Just nu vittnar tiotusentals kvinnor via #metoo på sociala medier om att de blivit sextrakasserade av män, vilka i flera fall varit kändisar, bl.a. i media- och idrottsvärlden. Men det talas inte alls om det motsatta, om kvinnor som trakasserat män. Det är inte politiskt korrekt att lyfta den frågan. Inte just nu när det är männen som är i fokus som förövare.
Jag har i ett tidigare inlägg här på min blogg berättat om när min högsta chef - en kvinna - tog mig i häcken när hon kom ifatt mig i en korridor på verket där jag jobbade.
Jag blev mycket förvånad och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag tog det som en komplimang och lät det hela bero. Att gå i strid mot sin högsta chef kan leda till oanade konsekvenser. Ord mot ord, t.ex, och vem vinner en sån strid?
Så jag kan förstå de kvinnor som sextrakasserats av män - ofta i chefsposition - men inte drivit saken vidare.
Jag gjorde ett inlägg på Facebook
Jag gjorde ett inlägg på Facebook med hashtaggen "metoo" om detta och fick snabbt några gillamarkeringar. Jag fick även ett mejl från en facebookkamrat som menade att jag som man gett mig in på minerat område genom att använda hashtaggen "metoo". Han ansåg att jag kunde hamna i trängt läge och ligga risigt till då jag nyttjat ett fönster avsett för utsatta kvinnor.
Jag raderade inlägget. Rätt eller fel? Vet inte. Jag kände bara att jag inte skulle orka med en debatt på Facebook.
Sextrakasserat med fräckisar
Jag har själv sextrakasserat min omgivning genom att berätta fräckisar. Under en tid drog jag på mina enhetsmöten varje fredag en fräckis som avslutning på mötet. Flera av mina kvinnliga medarbetare uppmanade mig till det och sa "I morgon är det fredag. Du har väl en ny historia då?"
Jag kunde inte så många historier utan fick läsa på ur bl.a. en bok med Bert Karlssons bästa fräckisar. Fast det berättade jag inte.
Anklagad och helt rättslös
Långt efteråt har jag förstått att alla medarbetare inte uppskattade min programpunkt på mina enhetsmöten. Jag vet att en manlig medarbetare inte gillade fräckisar. Han bidrog flera år senare till att en kollega och jag anklagades för sextrakasserier av en kvinnlig medarbetare, som sedan visade sig vara psykiskt instabil, blev långtidssjukskriven och fick lämna arbetsplatsen.
Men innan det reddes ut av facket och personalavdelningen var jag - men framför allt min kollega - lovliga byten och helt rättslösa.
Det finns risk med den nuvarande kampanjen "metoo" att en del män drabbas oförskyllt. När drevet går har man inte en chans. (Men jag,skulle tro att de män som nu pekas ut är skyldiga till minst 99 %.)
Trakasserande dansanta kvinnor
Jag är inte särskilt dansant. Men det har under årens lopp ändå hänt att jag dansat. Vid några tillfällen har jag mött kvinnor som haft en mycket sexuellt utmanande dansstil.
De har tryckt sitt kön mot mitt, gnidit och ormat sig så att min petternicklas reagerat å det häftigaste. Som man är detta något som inte är viljestyrt. Det går inte att hejda en erektion.
Jag upplevde detta som mycket pinsamt och förnedrande. Vad var dessa kvinnor ute efter? Antingen hade de alltid denna dansstil och tyckte om den. Eller också ville de visa sin makt över oss män genom att få oss upphetsade. (För jag tror inte de ville ligga med oss.)
Detta är också en form av utstuderat sextrakasseri, men som vi män utsätts för.
PS. Jo, jag vet att det finns män som ser till att få stånd som de under dans låter sin kvinnliga moatje' få kännedom om. Det är också sextrakasseri.
22 oktober 2017
12 oktober 2017
Masugnen uppfanns i Sverige
Vid framställning förr av järn blandade man malm, träkol och kalk i en masugn, tände på och blåste in luft med hjälp av kraften från ett vattenhjul. Värmen fick malmen att smälta och det tyngre flytande järnet tappades ut nedtill i masugnen. Den lättare slaggen tappades ut högre upp.
Så gick det till från medeltiden och framåt, tills nya stordriftsmetoder för järnframställning avlöste de många små masugnarna som fanns vid varenda liten bäck överallt i Bergslagen.
Historikerna har hittills trott att järn har framställts i Sverige sedan 1100-talet och att masugnen kom hit på 1300-talet från Tyskland. Innan masugnen användes mer primitiva metoder för att framställa järn.
Det första järnet framställde av sjö- och myrmalm i blästerugnar; en grop i marken omgiven av stenar där man fick upp värmen med blåsbälgar. I en sådan enkel ugn fick man fram cirka tio kilo järn per dag.
