Så svek jag min försvarsplikt

När jag mönstrade, dvs. skulle skrivas in för värnpliktstjänstgöring hade jag två val: göra så lite som möjligt - vapenvägrare ville jag inte bli - eller så mycket som möjligt, dvs. bli befäl. De flesta av mina gymnasiekompisar blev uttagna till befälsutbildning och fick femton månaders värnplikt. Jag blev malaj redan vid mönstringen. Orsaken var mina "klena vrister" och mina "psykiska besvär p.g.a. mina föräldrars skilsmässa". Allt var givetvis överdrivet, men psykologen m.fl. gick på det.

Jag var s.k. studentmalaj och vi som var det var lite finare än övriga malajer. Det var en klar klasskillnad. Malajer var odugliga som skyttesluskar och var i stället gratis arbetskraft åt regementet. Mitt jobb var att basa över en skyltverkstad och jag hade två "vanliga" malajer att köra med. Det var en behaglig tjänst.

Regementet låg i min hemstad Örebro. Varför skulle jag bo på regementet när jag hade boende hos morsan. Jag körde med mina psykiska besvär och fick ständig nattpermission. Efter ett tag insåg jag det var onödigt att käka på regementet. Frukost och middag fick jag hemma hos morsan. Varför då lunch på regementet?

Jag körde med psykiska besvär med maten och blev - som det hette "fri regementets matsal" - Sen ansökte jag om matbidrag, eftersom jag åt hemma. Men tyvärr gick man inte på det och det blev avslag.

När vi ryckte in hade malajkompaniet ungefär 30 soldater. Men allt eftersom tiden gick ökade antalet. De befälsuttagna klassade ned sig till vanlig skytteslusk, sen till malaj. Och skyttesluskar till malajer. När var dags för muck hade kompaniet ökat till över 100 malajer!

När värnplikten närmade sig sitt slut blev jag förkyld, utan feber, men det räknades inte som sjukdom. Jag var hängig. Dessutom hade alla skyttesluskar muckat och vi malajer var de enda som var kvar på regementet och fick gå vakt och beredskap hela tiden. Det var inte kul. Jag ville bort.


Enda sättet var att ordna en frisedel. Jag hade inga fysiska fel och fick fortsätta med mina "psykiska besvär" och kördes ut till Mellringe, som var Örebros mentalsjukhus, för undersökning. Min taktik hade jag fått genom att intervjua andra som varit där.

Inför läkaren hävdade jag att jag ville göra lumpen, men orkade inte och ville bli sjukskriven. Han ville ge mig frisedel, men jag vägrade och körde envist mitt krav på sjukskrivning eftersom det bara var en månad kvar till muck. Efter några timmar gav jag upp och läkaren sa "Äntligen", tog i hand och skrev ut ett papper med sjukdomskoden 0-052, vilket innebar en lättare psykisk åkomma. Hade han skrivit 0-055 hade jag varit illa ute. Blir man "femfemma", som det sades, var jag i stort sett helidiot och borde spärras in.

Nu hör det till saken att befälen skrämde oss värnpliktiga och sa: "Blir du frikallad kan du inte få körkort och inget statligt jobb!" Det var bullshit. På 1930-talet, däremot, när det var stor arbetslöshet använde man frikallning som skäl för att avvisa en jobbsökande. Det levde kvar hos befälen.

Med min lapp från doktorn i handen fick jag en gul frisedel direkt och sen åkte jag ut från regementet. Det tog mindre än en halvtimme. Man ville inte veta av mig längre. Jag tror inte ens jag behövde rensa mitt skåp och lämna in min utrustning till förrådsgubbarna.

Sen började jag jobba på länsstyrelsen. Hade redan fått jobb där. Men min kapten anade ugglor i mossen och förstod att jag kört med valser. Han kontaktade mina chefer och förklarade att dom hade "anställt en idiot. Hur kunde man göra det?" Mina chefer bara skrattade, men tyckte att jag borde skaffa ett intyg eller liknande ifall kaptenen skulle fortsätta att trakassera mig.

Sagt och gjort. Läkaren skrev ett intyg som gick ut på att mina "besvär" helt berodde på de rådande förhållandena under min  militärtjänstgöring och inte utgjorde något som helst hinder för anställning i statens tjänst.

Och i statens tjänst blev jag kvar. Hela mitt yrkesliv.

Ärendet skulle ligga till sig

På 1960-talet jobbade jag på en länsstyrelse; på landskansliet som var en "diversehandel" av olika ärenden och hade hand om allt utom skatter. Ett av ärendena var beslut om att få gifta sig även om man inte hade rätt - dvs. lagstadgad - ålder.

