Låt de svensktalande, skötsamma och självförsörjda få stanna men ut med buset!!

Sverige har åter visat sig fantastiskt! Nu ska hundra svensktalande legitimerade sjuksköterskor från Filippinerna utvisas på grund av en miss i annonsen när Attendo lockade hit dem. "Vi har våra regler som måste följas", försvarar sig beslutsfattaren hos Migrationsverket. 

Det är inte första gången som skötsamma invandrare som rotat sig här utvisas för att de själva eller deras arbetsgivare gjort en bagatellmiss i någon regel eller i något avtal. 

Det drar ett löjes skimmer över såväl våra myndigheter och deras tjänstemän som våra politiker.

Alla vet ju att vi har brist på utbildad  personal inom vården och hemtjänsten i vårt land. Utan de utlandsfödda skulle ännu fler vårdplatser få stängas. Mer än var tredje läkare är utlandsfödd. En stor del av de som jobbar i hemtjänsten är inte födda här.

Vårdföretaget Attendo visade kreativitet och nytänkande när man för några år sedan lockade hit ett par hundra utbildade sjuksköterskor från Filippinerna. De fick svenskundervisning och kompletterande vårdutbildning.

Det ledde till att de fick svensk sjuksköterskelegitimation och jobb på Attendos olika sjuk- och vårdinrättningar runtom i landet. Trots viss brytning talar de  bra svenska, som även sjuka och gamla svenskar förstår.

Många hann få permanent uppehållstillstånd men inte alla. Nu har Migrationsverket beslutat att hundra av dem ska utvisas då deras tillstånd att vistas här bara är tillfälligt.

Anledningen till beslutet är att Attendos annons inte var korrekt när de rekryterades hit. Det har en nitisk handläggare kommit fram till. Han säger att vi har våra regler och de  är vi som myndighet skyldiga att följa.

Visst, regler ska följas, men var finns det sunda förnuftet?

Handläggaren kunde ju lagt detta ärende underst i högen och i stället skyndat på processen att ge dem permanent uppehållstillstånd. Varför saknas sunt förnuft hos Migrationsverket? Det är ytterst en ledningsfråga.

När jag jobbade som informationsdirektör på (Riks)Skatteverket fick jag ibland frågan "Vad krävs för att bli en bra kommunikatör?" 

Dåsvarade jag "Att kunna skriva bra, dvs. korrekt och lätt att förstå, ha sunt förnuft, empati, fantasi och förmåga att sätta sig in i mottagarens situation. Saknar du detta hjälper inte hur mycket teori du än pluggat".

Tyvärr ser jag exempel på välavlönade kommunikationsdirektörer på myndigheter som saknar detta. Det förbättrar inte myndighetens anseende hos allmänheten.

Många av mina krav är ju allmängiltiga för alla som har ett arbete där man hanterar människor, alltså även Migrationsverkets handläggare.

Det är ju inte bara dessa sjuksköterskor som drabbats av verkets rigida regeltolkning. Nästan varje vecka kan vi läsa om indiska it-experter och andra utlandsfödda högutbildade som ska utvisas på grund av något bagatellartat regelbrott för flera år sedan.

Arbetskraft som företagen skriker efter! De välkomnas med öppna armar av våra grannländer, inte minst Tyskland. Detta förbättrar inte bilden av vårt land utomlands.

Men det handlar även om vanliga utlandsfödda som sköter sig, försörjer sig och sin familj och har barn födda här. Efter flera år här ska ut till ett land de kanske inte längre har någon koppling till.

I exremfallen kanske bara en del av familjen ska ut. Det kan vara en far eller ett av barnen. 

För Svenne och Irma i Bandhagen, dvs. så kallat "vanligt folk" är detta obegripligt och man undrar varför inte våra politiker gör något åt det?

Frågetecknen blir fler när de i Bandhagen får höra att dömda utlandsfödda våldtäktsmän får stanna här efter avtjänat straff då de kan råka illa ut i landet de ska utvisas till. 

Många politiker håller med om att  detta är absurt. Men varför gör man inget för att få in mer empati och sunt förnuft i vår migrationslagstiftning.

Det är omöjligt, säger juristfundamentalisterna och fnyser åt dessa begrepp. Lagar och regler måste vara helt känslomässigt neutrala. Jag håller inte med (men jag är ju ingen jurist utan bara en vanlig "humanist").

