Det där med invandring och integration är inte lätt att prata om. Om jag nämner att 15 % av Sveriges befolkning är utrikesfödd och att 20 % har utländsk bakgrund (dvs. är antingen utrikesfödd eller har föräldrar som är det) så blir folk tysta och stirrar på mig och tänker: "Han måste vara rasist".
Tänk att det ska vara så svårt att föra en vuxen-till-vuxen-diskussion om det här med invandring, eller migration som det också kallas.
Jag brukar skryta med min proletära invandrarbakgrund ibland. Min farmors föräldrar var från Närpes i det som då var ett ryskt storfurstendöme, dvs. Finland. De kom till Stockholm i mitten av 1800-talet men skickades tillbaka därför att de var för fattiga. Efter några år gjorde det ett nytt försök och lyckades få stanna (de var ekonomiska flyktingar men lyckades till slut få "asyl").
Själv är jag också invandrad. Jag har nämligen migrerat nationellt.
Född och uppfödd i Örebro flyttade jag med frun till Stockholm i slutet av 1960-talet. Kände inte en käft i stan, förutom min bror och hans fru. Blev anvisad bostad i Bollmora, där jag aldrig varit. Visste inte ens var det låg. Flyttlasset lämpades av. Mörkret föll. Hur tar jag mig in till stan? Var ligger närmaste mataffär? Tack och lov kunde jag språket. Vi klarade oss bra i det nya "landet".
Nu har vi bott här i snart 45 år, trivs bra, fått nya vänner och våra barn är födda här.
30 december 2013
22 december 2013
Jag har haft kvinnor som chefer
Jag har några gånger haft kvinnor som chefer under mina år på Skatteverket. Det funkade sisådär. Förmodligen var det fel på mig, eftersom jag är en "mansgris".
En kvinna var några år min allra högsta chef. Jag försökte i mitt jobb att leva upp till alla hennes önskemål, men jag kände att jag inte begrep vad hon egentligen ville. Jag blev allt mer konfunderad och beklagade mig för en kvinnlig kollega. "Vadå", sa kollegan. "Hon (chefen alltså) är ju glasklar. Att du inte förstår henne beror nog på att du är man. Kvinnligt och manligt, du vet". Alltså mitt fel.
En gång i juni ett år hade högsta chefen samlat landets alla småchefer till ett möte på ett hotell norr om stan. Där berättade chefen att hon skulle anlita ett konsultföretag som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över Skatteverkets informationsverksamhet, dvs. den verksamhet jag svarade för. För mig var detta helt nytt. Hon hade inte pratat med mig om det.
Jag satt rätt långt bak i salen. Etthundrafemtio huvuden vändes mot mig för att se min reaktion. Jag var i chocktillstånd. När konferensen var över började jag min semester. (Hur tror du jag mådde den sommaren?)
Jag har aldrig förlåtit henne för detta. Hela min tillvaro kom i gungning och jag började fundera på att sluta i förtid. Något nytt jobb var nog inte att tänka på, inte i min ålder. Jag räknade ut att frun och jag skulle kunna överleva till pensionen om vi tog lån på vårt hus - upp till skorstenen.
I mina mörkaste stunder tänkte jag på hämnd.
En möjlighet fick jag när chefen fyllde 50 år och hade en stor mottagning på verket. Maten och drickat hon bjöd på betalade hon givetvis ur egen ficka. Samma år hade nämligen Skatteverket upptaxerat några höga chefer på ett av våra största bolag därför att de låtit bolaget stå för deras födelsedagsfirande. Alltså kunde inte Skatteverkets högsta chef göra likadant.
Jag var "hovfotograf" vid hennes mottagning och fick sedan i uppdrag att fixa det tackkort hon skulle skicka till alla som hade uppvaktat henne. Kostnaden för tryckningen av korten fick jag ta på mina konton. Men jag vägrade attestera fakturan. Det fick hennes närmaste man, överdirektören, göra. Jag ansåg att detta också var en privat utgift, som hon borde stå för själv.
