Är vi människor trevliga eller inte? När jag ser folk på stan så tänker jag "Uj, va han/hon/hen ser tråkig ut!" Jag ser då en till ytan dyster, grå och sur figur framför mig. Tråkig, helt enkelt. Även när det gäller kläderna. Är min tolkning korrekt?
I går stod jag på Bollnästorget på Skansen som representant för "Sällskapet Närkingarne i Stockholm" som grundades 1930 av hembygdsvännen, tidningsmannen, förlagsgrundaren m.m. John Lindström Saxon (Saxon & Lindströms förlag). Det var ett led i firandet av "Hembygdens helg". Min uppgift var att försöka rekrytera fler medlemmar till sällskapet.
Jag gick framfusigt fram till helt främmande människor (som ofta såg tråkiga ut, dvs. helt vanliga) och undrade om de hade någon koppling till Närke. "Nej", svarade tyvärr det flesta. Så medlemsrekryteringen gick trögt.
Däremot träffade jag massor med trevliga västgötar, skåningar, smålänningar, östgötar, västerbottningar m.fl. och även en del långväga besökare, bl.a. från Spanien och USA. Jag fick många roliga och intressanta samtal om allt möjligt med dessa för mig helt främmande människor.
Jag är beredd att ändra mig. Skenet bedrar. De allra flesta människor är trevliga.
28 augusti 2016
21 augusti 2016
Arkeologiska slagfältsfynd ändrar historien
Sommaren 1719 pågick det stora nordiska kriget (1700-21). Karl XII var död. Då passade ryske tsaren Peter på att skicka tusentals man och hundratals mindre fartyg, bl.a. galärer, över Östersjön. Svenska kusten från Gävle i norr till Norrköping i söder härjades. Sju städer, massor med gårdar, bruk m.m. brändes ned.
Vid Baggensstäket, en av farlederna in till Stockholm, stod ett slag i augusti 1719. Hittills har de flesta historikerna ansett att Sverige vann det slaget och att det förhindrade att ryssen intog Stockholm. Nya rön visar att detta förmodligen inte stämmer.
I mer än sju år har slagfältet vid Baggensstäket varit föremål för arkeologiska utgrävningar och tusentals fynd har gjorts. De visar på aktiviteter i mer än tusen år. Farleden användes även av vikingarna på sin färd i österled. Det äldsta fyndet är en romersk dolk, daterad till år 300. Men de flesta fynden är från slaget 1719.
Man har hittat kulor, uniformsdetaljer, mynt, personliga tillhörigheter, fragment av granater och mycket annat som ger en ny bild av slaget. Resultatet pekar mot att ryssarna drev svenskarna på flykten.
Nya fynd i ryska arkiv visar också att tsar Peters order till sina plundrande soldater var att inte inta Stockholm. Dessutom hade det krävts mer än de ca tretusen soldater som krigade vid Baggensstäket för att inta Stockholm. Slaget vid Baggensstäket var enbart en del i plundringen av svenska kusten och inget försök att nå Stockholm. Vid Baggensfjärden hade ryssarna tidigare härjat och bränt, bl.a. Boo gård och ett stärkelsebruk vid infarten till Baggensstäket samt massor av mindre gårdar.
Varför kan så här gamla fynd i marken visa att ryssen vann?
Jo, när det gäller kulor var det skillnad på svenska och ryska. Ryska kulor var annorlunda och hade synliga spår kvar från gjutningen av dem. Det hade inte svenska kulor. Ryssarna hade dessutom vapen med olika kaliber. Svenskarnas hade bara en kaliber (ca 18 mm).
De arkeologiska fynden visar var sammandrabbningarna ägt rum. Där ryssarna stod hittar man ryska spännen, knappar m.m. samt svenska kulor. Där svenskarna stod hittar man bara ryska kulor men inga svenska spännen eller knappar. Varför denna skillnad?
Jo, ryssarna fick möjlighet att ta hand om sina stupade och sårade och släpade dem på marken tillbaka till galärerna. Då lossnade spännen och knappar. Svenskarna (som fick slut på kulor) retirerade och tvingades lämna kvar sina stupade och sårade, som plundrades in på bara kroppen av ryssarna. Därför hittas inga svenska knappar m.m.