I andra sammanhang brukar jag säga att 1) allt administrativt krångligt har skapats av jurister och att 2) allt tekniskt krångligt av ingenjörer och att 3) det är vi humanister som får reda ut det. 

Det gäller även här. Gör så här:

Inför i någon lämplig migrationslag en gummiparagraf som säger ungefär så här: "Om beslutet är uppenbart orimligt, saknar sunt förnuft och strider mot det som kan uppfattas som självklart ska man hellre fria än fälla, hellre ge bifall än avslag".

Låt någon hög jurist med empati, fantasi och sunt förnuft snabbutreda detta och komma med ett förslag som kan införas på försök under ett år för att sedan utvärderas.

Hur svårt kan det vara?

Sverige är fantastiskt!

Försvarsmakten har blivit anmäld till Arbetsmiljöverket. Anmälare är fackföreningen Försvarsförbundet som ingår i TCO och samlar sedan 1919 anställda inom försvaret och närstående verksamheter. Anledningen är att den beridna högvakten inte har vanliga ridhjälmar på skallarna. De pickelhuvor som hör till deras uniformer modell Äldre är inte godkända som ridhjälmar. 

En beriden högre vakt med nuvarande huvudbonad och den som facket vill att han har.

Detta är väl typiskt för oss svenskar. Jag undrar vad facket kan komma att klaga på om (och när?) vi måste  försvara oss när Putinland angriper oss i en ny "specialoperation"? 

Att Försvarsmakten missat att MBL-förhandla om rätten att låta soldaterna "jobba" mer timmar än vad kollektivavtalet medger? Eller att man inte följer Naturvårdsverkets anvisningar när svenska stridsvagnar kör in i ett vattensjukt skogsområde där man tidigare noterat att det kan finnas vattensalamandrar?

När britterna om några dagar ska kröna sin kung Karl III och drottning Kamilla så kommer man självklart låta de beridna militärerna ha sina guldglänsade pickelhuvor på sig.. 

Eller att tillåta de skotska soldaterna att paradera i sina kiltar och frysa häcken av sig även om det blir nollgradigt, blåsigt och regnar småspik.

Men det vore otänkbart i Sverige. Suck, säger jag bara.

 

Vi åker med Uber i stället för vanlig taxi

Vi åker oftast kommunalt och skippar bilen när vi som bor i förorten ska nånstans i Storstockholm. Med tanke på bensinpriset, p-avgifter och trängselskatt så är pendel, t-bana, tvärbana, spårvagn eller buss vårt naturliga val. Vanlig taxi nyttjar bara när nån annan betalar, vilket är tämligen sällsynt. Det handlar då t.ex. om sjukresor.

Men nu finns Uber. Det färdsättet har blivit en konkurrent med de kommunala färdmedlen. 

Om vi är och hälsar på kompisar söder om stan tar vi pendeln och tvärbanan dit men när vi ska hem på nattkröken går jag in och bokar en Uberbil via appen i min mobil. Vi kommer ända hem och jag slipper vingla hem med rollatorn från Sollentuna pendelstation, vilket tar nästan 20 minuter för mig.

Med Uber kan jag välja bil och kostnad när jag knappat in min destination. Sen får jag besked om hur många minuter det dröjer innan han är hos mig. Jag ser på en karta var han är nånstans.

När resan är över kliver jag ur. Betalningen är redan avklarad då jag har Uberappen kopplad till mitt PayPalkonto. Det tycker min fru är perfekt då vi (dvs. mest hon) slipper ha dåligt samvete för att hon betalat för litet (eller för mycket) i dricks. 

Vill du ge dricks går du in senare i appen och gör det eller när du bokar nästa resa.

Men de bästa är priset för en Uberresa. Du betalar i snitt ungefär hälften mot vad det skulle kostat att åka med en vanlig taxi. Så när vi åker hem från våra kompisar söder om stan blir resan bara drygt en hundring dyrare än en resa med kommunala medel.

Nu tycker du - som läst i medierna att Uberchaufförer arbetar under slavliknande förhållanden och har svältlöner - att det är fel att utnyttja dessa stackare som kör oss. 