Jag skulle ha kunnat tipsa någon av kvällstidningarna (anonymt) och bifoga kopia på fakturan. (Självklart gjorde jag det inte. Men tänkte tanken, det gjorde jag.) Nu har det gått många år och saken är preskriberad sedan länge.
En tid var även min närmaste chef en kvinna och jag har haft tre olika. Det funkade rätt bra. Det som var värst var att tvingas dansa med en av dem på personalfesterna. Min manlige chefskollega, som också hade henne som chef, hade samma problem som jag med dansandet. Snacka om att flytta skåp!
I rättvisans namn ska sägas att en del av mina manliga chefer har också varit av tvivelaktig kvalitet, i sin chefsroll.
PS: Du kanske undrar hur det gick med min informationsverksamhet sedan konsultbolaget JKL skärskådat den? Jo, jag klarade mig bra. Den fick bra betyg, i vissa delar t.o.m. överbetyg.
En kvinna var några år min allra högsta chef. Jag försökte i mitt jobb att leva upp till alla hennes önskemål, men jag kände att jag inte begrep vad hon egentligen ville. Jag blev allt mer konfunderad och beklagade mig för en kvinnlig kollega. "Vadå", sa kollegan. "Hon (chefen alltså) är ju glasklar. Att du inte förstår henne beror nog på att du är man. Kvinnligt och manligt, du vet". Alltså mitt fel.
En gång i juni ett år hade högsta chefen samlat landets alla småchefer till ett möte på ett hotell norr om stan. Där berättade chefen att hon skulle anlita ett konsultföretag som skulle få i uppdrag att förutsättningslöst se över Skatteverkets informationsverksamhet, dvs. den verksamhet jag svarade för. För mig var detta helt nytt. Hon hade inte pratat med mig om det.
Jag satt rätt långt bak i salen. Etthundrafemtio huvuden vändes mot mig för att se min reaktion. Jag var i chocktillstånd. När konferensen var över började jag min semester. (Hur tror du jag mådde den sommaren?)
Jag har aldrig förlåtit henne för detta. Hela min tillvaro kom i gungning och jag började fundera på att sluta i förtid. Något nytt jobb var nog inte att tänka på, inte i min ålder. Jag räknade ut att frun och jag skulle kunna överleva till pensionen om vi tog lån på vårt hus - upp till skorstenen.
I mina mörkaste stunder tänkte jag på hämnd.
En möjlighet fick jag när chefen fyllde 50 år och hade en stor mottagning på verket. Maten och drickat hon bjöd på betalade hon givetvis ur egen ficka. Samma år hade nämligen Skatteverket upptaxerat några höga chefer på ett av våra största bolag därför att de låtit bolaget stå för deras födelsedagsfirande. Alltså kunde inte Skatteverkets högsta chef göra likadant.
Jag var "hovfotograf" vid hennes mottagning och fick sedan i uppdrag att fixa det tackkort hon skulle skicka till alla som hade uppvaktat henne. Kostnaden för tryckningen av korten fick jag ta på mina konton. Men jag vägrade attestera fakturan. Det fick hennes närmaste man, överdirektören, göra. Jag ansåg att detta också var en privat utgift, som hon borde stå för själv.
Jag skulle ha kunnat tipsa någon av kvällstidningarna (anonymt) och bifoga kopia på fakturan. (Självklart gjorde jag det inte. Men tänkte tanken, det gjorde jag.) Nu har det gått många år och saken är preskriberad sedan länge.
En tid var även min närmaste chef en kvinna och jag har haft tre olika. Det funkade rätt bra. Det som var värst var att tvingas dansa med en av dem på personalfesterna. Min manlige chefskollega, som också hade henne som chef, hade samma problem som jag med dansandet. Snacka om att flytta skåp!
I rättvisans namn ska sägas att en del av mina manliga chefer har också varit av tvivelaktig kvalitet, i sin chefsroll.
PS: Du kanske undrar hur det gick med min informationsverksamhet sedan konsultbolaget JKL skärskådat den? Jo, jag klarade mig bra. Den fick bra betyg, i vissa delar t.o.m. överbetyg.
