Landstinget månar om oss panschisar

Från och med detta år är jag panschis på riktigt, dvs. jag har fyllt 65 år (och dessutom tagit ut all min pension). Det har medfört att jag i blivit privilegierad - av landstinget. Det tackar jag för.

Vad har då skett? Jo, man har erbjudit mig gratis influensavaccinering och jag tog min spruta häromdan. Samtidigt blev jag erbjuden en spruta till - också gratis - mot lunginflammation, som jag också tacksamt tog emot. Tidigare har jag - gratis - fått lämna skitprov för att kolla tillståndet i tarmen. En annan möjlighet som jag också utnyttjat (dock mot viss egen betalning) var att få min aorta kollad genom ultraljud för att se om jag hade bråck där (vilket jag inte hade).

Ask vill utreda nätval

Justitieminister Ask vill utreda möjligheten att rösta elektroniskt via Internet. Andra länder har redan e-val så Sverige ligger efter (vi som annars brukar ligga främst i det mesta, eller...?)

Men redan för fyrtio år sedan var man i Sverige inne på att utnyttja den tidens it-teknik (som då hette ADB) för att rösta. Riksskatteverket var central valmyndighet och tog fram ett tekniskt system med hålkort - som var den tidens databärare - och valboxar, som skulle snabba upp rösträkningen. Valboxen var framtagen av företaget Facit, som gjorde skriv- och räknemaskiner och var formgiven av självaste Sigvard Bernadotte.

Valsedeln var ett hålkort som stoppades i en särskild kassett som fick fungera som valkuvert. Kassetten stoppades sedan i valboxen där hålkortet frigjordes från kassetten och hamnade i boxens innanmäte. Hålkorten räknades sedan maskinellt i dåtidens datamaskiner.

Först gången valboxen användes var 1971 då studenter i Umeå fick prova den nya tekniken. Året därpå genomfördes ett större test då 200 valboxar användes på över hundra platser vid värnpliktsvalet.

Men det bliv inget val till riksdagen 1973 med hålkort. Riksskatteverket konstaterade att systemet inte var säkert till 100 % och utredningen lades ned. Nu är det kanske alltså dags igen att nyttja modern teknik vid röstandet. Vi får se hur det går den här gången.

En skatteombudsman vore nog inte så dumt

Advokaten Börje Leidhammar - med ett flerårigt förflutet på Skatteverket - gör i dagens avisa (SvD) på debattsidan reklam för ett seminarium han ska hålla i början av november. Ämnet är "Taxpayers Charter" - något som han tycker att även svenska skatteverket ska skaffa sig.

Vad är då "Taxpayers Charter" som bl.a. USA, Storbritannien m.fl. länder har? Jo, det är en samling högstämda meningar (floskler?) som beskriver skattebetalarnas rättigheter, skyldigheter och hur de kan göra om de inte är nöjda med sitt skatteverk.

Verket har tagit fram många liknande dokument om service, kontroll och annat som kallats policyer, riktlinjer m.m. Så att göra ett till som Leidhammar vill torde inte vara särskilt svårt. Han är ute efter ökad rättssäkerhet, framför allt för företag som utsätts för skatterevision och för bl.a. fram behovet av en skatteombudsman.

Det var något som jag föreslog verket för ett antal år sedan, men intresset var lika med noll. I USA har man "Taxpayers Advocate Service - your voice at the IRS". Det är en självständig del av amerikanska skatteverket (IRS) dit allmänhet och företag kan vända sig när allt känns hopplöst i kontakterna med verket. En motsvarande funktion även hos oss vore nog inte så dumt.

Jag har utnyttjat "Allmänhetens frågestund"

Min hemkommun Sollentuna har förbindelse med världshaven via Edsviken, som är en del av Östersjön. Edsviken är en återvändsgränd. Om man åker in där får man åka ut samma väg man kom in. Det är inte alla kommuner som har förbindelse med havet. Har man det bör det utnyttjas.