En invandrad förare i 25-årsåldern berättade - när jag frågade hur mycket han fick i lön - att han körde in ca 100 000 på en månad. När han dragit av skatter, avgifter och kostnader för bilen så fick han en lön på runt 40 000 kr. Det är en bra bruttolön som är högre än snittlönen för alla män i landet.

Det var han nöjd med. Men då körde han hela tiden, även helger. Det funkade då han inte hade någon egen familj.

En annan chaufför från Grekland berättade att han tidigare kört för Taxi Stockholm men att köra en Uber var bättre betalt för nu hade han körningar hela tiden.

Så jag skäms inte att skippa taxi och nyttja Uber i stället. Det är ju en win-win såväl för föraren som för mig.

Varför blidde det inga inlägg i april?

Några av mina mest trogna bloggläsare har undrat varför jag inte haft några inlägg seden den 23 mars. Det är inte likt mig. Men det beror mest på att jag haft annat för mig samt att det är svårt att skriva då mr Parkinson vill styra fingrarna till fel tangenter. Att skriva för hand är numera helt omöjligt för mig.

Förutom det har jag gått med i styrelsen för lokalföreningen Parkinson Norrort, påbörjat en Parkinsonrehabilitering på Stora Sköndal tre dar i veckan (som jag dock hoppat av då jag kommer att missa drygt hälften av gångerna på grund av sjukdom och andra engagemang). 

Utöver detta så skriver jag på en bok om Stråssa gruva, som blir på ca 160 sidor. Varit på gården i Bergslagen samt snickrat en del trots mitt handikapp som gör att allt tar mycket längre tid. Suck!

Men nu har jag skrivit detta i alla fall.

Varför berättar ni inte om vad ni gör?

 Min hemkommun Sollentuna har ett elbolag som heter "SEOM", vilket är en förkortning för "Sollentuna Energi Och Miljö". Ibland gräver de upp såväl gator som trottoarer, vilket skapar olägenheter för de som bor eller färdas i närheten. Ett sätt att minska den irritation som uppstår är att berätta vad det är man håller på med.

För mer än hundra år sedan fanns det skyltar på järnvägsstationerna som uppmanade folk att inte spotta på golvet.

Hur den uppmaningen efterföljdes vet jag inte. Men om man även hade talat om varför man  inte skulle spotta på golvet så hade säkert fler följt skyltens text.

Så här borde det ha stått på skylten som satt på väggen inne i stationens väntrum: SPOTTA INTE PÅ GOLVET FÖR DET KAN SPRIDA SMITTA. På den tiden var det nog mest tuberkulos man var rädd för.

SEOM i Sollentuna har grävt upp vid gatan där jag bor - se översta bilden.

För att förklara varför har man satt upp en skylt där det står att det är för att öka hållbarheten i kommunen. 

Vilken hållbarhet? Det är ett mycket oklart budskap som kan ge upphov till många tolkningar.

Det som saknas för att klargöra budskapet är vad man gör för att öka hållbarheten. Men det berättar man inte.                   

Det är ju det man vill veta! Gör om gör rätt. 

I detta fall byter man ut de gamla nedgrävda elkablarna. Så här kunde man skrivit: HÄR BYTER VI TILL NYA ELKABLAR FÖR ATT FÅ ÖKAD HÅLLBARHET

En autograf som jag haft men sålt

Torsten Nothin var överståthållare i Stockholm, vilket motsvarar dagens landshövding, och var formellt även stadens högste polischef. I den rollen var han engagerad i Haijbyaffären och porträtterades som en inte särskilt trevlig person av skådespelaren Reine Brynolfsson i den nyligen repriserade TV-serien "En kunglig skandal" i SVT. Mot mig var han dock trevlig när jag bad om hans autograf för 58 år sedan.

Som en sju år yngre lillebror var min äldre bror min store förebild. Allt han gjorde skulle även jag göra. Därför samlade även jag gamla svenska mynt, frimärken och autografer.

Min brors samlande av bl.a. de märken som gavs ut av det då självständiga landet Ghana (f.d. Guldkusten) i Afrika ledde även till att han skrev till presidenten Kwame Nkrumah och bad om hans autograf. Den plus Willy Brandts namnteckning var de enda han hade.