21 december 2013
Ännu en svårläst annons
Varför tycker jag den är dålig? Jo, hela textsjoket är svårläst, därför att kreatören valt kursiv stil rakt igenom. Dessutom är texten fånig. Jag undrar hur många som orkar läsa den?
Uppe i högra hörnet kan man i mikroskopiskt liten stil läsa "Åkestam Holst". Det är namnet på reklambyrån som gjort annonsen (för dyra pengar?) åt Pressbyråns marknadsfolk. Åkestam Holst är en av landets största reklambyråer som dessutom vunnit många priser. Att man vinner priser säger oftast inget ifall reklamen man gjort har fått effekt.
Jag brukar cyniskt säga att reklambyråer är bara intresserade av två saker: Att få sin vilja fram gentemot kunden och att kunna fakturera.
PS: Men det finns dock undantag; det finns byråer som även lyckats göra reklam som får effekt.
Tillägg den 2 januari 2014: I dag fanns det en ny annons i en av morgontidningarna från Pressbyrån som Åkestam Holst gjort. Den var mycket bättre. Läslig typografi och ett mer intressant innehåll. Se nedan:
18 december 2013
Skatteverket håller sig framme igen
Just nu pågår en utredning som kallas "Polissamordningen". Målet är att den 1 januari 2015 ha skapat en enda polismyndighet i hela landet genom att lägga samman dagens 21 polismyndigheter och Rikspolisstyrelsen (RPS). Nu har man nått ett etappmål och utsett de regionala polischeferna i den nya organisationen.
Den nya myndigheten ska delas i sju regioner: Nord, Bergslagen, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Som väntat blev flera nuvarande polischefer även regionchefer. En av cheferna har dock inte polisiärt förflutet. Chef för södra regionen blev nuvarande regionskattechefen i Stockholm Annika Stenberg, som även har ett förflutet hos Kronofogden. Södra regionen är landets tredje i storleksordningen, om man ser till folkmängden.
För att välja ut de nya regioncheferna har det funnits en särskild anställningsnämnd, som bestått av 13 personer. Av dessa har tre ett förflutet på Skatteverket, nämligen pensionären Göran Gräslund (f.d. personaldirektör på Skatteverket och f.d. GD för Datainspektionen), rikskronofogden Eva Liedström Adler (f.d. avdelningschef på Skatteverket) och generaldirektören Katrin Westling Palm (f.d. överdirektör på Skatteverket).
Det är inte första gången f.d. skatteverkare fått toppositioner i Myndighetssverige. Det är inte utan att man känner sig lite stolt.
Den nya myndigheten ska delas i sju regioner: Nord, Bergslagen, Mitt, Stockholm, Öst, Väst och Syd. Som väntat blev flera nuvarande polischefer även regionchefer. En av cheferna har dock inte polisiärt förflutet. Chef för södra regionen blev nuvarande regionskattechefen i Stockholm Annika Stenberg, som även har ett förflutet hos Kronofogden. Södra regionen är landets tredje i storleksordningen, om man ser till folkmängden.
För att välja ut de nya regioncheferna har det funnits en särskild anställningsnämnd, som bestått av 13 personer. Av dessa har tre ett förflutet på Skatteverket, nämligen pensionären Göran Gräslund (f.d. personaldirektör på Skatteverket och f.d. GD för Datainspektionen), rikskronofogden Eva Liedström Adler (f.d. avdelningschef på Skatteverket) och generaldirektören Katrin Westling Palm (f.d. överdirektör på Skatteverket).
Det är inte första gången f.d. skatteverkare fått toppositioner i Myndighetssverige. Det är inte utan att man känner sig lite stolt.
9 december 2013
En liten slarvmiss i en tidningsbilaga
Palm var tidigare bl.a. ekonomidirektör och sedermera även överdirektör vid Skatteverket. Men hon ser nu betydligt mycket yngre ut än när hon jobbade på verket. Kan det bero på en mindre arbetsbörda eller att hon varit hos en stylist? Kanske både ock.
Det två verkscheferna intervjuas och förekommer åter på bild i bilagans mitt - se bilden ovan. Det som är konstigt med den sidan är bildtexten, som är en nonsenstext på latin - se bilden nedan. Varför har den hamnat där?