Masugnen - en svensk uppfinning
Men nu har historien reviderats tack vare ny forskning. Med hjälp av analyser av bland annat vegetation och pollen har man kunnat visa att det äldsta bergsbrukets framväxt i vårt land började redan på 900-talet, sannolikt ännu tidigare. Masugnar har använts i Sverige sedan 1100-talet och mycket talar för att de är en svensk uppfinning.
Under medeltiden kom Sverige att bli ett av Europas främsta länder inom järnhanteringens område. Forskningen visar även att Sverige redan under vikingatiden exporterade järn då vi framställde mer än som behövdes i landet.
Bergsmännen slapp krigen
Framställningen av järn och koppar var i stort sett koncentrerad till Bergslagen där det från tidig medeltid till 1800-talet fanns hundratals masugnar, som drevs kollektivt av bergsmän. De togs inte ut som soldater utan fick stanna hemma och jobba i bergsbruket. Därför finns det inga soldattorp i Bergslagen.
De många små hyttorna började läggas ned i slutet av 1700-talet och framåt. I stället kom nya tillverkningsmetoder och stordrift. Nya bruksorter växte fram, som t.ex, Bofors, Hällefors m.fl.
Forskningen om det tidiga bergsbruket har varit ett tvärvetenskaplig projekt med arkeologer, ekonomhistoriker, historiker, tekniker/metallurger och vegetationshistoriker och letts från Chalmers i Göteborg. Resultatet presenterades 2015.
Bergslagsflaggan - en symbol för bergsbruket
Bergslagsflaggan som är en symbol för Bergslagen har färger som knyter an till bergsbruket: svart för malmen, grönt för skogen (som gav ved till träkol), blått för vattenkraften (som drev blåsbälgen i hyttan) och orange (för elden som smälte malmen). Det gula korset symboliserar jordbruket som alltid fanns i bakgrunden. Läs mer om flaggan på https://bergslagsflaggan.weebly.com/
Så gick det till från medeltiden och framåt, tills nya stordriftsmetoder för järnframställning avlöste de många små masugnarna som fanns vid varenda liten bäck överallt i Bergslagen.
Historikerna har hittills trott att järn har framställts i Sverige sedan 1100-talet och att masugnen kom hit på 1300-talet från Tyskland. Innan masugnen användes mer primitiva metoder för att framställa järn.
Det första järnet framställde av sjö- och myrmalm i blästerugnar; en grop i marken omgiven av stenar där man fick upp värmen med blåsbälgar. I en sådan enkel ugn fick man fram cirka tio kilo järn per dag.
Masugnen - en svensk uppfinning
Men nu har historien reviderats tack vare ny forskning. Med hjälp av analyser av bland annat vegetation och pollen har man kunnat visa att det äldsta bergsbrukets framväxt i vårt land började redan på 900-talet, sannolikt ännu tidigare. Masugnar har använts i Sverige sedan 1100-talet och mycket talar för att de är en svensk uppfinning.
Under medeltiden kom Sverige att bli ett av Europas främsta länder inom järnhanteringens område. Forskningen visar även att Sverige redan under vikingatiden exporterade järn då vi framställde mer än som behövdes i landet.
Bergsmännen slapp krigen
Framställningen av järn och koppar var i stort sett koncentrerad till Bergslagen där det från tidig medeltid till 1800-talet fanns hundratals masugnar, som drevs kollektivt av bergsmän. De togs inte ut som soldater utan fick stanna hemma och jobba i bergsbruket. Därför finns det inga soldattorp i Bergslagen.
De många små hyttorna började läggas ned i slutet av 1700-talet och framåt. I stället kom nya tillverkningsmetoder och stordrift. Nya bruksorter växte fram, som t.ex, Bofors, Hällefors m.fl.
Forskningen om det tidiga bergsbruket har varit ett tvärvetenskaplig projekt med arkeologer, ekonomhistoriker, historiker, tekniker/metallurger och vegetationshistoriker och letts från Chalmers i Göteborg. Resultatet presenterades 2015.
Bergslagsflaggan - en symbol för bergsbruket
8 oktober 2017
EU ville inte förbjuda lupinen
Ni som följer min blogg och mina inlägg har sett att jag har gått i krig mot den invasiva blomsterlupinen. Jag har brevledes trakasserat såväl regeringskansliet som Naturvårdsverket samt även min hemkommun. Lupinen breder ut sig och tränger ut våra vanligaste ängsblommor. I stället för en flora med mångfald får vi en med enfald. Därför bör lupinen stoppas. (Se även mitt inlägg den 16 september.)
Nu har jag fått svar på mina skrivelser till Miljö- och energidepartementet och Naturvårdsverket. De innehåller delvis samma information.