Slaget började vid 17-tiden då ryssarna landsteg från Baggensfjärden och det pågick ca 1,5 timme. Astronomiska beräkningar visar att det tidigt blev mörkt i slutet av augusti 1719. Dessutom satte ryssarna eld här och var i skogen och dåtidens vapen med svartkrut lämnade enorma krutgaser. Sikten var med andra ord snart ganska dålig och mörkret föll.
Utgrävningarna vid Baggensstäket är det första slagfält i Sverige som blivit så här grundligt genomgånget. Det beror främst på att det var ett litet slagfält och att det ligger nära Stockholm. Fynden har resulterat i ett helt nytt museum, som öppnades för ett år sedan vid Lännerstaviken i Nacka (Fisksätra). Det är väl värt ett besök: http://hamnmuseum.se/museum/
PS. På en höjd vid Baggensstäket står sedan 1905 ett pampigt monument som hyllar den svenska segern. Det numera avsomnade Södermanlands regemente har namnet "Stäket" broderat på sin segerfana. Man kanske får tråckla bort dom stygnen?
Vid Baggensstäket, en av farlederna in till Stockholm, stod ett slag i augusti 1719. Hittills har de flesta historikerna ansett att Sverige vann det slaget och att det förhindrade att ryssen intog Stockholm. Nya rön visar att detta förmodligen inte stämmer.
I mer än sju år har slagfältet vid Baggensstäket varit föremål för arkeologiska utgrävningar och tusentals fynd har gjorts. De visar på aktiviteter i mer än tusen år. Farleden användes även av vikingarna på sin färd i österled. Det äldsta fyndet är en romersk dolk, daterad till år 300. Men de flesta fynden är från slaget 1719.
Man har hittat kulor, uniformsdetaljer, mynt, personliga tillhörigheter, fragment av granater och mycket annat som ger en ny bild av slaget. Resultatet pekar mot att ryssarna drev svenskarna på flykten.
Nya fynd i ryska arkiv visar också att tsar Peters order till sina plundrande soldater var att inte inta Stockholm. Dessutom hade det krävts mer än de ca tretusen soldater som krigade vid Baggensstäket för att inta Stockholm. Slaget vid Baggensstäket var enbart en del i plundringen av svenska kusten och inget försök att nå Stockholm. Vid Baggensfjärden hade ryssarna tidigare härjat och bränt, bl.a. Boo gård och ett stärkelsebruk vid infarten till Baggensstäket samt massor av mindre gårdar.
Varför kan så här gamla fynd i marken visa att ryssen vann?
Jo, när det gäller kulor var det skillnad på svenska och ryska. Ryska kulor var annorlunda och hade synliga spår kvar från gjutningen av dem. Det hade inte svenska kulor. Ryssarna hade dessutom vapen med olika kaliber. Svenskarnas hade bara en kaliber (ca 18 mm).
De arkeologiska fynden visar var sammandrabbningarna ägt rum. Där ryssarna stod hittar man ryska spännen, knappar m.m. samt svenska kulor. Där svenskarna stod hittar man bara ryska kulor men inga svenska spännen eller knappar. Varför denna skillnad?
Jo, ryssarna fick möjlighet att ta hand om sina stupade och sårade och släpade dem på marken tillbaka till galärerna. Då lossnade spännen och knappar. Svenskarna (som fick slut på kulor) retirerade och tvingades lämna kvar sina stupade och sårade, som plundrades in på bara kroppen av ryssarna. Därför hittas inga svenska knappar m.m.
Slaget började vid 17-tiden då ryssarna landsteg från Baggensfjärden och det pågick ca 1,5 timme. Astronomiska beräkningar visar att det tidigt blev mörkt i slutet av augusti 1719. Dessutom satte ryssarna eld här och var i skogen och dåtidens vapen med svartkrut lämnade enorma krutgaser. Sikten var med andra ord snart ganska dålig och mörkret föll.