Därför har jag länge tyckt att kommunen borde anlägga en gästbrygga längst in i Edsviken. Där ligger bl.a. Edsbacka värdshus (f.d. Edsbacka krog som hade två Michelinstjärnor), Edsbergs slott, Edsviks konsthall (där just nu norske konstnären Odd Nerdrum har en uppmärksammad utställning) samt MC Collection - förmodligen Europas främsta motorcykelmuseum. Det finns alltså mycket "kulturellt" att kolla in där.

Sollentuna kommun säger att man ska rusta upp det här området och göra det mer känt. Därför tycker jag att kommunen ska fixa en gästbrygga för t.ex. tio båtar. Jag pratar då inte om en gästhamn med vatten, el, toa, dusch, tvätt och hela konkarongen utan bara en enkel flytbrygga med bojar där gästande båtar kan lägga till. Samtidigt ska förstås gästbryggan och Edsviksområdet med all kultur marknadsföras, bl.a. till båtklubbarna i Stockholmsområdet.

Mitt förslag om en gästbrygga diskuterade jag med kommunpolitiker i valstugorna inför senaste valet, jag har skrivit till kultur- och fritidsnämndens ordförande och i dag såg jag till att frågan togs upp i kommunfullmäktige.

Sollentuna kommunfullmäktige har nämligen något som heter "Allmänhetens frågestund". Medborgare kan ställa frågor men frågorna ska lämnas in skriftligt i förväg. Det gjorde jag med min gästbryggsfråga. Och i kväll var den uppe i fullmäktige innan ordinarie förhandlingar började.

Först frågade man om jag, frågeställaren, var närvarande. Jag reste mig upp och svarade ett tydligt "Ja", varpå ett 40-tal lokalpolitiker vände sig om och glodde på mig. Säkert undrade de vilken underlig figur det kunde vara som dristade sig till att störa dem men en sån här fråga.

En dam från Folkpartiet besteg talarstolen, tackade mig för frågan och sa att man skulle ta upp mitt förslag och titta på det. Det var ju både kostnader och miljö man måste ta hänsyn till m.m.
Jag fick tillfälle och göra min röst hörd och påpekade att det längst in i Edsviken redan finns en båtklubb med flera bryggor så om det blev en brygga till var nog försumbart från miljösynpunkt. Sen tackade jag för svaret och gick.

Men jag hade i alla fall utnyttjat min demokratiska rättighet. Min fråga var den enda från allmänheten.

PS. Se även kommunens webbplats:http://www.sollentuna.se/Nyheter/Nyheter/NYHET---Om-kommunen/Vattenvag-och-vattenvard-pa-fullmaktige/

"Du ska dö!"

För en tid sedan såg jag en stor annons i tidningen. Rubriken löd "Du ska dö!" Under stod med mycken liten stil "Står du i kö?". Annonsen var från Hörselskadades Riksförbund. Den var mycket talande.

Tänk dig en 95- årig tant som står och väntar på bussen. Så kommer det fram en yngling i övre tonåren, men konstigt hår, hängande byxbak, nitar i skinnjackan och frågar tanten "Står du i kö?" Men det är inte så hon uppfattar hans fråga eftersom hon hör dåligt.

För några år sedan trodde jag att jag hade en vaxpropp i högerörat. Försökte med Revaxör, men det hjälpte inte utan jag gick till farbrorn doktorn som inte hittade någon vaxpropp. Jag gick då till en audiolog som konstaterade att jag hade försämrad hörsel på örat.

Jag skaffade en hörapparat så nu behöver jag inte skruva upp ljudet på teven lika mycket som förut. Och jag missuppfattar inte min frus tillrättavisningar utan förstår dom på direkten. Livet har blivit mycket bättre - både för frun och mig.

Men det är många, framför allt män, som upplever det skämmigt att ha hörapparat, trots att dom skulle behöva det. Det har sagts mig att man ska inte vänta för länge med att skaffa hörapparat när man hör dåligt. Risken med dålig hörsel är att man blir utanför, t.ex. i sällskap med andra männskor för att man inte hör vad som sägs och inte kan delta fullt ut i umgänget.

Fler kan ju få betala?

Det diskuteras och utreds huruvida polisen ska ha rätt att ta betalt av t.ex. en fotbollsklubb för polisbevakningen vid en match?