Jag kom dock längre än han och fick under några år ihop bortåt 250 kända politiker och författares autografer, bl.a. Gagarin, Tito, Chiang-Kai-Shek, Nixon, Albert av Belgien, Adenauer, Dönitz, Peron, Somerset Maugham, Franco, Sartre, Erlander, Palme m.fl.

 

De flesta skrev bara sitt namn på de kort jag skickade till dem. Men några skrev till något extra. En var författaren Pär Westberg som med sin skrivmaskin skrev "Av princip skriver jag inte autografer" och undertecknade med sin handskrivna namnteckning.

En som skrev en längre text - dessutom på rim - var Torsten Nothin som jag berättade om i inledningen. Så här såg kortet ut jag fick tillbaka från honom i maj  1965:

För er som är väldigt  unga och inte kan läsa handskriven text har  jag översatt hans opus. "Till en pojke i ungdomens år, en hälsning når, 

från en åldring vid åttio år, som mot graven går"

Läs mer om Nothin här: Torsten Nothin – Wikipedia

För några år sedan när jag dödstädade insåg jag att inget av min barn var intresserat att ta över sin fars autografsamling,

Via autografkataloger från USA såg jag att många av dem kostade en hel del dollar om jag hade velat köpa dem i USA där detta är en stor business. Försäljningspriset var ca 25 % av inköpspriset. 

Jag räknade ut att jag borde få ca 20 000 kr för samlingen vilket jag skrev om på min blogg. Efter några månader blev jag kontaktad av en "proffssamlare" i Skåne som kom och köpte rubbet efter nedprutning till 18 000 kr.

 

Han hade en samling på tusentals autografer, mest skådisar och idrottsmän, och menade att min Gagarin inte var äkta då jag inte sett honom skriva den. Sovjet hade en hel "fabrik" där man framställde "äkta" Gagarinautografer, sa han.

Köparen hade ingen bag eller väska med sig utan fick en på köpet av mig så han fick med sig autograferna hem, som satt prydligt insatta i pärmar.

Då hade jag blivit av med min samling. En sak mindre för dödsboet att värdera och ta upp i boet efter mig. Han fick alla dubbletterna, ett 90-tal som en extra bonus. 

Men tripletterna har jag kvar som är ca 50 stycken, bl.a. Gunnar Myrdal, Per Edvin Sköld,  Ernst Wigforss, Rainer III av Monaco, Urho Kekkonen, P.G. Woodhouse m.fl.

Så det blir i alla fall en del för dödsboet att göra. Några hundralappar torde de inbringa.

De mest kända kändisarnas namnteckningar  hade jag kopierat och satt inom glas och ram, se bilden.

Hur fick jag tag i deras autografer? Jo, jag gick till biblioteket och lånade blädderexemplar av "Who´s who".

Det är ett amerikanskt lexikon som innehåller kända personer och i de flesta fall även adresserna. Så var det i alla fall på 1960-talet.

När jag skrev till Juan Peron visste jag bara att han fanns i Madrid efter sin tid i Argentina, men inte var han bodde. Det funkade bra med bara "Juan Peron, Madrid, Spanien". Trots att jag inte skickade med svarsportokuponger svarade i alla fall ca 70 % av de som jag skrev till.

Högt upp till vänster på bilden ovan ser du Albert Schweitzer. Det fotot med hans autograf var dyrgripen i min samling. Om jag då hade köpt det i USA hade jag fått punga ut med ca 5 000 kr. Jag skrev till honom i Lambarene i Afrika men fick svar från Frankrike.

En f.d. sjuksköterska som jobbat med honom i Afrika skrev och berättade att Albert var sjuk och kunde inte skriva. Därför skötte hon i stället hans korrespondens och hon skickade kortet, som hon själv fått av honom. Det var en snygg gest.

En gång gjorde jag bort mig när jag skrev till författaren James Thurber i USA och nämnde att jag gillade hans böcker (som jag inte hade läst). 

Det dröjde med svaret. Till slut fick jag ett svarsbrev från hans änka som berättade att hennes man avled för tre år sedan.

Det var pinsamt. Läs om Thurber här:  James Thurber - Wikipedia

Hur långa är svenskarna i snitt?

Nu ligger svenskarna på plats 15 när det handlar om längden på de olika ländernas befolkning. Den svenske mannen är i genomsnitt 179,4 cm och kvinnan är 165,7 cm lång. För 100 år sedan var vi de längsta i världen med 171 respektive 160 cm. I topp finns nu de nederländska männen med 183 cm och de lettiska kvinnorna som är 170 cm över marken.

