Uppgifter som ofta hånas

Att vara säkerhetsansvarig eller internrevisor på en statlig myndighet är oftast ett ensamt och inte särskilt uppskattat uppdrag. Det visar inte minst det som hänt på Transport-styrelsen.

Det var våren 2015 som IBM fick i uppdrag att ta hand om Transportstyrelsens it-drift. Den hade tidigare skötts av Trafikverkets it-folk.  Generaldirektören var pressad av regeringen att spara pengar och att lägga ut it-driften var ett sätt att minska myndighetens kostnader.

Internrevisorn slog larm

Transportstyrelsens internrevisor ifrågasatte beslutet då generaldirektören struntade i flera lagar som var till skydd för de känsliga uppgifter som myndigheten hanterade. Det är tveksamt om ledningen visste vad som fanns i myndighetens it-register.

Trots att en internrevisor arbetar på uppdrag av myndighetens styrelse och bl.a. ska slå larm om risker så struntade styrelsen på Transportstyrelsen i internrevisorns varningar.

Även säkerhetschefen varnade

Även Transportstyrelsens säkerhetschef slog larm men han ignorerades också. 

Nu brukar säkerhetschefer betraktas som lite suspekta individer som överdriver risker och faror. De tas inte alltid på allvar.  De är i många fall f.d. poliser eller officerare och är ofta  inte en av de vassaste knivarna i lådan.

Under min tid som myndighetsanställd mellanchef  upplevde jag att internrevisorerna inte sågs md blida ögon av övriga verksamheten. Helst försökte man runda dem.

De säkerhetschefer vi hade var det aldrig någon som tog på allvar, tvärtom sågs de som de stora skämten på myndigheten. Ibland var det tyvärr befogat.

Samma syn överallt

Jag skulle tro att denna syn på dessa funktioner finns överallt i statsförvaltningen och inte bara på min gamla myndighet och på Transportstyrelsen. 

Den kan få förödande konsekvenser, vilket vi upplevt de senaste dagarna.

Förbjudet ord i nyutkommen bok

För oss som är födda på 1940-talet är det svårt att förstå varför ordet neger inte får användas längre. Dagens unga reagerar starkt när de hör det. Barnböcker med det ordet har rensats ut och fått förklaringar i nya utgåvor. Trots det finns ordet på flera ställen i en nyutkommen svensk roman av succéförfattaren Jan Guillou.

Ett bibliotek söder om Stockholm rensade bort Astrid Lindgrens "Pippi i Söderhavet" därför att boken innehöll det numera förbjudna ordet neger. Pippis pappa är ju negerhövding! Usch så hemskt. Små barn kan ju ta skada.

Jan Guillous böcker i serien om de norska bröderna Lauritzen och deras efterkommande följer familjernas öden och äventyr under hela 1900-ta!et.

Den sjätte boken i serien heter "Äkta amerikanska jeans" och handlar om seklets 50- och 60-tal och har tydliga drag av författarens egen uppväxt. I boken använder Guillou flera gånger det förbjudna ordet neger.

Märkligt att ingen reagerat

Jag kan förstå att han gör det då ordet var helt "comme il faut"  på den tiden men samtidigt skriver han så 2016! Han kunde mycket väl ha undvikit det.

Det som förvånar mig är att ingen i den svenska kulturmaffian har reagerat över Guillous tilltag. Det kan ju även finnas ungdomar som både gillar Pippi och familjen Lauritzen som kan drabbas av negerordet och ta skada för livet.

För mig - liksom Guillou - som är 40-talist är ordet neger svårt att acceptera som förbjudet och farligt. Våra barn däremot har lärt sig det och reagerar skarpt om jag någon gång av misstag använder det.

När ändrades ordet?

En mig närstående lärare i spanska upplevde att hennes elever gick i taket och protesterade när hon förklarade att "svart" på spanska heter "negra" eller "negro". Det var svårt för dem att acceptera.

Jag undrar vilket år som betydelsen och användningen av ordet neger förändrades från fullt acceptabelt till skamfullt förbjudet?

PS.  I seriehäftet "Tintin i Amerika" förekommer också ordet "neger". Men de texterna skrevs 1945 och det svenska häfte jag har gavs ut 1989.  I serierutorna står det så här:  "...man hängde genast sju negrer..." och "...44 negrer har lynchats...".  Sic!

Slitna flaggor och obsoleta skyltar

De flesta kommuner har egna flaggor. Motiven är ofta kommunvapnen men även förvaltningarna kan ha egna flaggor. Min hemkommun har en sådan flagga som det står "Kultur och fritid" på. Fyra sådana flaggor hängde på stängerna vid parkeringen mellan Sollentunavallen och Sollentunavägen.

Det var väl trevligt? Nej, det var det inte. Flaggorna var otroligt slitna och fransiga. Det var bara halva flaggorna kvar. Resten hade väder och vind tagit bort. Det såg mycket sunkigt ut och det var ingen trevlig reklam för kommunen.

Därför avsände jag ett elektroniskt brev till kommunen om detta. Efter några dagar hängde det nya fräscha flaggor där. Men bara på två av de fyra stängerna. Det såg inte heller trevligt ut men var i alla fall bättre än förut.