Jo, den som gjort originalet till tidningsbilagan hade sannolikt inte alla texter när hen gjorde ut bilagan. Då brukar man fylla tomma textytor med markeringstext som är obegripliga latintexter. Originalaren har sedan i brådskan på slutet missat att byta ut texten. Slarvigt men mänskligt. Kul, tycker jag i alla fall att det är.
8 december 2013
Mycket papper men lite att läsa för mig
SvD hade - förutom sin huvuddel - bilagor för kultur, resor & mat samt två extra reklambilagor. För DN var motsvarande delar en huvuddel plus bilagan Söndag samt en för kultur respektive sport och två reklambilagor.
SvD:s bunt omfattade 168 sidor och DN:s 172, alltså ingen större skillnad. När det gällde andelen sidor med reklam och övrig text (alltså inte egen redaktionell text) så var det nästan lika, 102 för Svd och 101 för DN. Det som återstod, den egna redaktionella texten, var för SvD 66 sidor och för DN 71 sidor.
En stor del av tidningssidorna i kulturdelarna är mycket luftiga med stora vita fält och jättestora bilder som ibland täcker mer än en helsida. Det tycker jag är slöseri med utrymmet. Med en tajtare layout skulle det gå att spara åtskilliga sidor och därmed även papper.
Jag är inte särskilt intresserad av finkultur eller sport. Därför är ledar-, debatt- och nyhetssidorna i stort sett det enda jag brukar läsa något av, resten bläddrar jag igenom. I SvD omfattar de delarna 15 sidor och i DN något fler, 22 sidor, totalt 37 sidor. Det är ungefär 11 % av det jag hämtade in från brevlådan i morse. Dessutom läste jag inte alla dessa sidor.
Nu undrar givetvis vän av ordning varför jag överhuvud taget prenumererar på papperstidningar när nyheter går att läsa på nätet. Jo, jag är gammal och gammalmodig, gillar doften av trycksvärta och att kunna bläddra bland papperssidor. Dessutom vill jag ha nya korsord till frukosten.
5 december 2013
Det går att höja lärarlönerna - bara man vill
Resultatet av PISA-undersökningen som visar 15-åringarnas kunskaper i naturkunskap, matte och läsförståelse i 65 länder visar att Sverige har halkat rejält efter. I topp under flera år ligger Finland, Japan och Sydkorea. Detta har varit den stora nyheten de senaste dagarna.
Orsaken till det dåliga resultatet för Sverige beror på det fria skolvalet, menar en del. Duktiga elever väljer bra skolor, sämre elever väljer andra skolor. De sämre eleverna blir då ännu sämre. Partierna lyfter fram olika förändringar för att få en bättre skola, t.ex. mer pengar, höjda lärarlöner, fler specialpedagoger, mindre klasser, statlig skola, mindre administration etc. En del tokförslag från vänstern har tidigare hörts i skoldebatten som inga betyg alls och slopade läxor.
Varför har finnarna en så bra skola? Länderna är rätt så lika och den finska skolan kostar mindre än den svenska. Alltså handlar det inte om pengar. Men befolkningarna ser annorlunda ut. I Sverige är 15 % utrikesfödda, i Finland är det ca 5 % (siffran osäker). Utrikesfödda med dåliga kunskaper i det nya landets språk har sämre läsförståelse och med det följer även dåliga kunskaper i andra ämnen, bl.a. matte.
Men att påstå att invandringen är en orsak till skoleländet är inte politiskt korrekt. Svenska Dagbladet tog dock upp det i en ledare häromdagen och nämnde att PISA-undersökningen tar upp den aspekten och menar att antalet utrikesfödda påverkar, fast bara marginellt. En tidigare svensk undersökning från Stockholms universitet har visat att antalet utrikesfödda påverkar elevernas resultat till det sämre om andelen utrikesfödda i en klass är 40 % eller högre. Jag känner en lärare som inte har en enda svenskfödd elev i sin klass - i en vanlig mellanstadieskola.