Utgrävningarna vid Baggensstäket är det första slagfält i Sverige som blivit så här grundligt genomgånget. Det beror främst på att det var ett litet slagfält och att det ligger nära Stockholm. Fynden har resulterat i ett helt nytt museum, som öppnades för ett år sedan vid Lännerstaviken i Nacka (Fisksätra). Det är väl värt ett besök: http://hamnmuseum.se/museum/
PS. På en höjd vid Baggensstäket står sedan 1905 ett pampigt monument som hyllar den svenska segern. Det numera avsomnade Södermanlands regemente har namnet "Stäket" broderat på sin segerfana. Man kanske får tråckla bort dom stygnen?
19 augusti 2016
Hur får du dagarna att gå?
Jag har varit panschis i drygt sex år nu. Innan jag slutade jobba fick jag ofta frågan "Vad ska du göra när du nu blir pensionär?" Jag hade inga bra svar, typ "Jag ska bli konsult och starta egen firma" eller "Jag ska åka jorden runt med min segelbåt" (jag har ingen båt) eller "Jag ska jobba ideellt åt en förening som hjälper samhällets olycksbarn" etc. etc.
Det enda jag kunde komma på var "Jag och frugan ska besöka alla Stockholms muséer i bokstavsordning" samt "Jag ska skriva mina memoarer åt mina barn och barnbarn". Båda dessa löften har jag börjat infria.
Det visade sig att det inte är några problem att få tiden att gå som panschis. Men frågan "Hur får du tiden att gå?" dyker upp då och då även nu, senast idag när jag var hos min naprapat och blev misshandlad. Vad svarar jag då?
Jo, jag säger ungefär så här: "Jag löser korsord, läser böcker, bloggar, umgås med vänner, går på gym, reser utomlands några gånger om året, promenerar, är ofta på torpet i Bergslagen (där det alltid finns något att göra), går på bio dagtid, ställer upp när barn och barnbarn behöver hjälp av allehanda slag, som hämtning, skjutsning, tillsyn, mat m.m. samt försöker ta det lugnt i största allmänhet.
Det verkar på dom som frågar att detta svar inte riktigt duger. Jag måste som "sysslolös" panschis tydligen göra något "på riktigt" i alla fall, som att ha en jobbliknande syssla, typ konsult, eller jobba ideellt, vara aktiv i någon föreningsstyrelse eller plugga på universitet eller något annat åt det hållet.
Men det tänker jag inte göra. Jag har jobbat tillräckligt under mina 43 yrkesår med massor av obetald övertid och kvälls- och helgarbete i stort sett för jämnan.
Jag måste få vara soffpotatis också.
Det enda jag kunde komma på var "Jag och frugan ska besöka alla Stockholms muséer i bokstavsordning" samt "Jag ska skriva mina memoarer åt mina barn och barnbarn". Båda dessa löften har jag börjat infria.
Det visade sig att det inte är några problem att få tiden att gå som panschis. Men frågan "Hur får du tiden att gå?" dyker upp då och då även nu, senast idag när jag var hos min naprapat och blev misshandlad. Vad svarar jag då?
Jo, jag säger ungefär så här: "Jag löser korsord, läser böcker, bloggar, umgås med vänner, går på gym, reser utomlands några gånger om året, promenerar, är ofta på torpet i Bergslagen (där det alltid finns något att göra), går på bio dagtid, ställer upp när barn och barnbarn behöver hjälp av allehanda slag, som hämtning, skjutsning, tillsyn, mat m.m. samt försöker ta det lugnt i största allmänhet.
Det verkar på dom som frågar att detta svar inte riktigt duger. Jag måste som "sysslolös" panschis tydligen göra något "på riktigt" i alla fall, som att ha en jobbliknande syssla, typ konsult, eller jobba ideellt, vara aktiv i någon föreningsstyrelse eller plugga på universitet eller något annat åt det hållet.
Men det tänker jag inte göra. Jag har jobbat tillräckligt under mina 43 yrkesår med massor av obetald övertid och kvälls- och helgarbete i stort sett för jämnan.
Jag måste få vara soffpotatis också.
18 augusti 2016
Vardagsdigitaliseringen breder ut sig
Jag är inte teknisk. Varken när det gäller intresse eller handlag. Jag vet inte utan viss tankemöda och försöksverksamhet åt vilket håll man ska vrida en mutter för att få den att lossna.