Varför bara två flaggor? Och varför två nakna stänger? Hade man inte fler flaggor eller hittade man bara två eller orkade man inte hissa fyra så att alla stänger hade flaggor? Jag vet inte. Tycker bara det är halvdant gjort. Suck!

Snabb reaktion i Båstad

För en tid sedan var jag i Skåne och åkte tåg från Båstad genom Hallandsåsen till Helsingborg och vidare med färja till Helsingör. Vid Båstads nybyggda järnvägsstation hade kommunen sin flagga med kommunvapnet uppe på två stänger. Även dessa flaggor var mycket slitna och fransiga. Förmodligen hade de hängt där sedan stationen invigdes 2015.

På väg till Helsingborg avsände jag ånyo ett elektroniskt brev om detta. Mottagare var Båstads kommun. Jag fick omedelbart svar där man utlovade nya flaggor.

När jag på sen eftermiddag samma dag var tillbaka till Båstad med tåg efter utflykten till vårt södra grannland vajade två fräscha kommunflagor vid stationen. Det var snabbt åtgärdat. Heder åt Båstads kommun! Ett nytt mejl gick iväg till handläggaren i fråga med beröm och tack.

Obsoleta krogskyltar

Mellan Lindesberg och Kopparberg längs riksväg 50, även kallad Bergslagsdiagonalen, ligger Fanthyttan. Där fanns för många år sedan en vägkrog vid avfarten mot Mårdshyttan, Nora och Järnboås.  Krogen är stängd men huset finns kvar och står tomt.

Trots att krogen är borta fanns Trafikverkets fyrkantiga informationsskyltar med kniv och gaffel kvar. De satt ca en kilometer innan Fanthyttan och i båda riktningarna. Det tyckte jag var vilseledande information.

Ett nytt elektroniskt brev från mig påtalade det felaktiga i detta. Mottagare var Trafikverket. Något svar fick jag aldrig.

Men när jag efter några veckor var åter i denna del av vackra Bergslagen kunde jag konstatera att skyltarna med kniv och gaffel var borta. Sannolikt hade mitt påpekande lett till denna åtgärd. Tack för det Trafikverket!

Åldern tar sakta men säkert ut sin rätt

När man blir äldre förändras man. Inget att göra åt. Det hjälper inte att kämpa emot. Det är bara att gilla läget och försöka göra det bästa möjliga av situationen.

Jag är nu drygt 71 år. De åren har sakta men säkert satt sina spår, såväl i mitt sätt att vara och hur jag ser ut. Jag är glad att jag kommit så här långt. Min far blev 65 och min äldre bror fick bara 60 år.

När jag såg min svärfar lösa lördagskorsordet i Bergslagsposten fnös jag och undrade hur man kan syssla med något så hopplöst meningslöst. Nu löser jag varje morgon SvD:s korsord tillsammans med hustrun.

Jag hissar upp brallorna ganska högt på höften. Vi har pelargonier i fönstren och en väggklocka. Det var otänkbart när jag var i trettioårsåldern.

Jag har två pillerdosor, en för morgonens intag och en för kvällens. Det verkar som alla pensionärer måste ha piller, vare sig de behövs eller inte. Husläkarna älskar att förse oss med dem. Minnet är heller inte vad det varit, framför allt kortminnet.

Förändrad midjestruktur

När jag jobbade och mina äldre arbetskamrater försvann den ene efter den andre och gick i pension så såg jag hur de förändrades rent fysiskt. När de kom på besök efter att ha varit panschisar i några år la jag märke till att gubbarna hade fått en rund mage. Det hade de inte när de jobbade.

Nu har även jag fått en sådan mage. Suck! Orsaken är sannolikt det ökade alkoholintaget, främst i form av stark pilsner.

Tjejerna hade blivit runda gummor och fått flera michelingubbsliknande ringar i midjehöjd, vilket de ofta dolde med löst sittande tunikor eller blusar.

Även huden ändras och börjar skrynkla sig. Den som har håret kvar märker att antalet strån minskar, i alla fall om man är man. Kvinnor blir sällan flintis. Grått blir en standardfärg.

BMI:et ökar oundvikligt

Vikten har ökat, trots att jag besöker gymmet ett par gånger i veckan. Jag tror givetvis att det beror på mer muskler. Ökad vikt ger även ett högre BMI och jag har passerat 25 och är numera överviktig.

Det finns även en annan orsak till att man får högre BMI när man blir äldre. Längden har minskat och ryggen kroknar.

Allt det här kallar jag gamlifiering. Det går inte att göra något åt den. Möjligen försena den något. Ett kvarvarande barnasinne är en försenande faktor. Glöm inte det.

En födelsedag jag minns

Precis i dag men för 56 år sedan när klockan var runt sex på morgonen klev jag upp, tog mig ned i HSB-huset källare i norra Örebro där jag bodde som barn. Vädret var inte det bästa, halvsvalt och gråmulet med regnstänk i luften. En vanlig svensk sommardag.