Då kan man även diskutera om politiska partier och dito organisationer ska betala polisen för bevakningen av deras demonstrationer? Och om statsöverhuvuden som kommer hit på statsbesök ska få betala för sin poliseskort? Och om hovet ska få betala för bevakningen vid prinsessbröllop?

Nä, jag tycker inte det. Det är nåt fel med polisen som trots ökade resurser inte verkar klara sina uppgifter.

PS. Nu har jag lärt mig att det inte är polisen som bestämt detta på egen hand, utan det är regeringen. Och det gäller bara klubbar som är ombildade till bolag. Men jag tycker i alla fall det är fel. Och om nu det där med "bolag med vinstintresse" är så viktigt så borde ju gästande popstjärnor också få betala för polisbevakning och skydd. Men i slutänden blir det du och jag som går på matchen eller popkonserten som får betala polisens bevakning via ett högre biljettpris. Det räcker med de miljarder polisen får via skatten!

PSS. Pengarna går inte till polisen utan direkt in i statskassan, på samma sätt som böter m.m.

Ovanligt med guld i mun

I dagens avisa (SvD) skriver man om Juholts försvarsadvokat Hans Strandberg; en advokat som normalt företräder riktiga ekonomiska brottslingar. Han hade tidigare en framtand i guld, men inte nu längre. Han fick sin gyllene tand i ungdomen när den riktiga tanden försvann under en hockeymatch. Hans guldtand föll inte i god jord och nu är den borta.

Det är ovanligt med en framtand i guld. Förutom Strandberg så känner jag bara till Peppe Eng - och så jag själv förstås! Det är numera ovanligt även med andra tänder i guld. Folk föredrar vitt i munnen i stället för guld. Allt enligt min tandläkare.

Jag fick också min guldtand i ungdomen. Det var dock ingen idrott i mitt fall utan ett vått trägolv vid handfatet i folkskolan som gjorde att jag halkade och slog av en halv framtand. Jag fick en guldhätta på tandstumpen med order att byta ut den mot något vitt i vuxen ålder.

När jag en gång i vuxen ålder besökte min tandläkare hade jag min lilla dotter med mig. Tandläkaren hittade ett hål i tandstumpen och tog bort min guldhätta. "Ska inte din pappa ha en vit tand?" frågade tandläkaren min dotter. Hon nickade jakande och tandläkaren beställde en vit hätta till min halva framtand.

När jag vid återbesöket fick den vita tanden tittade tandläkaren eftertänksamt och tyst en lång stund på mig. "Nä", sa han. "Det går inte. Det är inte du". Han hade rätt. Det var inte jag längre. Min guldtand var en så markant del av min synliga personlighet att jag såg helt annorlunda ut. Mer färglös på något sätt.

Tandläkaren gjorde om allt - utan extrakostnad - och satte dit en guldhätta. Och den har jag fortfarande kvar.

Många i blåsväder

Juholt är ute i blåsväder. På sätt och vis känner jag med honom. Han är snabb i besluten och pratar fortare än han hinner tänka. Jag ser en själsfrände i honom, när det gäller detta. Varje dag kommer nya uppgifter om honom och frågan är när han avgår?

Men även andra personer är också i blåsigt väder, bl.a. två numera avgångna tjänstemän vid Skatteverket.

För en vecka sedan berättade verket i ett pressmeddelande att en hög chef som jobbat mycket utomlands för verket polisanmälts för sexuellt ofredande och brott mot sexköpslagen. Gissningsvis har någon som har ett horn i sidan till honom tjallat. En annan medarbetare som jobbat för verket i Botswana har anmälts för trolöshet mot huvudman. De brott de anklagas har förmodligen även verkets tidigare ledning känt till, men tydligen inte gjort något åt?

Av detta blev det nu inte särskilt mycket medial uppmärksamhet - förutom ett uppslag i Expressen i helgen som var. Det var tur för verket att Juholtaffären kom och tog det mediala utrymmet. Annars hade det nog blivit mer skriverier. Skatteverkets varumärke, som är starkt, har (hittills) klarat den här affären bra.