Om antalet utrikesfödda påverkar skolresultatet är nu föremål för ett forskningsprojekt där Norge, Finland och Sverige deltar. Resultatet av den undersökningen ska bli intressant att ta del av.
I Finland är läraryrket bra betalt och statusfyllt - som det var hos oss för 50 år sedan. Där är skolan statlig och har sluppit stora omvälvande förändringar och i stället har utvecklingen skett i lugn takt i samråd med lärare och skolledare. Trycket på lärarutbildningen i Finland är hög. Bara en av tio som söker kommer in.
Det var Göran Persson och hans statssekreterare m.m. Anitra Steen som förstatligade skolan 1991. Sossarna drev igenom beslutet med stöd av kommunisterna. Röstningen i riksdagen 1989 blev 162 för och 157 emot - alltså en knapp marginal. En av Anitras systrar var rektor i hemstaden Fagersta och hon har (enligt Anitra själv) inte förlåtit Anitra för det beslutet!
De partier som kan tänka sig en statlig skola är främst Folkpartiet, men även - numera - kommunisterna och Sverigedemokraterna vill det. Det stödet räcker dock inte för att få igenom ärendet i riksdagen.
Flera partier (S, MP, KD och FP) vill minska administrationen i skolorna. Dessa partier har 180 mandat i Riksdagen, men det räcker inte heller för att fatta ett beslut om det. Det fattas sex röster för att få majoritet för det. I bästa fall kanske några andra ledamöter skulle rösta med ett förslag om minskad administration?
Lärarlönerna i Sverige är låga. De började släpa efter när Persson lämnade över skolan till kommunerna. En gymnasielärare med fem års akademiska studieår och femton år i yrket tjänar lite drygt 30 000 kr i månaden. Snittlönen är ca 28 000 kr för gymnasiets lärare. (I Japan och Korea ökar en lågstadielärare sin lön med 75 % de första femton åren.) När det gäller lärarnas löner finns det en majoritet för det eftersom S, MP, KD, FP och C säger sig vilja höja lönerna.
Men gör det då? De partierna tillsammans har 203 ledamöter i Riksdagen - en klar majoritet!
Orsaken till det dåliga resultatet för Sverige beror på det fria skolvalet, menar en del. Duktiga elever väljer bra skolor, sämre elever väljer andra skolor. De sämre eleverna blir då ännu sämre. Partierna lyfter fram olika förändringar för att få en bättre skola, t.ex. mer pengar, höjda lärarlöner, fler specialpedagoger, mindre klasser, statlig skola, mindre administration etc. En del tokförslag från vänstern har tidigare hörts i skoldebatten som inga betyg alls och slopade läxor.
Varför har finnarna en så bra skola? Länderna är rätt så lika och den finska skolan kostar mindre än den svenska. Alltså handlar det inte om pengar. Men befolkningarna ser annorlunda ut. I Sverige är 15 % utrikesfödda, i Finland är det ca 5 % (siffran osäker). Utrikesfödda med dåliga kunskaper i det nya landets språk har sämre läsförståelse och med det följer även dåliga kunskaper i andra ämnen, bl.a. matte.
Men att påstå att invandringen är en orsak till skoleländet är inte politiskt korrekt. Svenska Dagbladet tog dock upp det i en ledare häromdagen och nämnde att PISA-undersökningen tar upp den aspekten och menar att antalet utrikesfödda påverkar, fast bara marginellt. En tidigare svensk undersökning från Stockholms universitet har visat att antalet utrikesfödda påverkar elevernas resultat till det sämre om andelen utrikesfödda i en klass är 40 % eller högre. Jag känner en lärare som inte har en enda svenskfödd elev i sin klass - i en vanlig mellanstadieskola.
Om antalet utrikesfödda påverkar skolresultatet är nu föremål för ett forskningsprojekt där Norge, Finland och Sverige deltar. Resultatet av den undersökningen ska bli intressant att ta del av.
I Finland är läraryrket bra betalt och statusfyllt - som det var hos oss för 50 år sedan. Där är skolan statlig och har sluppit stora omvälvande förändringar och i stället har utvecklingen skett i lugn takt i samråd med lärare och skolledare. Trycket på lärarutbildningen i Finland är hög. Bara en av tio som söker kommer in.