Det där med datorer har också varit ett ointresse, som jag dock motvilligt delvis tvingats övervinna. När jag jobbade skulle alla anställda ta det så kallade PC-körkortet. Även jag, då det - sades det - var en förutsättning för att få löneförhöjning. Jag tog ett delmoment galant men sen blev det stopp. Trots uteblivet PC-körkort fick jag i alla fall utdelning i lönekuvertet. Så var det med det hotet.
Jag betalade med kontanter in i det längsta. Min fru som jobbade på bank tjatade på mig och framhöll bankkortets fördelar. Jag höll emot. Men till slut föll jag till föga och skaffade ett bankkort. Nu betalar jag nästan aldrig kontant.
Mobiltelefon fick jag tidigt på jobbet och blev tvungen att lära mig hantera den. Det har funkat hjälpligt och jag kan numera inte bara ringa, svara och sms-a utan även swisha och nyttja mobilt bankID.
När e-deklarationen infördes var det inget som jag tänkte använda. Nä, papper skulle det vara. Även där har jag gett upp och deklarerar elektroniskt sedan några år tillbaka. Men jag får fortfarande hem pappersblanketten i brevlådan. Den vill jag inte vara utan.
När jag handlar på ICA ser jag många som själva väger upp sin frukt och sina grönsaker, sätter på en prislapp och skannar av den. De skannar även alla andra varor de plockar ned i sina kassar. Vitsen är att betala elektroniskt och passera ut utan att stå i en kassakö. Mig närstående framhåller hela tiden fördelarna och tycker jag är hopplöst gammal som inte handlar på detta sätt. Jag kommer att vägra in i det längsta. Varför?
Jo, för det första är det ok att stå i kö. Den är inte så lång när jag handlar mitt på dan. Dessutom tycker jag det är kul att iaktta människor i en kassakö. Min frukt och mina grönsaker som jag inte vägt och prissatt själv väger och prissätter kassörskan mycket snabbt i kassan. Jag skulle tro att den tid det tar att väga upp och själv lappa och skanna dessa varor går på ett ut med den lilla tid jag står i kö i kassan.
Men jag tror att antalet kassor - och därmed även jobben som kassör(-ska) - på sikt kommer att försvinna. Så länger det finns kassor kommer jag att ställa mig där och köar gärna. Den dag då det t.ex. blir 10 % billigare att fixa jobbet själv i matbutiken kanske jag kommer att överväga det? Men än är vi inte där.
Så har vi den tryckta dagstidningen som jag hämtar varje morgon i brevlådan vid infarten. Min heter Svenska Dagbladet och blir tunnare och tunnare för varje år som går. En lördag kollade jag hur stor del av innehållet som var annonser. Över 50 % av sidorna var det den dan. Ungefär som en gratistidning. Redaktionen hänvisar i varje nummer till den digitala varianten som innehåller mängder av unika artiklar. Bara för att locka mig att läsa tidningen digitalt!
Jag gillar doften av trycksvärta och vill läsa på papper. Men jag inser att jag är hopplöst förlorad för snart kommer pappersdagstidningen att vara ett minne blott - eller för dyr helt enkelt. Suck!
Jag läser inte heller böcker på datorn eller läsplattan. Jag föredrar en riktig bok.
När jag parkerar bilen betalar jag oftast med kort - eller med mynt om den möjligheten finns. Men det är inte alltid automaten tar kort eller kontanter. Nej, nu ska det göras med mobilen! Jag vägrar. En gång hade jag inget annat val utan tvingades registrera mig, min mobil och mitt kontokort. Ok, det funkade. Men det jag inte upplystes om var att jag löpande debiterades 60 kr i månaden även om jag inte nyttjade tjänsten. Det var en grundavgift. Efter klagomål fick jag pengarna tillbaka och sade upp tjänsten.
När jag åker kommunalt i Stockholm med omnejd är jag digital. Jag har ett kort med reskassa, som fylls på med automatik. Det har jag lyckats klara av och det är praktiskt.
Det finns trafikbolag som inte längre har några turlistor vid hållplatserna utan hänvisar sina resenärer till en app i den smarta telefonen. Men de som inte har en smart telefon då?
Blir du kissnödig måste du använda mobilen för att kunna komma in på en offentlig toalett. Den som inte har en telefon får kissa på sig.