EU har beslutat om en förordning med en förteckning över invasiva arter, som trädde i kraft förra året. Där listades 37 olika arter. I år utökades förteckningen med ytterligare 12 och från början var blomsterlupinen med bland dessa nya. Men det gick inte att enas då alla medlemsstater inte var med på tåget. Lupinen ströks från listan, trots att Sverige ville ha den med. Men enligt Naturvårdsverket utesluter det inte en nationell listning.
Svensk förordning först nästa år
Regeringen har gett Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att svara för tillämpningen av EU-förordningen. Det man nu väntar på är den svenska förordningen som ska komplettera EU:s. Den är dock preliminärt beräknad kunna träda i kraft först vid kommande halvårsskifte, dvs. den 1 juli nästa år. Först då går det - enligt Naturvårdsverket - att börja arbeta praktiskt fullt ut.
Den statliga byråkratins kvarnar mal långsamt. Allt för långsamt, enligt mig. Under tiden fröar blomsterlupinen av sig och breder ut sig ytterligare. Suck!
Verket avslutade dock sitt svar till mig med följande: "Vi tror att de förslag som du presenterat kommer att vara användbara då". Förmodligen bara en snäll och artig slutkläm. Men det låter i alla fall hoppfullt. Den som lever får se. Jag återkommer i ärendet.
Nu har jag fått svar på mina skrivelser till Miljö- och energidepartementet och Naturvårdsverket. De innehåller delvis samma information.
EU har beslutat om en förordning med en förteckning över invasiva arter, som trädde i kraft förra året. Där listades 37 olika arter. I år utökades förteckningen med ytterligare 12 och från början var blomsterlupinen med bland dessa nya. Men det gick inte att enas då alla medlemsstater inte var med på tåget. Lupinen ströks från listan, trots att Sverige ville ha den med. Men enligt Naturvårdsverket utesluter det inte en nationell listning.
Svensk förordning först nästa år
Regeringen har gett Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att svara för tillämpningen av EU-förordningen. Det man nu väntar på är den svenska förordningen som ska komplettera EU:s. Den är dock preliminärt beräknad kunna träda i kraft först vid kommande halvårsskifte, dvs. den 1 juli nästa år. Först då går det - enligt Naturvårdsverket - att börja arbeta praktiskt fullt ut.
Den statliga byråkratins kvarnar mal långsamt. Allt för långsamt, enligt mig. Under tiden fröar blomsterlupinen av sig och breder ut sig ytterligare. Suck!
Verket avslutade dock sitt svar till mig med följande: "Vi tror att de förslag som du presenterat kommer att vara användbara då". Förmodligen bara en snäll och artig slutkläm. Men det låter i alla fall hoppfullt. Den som lever får se. Jag återkommer i ärendet.
7 oktober 2017
När jag blev ett ärende för regeringen
I mer än tre decennier var jag redaktör för (Riks)Skatteverkets interna tidning. När jag även blev utsedd till ansvarig utgivare var jag tvungen att anmäla det och bifoga diverse intyg. Ett av dem kostade pengar och det tyckte jag var onödigt. Det ledde till att jag blev ett ärende för regeringen. Hör och häpna!
Den som vill bli ansvarig utgivare för en tidning måste (i alla fall då) anmäla det till Patent- och registreringsverket. Till anmälan ska bifogas intyg som visar att man 1) är svensk medborgare, 2) bosatt i Sverige, 3) myndig och 4) inte försatt i konkurs. En hel del byråkratisk pappersexercis med flera myndigheter inblandade.
Det här var 1988 och jag fick ett personbevis direkt från pastorsämbetet och ett mantalsskrivningsbevis från Lokala skattemyndigheten. Dessa intyg kom med vändande post och utan kostnad. Fin servce!
Men beviset från min tingsrätt om att jag inte var försatt i konkurs kom inte med vändande post. Tvärtom! Det lilla papperet kom som postförskott till min bostadsadress och kostade 40 kr att lösa ut. Onödigt tungrott och byråkratiskt, tyckte jag.
Varför kunde det inte vara gratis?
Varför kan inte sådana här intyg - myndigheter emellan - vara kostnadsfria? Att tingsrätten tog ut 40 spänn ledde ju bara till en massa merarbete för såväl tingsrätten som postverket och mig själv. Den här handläggningen kostade nog betydligt mer.
Medan jag hade ångan uppe skrev jag ett brev till tingsrättens huvudman Justitiedepartementet och påtalade det orimliga i detta. Sedan föll det hela i glömska hos mig.
Några månader senare fick jag ett brev från Finansdepartementet. Det var ett regeringsbeslut, snyggt utskrivet på Svenskt Arkiv och undertecknat av självaste finansministern. Vad var nu detta? Dessutom blev jag uppringds av en journalist som bevakade alla regeringsbeslut som undrade vad jag hade gjort.