Jag kan tänka mig att det har spekulerats inom verket vilka de här personerna är. Det är tydligen ingen hemlighet längre. Jag tycker det är synd att den höge chefen, som jobbat för verket hela sitt liv, avslutar sin framgångsrika karriär på detta snöpliga sätt.

Det finns mer som kan göras

Integrationsminister Ullenhag ska lagstifta (på order från EU) att försäkringsbolagen inte får diskriminera sina kunder på grund av kön. Det framgår av hans debattartikel i dagens SvD (8 okt.).
Det är bra.

När min svägerska blev änka höjdes hennes bilförsäkringspremie. Anledningen var att hennes tonårspojkar antogs kunna använda bilen. Nu hör det till saken att min svägerska har inga barn, varken tonårspojkar eller dito flickor. Men så var försäkringsbolagets regler.

Men om nu all könsdiskriminering ska bort så måste väl vi gubbar kunna gå och se "Ladies Night"? Och hur blir det med dam- och herrtoaletterna? Och sporten - med sina dam- och herrlag?

Människor med en mani

Häromdagen besökte jag Hallwylska palatset i Stockholm. Där samlade grevinnan Wilhelmina von Hallwyl (1844-1930) under sina trettio sista år konst, konsthantverk m.m. men även massor med vardagliga prylar, bl.a. mängder av köksredskap.

Men hon gick ännu längre i sitt maniska samlande: Hon beskrev varenda grej och förtecknade dem i 78 tjocka bokband. Prylarna numrerades och de som inte kunde numreras fick en liten fastknuten etikett, typ prislapp, med numret. Till och med de gångkläder hon bar var försedda med en numrerad etikett! Hon var i sanning en märklig person. Jag tänkte att hon måste nog haft någon slags bokstavskombination och undrade samtidigt om det finns sådana personer även i vår tid?

Jag behövde inte fundera särskilt länge. Min farsa (1912-77), en vanlig arbetare med bara folkskoleutbildning, var också manisk, fast på ett annat sätt. Han var fanatiskt religiös och bibeltrogen. För att verkligen sätta sig in bibeltexten läste han bibeln från pärm till pärm åtta gånger! Jag undrar hur många vanliga religiösa det är som har läst hela bibeln?

Men farsan nöjde sig inte med att läsa. I januari 1964 började han i en svart anteckningsbok och med en vanlig kulspetspenna att skriva av bibeln för hand. Det ni! Snacka om att vara manisk. Han blev klar tio år senare, i februari 1974. Det blev många anteckningsböcker, som jag efter hans död lät binda in i en serie röda bokband. Se bilden.

Det har funnits fler som skrivit av bibeln. I en kyrka i norra Uppland finns en handskriven bibel. I en tidning läste jag för flera år sedan om en person som också skrivit av bibeln, men han tog femton år på sig. Så jag undrar om inte farsan innehar världsrekordet - tio år?

PS. År 2008 startade ett bibelutgivningsföretag i USA en projekt som gick ut på att ta fram en handskriven bibel. Men det var inte en person, som gjorde det. Det var 31 000 personer i 90 olika städer i USA som engagerades att skriva några verser var.

En skön kommentar

För några år sedan lyssnade jag på ett föredrag om prostata-cancer. Det var några läkare som pratade. Publiken var till åren kommen och jag var nog bland de yngsta. Det var inte bara män där, utan många hade sin kvinna med sig.

Efter föredragen blev det frågestund. Längst fram satt ett par i 80-årsåldern, tätt intill varandra. Kvinnan räckte upp handen och frågade försynt: "Hrmm... är det farligt att ha samlag med en man som har prostatacancer?" Läkaren log och svarade: "Nä, inte alls. Snarare tvärtom." Då kom en djup lättnadens suck och kommen-taren: "Åh, så´skönt då!".

Inte lätt att göra sin röst hörd

Ni som följt min blogg en längre tid har sett att jag engagerat mig i frågan om asylmottagningen i bergslagsbyn Stråssa. I ett försök att lyfta frågan till en högre politisk nivå skrev jag en debattartikel, som varken DN, SvD, Expr eller AB ville ta in. (Artikeln i sin helhet publicerade jag på min blogg den 2 oktober med rubriken "Asylmottagningen kan bli bättre".)