Vår statsminister Ulf Kristersson är ofta föremål för skämt om sin längd (eller snarare korthet) då han mäter 169 cm i strumplästen. 

Det sägs att korta män måste hävda sig på annat sätt. Jag tycker inte det gäller Kristersson men det finns andra som det stämmer på. Här är några: Josef Stalin 170 cm; Benito Mussolini 168 cm; Vladimir Putin 168 m; Napoleon 157 cm. Adolf Hitler var något högre 173 cm (samma längd som jag)

Stefan Löfvén är med sina 175 cm några cm längre än skådisen Tom Cruise som är 172 cm och uppfattas som mycket kort.

Vår kung Carl XVI Gustaf är resligare än man kan tro och är med sina 179 cm en cm längre än sin kungakollega Karl XII som var 178 cm. Men på hans tid var snitthöjden för männen bara 163 cm. Gustav Vasa var lång för sin tid då han var 173 cm (lika lång som Hitler och jag).

Drottning  Silvia är 170 och prins Daniel 180 cm men den brittiske prinsen William toppar den här uppställningen med sina 190 cm.

Ja, så här kan man hålla på och redovisa mängder med längder på kändisar så jag slutar nu med att nämna att Leonardo Di Caprio och Robert De Niro är 183 respektive 177 cm och Meryl Streep 168 cm

                                                                                         

Hur ska Sollentunas kommunhus skyltas?

I min hemkommun Sollentuna har det blossat upp en stor strid om hur det nyrenoverade kommunhusets entréskylt ska se ut. Kommunledningen vill att det ska stå "Turebergshuset" och inte "Sollentuna kommun" vilket en fritidspolitiker tycker och därför överklagat kommunens beslut. 

När kåken byggdes stod det "Sollentuna kommun" ovanför entrén. Men i början av 1990-talet byttes skylten ut mot en annan där det stod  "Turebergshuset" i stället. Tureberg är namnet på den kommundel där Sollentunas centrum med bl.a. kommunhuset finns.

Anledningen var nog att det i kommunhuset hade flyttat in andra aktiviteter som inte var kommunala. Hur det har blivit nu vet jag inte. Om det bara finns kommunbyråkrater och politiker  huset så kanske det vore bäst att  det stod "Sollentuna kommun" ovanför entrén. 

Kommunledningen har bestämt sig, kåken ska heta "Turebergshuset". Beslut är fattat, utformningen följer de kommunala profilreglerna och man har beviljat sig själv bygglov.  Att få kommunen att ändra sig för att en sketen fritidspolitiker tycker annorlunda går bara inte. Prestigen sitter i vägen.

Så är det alltid när det gäller kommunen. Om du som vanlig medborgare föreslår något som rör kommunen är det lögn i helvitte att få dom att tycka att ditt förslag är bra och kanske vore något att ta till sig. Det gäller såväl tjänstemän som politiker. Dom vet alltid bäst.

Men trots det har jag skickat kommunstyrelsen nedanstående kompromissförslag. Jag återkommer och berättar hur skylten man till slut sätter upp kommer att se ut. 

 

Den mest omfattande enkät jag drabbats av

Häromdan fick jag ett tjockt C5-kuvert i brevlådan. Jag visste att det skulle komma då jag fått ett sms med en förvarning om dess ankomst. Avsändare vara Sifo. Det innehöll ett häfte med tusentals frågor om allt möjligt - från partisympatier till vilken duschkräm jag köpte senast och hur många minuter per dag jag lyssnar på radions P1. Jag hade inte bett att få bli respondent utan var slumpmässigt vald.

När jag jobbade som informationsdirektör på Riksskatteverket (föregångare till dagens Skatteverket) började jag redan på 1970-taletatt vi enkäter fråga svenska folket vad de tyckte om skattesystemet och skatteförvaltningen.

Svaren visade att vi som jobbade med skatter var mer omtyckta än själva skattesystemet, vilket var det jag ville ha svart på vitt på.