Det var Göran Persson och hans statssekreterare m.m. Anitra Steen som förstatligade skolan 1991. Sossarna drev igenom beslutet med stöd av kommunisterna. Röstningen i riksdagen 1989 blev 162 för och 157 emot - alltså en knapp marginal. En av Anitras systrar var rektor i hemstaden Fagersta och hon har (enligt Anitra själv) inte förlåtit Anitra för det beslutet!
De partier som kan tänka sig en statlig skola är främst Folkpartiet, men även - numera - kommunisterna och Sverigedemokraterna vill det. Det stödet räcker dock inte för att få igenom ärendet i riksdagen.
Flera partier (S, MP, KD och FP) vill minska administrationen i skolorna. Dessa partier har 180 mandat i Riksdagen, men det räcker inte heller för att fatta ett beslut om det. Det fattas sex röster för att få majoritet för det. I bästa fall kanske några andra ledamöter skulle rösta med ett förslag om minskad administration?
Lärarlönerna i Sverige är låga. De började släpa efter när Persson lämnade över skolan till kommunerna. En gymnasielärare med fem års akademiska studieår och femton år i yrket tjänar lite drygt 30 000 kr i månaden. Snittlönen är ca 28 000 kr för gymnasiets lärare. (I Japan och Korea ökar en lågstadielärare sin lön med 75 % de första femton åren.) När det gäller lärarnas löner finns det en majoritet för det eftersom S, MP, KD, FP och C säger sig vilja höja lönerna.
Men gör det då? De partierna tillsammans har 203 ledamöter i Riksdagen - en klar majoritet!
3 december 2013
Ökat administrativt nedfall knäcker folk
Under mina år som mellanchef på Skatteverket märkte jag att min administrativa börda ökade sakta men säkert. Varje enskildhet var väl inte mycket att säga om men när allt staplades på varandra blev det på tok för mycket.
Det handlade bl.a. om verksamhetsplanering. Varje år ägnades dagar och ibland veckor åt att "planera" och ta fram mångordiga och omfattande dokument som (det visade sig senare) inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Riktlinjerna för hur planeringen skulle gå till och vilka dokument som skulle tas fram varierade år från år. När man väl lärt sig hur ledningen och deras planerings-fundamentalister ville ha det var det dags att lära om och göra det på nytt sätt. År ut och år in. Suck!
Men cheferna högre upp var nöjda och levde vidare i sin isolerade värld. Vi andra - på min nivå - jobbade på som vanligt och klarade oss mycket bra utan att titta i verksamhetsplaneringspappren.
Sedan var det kvalitetsarbetet. Detta påfund - som kanske fungerade i japanska bilfabriker? - skulle även smetas ut över hela statsförvaltningen. Interna experter gick på kurs, blev helt indoktrinerade, nästan frälsta, och fick de högsta chefernas välsignelse. Sedan tvingades alla mellanchefer lägga tid på det. Det tog veckor att svara på alla frågor, fylla i blanketter och fylla pärmar med allehanda dokument, som sedan skärskådades av "översteprästen" som initierat detta.
En gång skulle jag ägna hela sommaren åt ett "leka" med ett fiktivt företag, som hette "Sandbanken". Det var ett av inslagen i Skatteverkets interna kvalitetsutveckling för oss chefer. Jag vägrade delta i spektaklet (och klarade mig den gången undan utan repressalier).
Till detta ska även fogas det beställar-utförarprogem ("leka affär") som Skatteverket införde internt, men som nu i stort sett är skrotat. Vi kan också lägga till Lots och andra liknande "administrativa religioner" samt IT-stödet LotusNotes, som också är skrotat nu. Ja, listan kan göras hur lång som helst över allt detta administrativa nedfall som kostat skattebetalarna många tiotals (kanske hundratals?) miljoner bara när det handlar om Skatteverket.
Men Skatteverket är inte ensamt. Sådana här överdrifter förekommer överallt, både hos myndigheter och i näringslivet. År 2004 kom boken "Papperspolisen - Den ökande administrationen i moderna organisationer" utgiven av några forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (se ett citat i slutet av detta blogginägg). Tänk på att boken skrevs för tio år sedan! Sedan dess har eländet bara blivit värre och värre.