Den här vardagsdigitaliseringen breder ut sig mer och mer. Jag kommer att kämpa mot i det längsta men inser samtidigt att jag kommer att förlora den kampen.
Det där med datorer har också varit ett ointresse, som jag dock motvilligt delvis tvingats övervinna. När jag jobbade skulle alla anställda ta det så kallade PC-körkortet. Även jag, då det - sades det - var en förutsättning för att få löneförhöjning. Jag tog ett delmoment galant men sen blev det stopp. Trots uteblivet PC-körkort fick jag i alla fall utdelning i lönekuvertet. Så var det med det hotet.
Jag betalade med kontanter in i det längsta. Min fru som jobbade på bank tjatade på mig och framhöll bankkortets fördelar. Jag höll emot. Men till slut föll jag till föga och skaffade ett bankkort. Nu betalar jag nästan aldrig kontant.
Mobiltelefon fick jag tidigt på jobbet och blev tvungen att lära mig hantera den. Det har funkat hjälpligt och jag kan numera inte bara ringa, svara och sms-a utan även swisha och nyttja mobilt bankID.
När e-deklarationen infördes var det inget som jag tänkte använda. Nä, papper skulle det vara. Även där har jag gett upp och deklarerar elektroniskt sedan några år tillbaka. Men jag får fortfarande hem pappersblanketten i brevlådan. Den vill jag inte vara utan.
När jag handlar på ICA ser jag många som själva väger upp sin frukt och sina grönsaker, sätter på en prislapp och skannar av den. De skannar även alla andra varor de plockar ned i sina kassar. Vitsen är att betala elektroniskt och passera ut utan att stå i en kassakö. Mig närstående framhåller hela tiden fördelarna och tycker jag är hopplöst gammal som inte handlar på detta sätt. Jag kommer att vägra in i det längsta. Varför?
Jo, för det första är det ok att stå i kö. Den är inte så lång när jag handlar mitt på dan. Dessutom tycker jag det är kul att iaktta människor i en kassakö. Min frukt och mina grönsaker som jag inte vägt och prissatt själv väger och prissätter kassörskan mycket snabbt i kassan. Jag skulle tro att den tid det tar att väga upp och själv lappa och skanna dessa varor går på ett ut med den lilla tid jag står i kö i kassan.
Men jag tror att antalet kassor - och därmed även jobben som kassör(-ska) - på sikt kommer att försvinna. Så länger det finns kassor kommer jag att ställa mig där och köar gärna. Den dag då det t.ex. blir 10 % billigare att fixa jobbet själv i matbutiken kanske jag kommer att överväga det? Men än är vi inte där.
Så har vi den tryckta dagstidningen som jag hämtar varje morgon i brevlådan vid infarten. Min heter Svenska Dagbladet och blir tunnare och tunnare för varje år som går. En lördag kollade jag hur stor del av innehållet som var annonser. Över 50 % av sidorna var det den dan. Ungefär som en gratistidning. Redaktionen hänvisar i varje nummer till den digitala varianten som innehåller mängder av unika artiklar. Bara för att locka mig att läsa tidningen digitalt!
Jag gillar doften av trycksvärta och vill läsa på papper. Men jag inser att jag är hopplöst förlorad för snart kommer pappersdagstidningen att vara ett minne blott - eller för dyr helt enkelt. Suck!
Jag läser inte heller böcker på datorn eller läsplattan. Jag föredrar en riktig bok.
När jag parkerar bilen betalar jag oftast med kort - eller med mynt om den möjligheten finns. Men det är inte alltid automaten tar kort eller kontanter. Nej, nu ska det göras med mobilen! Jag vägrar. En gång hade jag inget annat val utan tvingades registrera mig, min mobil och mitt kontokort. Ok, det funkade. Men det jag inte upplystes om var att jag löpande debiterades 60 kr i månaden även om jag inte nyttjade tjänsten. Det var en grundavgift. Efter klagomål fick jag pengarna tillbaka och sade upp tjänsten.
När jag åker kommunalt i Stockholm med omnejd är jag digital. Jag har ett kort med reskassa, som fylls på med automatik. Det har jag lyckats klara av och det är praktiskt.
