit från ett annat land som jobbar och är viktig för företaget och skött sig ska få stanna.

Och för det andra. Har arbetsgivaren gjort fel så är det väl för sjuttsingen han som ska straffas! Inte invandraren. Gör om. Gör rätt. Hur svårt kan det var?

Jo, säger regeringen. Först måste det utredas, skickas på remiss och tas i riksdagen. Sånt tar tid.

Skitsnack, säger jag. I samband med pandemin så tog regeringen mängder med beslut utan utredning. Då gick det snabbt.

Skötsamma invandare som inte ligger samhället till last - utan tvärtom - bidrar och betalar skatt ska utvisas. Andra som våldtar och mördar får stanna. Dem är det synd om. De kan ju råka illa ut i sitt hemland om de tvingas åka tillbaka dit.

Har de begått grova brott får de väl för sjudtton ta konsekvenserna av vad de gjort.

Sverige är ett märkligt land ibland.

Jag la ut 100 000 kr för ingenting

Jag har haft elva olika bilar och sex olika bilmärken under de snart femtio år jag varit bilägare. Först var det en mycket begagnad VW-bubbla som kostade en tusenlapp. Sen dess har det alltid varit spritt nya bilar. Dyrt har det blivit.

           Att jag inte köpt begagnat beror på att jag inte vågat; definitivt inte direkt av en privatperson. Jag kan lätt bli lurad då jag inte vet något om bilar - allra minst begagnade. 

          Nu har jag en hybrid Toyota RAV4, som drar mer än vad som utlovats.

Vår familj cyklade eller körde cykel med hjälpmotor - mopedens föregångare på 1950-talet - när jag var barn. Men min äldsta bror hade bil: alltid en Folkvagn. Därför blev det Folkvagnar för mig också i början.

Den första var en mycket väl använd VW-bubbla som min granne lurade på mig 1973. Den kostade tusen kronor - 6 500 kr i dagens penningvärde. Motorn var helt slut och den drog nästan lika mycket olja som bensin. Jag fick alltid ha en femlitersdunk olja med på längre körningar. Sönderrostad var den också och fick körförbud. 

Min granne förbarmade sig över den och hjälpte mig att svetsa dit nya plåtbitar, köpta hos Tyska Bil för en billig penning. Tyvärr började bilen brinna i kupén och en del inredning av plast och textil brann upp. Men bilen fungerade att köra i alla fall.

Aldrig mer än begagnad bil. Och så blev det.

Nästa bilar var också tyska och från VW-koncernen: en gul Passat, en mörkröd Audi 80 med sollucka och automatlåda (den var det bara problem med) och slutligen en vit Jetta.

På jobbet hade jag stigit i graderna och var med i verkets ledningsgrupp och fick förmånsbil. Jettan såldes till en kompis för underpris och jag hämtade ut en sprillans ny Huyndai. Sen blev det två olika Mithsubishissar. en Volvo V50 kombi´och en Saab. Sen gick jag i pension.

Min nya privat inköpta bil blev en Toyota Avensis kombi som jag för tre år sedan lät sonen ta över. Då skaffade jag min nuvarande - och förmodligen sista - bil: en Toyota RAV4 Hybrid.

Det är en så kallad SUV. Jag ville ha en sån därför man sitter lite högt vilket gör det lättare att kliva ur och in. Den har även en elmotor som går på med automatik och batteriet till den laddas också med automatik. Därför kallas den Hybrid. Inte att förväxla med plug-in då batteriet laddas med en sladd från två hål i väggen.

Bara för att jag valde en RAV4 Hybrid fick jag punga ut med 100 000 kr extra. Men de är nog snart intjänade tänkte jag då den även stundtals gå på elektricitet.  Dessutom blir jag ju vänlig mot miljön.

Efter tre år är min besvikelse stor. Ja, inte med bilen som sådan utan med bensinförbrukningen. På landsväg ligger den på 0,7 liter milen - ungefär som vilken diesel- eller bensinbil som helst - och inte utlovade ca 0,4 - 0,5 liter per mil.

Jag har hört flera som har Toyotas hybrider och de är lika missnöjda som jag. Det fick jag även bekräftat när jag var inne på bilprovning idag. "Du är inte ensam om att tycka så", inspektören. 

Jag la alltså ut 100 000 kr för ingenting.

.

Mitt engagemang har trots allt gett resultat

För tre år sedan hade jag kontakt per brev med Naturvårdsverket om den invasiva och giftiga blomsterlupinen som är vida spridd i vårt land. Jag hade åtta förslag på hur man kunde bekämpa den och hindra fortsatt spridning. Även ansvarig minister fick mina förslag.

      Resultatet blev magert. Men ett av mina förslag genomfördes. Nu kan man utan kostnad nämligen lämna in invasiva växter som brännbart avfall hos återvinningscentralerna.

Blomsterlupinen är en lurig växt. Den slår ut andra växter och hotar den biologiska mångfalden. Fröna är giftiga och kan leva i minst 50 år. För att få stopp på den måste den grävas upp och brännas.