Ett annat mer aktuellt exempel är skolan. Lärarna går gruppvis i väggen, sjukskrivs och lämnar yrket. De står inte ut längre. Men det handlar inte om krav från elever eller föräldrar utan om det ökande administrativa nedfallet. Deras arbetsbörda har blivit obehagligt stor, dessutom till en låg lön.
Riksrevisionen granskade nyligen Skolinspektionen - den myndighet som ska ha uppsikt över skolorna. Revisorerna konstaterade att inspektionen inte brytt sig ifall lärarna är duktiga eller om eleverna lär sig något - de kollar bara att alla rapporter, uppföljningar, redovisningar och andra pappersprodukter som lärarna tvingas sysselsätta sig med är i ordning på skolan. Inspektionen har fått kritik för detta enögda synsätt på skolan.
Skolan är - vid sidan av vården och omsorgen - de stora frågorna inför valet nästa år. Många högavlönade sitter nöjda med sina jobbskatteavdrag och säger att man inte vill ha fler skattesänkningar. I stället tycker man att pengarna kan gå till bl.a. skolan. Men får vi en bättre skola med mera pengar?
Tveksamt. Finska skolelever är duktigare än sina svenska kamrater. Att vara lärare i vårt östra grannland är ett högstatusjobb med bra lön - som det var i Sverige för 50-60 år sedan. Och detta trots att skolan i Finland kostar mindre än den svenska. Vari ligger då felet med skolan i Sverige? Ett stort fel begick Göran Persson när han var skolminister (och när Anitra Steen var hans statssekreterare) då skolan kommunaliserades.
Citat ur "Papperspolisen", sid. 208-209
"--- Det har successivt tillkommit nya administrativa arbetsuppgifter. Inom ekonomi- och budgetarbetet har den årliga budgetprocessen utvecklats från ett sammanräknande, kameralt system till ett avancerat tekniskt system för redovisning, uppföljning och analys. Dessutom är fler anställda på flera nivåer inblandade i detta system genom aktiviteterna verksamhetsplanering, resultatdialoger, målformulering och resultatredovisning. Inom personalarbetet har utvecklingen gått från att vara en traditionell personaladministration med hantering av löner och ledigheter till en bredare Human Resource Management som inbegriper flera aspekter och administrativa arbetsuppgifter inom personalområdet, jämställdhets- och jämlikhetsarbete samt samverkan med fackföreningarna. Inom dataarbetet har en motsvarande utveckling skett där datorerna från början användes för att hantera stora informationsmängder i register, men nu används även till sofistikerade analyser, kommunikation inom och utom organisationen samt som hjälpmedel i det operativa --- arbetet. ---"
PS. Jag vill inte påstå att allt detta är av ondo. Men det har bara blivit för mycket. Och det ökar hela tiden. Jag är glad att jag är pensionär.
Det handlade bl.a. om verksamhetsplanering. Varje år ägnades dagar och ibland veckor åt att "planera" och ta fram mångordiga och omfattande dokument som (det visade sig senare) inte hade särskilt mycket med verkligheten att göra. Riktlinjerna för hur planeringen skulle gå till och vilka dokument som skulle tas fram varierade år från år. När man väl lärt sig hur ledningen och deras planerings-fundamentalister ville ha det var det dags att lära om och göra det på nytt sätt. År ut och år in. Suck!
Men cheferna högre upp var nöjda och levde vidare i sin isolerade värld. Vi andra - på min nivå - jobbade på som vanligt och klarade oss mycket bra utan att titta i verksamhetsplaneringspappren.
Sedan var det kvalitetsarbetet. Detta påfund - som kanske fungerade i japanska bilfabriker? - skulle även smetas ut över hela statsförvaltningen. Interna experter gick på kurs, blev helt indoktrinerade, nästan frälsta, och fick de högsta chefernas välsignelse. Sedan tvingades alla mellanchefer lägga tid på det. Det tog veckor att svara på alla frågor, fylla i blanketter och fylla pärmar med allehanda dokument, som sedan skärskådades av "översteprästen" som initierat detta.