Det finns trafikbolag som inte längre har några turlistor vid hållplatserna utan hänvisar sina resenärer till en app i den smarta telefonen. Men de som inte har en smart telefon då?
Blir du kissnödig måste du använda mobilen för att kunna komma in på en offentlig toalett. Den som inte har en telefon får kissa på sig.
Den här vardagsdigitaliseringen breder ut sig mer och mer. Jag kommer att kämpa mot i det längsta men inser samtidigt att jag kommer att förlora den kampen.
12 augusti 2016
Kissnödig i rullstol fick hjälp
I kvarteret där jag bor finns en kvinna som är rullstolsburen. Hon har familj och bor i ett tvåvåningsradhus. För att kunna komma upp till övervåningen har hon en stolhiss installerad i trappan dit upp.
En dag funkade inte stolhissen. Hon var kissnödig och den enda toalett hon kunde använda med sitt handikapp var den på övervåningen. Hon ringde ett journummer till firman som installerat hissen. Där kunde man inte bistå med någon servicekille förrän nästa dag. Kissnödigbeten tilltog och paniken var nära, trots att hennes svärföräldrar var hos henne. De kunde inte hjälpa henne upp.
Hon såg ingen annan råd än att ringa 112.
Räddningstjänsten ryckte ut och en stor brandbil, bemannad med fem unga brandmän kom körandes och krånglade sig in på återvändsgatan i radhusområdet. Bara det var en bedrift.
Fyra kralliga killar kom in och lyfte upp henne i rullstolen till toan på övervåningen. Svärmodern passade på att gå ut till han som kört brandbilen och som satt kvar i den och bjöd honom på en kopp kaffe.
Brandmännen frågade om de skulle lyfta ned henne till bottenplanet, men hon valde att stanna kvar på övre planet. Hennes sovrum var där och svärföräldrarna skulle komma upp med maten till henne. Brandmännen uppmanade henne att ringa igen om hon behövde mer hjälp.
När hissmontören äntligen kom så visade det sig att det inte var något större fel. Hissen kunde nollställas om startknappen hölls intryckt ca femton sekunder och sedan funkade den som vanligt.
Det man undrar är varför inte hissfirman tipsade henne om det på en gång när hon kontaktade dem första gången. Men då hade hon inte fått träffa de trevliga och hjälpsamma killarna från räddningstjänsten.
En dag funkade inte stolhissen. Hon var kissnödig och den enda toalett hon kunde använda med sitt handikapp var den på övervåningen. Hon ringde ett journummer till firman som installerat hissen. Där kunde man inte bistå med någon servicekille förrän nästa dag. Kissnödigbeten tilltog och paniken var nära, trots att hennes svärföräldrar var hos henne. De kunde inte hjälpa henne upp.
Hon såg ingen annan råd än att ringa 112.
Räddningstjänsten ryckte ut och en stor brandbil, bemannad med fem unga brandmän kom körandes och krånglade sig in på återvändsgatan i radhusområdet. Bara det var en bedrift.
Fyra kralliga killar kom in och lyfte upp henne i rullstolen till toan på övervåningen. Svärmodern passade på att gå ut till han som kört brandbilen och som satt kvar i den och bjöd honom på en kopp kaffe.
Brandmännen frågade om de skulle lyfta ned henne till bottenplanet, men hon valde att stanna kvar på övre planet. Hennes sovrum var där och svärföräldrarna skulle komma upp med maten till henne. Brandmännen uppmanade henne att ringa igen om hon behövde mer hjälp.
När hissmontören äntligen kom så visade det sig att det inte var något större fel. Hissen kunde nollställas om startknappen hölls intryckt ca femton sekunder och sedan funkade den som vanligt.
Det man undrar är varför inte hissfirman tipsade henne om det på en gång när hon kontaktade dem första gången. Men då hade hon inte fått träffa de trevliga och hjälpsamma killarna från räddningstjänsten.
9 augusti 2016
Madrassen som inte höll luften
För ett år sedan besökte jag Jysk i Häggvik i Sollentuna och köpte två uppblåsbara dubbelbäddmadrasser. De är bra att ha när man får tillfälliga och många nattgäster. Den ena använde vi redan förra året och den funkade fint.