Då det är svårt att gräva upp den kan man stoppa spridningen av den genom att ta bort blommorna innan de gått i frö. Dessa växtdelar måste också brännas.

När jag för tre år sedan skulle lämna blomsterlupiner till min återvinningsstation för att brännas som hushållsavfall ville man ha betalt. Det skulle kosta mig en hanteringskostnad på 200 kr per gång plus ytterligare en avgift på 1,29 kr per kilo.

En av mina punkter till Naturvårdsverket var att man måste kunna lämna in invasiva växter för bränning utan kostnad. Jag föreslog att verket skulle kontakta landets sop- och avfallsentreprenörer och få en ändring till stånd.

Så skedde också och sedan något år tillbaka är det okej att lämna sådant material i containern för brännbart hos landets återvinningscentraler.

Men då det inte är säkert att detta nått ut i hela landet kan det vara bra att kolla först hur det är i din kommun. Får du nej - hänvisa till Naturvårdsverket och vad som står på deras webbplats.

För tre år sedan stod inte ett ord om detta på deras webbplats. Även om det går trögt och man möts av byråkratiskt motstånd så kan det löna sig att stå på sig.

PS. Fast Naturvårdsverket skulle aldrig erkänna att det var mitt initiativ som lett fram till detta. Men jag har skriftväxlingen kvar.

Bra att HD tycker att lärare får reagera

Högsta domstolen har sagt sitt. Den lärare som lyfte bort en elev som inte lydde gjorde inte fel. Barn- och elevombudet (BEO) hade drivit ärendet ända dit och fick ge sig. Kommunen slapp betala skadestånd till eleven, som hade blivit "kränkt". Men domstolen var inte enig. 

        Jag tycker dagens skola är förslappad när det gäller lärarens rätt att tillrättavisa elever som inte sköter sig. Men skolagan behöver inte införas. Det är att gå för långt.

Ser man tillbaka i tiden så hade husbonden, mannen, föräldrar och lärare helt andra möjligheter att med våld få sin vilja fram. De tiderna vill ingen ha tillbaka. 

Men man behöver inte överdriva åt andra hållet heller, vilket jag tycker skett i skolans värld. Lärare som sagt i från har "straffats". Dagens elever är lättkränkta och BEO har sett till att kommuner fått betala skadestånd i flera fall.

Går vi tillbaka till landskapslagarnas tid, alltså tidig medeltid, så hade husbonden rätt att "med måtta" aga inte bara sina ungar utan även tjänstefolket och sin fru. I 1734 års lag togs hustruagan bort och drygt hundra år senare - 1858 - fick husbonden inte längre slå sitt vuxna tjänstefolk. All husaga förbjöds först 1920.

Men mannen hade "rätt" att tilltvinga sig samlag med sin hustru mot hennes vilja, dvs. inomäktenskaplig våldtäkt, utan att straffas ända till 1962.

Att aga skolbarn var okej för lärarna och det praktiserades flitigt fram till slutet av 1800-talet. Det handlade om örfilar, drag öronen slag med rotting m.m. Skolagan förbjöds 1958 när vi fick en ny folkskolestadga.

Jag började skolan 1953 då agan fortfarande var tillåten. Eftersom jag var vänsterhänt och min småskolefröken, som var i 60-årsåldern, hade "vant av alla ungar med det där ofoget" så skulle hon givetvis lyckas även med mig. 

Det hade lyckats i många fall. Därför är det idag så få riktigt gamla som är vänsterhänta. Annars är ca 10 % vänsterhänta, fler män än kvinnor.

Trots ideliga tillsägelser och slag med linjalen på min vänsterhand lyckades hon inte! Jag agades alltså i skolan för att jag var vänsterhänt. När jag fick en manlig magister 1956 fick jag skriva med vänster hand utan att straffas. Mina skolbetyg steg betydligt då.

På 1950-talet sattes bråkiga ungar i en så kallad särklass. Det var nog många med dagens ADHD-diagnos och såna med dålig hörsel och andra funktionshinder som hamnade där. I min folkskola gick de i en egen byggnad, som vi "vanliga" elever aktade oss för att komma nära.

Några som gick i särklassen mötte jag i lumpen på hemstadens regemente som stamanställda furirer där de njöt av att trakassera oss värnpliktiga. En annan dök upp som kommunalråd i min nuvarande hemkommun. Han var mer än normal.

Men föräldrar fick aga sina ungar ända fram till 1966. Sverige blev det första landet i världen som avskaffade barnagan. Bestämmelserna var dock inte helt glasklara eftersom det inte var förbjudet att slå sina ungar i uppfostringssyfte. Först 1979 kom en ny lag och då blev det ett tydligt förbud.

I skolan har det hänt mycket senaste decennierna. Elevernas inflytande har ökat och lärarnas har minskat i motsvarande mån. Lärare har elever kunnat kalla vad som helst och spottat på utan påföljd. Ordning och disciplin har fått ge vika för elevernas okränkbarhet.

Därför är det bra att Högsta domstolen satt en gräns. Sen tycker jag att myndigheten BEO borde få ändrad instruktion eller kan läggas ned. Den har missbrukats av lättkränkta elever och deras föräldrar.