En gång skulle jag ägna hela sommaren åt ett "leka" med ett fiktivt företag, som hette "Sandbanken". Det var ett av inslagen i Skatteverkets interna kvalitetsutveckling för oss chefer. Jag vägrade delta i spektaklet (och klarade mig den gången undan utan repressalier).
Till detta ska även fogas det beställar-utförarprogem ("leka affär") som Skatteverket införde internt, men som nu i stort sett är skrotat. Vi kan också lägga till Lots och andra liknande "administrativa religioner" samt IT-stödet LotusNotes, som också är skrotat nu. Ja, listan kan göras hur lång som helst över allt detta administrativa nedfall som kostat skattebetalarna många tiotals (kanske hundratals?) miljoner bara när det handlar om Skatteverket.
Men Skatteverket är inte ensamt. Sådana här överdrifter förekommer överallt, både hos myndigheter och i näringslivet. År 2004 kom boken "Papperspolisen - Den ökande administrationen i moderna organisationer" utgiven av några forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (se ett citat i slutet av detta blogginägg). Tänk på att boken skrevs för tio år sedan! Sedan dess har eländet bara blivit värre och värre.
Ett annat mer aktuellt exempel är skolan. Lärarna går gruppvis i väggen, sjukskrivs och lämnar yrket. De står inte ut längre. Men det handlar inte om krav från elever eller föräldrar utan om det ökande administrativa nedfallet. Deras arbetsbörda har blivit obehagligt stor, dessutom till en låg lön.
Riksrevisionen granskade nyligen Skolinspektionen - den myndighet som ska ha uppsikt över skolorna. Revisorerna konstaterade att inspektionen inte brytt sig ifall lärarna är duktiga eller om eleverna lär sig något - de kollar bara att alla rapporter, uppföljningar, redovisningar och andra pappersprodukter som lärarna tvingas sysselsätta sig med är i ordning på skolan. Inspektionen har fått kritik för detta enögda synsätt på skolan.
Skolan är - vid sidan av vården och omsorgen - de stora frågorna inför valet nästa år. Många högavlönade sitter nöjda med sina jobbskatteavdrag och säger att man inte vill ha fler skattesänkningar. I stället tycker man att pengarna kan gå till bl.a. skolan. Men får vi en bättre skola med mera pengar?
Tveksamt. Finska skolelever är duktigare än sina svenska kamrater. Att vara lärare i vårt östra grannland är ett högstatusjobb med bra lön - som det var i Sverige för 50-60 år sedan. Och detta trots att skolan i Finland kostar mindre än den svenska. Vari ligger då felet med skolan i Sverige? Ett stort fel begick Göran Persson när han var skolminister (och när Anitra Steen var hans statssekreterare) då skolan kommunaliserades.
Citat ur "Papperspolisen", sid. 208-209
"--- Det har successivt tillkommit nya administrativa arbetsuppgifter. Inom ekonomi- och budgetarbetet har den årliga budgetprocessen utvecklats från ett sammanräknande, kameralt system till ett avancerat tekniskt system för redovisning, uppföljning och analys. Dessutom är fler anställda på flera nivåer inblandade i detta system genom aktiviteterna verksamhetsplanering, resultatdialoger, målformulering och resultatredovisning. Inom personalarbetet har utvecklingen gått från att vara en traditionell personaladministration med hantering av löner och ledigheter till en bredare Human Resource Management som inbegriper flera aspekter och administrativa arbetsuppgifter inom personalområdet, jämställdhets- och jämlikhetsarbete samt samverkan med fackföreningarna. Inom dataarbetet har en motsvarande utveckling skett där datorerna från början användes för att hantera stora informationsmängder i register, men nu används även till sofistikerade analyser, kommunikation inom och utom organisationen samt som hjälpmedel i det operativa --- arbetet. ---"
PS. Jag vill inte påstå att allt detta är av ondo. Men det har bara blivit för mycket. Och det ökar hela tiden. Jag är glad att jag är pensionär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
