"Försökskaniner" borde uppmärksammas bättre

Jag har deltagit i ett forskningsprojekt, vars syfte är att se om träning kan förbättra balansen och talet hos personer som har Parkinsons sjukdom. Min medverkan började i augusti förra året och avslutades i december. Två gånger i veckan fick jag ta mig till Karolinska institutet i Huddinge och dessemellan träna hemma. Det var som att ha ett jobb och tog mycket tid. Och som ni vet har vi pensionärer ont om tid...

Jag fick diagnosen Parkinson för ett par år sedan. Mina skakningar, främst i benen, hålls i schack med piller morgon och kväll.

De symtom som stör mig mest är att jag ibland har svårt att prata och att finmotoriken försämrats, vilket bl.a. gör att jag inte längre kan skriva läsligt för hand. Men det gör inte ont så det är synd att klaga.

Forskare sökte försökspersoner

Jag fick ett mejl på sensommaren förra året från Parkinsonföreningen där ett forskningsprojekt sökte personer med Parkinson som ville vara med som försökspersoner. Man kunde antingen hamna i en grupp som jobbade med språkträning eller en grupp som jobbade med balansträning. Man fick inte välja grupp utan lottades. Jag hamnade i språkgruppen. Det var perfekt för mig.

Det innebar att jag fick åka pendeltåg 26 gånger under hösten från Sollentuna till Flemingsberg. Dessutom fick min hustru göra det också då hon var med som min "personliga assisten". Jag drabbas ibland utan förvarning av yrsel och illamående och blir helt hjälplös. För att klara mig i ett sådant läge var hon med för att ta hand om mig.

Tid är pengar

Det innebar att även hon fick åka pendel 26 gånger tur och retur till Flemingsberg. Eftersom vi inte har månadskort kostade resorna oss drygt 1 300 kr. Vi åkte vid 9-tiden och var hemma vid 13-tiden.
Lägger man ihop alla timmar och räknar en timpenning på 120 kr så blir det bortåt 20 000 kr.

120 kr i timmen är vad försäkringsbolag brukar betala för eget arbete, t.ex. städning, när man har haft inbrott. Jag tyckte det var ett rimligt beräkningsunderlag.

Nu vill jag skjuta in en viktig brasklapp: Jag tycker det är självklart att man ska ställa upp som "försökskanin/mänsklig laboratorieråtta" om man kan. Lika självklart som att lämna blod eller bli organdonator. Det är en plikt! Och att göra det utan krav på ersättning.

När man lämna blod får man ofta något. Tidigare var det vinglas och liknande men hur det är nu vet jag inte då jag inte får lämna blod. Hur det är att lämna organ vet jag inte då man ofta är ett lik då.

Öronmärkta pengar

I det forskningsprojekt jag var med i i höstas är det två doktorander som leder det. Det är även många andra olika specialister involverade. Man har fått pengar från bl.a. Vetenskapsrådet, Landstinget och andra. Pengarna är snålt tilltagna och det finns inte utrymme för extravaganser, som att t.ex. harangera "försökspersonerna" på något sätt, t.ex. att skicka en julhälsning som tack för att de ställde upp.

Jag tycker att de som ger pengar till forskningsprojekt, t.ex. Vetenskapsrådet, ska öronmärka en liten del till att ge ev. försökspersoner någon form av uppskattning eller återkoppling för att de ställt upp.

Det kan t.ex. vara att de får en begriplig sammanfattning på svenska när projektet är klart där de får reda på resultatet. Eller det kan vara att varje försöksperson får en kort muntlig redovisning av sitt eget resultat. Eller att de får ett tackbrev med en inbjudan till doktorandernas disputation.

Jag ska kontakta Vetenskapsrådet och föreslå det.

-----------------------------------

Tillägg den 7 februari 2019: Svar från Vetenskapsrådet:

Jag vill tacka dig för att du lämnar synpunkter till oss. Jag kommer framföra dina synpunkter till de organ inom vår myndighet som finansierar kliniska forskningsprojekt. Det är möjligt att Vetenskapsrådet ser en anledning att framledes tydliggöra att medlen kan användas för ersättning av forskningspersoner som tackar ja till att delta i en forskningsstudie.

Vänlig hälsning,

Tanja Nilsson, PhD

Koordinator, kommittén för klinisk behandlingsforskning och kommittén för kliniska studier

Enheten för styrning och samordning

Farsans handskrivna Bibel finns nu på KB

Min farsa var med i den religiösa sekten "Efraims budbärare". Han var predikant och redaktör för deras tidning "Det Profetiska Ljuset". Han var fanatiskt uppslukad av sin religion och försökte omvända alla han mötte. För att verkligen känna och förstå texten i Bibeln hade han läst den åtta gånger och skrivit av den för hand med kulspetspenna i vanliga anteckningsböcker. Det tog tio år. Nu finns den på Kungl. Biblioteket i Stockholm .

