En film som etsat sig fast

Åren 2001-03 genomförde dåvarande Riksskatteverket en brett upplagd informationskampanj, riktad till landets gymnasieelever. Målet var att minska deras allt för positiva syn på svartjobb. 

En av kanalerna som nyttjades för att nå ungdomarna var reklamfilm, som bl.a. visades på bio. Filmerna väckte stor uppmärksamhet då de visade hur ett samhälle kunde se ut om man inte betalade sin skatt. Flera (borgerliga) politiker gick i taket då de menade att kampanjen var förtäckt sossepropaganda. Dessutom menade man att statliga myndigheter inte skulle syssla med attitydpåverkan. En statlig utredning tillsattes, som fick skärskåda frågan, men den mynnade ut i ett "Jasså" ungefär. Kampanjen diskuterades även i riksdagen.

Trots att det nu gått mer än tio år så lever kampanjen - och framför allt filmerna - kvar i mångas medvetande. Idag inleder SvD:s politiske chefredaktör Tove Lifvendahl sin krönika i tidningen med att målande beskriva en av filmernas innehåll (som hon felaktigt daterar till andra halvan av 1990-talet).

Hennes krönika - om jag nu förstått den rätt - går ut på att enskilda människor kan göra mycket gott för civilsamhället i stället för att bara ställa krav på stat och kommun.

Jag känner mig stolt över att ha medverkat till en informations-kampanj som fortfarande lever i mångas medvetande. De mätningar som gjordes före och efter kampanjen visade att den dessutom var lyckad och målet nåddes. Den belönades flera gånger, bl.a. med reklambranschens finaste pris - Guldägget.

Bästa sättet att gå ned i vikt

Ungefär halva svenska folket är överviktigt. Kvällstidningarna frossar i olika artiklar och löpsedlar med tips om bästa sättet att minska sin vikt. Även många veckotidningar har samma innehåll. Det handlar om Atkins, LCHF, GI, 5:2 och allt vad metoderna kallas.

Genom att räkna ut sitt BMI kan man kolla om man är överviktig. Eftersom jag är kortväxt har jag oftast ett BMI på 25, vilket klassar mig som överviktig. Jag har försökt att sträcka på mig och bli längre men det lyckas inte.

Jag är enligt BMI alltså ett par kilo för tung och har nu under flera veckor försökt gå ned i vikt genom att småsvälta två dagar i veckan enligt 5:2 metoden. Det är inte kul. Dessutom blir jag yr i huvudet framåt eftermiddan de dar jag halvsvälter.

Nä, den bästa metoden att gå ned i vikt är 10-metoden - eller tiometoden - där tio står för Ta Inte Om! Ställ inte fram all mat på bordet. Lassa bara upp en tallrik. Ät inget mer.

Uppmuntra utflyttning från Stockholm?

Oavsett vad folk i andra landsdelar (bl.a. Göteborgarna) tycker om Stockholmsområdet och de nollåttor som bor där så är Stockholm den motor som håller i gång landet. Rikets största stad växer med nästan 100 personer varje dag - året om! Men den överfulla kollektivtrafiken och bristen på bostäder är en hämsko.

Nu har politikerna lovat fixa fler tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder, vilka kan härbärgera en befolkning som motsvarar Uppsala, rikets fjärde största stad befolkningsmässigt. Men det kommer att ta tid och många menar att det är en för liten satsning som kommer för sent. Bostadsbristen kostar Stockholm stora summor, fler miljarder varje år.

Eftersom bostadsbristen är ett stort hinder för Stockholms fortsatta utveckling borde man 1) kolla hur många tomma bostäder det finns och 2) uppmuntra utflyttning så fler bostäder blir lediga. Hur ska då det gå till?

Jo, eftersom vi numera har folkbokföring på lägenhet borde det vara lätt som en plätt att ta reda på vilka lägenheter som saknar boende. De fastighetsägare som har obebodda lägenheter borde kontaktas och tvingas redovisa orsaken. Har man inget godtagbart skäl borde lägenheten lämnas över till bostadsförmedlingen eller till försäljning.

Det är många pensionärer som bor i Storstockholm, minst ett par hundra tusen. Måste de bo kvar? De skulle lika gärna kunna lämna stan och sin lägenhet/villa och flytta till en mindre ort i landsorten eller på glesbygden. Då skulle nytillkomna yngre invånare med jobb i Stockholm i stället kunna flytta in i de lediga bostäderna.

Jag är ju själv "arbetslös" pensionär. Min koppling till Storstockholm är nu barn och barnbarn samt kompisar. Men det är ju många andra far- och morföräldrar som har sina ungar på annat håll så varför skulle inte jag också kunna leva med det?