Men jag gav inte upp. I stället kortade jag artikeln till en insändare på 1 800 tecken som jag skickade till SvD. I dag tog man in den (se sid 29), fast ytterligare förkortad.

Att som vanlig privatperson få in en debattartikel i en storstadstidning är i stort sett omöjligt. Debattsidorna är till för kändisar som t.ex. politiker, proffstyckare och akademiker som utrett eller forskat i något. Vi vanliga dödliga får hålla oss till våra bloggar...

PS. Om du högerklickar på bilden får du upp den i storlek så den blir läsbar. SvD slarvade med redigeringen. Ordet "hos" ska in före Erik Ullenhag.

Annorlunda regler i USA och Iran

I USA:s olika delstater har man egna lagar, som ibland kan tyckas märkliga. Här är några exempel:

• I Dyersburg i Tennesse är det förbjudet att fånga fisk med lasso.
• I Breton i Alaska är det olagligt att färdas i motorbåt på stadens gator.
• I Kentucky är det olagligt att gifta om sig med samma person fler än tre gånger.
• I Minnesota är det olagligt för kvinnor att klä ut sig till jultomte.
• I Asheville (inte Atjoville) i North Carolina är det olagligt att nysa på staden gator.

Men det är inte bara i USA där det finns speciella regler. Ayatollornas Iran är ytterligare ett exempel. För att bli ayatolla måste man "doktorera", dvs. skriva en avhandling med regler om hur en trogen muslim ska uppträda i olika vardagliga situationer.

Den mest kände av alla ayatollor, nämligen Ruhollah Khomeini (1902-89) som styrde Iran under tio år (1979-89) har skrivit en tjock bok där han bl.a. ger detaljerade regler för hur ett toalettbesök ska gå till:

Du ska gå in med höger fot först, du måste ha huvudbonad på dig, du måste använda ca 2 cm av ett visst finger för att torka dig (i baken), du måste sitta ned m.m. Han har även regler för hur en man ska bete sig när han har samlag med sin kvinna. Men de går jag inte på här...

Bussade veteraner såg Hjalmar i Örebro

Hjalmar Berglund från Viby på Närkesslätten, dvs. underhållaren Peter Flack, fick besök av en busslast RSV-Veteraner den 1 oktober. Busslast förresten... det var bara en halv busslast. De hade åkt från Stockholm till Parkteatern i Örebro för att se Hjalmars Burleska Show. Vädret var egentligen för fint för att sitta inne, först på bussen, sedan på teatern.

Innan föreställningen avnjöts en lunchmiddag på teatern. Publiken var nog mest 65+ så veteranerna kände sig hemmastadda. Hjalmar och hans duktiga sångare och dansare underhöll i ca 2,5 timmar och lockade till både många applåder och skratt. Och Flacken levererade bl.a. parodier på Juholt och Leif G W Persson. Tempot var högt hela tiden.

Peter Flack brukar som urnärkingen Hjalmar alltid komma med några oförglömliga fraser. Förra årets föreställning bjöd på denna: "Örrrebrrro.... det är känt för sex och kor...Nää, jag menar KEX och SKOR!" I årets föreställning kom den här repliken (ungefärligt återgiven): "Han ser ut som en bag-in-box... och med en liten kran inunder!".

Asylmottagningen kan bli bättre

Den lilla gruvbyn Stråssa i Bergslagen med 300 vuxna invånare har fått ta emot över 100 asylsökande ensamstående afrikaner. Kulturkrocken skapar problem och främlingsrädsla. Det gynnar varken de asylsökande, de bofasta eller samhället i stort. Däremot gynnas organisationer eller partier med uttalade främlingsfientliga ideologier.

Ett av problemen med den svenska invandrings- och integrationspolitiken är att det är svårt att prata öppet om den. Har man den allra minsta synpunkt som kan tolkas som kritik mot den rådande ordningen klassas man direkt som rasist eller främlingsfientlig och får stämpeln ”sverigedemokrat” eller något ännu värre i pannan. Trots det ska jag försöka formulera mig i frågan; jag tar risken.