Min farsa, född 1912, var som vilken vanlig arbetare som helst från början med bara folkskola som utbildning och började jobba när han var 14 år.

Han var en duktig fotbollsspelare i IFK Örebro på 1930-talet; en klubb som var nära att gå upp i Allsvenskan. Han rökte, drack, spelade kort och umgicks med vänner och var som folk är mest.

Men när han var i 40-årsåldern slog han om helt och blev fångad av sekten "Efraims budbärare" och blev med tiden en av sektens predikanter och senare även redaktör för deras tidning "Det Profetiska Ljuset".

En amerikansk sekt med svenska rötter

"Efraims budbärare" hade grundats på 1870-talet i USA av Charles Lee, en utvandrad svensk som hette Carl Lindquist och var från Uppland. Anhängarna fanns i USA, Kanada och Norden, framför allt Sverige. Läs mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraims_budbärare. Numera torde sekten i stort sett vara utdöd.

Min farsa var som sagt totalt förhäxad av sektens lära och Bibeln (vilket krossade hans äktenskap och förstörde min barndom). Han hade läst "Den heliga skriften" från pärm till pärm åtta gånger. Men för att riktigt kunna suga på varje stavelse i den började han kl. 22:30 den 2 januari 1964 att med en vanlig kulspetspenna att skriva av Bibeln för hand i en liten svart anteckningsbok.

Han var klar med hela Bibeln tio år senare, nämligen kl. 15:55 den 7 februari 1974. Han skrev givetvis inte oavbrutet de tio åren utan på lediga stunder.

När han dog 1977 tog jag hand om alla anteckningsböckerna och lät en bokbindare binda in dem i sexton små röda biblioteksband med guldtext på ryggen.

Vem skulle vilja ta hand om den?

Nu är jag snart 73 år och närmar mig livets slut och har börjat rensa i hemmet; gett bort, slängt och sålt olika prylar, bl.a. mina samlingar av sedlar, mynt, autografer, frimärken.

Farsans handskrivna Bibel stod nu på tur. Kollade med Stadsauktionen, men där hade den inget ekonomiskt värde alls. Ingen av ungarna var intresserad och min sju år äldre bror tyckte jag skulle "slänga skiten". Det tyckte inte jag. Men vad göra då? Vem kunde tänkas ta hand om verket?

Tänkte först på teologiska institutionen vid något universitet, men det hade inte farsan gillat. Han hatade allt vad präster och kyrkor hette. Jag försökte med Nordiska muséet arkiv, men fick aldrig något svar.

Det blev Kungl. Bibliotekets handskriftsavdelning

En lördag i slutet av förra året var jag på guidat besök på Kungl. Biblioteket med "Södermanlands och Nerikes Gille", där jag är medlem. Vi togs emot av bitr. riksbibliotekarien Lars Ilshammar, som bl.a. visade oss "Djävulsbibeln" som skrevs för hand på 1200-talet. Den var - liksom "Silverbibeln i Uppsala - ett krigsbyte från Prag på 1600-talet.

Då frågade jag Lars Ilshammar om han var intresserad av en mer modern handskriven Bibel. Han blev jätteglad och skulle gärna införliva den i bibliotekets samlingar av handskrifter. Så blev det. Idag var jag där och lämnade över farsans handskrivna Bibel.

Där kommer den att finnas så länge biblioteket finns kvar. Eftersom den bara finns i ett unikt exemplar får den inte lämna byggnaden. Den som ev. vill titta på den får beställa fram den och ta del av den i en särskild sal, där man bara visar sina dyrgripar. Det kändes bra att lämna Bibeln där.

Han blev odödlig till sist

Jag tror att farsan skulle vara nöjd, om han visste vad jag gjort. Hans tro gick ut på att han skulle återuppstå och bli odödlig. Han har på sätt och vis blivit det nu...

Här tackar Lars Ilshammar mig för gåvan. Donationskoordinatorn Karolin Engdahl verkar också nöjd.

När får Trump sparken?

Den amerikanske presidenten Donald Trumps dagar borde vara räknade. Han betraktas av professionella förståsig-påare, dvs. psykologer m.fl., som en narcissist med storhetsvansinne. Samma diagnos som Behring Breivik och Hitler. Kritiken mot honom i USA är ökande och frågan är när han avlägsnas från sitt vita hus? Det går inte att ha honom kvar på världens mäktigaste och viktiga post.

Trump och hela hans familj erbjöds för ett tag sedan åtalsimmunitet om han frivilligt lämnade Vita huset. Erbjudandet kom från ledande kretsar inom finansvärlden, näringslivet, militären och politiken. Trump tog inte chansen. Då skulle utredningen om hans samröre med Ryssland och annat skumt läggas ned och han kunde i stället fortsätta med sina fastighetsaffärer, golfen m.m.