Ett hinder för att sälja sin lägenhet/villa i Stockholm och köpa något billigare ute i landet är reavinsten och skatten på den. Därför borde de pensionärer som lämnar Stockholm få rabatt på flyttskatten. Det kommer att kosta men samtidigt skulle Stockholm tjäna på att fler som jobbar flyttar in i stället. Sannolikt skulle det samhällsekonomiskt bli en win-winsituation för alla.

Som morfar och farfar med någon extra miljon i fickan och bosatt två timmar från Stockholm skulle pengarna mycket väl räcka till ett antal extra resor och övernattningar för att hälsa på barn, barnbarn och kompisar. Dessutom skulle livet på en mindre ort utan buller och luftföroreningar även befrämja min hälsa vilket också skulle bespara samhället kostnader.

Ansvarig utgivare x 3

När jag blev ett ärende för regeringen
Under fler decennier var jag redaktör för Skatteverkets interna tidning, som var registrerad hos Patent- och registreringsverket (PRV) och hade utgivningsbevis och ansvarig utgivare. När jag varit redaktör några år fick jag ansvaret att även vara ansvarig utgivare. Då blev jag tvungen att registrera mig hos PRV.

För att få vara ansvarig utgivare måste man vara myndig och inte försatt i konkurs. För att visa det krävs ett bevis, som tingsrätten utfärdar. För att få beviset måste man betala en avgift. Det tyckte jag var onödigt då det i detta fall var en statlig myndighet som behövde beviset. Därför skrev jag till Justitiedepartementet och föreslog att statliga myndigheter skulle befrias från avgiften.

Det var bara ett förslag. Men tydligen diariefördes ärendet som en ansökan om avgiftsbefrielse. Då blev mitt lilla förslag plötsligt ett regeringsärende. Mycket märkligt.

Jag hade ingen aning om det förrän en journalist ringde och undrade varför jag hade blivit ett ärende för regeringen! Han kollade nämligen alla ärendelistor inför torsdagarnas regeringssammanträden och fann mitt namn där. På det viset fick jag reda på var mitt förslag hade hamnat. (Regeringen och ansvarigt statsråd avslog min ansökan om avgiftsbefrielse.)

När min chef gjorde bort sig
Jag blev alltså ansvarig utgivare för tidningen på Skatteverket. Den som är det bestämmer vad som ska stå i tidningen - ingen annan får göra det! Den ansvarige utgivaren kan ställas till svars enligt tryckfrihetsförordningen.

Jag skrev i varje nummer en frispråkig kolumn som nog var det mest lästa i tidningen. En gång retade jag upp ett gäng chefer, vilket ledde till att min närmaste chef krävde att i förväg få läsa vad jag tänkte skriva i min kolumn. Resultatet blev att jag lade ned kolumnen.

Saknaden efter den var stor. Det blev ett himla liv i hela skatteförvaltningen. Jag fick hundratals mejl och brev från undrande läsare och facket lade sig i (mot min vilja). Det ledde till att min chef fick backa och be om ursäkt eftersom han inte var ansvarig utgivare och inte hade rätt att censurera mig.

Att en chef går in och censurerar en redaktör/ansvarig utgivare väckte uppmärksamhet även utanför verket och bl.a. Dagens Nyheter hade en stor artikel om det. Verket och dess ledning inklusive min chef fick skämmas offentligt. Som gottgörelse fick jag tack vare facket en veckas extra betald semester.

Men chefen var långsint och straffade mig några år senare vid en omorganisation. Jag fick inte längre fortsätta att göra tidningen. Vis av skadan såg han dessutom till att själv bli ansvarig utgivare.

Utgivarskapet gäller lång tid bakåt i digital form
Den som är ansvarig utgivare för en tidning ansvarar även för alla tidigare utgåvor av tidningen som finns i tidningens digitala arkiv. Det har slagits fast i en dom i Högsta domstolen. Det är ett märkligt förhållande som Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarige utgivare skrev om i sin tidning i söndags (10.11).

I tidningens digitala arkiv finns 800 000 artiklar som han alltså är ansvarig utgivare för; artiklar som skrivits långt innan han jobbade på tidningen. Han vill därför att regeringen utreder en preskriptions-gräns för digitala publiceringar.

Jag mejlade till honom och föreslog att han skulle avregistrera "Svenska Dagbladet" som tidning och lämna över det digitala arkivet till Kungliga Biblioteket (eller Riksarkivet). Sedan skulle han registrera en ny tidning "Nya Svenska Dagbladet" eller "Svenska Dagbladet 2" eller något liknande. Allt för att få uppmärksamhet och kanske få till stånd en utredning.

Han svarade mig och skrev att det var en kontroversiell men modig idé, som han vid tillfälle skulle kolla med tidningens jurist.