Ett ärende för finansministern
Det visade sig att mitt brev till Justitiedepartementet hade överlämnats till Finansdepartementet då det inte handlade om tingsrätternas arbete utan om expeditionsavgifter, som var en fråga för finansen.
På Finansdepartementet hamnade min lilla propå i Regeringskansliets byråkratiska maskineri bland alla andra ärenden av större eller mindre vikt. Trots att mitt ärende var mycket lättviktigt blev det föremål för ett regeringsbeslut en torsdag. Regeringen sammanträder varje torsdag och fattar massor av beslut då, något som medierna har bevakning på.
Mitt förslag att slopa expeditionsavgifterna mellan myndigheter lämnades utan åtgärd. Några år tidigare, närmare bestämt 1982, hade man beslutat att ta bort avgiftsfriheten för statens myndigheter, kommunerna och landstingen.
Bra att departementen hade kontakt
Tänka sig. Det blidde ett regeringsbeslut av mitt förslag. Hade det inte varit enklare om någon handläggare ringt upp mig och berättat hur det låg till och sedan gjort en tjänstenotering, avslutat ärendet och lagt det ad acta?
Det positiva var i alla fall att departementen, i detta fall Justitie och Finans. hade kontakt med varandra.
Men det var då det. Tänk om det hade varit fallet i nutid med tanke på det som hände på Transportstyrelsen med outsourcingen av deras IT-verksamhet. Då kanske ministrarna Ygeman och Johansson suttit kvar på sina taburetter i regeringen? Precis som nu var det en sosseregering 1988. Men det är nog skillnad på Carlsson och Löfven...
Den som vill bli ansvarig utgivare för en tidning måste (i alla fall då) anmäla det till Patent- och registreringsverket. Till anmälan ska bifogas intyg som visar att man 1) är svensk medborgare, 2) bosatt i Sverige, 3) myndig och 4) inte försatt i konkurs. En hel del byråkratisk pappersexercis med flera myndigheter inblandade.
Det här var 1988 och jag fick ett personbevis direkt från pastorsämbetet och ett mantalsskrivningsbevis från Lokala skattemyndigheten. Dessa intyg kom med vändande post och utan kostnad. Fin servce!
Men beviset från min tingsrätt om att jag inte var försatt i konkurs kom inte med vändande post. Tvärtom! Det lilla papperet kom som postförskott till min bostadsadress och kostade 40 kr att lösa ut. Onödigt tungrott och byråkratiskt, tyckte jag.
Varför kunde det inte vara gratis?
Varför kan inte sådana här intyg - myndigheter emellan - vara kostnadsfria? Att tingsrätten tog ut 40 spänn ledde ju bara till en massa merarbete för såväl tingsrätten som postverket och mig själv. Den här handläggningen kostade nog betydligt mer.
Medan jag hade ångan uppe skrev jag ett brev till tingsrättens huvudman Justitiedepartementet och påtalade det orimliga i detta. Sedan föll det hela i glömska hos mig.
Några månader senare fick jag ett brev från Finansdepartementet. Det var ett regeringsbeslut, snyggt utskrivet på Svenskt Arkiv och undertecknat av självaste finansministern. Vad var nu detta? Dessutom blev jag uppringds av en journalist som bevakade alla regeringsbeslut som undrade vad jag hade gjort.
Ett ärende för finansministern
Det visade sig att mitt brev till Justitiedepartementet hade överlämnats till Finansdepartementet då det inte handlade om tingsrätternas arbete utan om expeditionsavgifter, som var en fråga för finansen.
På Finansdepartementet hamnade min lilla propå i Regeringskansliets byråkratiska maskineri bland alla andra ärenden av större eller mindre vikt. Trots att mitt ärende var mycket lättviktigt blev det föremål för ett regeringsbeslut en torsdag. Regeringen sammanträder varje torsdag och fattar massor av beslut då, något som medierna har bevakning på.
Mitt förslag att slopa expeditionsavgifterna mellan myndigheter lämnades utan åtgärd. Några år tidigare, närmare bestämt 1982, hade man beslutat att ta bort avgiftsfriheten för statens myndigheter, kommunerna och landstingen.
Bra att departementen hade kontakt
Tänka sig. Det blidde ett regeringsbeslut av mitt förslag. Hade det inte varit enklare om någon handläggare ringt upp mig och berättat hur det låg till och sedan gjort en tjänstenotering, avslutat ärendet och lagt det ad acta?
Det positiva var i alla fall att departementen, i detta fall Justitie och Finans. hade kontakt med varandra.
Men det var då det. Tänk om det hade varit fallet i nutid med tanke på det som hände på Transportstyrelsen med outsourcingen av deras IT-verksamhet. Då kanske ministrarna Ygeman och Johansson suttit kvar på sina taburetter i regeringen? Precis som nu var det en sosseregering 1988. Men det är nog skillnad på Carlsson och Löfven...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