Som president driver han i stället landet till en riktig kris för att kunna utfärda undantagstillstånd. Får han det blir han i stort sett enväldig och kan besluta utan att fråga kongressen. Då ligger USA - och för den del även övriga världen - riktigt illa till. Och det är bara presidenten som kan upphäva undantagstillståndet.

Hans beslut om undantagstillstånd kan i teorin överprövas. Men för det krävs att två tredjedelar av kongressen vill det och sedan får Högsta domstolen avgöra. I domstolen har Trump sett till att hans folk är i majoritet. Så det är nog kört.

Stopp för murpengar men även lönestopp

Trump lovade en mur mot Mexiko men kongressen och demokraterna vill inte ge pengar till bygget. Som en följd av det har även löneutbetalningen till hundratusentals statstjänstemän uteblivit under lång tid.

De myndigheter som drabbas är i stort sett alla rättsvårdande myndigheter, dvs. FBI, domstolar, åklagare, Justitiedepartementet, Department of Homeland Security m.fl. (samt även IRS, dvs. skatteverket). Därigenom stoppas de utredningar som pågår mot Trump och hans närstående.

Men inte bara det. I och med att FBI gradvis slutat att fungera blir det fritt fram även för övrig brottslighet att ta för sig, som t.ex. knarkhandel, trafficking och annat men även terrorism och spionage. Landet är verkligen illa ute.

Trump allt ensammare

Om Trump fortsätter att hålla myndigheter stängda och skapar ett riktigt kristillstånd kan han bli enväldig genom undantagstillståndet. Hela tiden skyller han  på demokraterna som vägrar godta hans budget med pengar till muren.

Han har i grunden ungefär 20-30 % -  kanske mer - av befolkningen bakom sig som trogna väljare och sympatisörer. De gillar honom och allt vad han gör. Det är dem han kommunicerar med via Twitter. Frågan är hur länge han har deras stöd? Vad händer när även de drabbas av hans tokigheter?

Från början omgavs Trump av flera vettiga och erfarna rådgivare. De flesta av dem har han sparkat och nu omger han sig av trogna ja-sägare och är i stort sett helt isolerad i Vita huset. Inte ens hans fru är där.

Trumps privata intressen styr 

Trump och hans familj har intressen i Saudiarabien, inte bara fastigheter och hotell. Den saudiske prinsen som leder landet håller på att privatisera oljeindustrin, vilket Trump-familjen är inblandad i. Prinsen och Trump är alltså kompisar privat och Trump ser fram mot nya miljardinkomster.

Fallet Khashoggi, den saudiske journalisten, verksam i USA, som styckmördades av saudiska agenter i Istanbul fick Turkiets president Erdogan att sätta press på Saudiarabien. Det ville inte Trump  då det skulle äventyra hans intressen i landet och störa relationen med hans kompis kronprinsen.

För att få Erdogan att sluta bråka om mordet på Khasoggi lovade Trump att plocka hem sina soldater i Syrien och överge kurderna, vilka fått stöd av USA i kampen mos IS. Då kunde Erdogan gå in i Syrien och slå ut kurderna, som är hans ärkefiender. Så var Trumps tanke, men det verkar inte helt gå i den riktning han tänkt sig.

Hur länge kan han hålla på?

Trump är inte intresserad av varken USA eller övriga världen. Han är bara intresserad av Trump och att som företagare själv tjäna så mycket pengar som möjligt.

Hur länge ska de goda krafterna i USA låta honom hålla på? Han är nog borta innan årets slut. Man kan ju alltid hoppas...

Källor: Diverse sammanställningar av nyheter från USA och andra ställen.

Det går sämre för muslimer

År 2050 kommer 20 % av Sveriges invånare ha sitt ursprung från muslimska länder, vilket i antal är mer än 2 miljoner. Bra eller dåligt? Vet inte. Men sannolikt har det lett till många förändringar i vårt land. Tänk om det då finns ett muslimskt parti i riksdagen eller att vi har sharialagar i delar av landet?

Länder med en muslimsk majoritetsbefolkning är fattigare än övriga länder, i synnerhet när man jämför med OECD-länderna, som t.ex. Sverige. De ligger även efter när det gäller läskunnighet och förväntad livslängd.

På regional nivå, t.ex. i Balkan och i den ickearabiska delen av Afrika och även inom stater, som Indien, har muslimer kommit på efterkälken.

Sämre utveckling och mindre tillit

Det finns historiska förklaringar, som t.ex. månggifte som splittrar förmögenheter och arvsregler som försvårar förmögenhetsbildning. Förbudet mot ränta har hindrat företagsamheten.