En gång kom en mamma upp med sin unga och gravida dotter i släptåg. Dottern skulle gifta sig med barnets far, som också var med, men hon var för ung och måste därför ha tillstånd från länsstyrelsen.

Jag tog emot dem och konstaterade att de hade alla behövliga intyg (bl.a. från en barnmorska) och andra papper som krävdes. Eftersom jag noterade att det inte var lång tid kvar till förlossningen så tänkte jag fixa ett beslut direkt. För mig skulle det bara ta några minuter att skriva ut det och få det undertecknat av en jurist.

Jag tog pappersbunten och gick in till tjänstgörande jurist och förklarade ärendet och sa att ett beslut kunde expedieras omgående. Han bläddrade i pappren, tittade på mig och sa: "Säg till dem att de kan komma tillbaka om fjorton dagar och hämta beslutet". Då jag protesterade sa han: "Unge man, du måste förstå att ärendet måste ligga till sig".

Så var det på 1960-talet. Byråkrati och liggetid.

Städer behöver ha kisskartor

Jag är snart 67 år gammal och behöver kissa ofta, men bara lite åt gången. Det är ett handikapp. Framför allt när jag är ute på stan - och allra värst i utländska städer! Min fru fnyser åt mitt kissande och menar att det är psykiskt. "Det går att hålla sig!"

Därför tycker jag att turistkartorna över städer och större samhällen borde innehålla markeringar som visar var de offentliga toaletterna finns. I Stockholm har jag koll på en del kisställen. Pissoarer (gratis) finns t.ex. vid Storkyrkan/Slottsbacken, på stora parkeringen på Djurgården vid Aquaria (nedanför Liljevalchs) och på Klarafaret vid Klara kyrka.

På Centralstationen och i många gallerior finns toaletter men det kostar en tia att nyttja dem. I galleriorna och köpcentren kan skyltningen göras bättre för ibland är det svårt att hitta dem. I Söderhallarna får man säga till i en servering nära toaletten för att dörren ska öppnas. Det finns alltså många variationer på de offentliga muggarna. På många biografer måste man ha en kod för öppna dörren och koden får man först när man köpt en biobiljett.

Utomlands är det knepigare för det finns inte många offentliga toaletter. Då får man nyttja pubar och krogar. Men eftersom muggen oftast ligger längst in får man tränga sig förbi alla bord och gäster. Ibland blir man stoppad och får antingen betala en slant för bli av med sitt trängande behov eller så måste man köpa något, t.ex. en pint pilsner. Och då blir man snart lika pissnödig igen och så börjar toalettletandet på nytt med ny pilsner, ny toalett, ny pilsner osv. Sen har den dagen gått.

Krogen Cassi på Narvavägen i Stockholm är ett undantag. Där ligger muggen precis vid entrén, innan man kommit in i själva serveringslokalen. Där kan man teoretiskt slinka in och pissa utan att personalen får nys om det.

Ett tips för alla i min situation är att göra en "Prins Bertil". Den populäre prinsen brukade alltid passa på att pissa - även om han inte var akut nödig - så fort han hade tillgång till en toalett. På det sättet fick han alltid lite längre respit innan det var dags igen.

Böneutrop från minareter?

När jag för något år sedan var i Istanbul stördes jag i min sömn av böneutropen från den närbelägna minareten. Nu vill islamiska föreningen i Botkyrka kommun söder om Stockholm få okej till böneutrop från sin minaret i Fittja. Fast det handlar bara om ett utrop varje fredag som allra mest - inte dygnet runt varje dygn.

Ärendet är delikat. Handlar det om störande av allmän ordning? Sanitär olägenhet? Eller religionsfrihet? Vem ska besluta? Kommunen? Polisen? Eller nån annan?

Allt som har med islam att göra väcker känslor. Är man emot något som rör islam så är man direkt klassad som rasist och islamofob och blir häcklad av dem som är politiskt korrekta. Det är svårt att föra en sansad och nyanserad debatt om islam, invandring, integration m.m. Slirar man på ordvalet ligger man illa till (som t.ex. den "blåögde" och blonde ministern Billström).

Jag kan tycka att det är okej att muslimerna i Fittja får ropa ut sin bön, dock inte nattetid för att undvika att störa folk som bor i närheten. Svenska kyrkan får ju ha sina klockringningar! Men böneutropen måste vara på svenska. Det förekommer böneutrop (inomhus) som innehåller uppmaningar av typen "Död åt alla icketrogna!" och liknande, ännu hemskare hotelser mot oss som är det, oavsett om vi är blonda och blåögda eller mörkhyade och brunögda.

