Nu lägger jag ned mitt "lupinprojekt"

När man har en idé eller ett projekt och vill engagera andra människor men bara möter likgiltighet eller ointresse är det lika gott att tagga ned och lägga av. Det läget har jag nått med min hopplösa kamp - likt en modern Don Quijote - för att få stopp på den invasiva blomsterlupinen. Kampen började för flera år sedan med Naturvårdsverket och slutar nu med några hembygdsföreningar i Bergslagen.

Ni som följt med och läst min blogg har  nog noterat att jag då och skrivit om blomsterlupinen och min kamp för att få stopp på den. I min naiva enfald trodde jag att jag skulle lyckas skapa opinion för en kamp mot den. Men icke sa Nicke.

Den handläggare på Nadturvårdsverket som jag hade kontakt med var positiv och tillmötesgående. Jag fick i alla fall verket att på mitt förslag se till att man kan lämna blomsterlupiner för bränning som hushållsavfall utan att behöva betala för det. Alltid något.

Den ansvariga minister jag skrev till svarade vänligt men intetsägande via en underhuggare. Min hemkommun blev jag tvungen att JO-anmäla för att få en dialog, även den utan resultat. Bara ord och tomma löften.

Min debattartikel tog varken DN eller Svenskan in. Däremot fick jag in en insändare i en av lokaltidningarna i min kommun. Den ledde till att en äldre dam ringde mig och berömde mig. Hon avskydde dessa lupiner.

Länsstyrelsen i  mitt gamla län svarade positivt men utan några löften och hänvisade till att man hade inga pengar. Det går alltid att hävda det för att avslå något man inte är intresserad av.

Fältbiologerna har utsett den 6 juni till den "stora lupinutrotningsdagen varje år. Jag skrev till dem för ett par veckor sen, men har ännu inte fått något svar.

Den ena av de två hembygdsföreningar i Bergslagen (där det finns massor med lupiner) har visat sitt ointresse genom att såväl styrelsen som årsmötet gett avslag på mitt förslag. Den andra föreningen har inte svarat alls.

Allt detta ointresse gör att jag lägger ned min hopplösa kamp att få andra än jag att ställa upp i lupinutrotningen.

Tärningen valde väg när vi gick utan mål

 

Häromdan när frun och jag skulle ut och gå frågade jag "Vart ska vi gå?" "Vet inte. Bestäm du" blev svaret. Det kan lätt bli tjatigt att jämnt gå samma rundor i närområdet. Vi gör det ofta då vi är vanedjur. "Varför inte låta slumpen avgöra var vi ska gå?" tänkte jag och stoppade på mig en tärning.

När vi lämnade tomten bestämde jag att vi skulle kasta tärning varje gång vi kom till ett vägskäl. Då det kunde var riktningar åt två eller tre håll bestämde jag följande:

Vid ett trevägsskäl ska vi gå till vänster om siffran blir 1 eller 2, rakt fram om 3 eller 4 kommer upp och till höger om 4 eller 5 blir resultatet.

Vid ett tvåvägsskäl där det blir 1, 2 eller 3 går vi till vänster och om det blir 4, 5 eller 6 tar vi vägen till höger.

Om vi kom till ett vägskäl där det var en väg vi redan gått på så fick vi inte fortsätta på den trots att tärningen ville det.

Okej, frun skötte tärningen och vi började gå och låta siffrorna som kom upp styra vår väg. Vi fick en promenad enbart i vårt närområde på 3,8 km som tog nästan en timme i maklig takt. Det märkliga var att  tärningen såg till att vi kom tillbaka där vi startade.

 

Ordet "klan" har fått en ny betydelse

Ordet "klan" har olika betydelser. Som kiltbärare och Skottlandsvän så har ordet de senaste åren - och framför allt den senaste tiden - fått ytterligare en betydelse som jag inte gillar: kriminella släktgäng i våra invandrartäta utanförskapsområden. Tyvärr är det nog detta som "vanligt folk" numera tänker på när man hör ordet. 

Det är nog färre som tänker på en traditionsrik stolt skotsk släkt med rötter i de skotska högländerna och vars namn börjar på Mac eller Mc och där männen bär kilt i klanens eget mönster.

Dagligen läser vi i tidningarna och hör på radio eller ser på TV om de kriminella gäng som består av invandrade storfamiljer i våra förortsområden.

Där härskar och styr de samt skjuter ihjäl varandra och tyvärr även en och annan helt vanlig person. Andra favoritsysslor är knarkhandel, beskyddarverksamhet m.m. 

Klaner är en av de vanligaste samhällsformerna i världen. I Sverige hade vi också släkter, eller klaner, som styrde och ställde men det var före vår medeltid. Likadant var det i stort sett hela Europa den här tiden.

Ordet har tre betydelser. Den första är den som är förknippad med Skottland där klanerna/släkterna långt in på 1600-talet agerade som små kungadömen och ofta låg i fejd med varandra.