I det vackra Bergslagen ligger den lilla bortglömda gruvbyn Stråssa, som en gång var ett blomstrande samhälle med Konsum och ICA, post, bank, elaffär, frisör, skola, kyrka m.m. samt både hyreshus, radhus och villor. Allt var frid och fröjd och byn blomstrade.

När gruvan lades ned i början av 1980-talet började byns utförsbacke. Affärerna försvann, en efter en och i dagsläget finns ingen kvar. En hyreshuslänga revs p.g.a. att villor står tomma och skolan lades ned.. Kyrkan är avkristnad, såld och ska bli destilleri. Den enda ”service” som finns är en gul brevlåda, en anslagstavla och en busshållplats.

I byn finns ungefär 300 bofasta vuxna invånare kvar. Dessutom finns ca 100-120 asylsökande – nästan alla ensamma unga män från Afrika, vilka dumpats där av Migrationsverket. Jag väljer verbet dumpa – för det är vad det handlar om.

Att placera många personer från en annan världsdel i en liten by skapar problem. Det är två vitt skilda kulturer som möts. Det skapar konflikter och grogrund för främlingsrädsla eftersom det skett småstölder, hemfridsbrott och olika former av trakasserier. Även grova stölder har förekommit, dessa har framför allt drabbat ortens företag.

Att lämna sin släkt, vänner och sitt hemland, ett land kanske präglat av svält, naturkatastrofer, krig och annat elände och ta sig till ett helt annat land, hundratals mil bort, kan inte vara lätt. Ofta har det dessutom kostat pengar, som gått till människosmugglare.

Att ovanpå det hamna i främmande bygd - visserligen försedd med det nödvändigaste, dvs. mat och tak över huvudet - där du inte kan språket eller vet hur det mesta fungerar eller vilka koder som gäller underlättar inte. Till detta kan läggas sysslolösheten och att inte veta om du får stanna i landet eller inte.

Sverige är det industriland som tar emot flest asylsökande per capita. Det har vi råd med. Vi har ett stort, glesbefolkat land med en åldrande befolkning och behöver ett inflöde, främst av unga. Vi kommer alla på ålderns höst i vården att mötas av nya svenskar med annan bakgrund än vår. Vi ursprungssvenskar räcker nämligen inte till.

Under åren 1984-2007 tog vi emot 560 100 asylsökande. År 2007 kom 36 207 asylsökande. Antalet har minskat och förra året var det 24 194 och av dessa fick så småningom 8 983 uppehållstillstånd här. Under januari-augusti i år avgjorde Migrationsverket 18 852 asylärenden, varav 28 % bifölls. Handläggningstiden är lång. Ca hälften får besked inom ett halvår och 80-90 % överklagar sitt beslut, vilket medför att handläggningen kan ta 1-2 år - i sämsta fall. Allt enligt Migrationsverkets webbplats.

I Stråssa har de bofasta på egen hand tvingats ta tag i sin situation när gruvan lades ned. I byn finns nu en föräldraförening och en byförening, som bildades när skolan skulle läggas ned. Deras kamp hjälpte inte, skolan försvann. För att få en sådan enkel sak som en lekplats har man stångats med kommunen i flera år. Nu tvingas de dessutom försöka få en fungerande by med alla asylsökande in på knutarna, vilket inte är lätt. Det är övermäktigt.

På eget initiativ har man till slut lyckats få en dialog med en representant för det lokala Migrationsverket i Lindesberg, den kommun där Stråssa ligger. Men det satt hårt åt. Att medverka vid ett stormöte med byns invånare vägrade Migrationsverket. Byföreningens träffar med Migrationsverket sker ungefär halvårsvis och då deltar även representanter för polisen och kommunen. När byborna påtalar de problem man har slår Migrationsverket oftast ifrån sig och hänvisar till polisen.

Dessutom betalar Migrationsverket en högre hyra än den gängse till de värdar som upplåter tomma lägenheter till asylsökande. Värdarna ser därför gärna att bofasta svenskar flyttar ut, vilket leder till ännu fler asylsökande på orten.