Men den andra blåste vi upp först nu i sommar. Det gick bra att få luft i den. Men luften stannade inte kvar. Efter en timme var madrassen bara halvfull. "Shit", tänkte jag. "Undrar om jag har kvittot kvar om jag ska reklamera den?" Det hade jag. Det fanns i min pärm tillsammans med andra inköpskvitton.
Nu är jag en typisk svensk. Jag är nämligen väldigt konflikträdd och avskyr att gå i verbal klinch med folk. Det var ett elände när jag var chef och skulle "bråka" med medarbetare med bra argument vid ett lönesamtal. Som pensionär har jag sluppit konflikter av den sorten och inte heller råkat i några nya av andra anledningar.
Men nu var det alltså dags att gaska upp mig, ta kvittot i ena handen och den läckande luftmadrassen i den andra och ta mig till Jysk. Jag läste på om konsumentens rättigheter på nätet och visste att man har tre års garanti vid fabrikationsfel - oavsett viken garantitid säljaren uppger.
Jag utgick från att jag skulle få träffa en sur och grinig expedit hos Jysk som tvärt skulle hävda att det gått för lång tid - ett år - för att göra en reklamation. Och som heller inte skulle känna till konsumentköplagen. Jag såg framför mig en häftig diskussion i butiken med andra kunder i närheten. Jag skulle stå på mig, kräva få träffa chefen och hota med Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentombudsmannen m.fl.
Egentligen hade jag kastat in handduken redan innan jag klev in i butiken. Jag är en mes i sådana här sammanhang och avskyr att ge mig in i en verbal konflikt. Då skriver jag hellre. Nu visste jag att slaget var förlorat i förväg.
Det var en manlig ung expedit. Jag la upp madrassen på disken och sa att den inte höll luft och visade kvittot. "Vill du ha pengarna tillbaka eller vill du ha en ny?" ¨frågade han mig. Jag kom helt av mig och fick mota bort mina formuleringar om garantitider och konsumenträtt i min hjärna. "Tack, jag tar e-en ny", hackade jag fram.
Tänk så fel jag hade. Man var riktigt schysst hos Jysk.
Men den andra blåste vi upp först nu i sommar. Det gick bra att få luft i den. Men luften stannade inte kvar. Efter en timme var madrassen bara halvfull. "Shit", tänkte jag. "Undrar om jag har kvittot kvar om jag ska reklamera den?" Det hade jag. Det fanns i min pärm tillsammans med andra inköpskvitton.
Nu är jag en typisk svensk. Jag är nämligen väldigt konflikträdd och avskyr att gå i verbal klinch med folk. Det var ett elände när jag var chef och skulle "bråka" med medarbetare med bra argument vid ett lönesamtal. Som pensionär har jag sluppit konflikter av den sorten och inte heller råkat i några nya av andra anledningar.
Men nu var det alltså dags att gaska upp mig, ta kvittot i ena handen och den läckande luftmadrassen i den andra och ta mig till Jysk. Jag läste på om konsumentens rättigheter på nätet och visste att man har tre års garanti vid fabrikationsfel - oavsett viken garantitid säljaren uppger.
Jag utgick från att jag skulle få träffa en sur och grinig expedit hos Jysk som tvärt skulle hävda att det gått för lång tid - ett år - för att göra en reklamation. Och som heller inte skulle känna till konsumentköplagen. Jag såg framför mig en häftig diskussion i butiken med andra kunder i närheten. Jag skulle stå på mig, kräva få träffa chefen och hota med Allmänna reklamationsnämnden och Konsumentombudsmannen m.fl.
Egentligen hade jag kastat in handduken redan innan jag klev in i butiken. Jag är en mes i sådana här sammanhang och avskyr att ge mig in i en verbal konflikt. Då skriver jag hellre. Nu visste jag att slaget var förlorat i förväg.
Det var en manlig ung expedit. Jag la upp madrassen på disken och sa att den inte höll luft och visade kvittot. "Vill du ha pengarna tillbaka eller vill du ha en ny?" ¨frågade han mig. Jag kom helt av mig och fick mota bort mina formuleringar om garantitider och konsumenträtt i min hjärna. "Tack, jag tar e-en ny", hackade jag fram.
Tänk så fel jag hade. Man var riktigt schysst hos Jysk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