Klanernas privilegier upphävdes först 1747. Klanhövdingens nedärvda rätt att agera domstol och att kräva krigstjänst av sina underlydande försvann.

Den andra är en vetenskaplig brittisk antropologisk beteckning, som jag inte tänker gå närmare in på.

Den tredje är att klan även kan vara benämning på en djurflock som håller ihop och där medlemmarna är släkt med varandra. Sådana djurklaner finns bl.a. hos babianer och hyenor.

Det är väl hit vi kan hänföra förorternas klaner?

 

Utan BankID och ID-kort så finns du inte

För svenskar är det lätt att få ID-kort, bankkonto och BankID.  Men för en utlänning som kommit hit som flykting och lämnat allt efter sig i det gamla hemlandet - och dessutom är analfabet - är det inte lätt. Utan hjälp från andra flyktingar som etablerat sig här eller hjälpsamma svenskar är det svårt, nästan omöjligt. Den svenska byråkratin brukar ofta framhållas som enkel - i alla fall i jämförelse med andra länder.  Tyvärr stämmer det inte alltid.

Den här berättelsen handlar om en familj; Adam och Eva och deras dotter Maria (fingerade namn) som bor i Västsverige. De kom hit som flyktingar 2015 och har alltså väntat på besked om uppehållstillstånd i många år.

Utan uppehållstillstånd har de inte heller kunnat få undervisning i svenska via SFI. Trots det har dottern - som var barn när de kom hit men nu är ca 20 år och går på en folkhögskola - lyckats lära sig svenska och kan göra sig förstådd.

Nu har familjen fått tillfälligt uppehållstillstånd och även svenskt personnummer. Eva och Maria har även lyckats skaffa sig svenskt ID-kort hos Skatteverket. Men för pappa Adam har det inte gått. Varför inte då, undrar ni?

Jo, det beror på att hans efternamn på Migrationsverkets handling med beslutet om uppehållstillståndet har en bokstav som skiljer från övriga familjens dito. En bokstav som dessutom inte uttalas. Det kan jämföras med många svenska namn som har en stum bokstav (Tärnström/Thärnström, Spjut/Spjuth).

I den svenska folkbokföringen har allas efternamn stavats lika. Trots det har ärendet nu skickats till ID-kontrollsektionen hos Skatteverket i Stockholm.

Hur namnet stavats hos Migrationsverket har säkert berott på att olika handläggare varit inkopplade på deras ärende när de kom och sökte asyl. Slumpen har alltså avgjort hur man stavat Adams namn.

Svenska myndigheter som betalar ut pension och olika bidrag kräver att mottagaren har ett bankkonto. Det gäller för alla oavsett nationalitet. För att kunna öppna ett bankkonto måste man kunna visa en giltig legitimation. Ett av Skatteverket utfärdat ID-kort är en giltig legitimation, däremot är inte alla pass utfärdade av andra länder det.

Detta är alltså Adams dilemma. Utan bankkonto kan han inte ta emot de bidrag han får. Utan ID-kort kan han inte öppna bankkonto. Med ett bankkonto kan man också få ett BankID som också är nödvändigt för att klara sig i vårt land.

Men går det inte att prata med Skatteverket som ska vara så serviceinriktat och har "medborgaren i centrum" och ett "utifrån-och-in-perspektiv" på sin verksamhet?

Nä, det är för sent. Adams ärende är flyttat till Skatteverket i Stockholm och där dröjer det minst åtta veckor innan någon handläggare börjar kika på hans ärende och dit kan man inte ringa. Det verkar över huvud taget inte gå att göra något alls för att påskynda detta enkla ärende.

I andra länder hade det här gått att fixa med lite pengar under bordet till en mutbar handläggare. Tack och lov går det (normalt) inte i Sverige. Det ska vi alla vara tacksamma för.

För mig som har jobbat i stort sett hela mitt liv på Skatteverket och enbart med att få det förvandlat från en rigid kontrollmyndighet till en servicemyndighet i medborgarnas tjänst känns det inte kul att få del av Adams ärende.

Jag kan förstå att man har mycket att göra på verket. Men det hade man även på min tid där. Ska det verkligen ta åtta veckor innan Adams, förlåt uttrycket, skitärende får en handläggare?

När jag på 1960-talet jobbade på en länsstyrelse i Mellansverige sa man så här när ett ärende, som var helt klart för beslut och kunde beslutas och expedieras inom tio minuter: "Nä, säg att dom får komma tillbaka om två veckor. Då är det klart!"

När jag undrade varför, blev svaret: "Ärendet måste ligga till sig!" Tablå och ridå. Ni kan förstå att jag slutade där.

Jag hoppas verkligen att Skatteverket, som jag gett all min vakna tid i många decennier, inte retarderat och hamnat tillbaka i 1960-talets verklighet?

PS. Är du en så kallad "Vän av ordning" undrar du säkert hur Adams familj fick ut det matbidrag de fick från Migrationsverket under de år då de hade ett boende som verket ordnat och väntade på sitt uppehållstillstånd? Cash? Nä, de fick pengen insatt på det ICA-kort de fick av Migrationsverket när de kom hit.