Migrationsverket skriver på sin webbplats att de asylsökande får sitt boende i en ”medelstor eller mindre stad”. Det är inte sant. Stråssa är inte en stad utan en mycket liten ort.

Migrationsverket har det inte lätt. Att placera tusentals asylsökande är en stor uppgift, där det krävs medverkan av landets kommuner. Alla ställer inte upp. Eftersom det är bostadsbrist i storstäderna blir det orter med tomma bostäder som får ta emot de asylsökande. Stråssa är inte ensamt, det finns fler orter i samma situation.

Regeringen Reinfeldt har inte egen majoritet i Riksdagen. Orsaken är att Sverigedemokraterna (SD) fick en vågmästarroll med 5,7 % av rösterna i senaste valet. I den valkrets där Stråssa ingår blev SD tredje största parti med 13,23 %. Kan det vara så att det extremt höga röstetalet har samband med antalet asylsökande?

I maj utsåg integrationsminister Erik Ullenhag förre folkpartiledaren Bengt Westerberg till särskild utredare. Hans uppdrag är bl.a. att ”kartlägga den kunskap och forskning som finns om främlingsfientliga och intoleranta attityder i samhället, undersöka vad det är som gör att de uppstår (min fetmarkering) och inte minst komma med förslag som motverkar att de sprids.” Nästa höst ska han vara klar.

Mitt tips till Westerberg är att besöka Stråssa och träffa inblandade parter. Han kan också kolla hur valresultaten för SD ser ut i andra orter, som fått ta emot extremt många asylsökande. Finns det måhända ett samband?

Situationen i Stråssa har uppmärksammats av den mångkulturella TV-kanalen Kanal Global som sänder via ComHem och Boxer. Kanalen har gjort två program, där bl.a. en företrädare för centrala Migrationsverket deltog. Hon hade ingen direkt kännedom om Stråssa utan svarade bara i allmänna ordalag och hävdade bl.a. att de asylsökande får sex timmars utbildning om hur asylprocessen fungerar.

Men hur mycket av de timmarna handlar om hur man umgås med lokalbefolkningen och vilka informella regler som gäller? Livsviktiga självklarheter berättar man tydligen inte heller om, som på vilken sida av en landsväg man ska gå och att man ska ha reflex när det är mörkt. Byföreningen i Stråssa har vid sina möten med Migrationsverket tagit upp den banala reflexfrågan, men utan resultat. Det är nämligen en halvmil landsväg – utan belysning – till närmaste affär.

I det senaste programmet i Kanal Global intervjuades, per telefon, kommunalrådet i Lindesberg, som är väl medveten om problemen i Stråssa. Motvilligt lovade Migrationsverkets representant att ta kontakt med kommunalrådet för att diskutera frågan vidare. Inför Kanal Globals senaste program inbjöds bl.a. även utredaren Bengt Westerberg. Han var på resande fot och hänvisade i stället till integrationsminister Erik Ullenhags statssekreterare Jasenko Selimovic, som via sin sekreterare tackade nej till att delta i programmet.

Sverigedemokraterna har däremot slagit mynt av programmen och situationen i Stråssa och gjort egna reportage därifrån samt delat ut sin tidning med ett följebrev i bybornas brevlådor. Övriga partier tiger. Migrationsverket kan inte göra något mer; verkets budskap till byborna är att acceptera och gilla läget.

Sverige kommer att ta emot asylsökande – och måste göra det av solidaritet med dem som har det sämre än vi – och Migrationsverket måste även i fortsättningen placera dem där det finns lediga bostäder. Men man måste satsa mer för att underlätta för dem som kommer och för den lokalbefolkning som har att ta emot dem.

Jag har följande förslag:

PLACERING. Placera inte för många asylsökande på en liten ort. Placera inte bara ensamma män på en liten ort, utan även familjer. Sätt en gräns för hur många asylsökande det får vara på en ort i förhållande till ortens befolkning.

LOKAL HANDLÄGGARE. Placera en handläggare från Migrationsverket lokalt på en liten ort som får ta emot många asylsökande – på heltid eller deltid – som har i uppdrag att vara länk mellan de bofasta och de asylsökande och reda ut de praktiska problem som uppstår.