För att göra utfrågningen och analysen av svaren till så låg kostnad som möjligt kontaktade jag flera andra centrala statliga myndigheter om frågade om man ville vara med och ställa egna frågor. Jag tror det bara var Riksförsäkringverket (föregångare till dagens Försäkringskassan) som hängde på.

Jag frågade tillräckligt många så att svaren kunde delas upp länsvis för att se om det var skillnader mellan våra länsskattemyndigheter (som vi hade då).

Det vars  viktigt att få alla tillfrågade att svara så att bortfallet blev så litet som möjligt. På den här tiden blev svarsprocenten ganska hög. Nu är det svårare att få Svenne och  Irma (dvs. vanligt folk) att ställa upp och svar på enkäter.

Därför försöker jag alltid att svara på de enkäter jag drabbas av då jag vet att en hög svarsprocent är viktigt. Men om svarsalternativen saknar "Vej ej/Ingen åsikt" lägger jag av. Frågor som t.ex. "Gillar du Volvo?" och det bara finns två svarsalternativ, nämligen "Ja" eller "Nej" slutar jag att svara.

Vad skulle du själv svara det bara fanns "Ja" och "Nej" om jag frågade "Har du slutat att slå din fru?"

Det 44-sidiga frågeformuläret jag fått från Sifo är något i hästväg är det "värsta" jag drabbats av. Jag orkar bara ta några sidor i taget. 

Sen måste jag med kulspetspenna sätta ett litet snyggt kryss om inte får sticka ut utanför den pyttelilla kryssrutan. Det är viktigt då svaren läses av maskinellt. 

Då min Parkinsons sjukdom gjort att jag inte kan (skrsia aföar hadnb läbge och då hag skår be''' ned fel tangaeneter när jag skrive på daatoorn) skriva för hand längre och då jag slår ned fel tangenter när jag skriver på datorn så hamnar en del kryss utanför rutan.

Det tar en himla tid för mig att skriva på datorn. Detta inlägg tog fyra gånger längre tid skriva och rätta mot då jag inte kände mr Parkinson.

Nåja, jag fick iväg svaret. Sen fick jag en trisslott som tack, men det var givetvis en nit  utan vinst. Som alltid. Suck!                                                                                                                                                                                                          

Erbjudna lågprisvaror i matbutiken svårhittade

Min matbutik i den stora butikskedjan (vars namn får mig tänka på USA:s underrättelsetjänst) där jag varit kund i över femtio år är lurig. Nästan varje vecka får jag reklam hem i brevlådan där man berättar att vissa varor har ett specialpris för mig som är trogen kund hos dem. Det är sällan jag nyttjar deras erbjudanden då jag följer min handlarlista. Men häromdan köpte jag några av de erbjudna varorna som hade lägre pris. 

Det var dock inte lätt att hitta dessa varor. De var dåligt exponerade och fanns oftast inte där de brukar finnas. 

Jag fick fråga personalen (som också är svår att hitta när de behövs) som man då och då kan se bland hyllorna i butiken. 

Salladen för 15 spänn låg inklämd högst upp mellan två helt andra grönsaker i väggen med glasdörrar där de många olika gröna bladgrönsakerna finns längre ned.

Den lilla biten parmesanost för 25 kronor låg inte bland de andra och dyrare parmesanostarna. Men gratisburken med pesto var dock lurigast placerad. 

Jag frågade var den fanns och hänvisades till en stor hög med pestoburkar och tog en av dem då de såg identiska ut.

När jag i hemmet kollade kvittot i Kivraappen såg jag att jag hade fått betala för peston, som jag trodde var gratis.

Efter mejlkontakt med en av ägarna fick jag svaret att jag hade tagit en pestoburk med högre vikt än den som var gratis. Skillnaden  i vikt på pestoburkarna var inte stor. 

Det var säkert medvetet lurigt att lägga pestoburkar med olika vikt i samma hög bara för att man utan att kolla på etiketten skulle ta en som vägde lite mer.   

Genomgående för dessa lockvaror är att de inte finns i särskilt stort antal när man väl hittat dom. Peston var dock ett undantag (av förklarliga skäl).

PS. Men när det gäller peston kan det vara nån kund som av misstag placerat en burk med högre vikt bland de som var gratis och mer lättviktiga och som just jag råkade ta. Eller så är det jag som alltid tror att jag blir lurad och ser konspirationer överallt. Kanske mer troligt..