En läsvärd och intressant bok

Polisens uppdrag att leta rätt på papperslösa (en förskönande omskrivning för illegala invandrare) och se till att de lämnar landet har fått intensiv kritik. Anledningen är att polisen även använder personernas utseenden som grund för att be dem visa legitimation. Många mörkhyade och dito -håriga svenskar drabbas av polisens närgångenhet. Upprördheten i media är stor över detta och de allra flesta verkar stå på de papperslösas sida.

Jag är kluven. Det finns illegala invandrare som rotat sig här i landet, kan svenska, jobbar (svart?) och sköter sig. Men det finns även de som inte gör det. Men det syns inte utanpå vem som är vem. Ska alla ut ur landet? Ska alla få stanna?

Integrations- och invandringsfrågorna är en het potatis. Den som för fram kritiska synpunkter på den rådande ordningen pekas ofta ut som rasist, islamofob m.m. Allt är inte bra men för att rätta till det som inte fungerar måste olika åsikter få mötas. Men det är svårt. Många tiger.

En som inte tiger är Zulmay Afzali (f.1982). Han växte upp i Afghanistan, blev högt uppsatt tjänsteman i presidentens närhet och jobbade bl.a. med att bekämpa narkotikan i landet. Det ledde till att han utsattes för flera mordförsök, flydde landet och kom till Sverige.

I sin nyligen utkomna bok "En flykting korsar ditt spår" berättar han känslosamt och biografiskt om sina år i Afghanistan och Pakistan men även hur det var att komma som asylsökande till Sverige. Han vittnar om hur asylsökande ljuger om sin identitet, sitt ursprung och fabricerar påhittade historier för att få stanna i Sverige. Och hur blåögda vi i Västeuropa varit som gett en fristad åt militanta muslimer.

Det är en mycket intressant och läsvärd bok av en som har egna erfarenheter av vår asyl- och invandringspolitik. Men även han har pekats ut som rasist - och islamofob, trots att han är troende muslim. Hans bok är ett inlägg i debatten. Läs den!

Det finns många olika "dagar"

I dag är det den internationella kvinnodagen. Ska det verkligen vara nödvändigt? Borde inte det vara självklart att kvinnor och män - även om de fysiskt (och psykiskt?) är tämligen olika - ska vara jämställda, jämlika, ha samma lön för samma arbete m.m. För mig är det självklart, trots att jag inte är feminist.

Nu är ojämlikheten och ojämställdheten mellan könen försumbar i vårt land. I alla fall i jämförelse med en rad andra länder som t.ex. Saudiarabien, Afghanistan, Iran, Irak, Jemen där religion och tradition förnedrar och förtrycker kvinnorna. Medeltiden är kvar där, på många sätt.

Vi har ju många olika "dagar". Inte bara kvinnodagen utan även t.ex. kanelbullens dag. Men kanelbullen är inte ensam. Det finns "dagar" för mängder av ätbart: rulltårtan, mazarinen, muffinsen, negerbollen, kebaben, surdegen, polkagrisen, surströmmingen, kaffet, sillen, färskpotatisen, moroten m.m. Ja. listan är jättelång - kolla den här länken: http://temadagar.se/kalender-2013/!

Kvinnan har fler dagar än den internationella. Det finns även Mors dag och så en hel vecka: Fruntimmersveckan! Vi män (om vi gjort barn) har bara en dag: Fars dag. Är det jämlikt?

Grannsamverkan

Att ha grannsamverkan mot bl.a. inbrott är bra; man har koll på varandras hus och lägenheter och kollar misstänkta fordon i grannskapet. Men det finns även annan form av mer ensidig "grannsamverkan".

I ett radhusområde norr om Stockholm finns en äldre gentleman som tagit rollen som "kvarterspolis". Hans intresseområde är områdets gemensamma sopstation med bruna och gröna plastbehållare. Han har stenkoll på sopstationen och bannar den som lägger rätt sopor i fel behållare. Han är så noggrann att han till och med öppnar soppåsar och kollar innehållet för att på så sätt kunna avslöja den som syndat. Allt han gör är dock inte tveksamt;  han brukar även göra rent sopbehållarna med jämna mellanrum, vilket är bra.

Han är särskilt misstänksam mot personer med utländsk bakgrund. När en svensk familj där fadern har utländsk bakgrund flyttade in i området var hans kommentar: "Vad har ni här att göra!" När samma familj hade fest och hade satt ut en svensk fasadflagga återfann familjen flaggan nedtagen med bruten stång. Ett grannpar hade sett vem som under natten hade förgripit sig på flaggan; det var "sopgeneralen".