Det Osmanska riket, som försvann vid första världskrigets slut, bestod av många länder i sydöstra Europa. Att ha haft osmanskt styre innebär tio procents lägre ekonomisk utveckling när man mätt innehav av bankkonton och kreditkort.

Generell tillit mellan människor anses vara ett smörjmedel för ekonomin. I protestantiska länder litar 46 % på varandra. Motsvarande siffra för muslimska länder är bara 28 %.

Fasta vid graviditet skadligt

Längre perioder av fasta, som t.ex. ramadan, minskar produktiviteten och tillväxten. Studier visar också att fostrens utveckling, fysik, utbildningsnivå, inkomst och livslända påverkas negativt hos dem vars mammor fastat under graviditeten.

Det foster som utsatts för fasta arbetar som vuxen människa 4,5 timmar mindre per vecka än andra. Dessutom anses så mycket som 15 % av all psykisk sjukdom bland muslimer kunna härledas till detta fenomen.

Dessutom finns forskning som visar att även strukturella hinder i den islamska världen ligger i vägen för ekonomisk framgång. Det är alltså möjligt att muslimska länder aldrigt kommer i kapp i utvecklingen.

Bara SD-propaganda?

Jaha, säger du som läser detta. Ytterligare ett sverigedemokratiskt och rasistiskt inlägg vars syfte bara är att förtala muslimer.

Min källa är Svenska Dagbladet den 5 januari i år. Tidningens källor i sin tur är flera bl.a. "Journal of Economic Litterature".

Som sagt, sant eller falskt? Det bygger enligt på tidningen på flera vetenskapliga verk så jag lutar åt att det finns sanning i det. Vad kommer det att betyda för Sverige om ett par decennier?

Tack och lov är jag inte med längre då.

Nu har jag slutat skicka julkort

Förra året, dvs. 2018, var sista året jag skickade vanliga julkort, närmare bestämt 50 stycken. Jag bifogade en liten brasklapp där jag berättade att det var sista gången. Så i år, dvs. 2019, tänker jag inte skicka några.

Det var en engelsman som uppfann det första julkortet och året var 1843. Drygt 30 år senare började de att massproduceras i USA.

Till Sverige kom den här seden i slutet av 1800-talet. Det är många miljoner kort som landets brevbärare sedan dess får släpa på i slutet av december varje år.

Digitala julhälsningar allt vanligare

Trots att jag skickade 50 kort fick jag bara 35 och antalet "fådda" kort har minskat successivt senaste åren. Många julhälsar via fejsbok i stället. Andra struntar i det. Nu kommer även jag att strunta i det.

De senaste åren har jag låtit ta fram egna kort med hjälp av sonen, som är duktig på det där med grafisk layout via datorn. Se bilden ovan. Det är kort där hustrun och jag visar upp oss med bilder från årets utlandsresor. Rena skrytet alltså. En och annan självritad tomte har fått vara med för att ge lite julprägel.

Sen har jag stoppat korten i vita kuvert som jag adresserat för hand och försett med vanliga frimärken, som jag haft i stor mängd sedan 1974, då vår dotter föddes; dessutom vårt första barn.

Ville bli av med en massa frimärken

Första barnet är ju väldigt märkvärdigt (liksom även första barnbarnet). När dottern kom fram 1974 började jag prenumerera på alla utkomna svenska frimärken i ostämplat skick. Jag återupptog en gammal hobby från min barndom.

Tanken var att montera alla märken i tjusiga pärmar och sedan ge det hela i present till dottern år 2024. Jag hade inte en tanke på om det var en   present hon som 50-åring skulle uppskatta eller inte.

Nåja efter ca 35 år kom jag till insikt och slutade samla dessa märken. Jag hade en stor mängd av dem som jag sedan dess nyttjade när det blev dags att skicka ut julkorten. Men nu är det inte många kvar, vilket också är en anledning till att sluta med (o)skicket att skicka julkort.

Två typer av julkortsmottagare

Mottagarna har under åren, grovt sett, varit två kategorier: 1) släktingar, vänner och bekanta som jag har kontakt med och 2) gamla bekanta som jag inte har kontakt med. Tänker man efter är det tämligen onödigt julhälsa med kort, kuvert och frimärken till båda kategorierna. Nu är det slut med det i alla fall.

För att vara politiskt korrekt skrev jag på den brasklapp som gick ut med 2018 års kort att jag i stället skulle ge pengar till "välgörande ändamål". Vad som menas med det kan ju tolkas olika. En "vanlig person" tänker givetvis på Cancerfonden, Rädda barnen och liknande mottagare.

Men min tolkning är annorlunda. Bland det mest välgörande för en gammal trött gubbe som jag är en rejäl GT (dvs. en gin och tonic) vid veckans slut. Så nu vet ni det!

God Forts. alla släktingar, vänner och bekanta som inte längre kommer att få några julkort från mig!