INFORMATION. Utöka informationen från Migrationsverket till de asylsökande – även om hur man umgås med de fastboende. Informera på eget initiativ de boende och svara för en löpande dialog om asylmottagningen, de asylsökande och vad som i övrigt är på gång.

SYSSELSÄTTNING. Det måste vara förödande för en asylsökande att gå sysslolös halvårsvis i en främmande avkrok. Förändra regelverket så att de asylsökande som vill kan sysselsättas. I Stråssa hade byn städdag för några veckor sedan och man har även fått byn röjd från sly. Inte en enda asylsökande deltog. Det finns massor med enkla men meningsfulla uppgifter som mycket väl kan utföras av frivilliga asylsökande. Men man kan inte kräva att de fastboende själva ska tag i detta.

De här förslagen är riktade till Migrationsverket och till våra politiker på riksnivå: Börja med att ge mer resurser till Migrationsverket samt ge verket detaljerade instruktioner via regleringsbreven. Allt går bara viljan finns. Lycka till!

Björn Thärnström, Sollentuna/Stråssa

Det går utför med Svenska kyrkan

I dagens SvD skriver kyrkoherden H B Hammar (brorsa till förre ärkebiskopen) att kyrkor bör kunna rivas. Anledningen är att de står tomma därför att antalet besökare har minskat. Jag håller med honom. Ett annat sätt att bli av med de kostsamma byggnaderna, menar han, är att sälja dem eller hyra ut dem till andra ändamål, som t.ex. bostäder, kaféer eller pizzerior.

I bergslagsbyn Stråssa har kyrkan, som byggdes i början av 1970-talet, nyligen sålts för 300 000 kr till en entreprenör från Norrland som ska använda byggnaden i sin spritfabrikation. Det är nog bara början på en trend. Många kyrkor är dessutom fula, byggda på 1800-talet och framåt och har därför inte samma kulturhistoriska värde som en stenkyrka från 1200-talet.

Antalet medlemmar i svenska kyrkan har sjunkit. De flesta är nog kvar på grund av ren slöhet. De går aldrig i kyrkan, tror inte på varken Fadern, Sonen eller Den Helige Andersson (jämför: Oden, Tor och Frej - allt går igen) men fortsätter varje år att betala flera tusenlappar i onödig avgift till kyrkan. "Jag vill bidra till att de gamla fina kyrkorna finns kvar", är deras ihåliga ursäkt för att kvarstå som medlemmar. Fast jag tror att man ser det man betalar som en slags "försäkringsavgift". Tänk om Gud finns...? Men det vågar man inte erkänna.

Nä, jag är inte med i svenska kyrkan. Jag kan ju tro på Gud i alla fall, om jag vill. Det har hänt vid några tillfällen i mitt 65-åriga liv att jag bett till honom när jag känt mig ångestfull och helt ensam och utlämnad. Jag ber dock inte varje dag. Han har ju så mycket att göra med allt annat elände att jag inte vill störa honom med mina futtiga problem. Han för en ojämn kamp med djävulen, när man ser hur det ser ut i världen...

Jag gick ur kyrkan i mitten av 1950-talet när det blev möjligt att göra det. Innan var alla tvångsanslutna till kyrkan. Det var farsan som gick ur då och jag följde med automatiskt. Sen dess har jag inte sett någon anledning att gå med igen.

Det där argumentet att man inte bidrar till underhållet av gamla kyrkor om man gått ur kyrkan är inte sant. Via den statliga skatten bidrar jag till de 460 miljoner kr varje år som kyrkan får av staten för att underhålla sina fastigheter. Det är en 50-lapp per år och invånare... Det får räcka för min del. Dessutom brukar jag ofta lägga en slant när jag besöker en kyrka. Som en slags frivillig entréavgift.

Du som fortfarande är medlem i kyrkan: Gå in på www.kyrkoavgiftningen.se. Där kan du enkelt räkna ut vad du betalar i onödan varje år. Tjänar du runt 30 000 kr i månaden är det ca 3 500 kr om året.