 

 

 

 

 

Vi får inte veta hur illa ställt det är

Putins Ryssland - och tidigare Sovjetunionen - vet och visste det mesta om vårt försvar, bl.a. genom Stigarna Wennerström och Bergling och alla andra ryssvänliga förrädare  i försvaret och som ännu inte avslöjats. Men vi medborgare i Sverige ska inte få veta sanningen om vår försvarsförmåga. Nåde den som säger hur illa det står till!

Vår tidigare överbefälhavare Sverker Göransson vet vad som kan  hända om man är frispråkig. I december 2012 berättade han att det svenska försvaret bara kan hålla ut en vecka och på ett ställe om vi skulle bli angripet av t.ex. Ryssland.

Oj vad skit han fick för det! Vissa ansåg att han borde åtalas för sitt uttalande. Putin och hans kompisar i Kreml måste ha skrattat tills de pinkade på sig när de fick veta detta. Göransson angreps från olika håll och var sjukskriven januari - mars året efter för utmattningssyndrom.

Även generalmajoren Anders Brännström, bl.a. f.d. arméchef och chef för Högkvarterets totalförsvarsavdelning, som talade klarspråk om vårt försvar fick skit för det och slutade. Om han hade varit kvar och hållit tyst är jag säker på att han hade kunnat sluta som överbefälhavare.

Han hade i en uppmärksammad debattartikel i SvD tillsammans med två andra officerare hävdat att försvarsplaneringen måste utgå från överväganden av vilket hot potentiella angripare faktiskt utgör, inte från gissningar om hur sannolikt ett angrepp skulle vara.

Häromdagen intervjuades i SvD den nyblivne insatschefen i Försvarsmakten generallöjtnanten Michael Claesson. Han berättade att uppgift om vår samlade försvarsförmåga är hemligt. Det är bara regeringen och Försvarsmakten som officiellt vet hur (dålig) den är.

Svenska folket och övriga politiker ska inte få veta det trots att Putin & Co säkert har koll på den och vet hur illa ställt det är med vårt svenska försvar.

Anledningen till hemlighållandet av "enveckasförsvaret" är givetvis att det ska vara svårare för övriga politiker och allmänheten att ställa krav på ett starkare försvar. Vem gynnas av det? Jo, våra politiker på vänsterkanten som helst ser att försvaret läggs ned helt samt vår befararade angripare, främst Ryssland.

Mönstret går igen inom sosseriet. Att Tage Erlander som var i USA på en "privat" resa 1952 slöt ett hemligt avtal med USA och Nato om stöd i händelse av krig mot oss hölls hemligt i decennier. Palmes dubbelspel mot USA avslöjades först under senare år.

Sovjetunionen kände självklart till detta avtal, bl.a. tack vare landsförrädaren Wennerström och andra. Men svenska folket fick inget veta.

Statens viktigaste uppgifter att värna landet och dess medborgare mot yttre och inre fiender, dvs. Försvarsmakten och polisen, är dåligt skötta och fungerar inte som de borde. Och vi ska helst inte få veta hur illa ställt det är.

 

 

Små barn kan prata plötsligt

Det är normalt bra att berätta för barn hur livet som vuxen kan vara. Det kan dock skapa problem, vilket denna sanna historia handlar om. Det började med att en ambitiös mormor ville delge den lille Oskar lite kunskap om relationen mellan män och kvinnor. Som den genusmedvetna kvinnosakskvinna mormodern är tog hon upp våld i nära relationer...

- Du förstår, Oskar, som man måste man vara snäll mot kvinnor, sa hon. - Varför då då? undrade lille Oskar, 5 år.

Då berättade mormodern den sanna historien om kvinnan som blivit förbannad på sin man som hela tiden var våldsam mot henne och förnedrade henne på olika sätt. Mormodern fortsatte att berätta för lille Oskar och sa:

- Vet du vad hon gjorde till slut? Oskar visste givetvis inte det så mormodern fortsatte och sa: - Jo, du förstår hon blev så arg på sin man att hon tog fram en sax och klippte av hans snopp, som hon sen slängde ut genom fönstret.

Lille Oskar sa  inget, men tog till sig berättelsen.

Några dagar senare när mormodern kom hem till dotterns familj märkte hon att stämningen var lite kylig. Hon välkomnades inte på samma varma sätt som alltid tidigare. Snart fick hon förklaringen.

Lille Oskar hade varit med sin pappa i matbutiken och när de stod i den långa kön till kassan tillsammans med många andra kunder tog lille Oskar till orda, högt och tydligt som bara en femåring kan göra.

- Pappa, vet du vad en tant gjorde mot sin man som hon var arg på? - Nä, svarade pappan. - Hon klippte av hans snopp och slängde bort den!

Tystnaden blev total i kassakön. Pappan ville helst försvinna genom golvet men fick till slut fram: - Men usch så du säger. Vad har du fått det här i från? - Det har mormor berättat!