Från cykelförrådet i källaren släpade jag upp farsans svarta cykel av märket Svalan. På den hängde baktill en hjälpmotor av märket Victoria. Ekipaget var hans moped, inköpt nio år tidigare. Jag fyllde 15 år den här dagen och det var fritt fram att framföra moped!

Jag satte mig upp, chokade och började trampa iväg. När jag fått styrfart släppte jag ut kopplingen. Det blev tyngre att trampa men plötsligt knattrade Victorians motor i gång och jag behövde inte trampa längre. Jag for iväg längs fordons- och folktomma gator. Det var mitt i sommaren och de flesta hade inte vaknat än.

Vilken frihet! Att känna fartvinden och regnet i ansiktet. Femton år. Moped. Livet lekte. Jag körde runt i ett par timmar innan jag återvände hem igen för att äta frukost. Farsan fick ta sin vanliga cykel till jobbet den här dagen.

PS. Jag har försökt att inte vara alltför personlig här på min blogg. I dag kunde jag inte låta bli att vara lite nostalgisk och "gå i barndom".

En komplicerad återbetalning

Jag fick tillbaka för mycket inbetalda pengar på ett utbetalningskort. Det skulle kosta 30 kr hos t.ex. ICA att få ut beloppet som cash. Då jag tyckte det en onödig utgift tog jag mig i stället till min bank Nordea och ett av deras få kontor som tar emot levande människor för att få pengarna insatta på mitt konto där. Det blev en intressant upplevelse.

Jag har ansökt om ett registrera ett varumärke hos Patent- och registreringsverket (PRV). Samtidigt betalade jag in avgiften på 1 800 kr för ansökningen. Eftersom jag är lite glömsk kom jag efter ett tag inte ihåg om jag betalat eller inte. Hittade ingen betalning på mitt konto. Gjorde därför en ny inbetalning av 1 800 kr till PRV.

Någon dag därefter blev jag uppringd av en trevlig kvinna hos PRV. Hon berättade att jag betalt dubbelt och ville betala tillbaka 1 800 pix till mig. Hon frågade om jag hade något plus- eller bankgiro. "Nej, bara ett bankkonto", svarade jag.

Det visade sig att PRV hade svårt att sätta in pengarna på mitt konto i Nordea. Det skulle i värsta fall kunna ta minst en månad. Så jag accepterade ett utbetalningskort i stället. Det fick jag med posten några dagar senare.

Tog mig till Nordea

Det kunde jag lösa in på bl.a. ICA och en massa andra butikskedjor. Men det skulle kosta 30 kr. Onödigt, tänkte jag. Jag går till Nordea där jag är kund och ber att få beloppet insatt direkt på mitt konto där.

Sagt och gjort. Idag tog jag bilen och for till Kista där närmaste Nordeakontor finns som släpper in folk. Det var knökfullt i lokalen. Folk stod och satt överallt. Nittiofem procent av kunderna som väntade där var av utländsk härkomst, vilket syntes tydligt på deras utseende och klädedräkt. De övriga var svenska pensionärer, varav jag var en.

Jag tog en kölapp, fick nummer 553 och kunde samtidigt konstatera att man höll på att betjäna nummer 481. Det var alltså 72 kunder före mig. Det tog 45 minuter av väntan innan det blev min tur. Ganska segt, trots att jag lyckats få en sittplats.

Nordea skulle ha 50 kr

Jag lämnade fram mitt undertecknade utbetalningskort och körkort och såg fram emot att få pengarna insatta på mitt konto i banken. Men bankkvinnan som betjänade mig berättade att det skulle kosta 50 kr! Jag blev mycket häpen. Att protestera var ingen idé. Det hade varit enklare och billigare att ha tagit med utbetalningen till min ICA-butik. Om jag hade gått till en annan bank hade man helt vägrat att befatta sig med mitt ärende eftersom jag inte var kund där.

Då jag vägrade att betala Nordea 50 kr fick jag i stället ett speciellt kuvert av bankkvinnan. Om jag la mitt utbetalningskort i det och lämnade det i en av Nordposts blåa lådor skulle jag få pengarna insatta på mitt konto inom några dagar. Jag gjorde det.

Blir den omvägen billigare för Nordea? Skulle inte tro det. Budskapet från Nordea (och andra banker) är klart: KOM INTE HIT!

Alltid varit Nordea trogen

Jag har varit kund i mer än 70 år hos Nordea och dess föregångare, alltså sedan jag föddes. Jag har sedan dess var banken trogen och är sedan många år en så kallad förmånskund. Min fru har hela livet bara haft en arbetsgivare, nämligen Nordea, där hon lojalt har arbetat för en låg lön. Allt detta sa jag inte. Det hade inte hjälpt.

Tack och lov får jag aldrig pengar via utbetalningskort. Detta var ett undantag. Jag fick skylla mig själv då orsaken var min egen.

PS. Parkeringen i Kista kostade 30 spänn. Alltså lika mycket som ICA skulle haft för att lösa in min utbetalning. Hur dum får man vara? Suck. Sens moral: Gör som bankerna vill. Undvik dem.