Sådana här "kvarterspoliser" finns det här och var. I ett annat radhusområde fanns det tidigare en nitisk man som hade koll på om någon körde bil med misstänkt alkhol i kroppen och larmade farbror polisen. Han gillade inte heller om någon, t.ex. en granne, parkerade sin bil mot körriktningen. Då hotade han också med polisanmälan.

När det gäller grannsamverkan föredrar jag nog den mer organiserade modellen och klarar mig utan självpåtagna "kvarterspoliser".

Jag har haft mässling två gånger

I dagens nyhetsflöde berättades att en handfull personer i Uppland fått mässling. Det var en stor nyhet. Mässling är nuförtiden tydligen en allvarlig och ovanlig sjukdom.

När jag var barn på 1940- och 50-talen var mässling en barnsjukdom tillsammans med bl.a. röda hund, scharlakansfeber, kikhosta, påssjuka och vattkoppor. Dessa åkommor var något som alla barn skulle ha; det var något naturligt och självklart. En efter en bockade föräldrarna av sjukdomarna. "Nu har han haft alla barnsjukdomar", sa man. Efter att ha haft en barnsjukdom, typ mässling, hade man fått antikroppar och var sedan immun mot den.

Nu är de så kallade barnsjukdomarna annorlunda. Mässling är borta (eftersom man har vaccinerat mot den). I stället finns tredagarsfeber och hand-fot-mun-sjukdom rubricerade som barnsjukdomar.

Jag har haft mässling två gånger. "Omöjligt", säger doktorn. Men när jag berättat min historia håller doktorn med.

Det var nämligen så att min mor var sjuk när hon vid fyllda 38 år födde mig. Hon led av både lunginflammation och mässling. Hon hade alltså inte haft mässling som barn, vilket var ovanligt det med. Min mors mässling medförde att jag föddes med mässling och då bildades inga antikroppar. Därför kunde jag få den sjukdomen en gång till. Ganska ovanligt, alltså.

Bättre slänga än att ge bort. Sic!

Biblioteket i Strömsund eldar upp böcker man inte vill ha kvar eller inte har plats för. Att ge bort dem var för administrativt krångligt - och för byråkratiskt. Mina egna överblivna böcker ger jag dock utan krångel bort till Röda Korsets butik i min hemkommun (som sedan kanske slänger dem?).

Det får mig att tänka på Skatteverket som fick en massa överblivna kontorsmöbler vid en av de större ombyggnaderna av kontoret i Solna för ett antal år sedan. De såldes till intresserade medarbetare som fick lämna bud på dem. Jag kom över en kontorsstol och en dyr dansk designlampa för några hundralappar. En kollega köpte ett jättestort, specialdesignat sammanträdesbord i ljus björk för 500 spänn.

Men vid nästa ombyggnad fick vi inte köpa något överblivet. Det visade sig att vaktisarna klagade över merarbetet som en försäljning skulle innebära för dem. I stället gick helt funktionsdugliga möbler, gardiner från Kinnasand och annan inredning i soporna - liksom även hundratals spritt nya ringpärmar, typ Agrippa, tillverkade av Kriminalvården. Eftersom en sådan pärm kostar 25-30 kr i pappershandeln tyckte jag det var synd och skam att de skulle slängas.

Min idé var i stället att skänka pärmarna till studenterna vid Stockholms universitet. Vi skulle sätta ett reklamblad i varje pärm och framhålla Skatteverket som en bra framtida arbetsplats och sedan köra ut pärmarna till universitet med en skylt "Gåva från Skatteverket. Varsågod och ta det du behöver."

"Nä, det går inte", sa vaktisarna. "Det blir för jobbigt för oss. Dessutom kommer universitetet anklaga oss för att dumpa våra sopor hos dem." Det blev alltså inget av min idé, utan pärmarna kastades. (Om jag hade tagit en pärm med mig hem hade det varit stöld!)

Likadant var det med verkets något omoderna - men fullt fungerande - datorer; de gick till destruktion och återvinning. I stället tyckte jag vi kunde skänka dem till vår systermyndighet i Estland. Det gick inte heller.

I Rissne, Sundbyberg, planeras regionens första returpark för återvinning, återbruk och second handverksamhet. Fungerande saker som lämnas in kan säljas vidare, om det behövs kan reparation ske på plats. Målet är att minska avfallsmängden. Ett bra inititiativ, tycker jag.

Om den här returparken hade funnits tidigare kunde Skatteverket ha lämnat sina "sopor" där. Men förmodligen hade vaktisarna tyckt även det varit för jobbigt.