Det här är mitt 250:e inlägg sedan jag för ett år sedan (med hjälp av dottern) startade min bloggbok. Hittills har jag haft mer än 7 500 besök.
Jag har alltid gillat att skriva och började som tonåring att skriva insändare i Nerikes Allehanda, som är min hemstad Örebros enda kvarvarande tidning. Och på den tiden tog man in allt (även det jag skrev). Sedan fortsatte jag och fick utlopp för min skrivklåda som redaktör för Skatteverkets interntidning i mer än trettio år, där jag bl.a. skrev en kolumn som uppskattades av många medarbetare, men inte alltid av cheferna. Nu fortsätter jag på min blogg där mina inlägg mer har karaktär av insändare än en löpande dagbok över den triviala vardagen. Det är väl ett sätt för mig att synas och få bekräftelse - ett slags digital graffiti.
I dag är jag pankis i förtid, 64 år, fem månader och 27 dagar gammal. Lite glömsk, ont i ena knäet men mår för övrigt prima. Gott nytt år på er, mina kära läsare!
31 december 2010
30 december 2010
Asylsökande dumpade i bergslagsby
Den lilla idylliska byn Stråssa i hjärtat av Bergslagen har ca 350 bofasta invånare. Där har Migrationsverket sedan flera år tillbaka utökat befolkningen genom att dumpa mer än 100 asylsökande från bl.a. Afrika. Det innebär att ungefär var fjärde invånare kommer från ett annat land. Det är en mycket hög andel.
De asylsökande har placerats där utan att ortens befolkning fått någon information. Vilken grundinformation de asylsökande fått av Migrationsverket har jag ingen aning om. Förmodligen har de dock lärt sig att Sverige har allemansrätt, vilket tolkats som fritt tillträde till villaträdgårdar - något som inte direkt underlättat kontakterna med byborna. Vilken sida av trottoarlösa landsvägar man ska gå på verkar heller inte ha ingått i Migrationsverkets grundkurs för de asylsökande, som placerats i Bergslagens skogar.
Nu har byborna själva kontaktat Migrationsverket, vilket skedde i höstas, och verket lovade då att minska antalet asylsökande till 65 och att även ta dit familjer och inte bara ensamma manliga asylsökande från Somalia och andra länder.
Att prata om migrationspolitiken och ha synpunkter på den är inte politiskt korrekt. Varje antydan till kritik uppfattas som rasism och diskriminering. Det tycker jag är synd med tanke på oss som är svennar men kanske i ännu högre hög grad med tanke på dem som inte är det.
Jag är inte förvånad över att Sverigedemokraterna får allt fler sympatisörer. Drygt 13 % i det aktuella valdistriktet röstade på det partiet i senaste valet.
De asylsökande har placerats där utan att ortens befolkning fått någon information. Vilken grundinformation de asylsökande fått av Migrationsverket har jag ingen aning om. Förmodligen har de dock lärt sig att Sverige har allemansrätt, vilket tolkats som fritt tillträde till villaträdgårdar - något som inte direkt underlättat kontakterna med byborna. Vilken sida av trottoarlösa landsvägar man ska gå på verkar heller inte ha ingått i Migrationsverkets grundkurs för de asylsökande, som placerats i Bergslagens skogar.
Nu har byborna själva kontaktat Migrationsverket, vilket skedde i höstas, och verket lovade då att minska antalet asylsökande till 65 och att även ta dit familjer och inte bara ensamma manliga asylsökande från Somalia och andra länder.
Att prata om migrationspolitiken och ha synpunkter på den är inte politiskt korrekt. Varje antydan till kritik uppfattas som rasism och diskriminering. Det tycker jag är synd med tanke på oss som är svennar men kanske i ännu högre hög grad med tanke på dem som inte är det.
Jag är inte förvånad över att Sverigedemokraterna får allt fler sympatisörer. Drygt 13 % i det aktuella valdistriktet röstade på det partiet i senaste valet.
Sorterade sopor i Sollentuna
Så här såg det ut i mellandagarna vid den sopstation i min hemkommun Sollentuna dit jag åker med min bensinbil för att lämna mina i god ordning sorterade sopor. Jag fick återvända hem med oförrättat ärende.
Framgent kommer jag först att åka dit utan sopor för att kolla att baljorna inte är överfulla. Sedan åker jag dit en gång till med mina sorterade sopor - om baljorna mot förmodan inte är fulla. Två turer med bil. Hur kul är det för miljön?
Att sopmängden, framför allt i form av kartonger och liknande, ökar efter julen kan ett barn räkna ut. Det enklaste vore om kommunen såg till att det stod en extra stor balja vid sopstationerna efter julhelgerna.
Tillägg den 14 januari 2011: Nu har jag lärt mig att det inte alls är kommunen som har ansvar för återvinningen. Det är ett särskilt bolag, som heter Förpacknings- och Tidningsinsamlingen (FTI) som ägs av Plastkretsen, Returkartong, Metallkretsen och Pressretur. När vi köper en förpackad vara betalar vi en avgift som går till FTI för hanteringen av returerna. Kommunen insats är enbart att anvisa platser där FTI kan ställa upp sina baljor. Jag tycker FTI sköter detta dåligt.
25 december 2010
När balkongdörren låstes
En granne, tillika farfar, var ensam och vaktade sitt 3-åriga barnbarn, som bor i lägenhet på tredje våningen, med balkong. Den barnvaktande farfadern blev röksugen och gick ut på balkongen i bara skjortan för att ta sig ett bloss. Då stängde treåringen balkongdörren och drog ned handtaget. Farfar var utelåst i kylan. Det var sen kväll. Mörkt och kallt.
Farfar försökte förgäves att få det lilla barnet att öppna dörren, men treåringen klarade det inte. Farfar började ropa, men ingen hörde honom. Till slut blev han desperat och lyckades med livet som insats klättra över till grannbalkongen och bulta på. En förskrämd kvinna öppnade till slut sin balkongdörr och farfar förklarade frusen sin förtvivlade situation.
Farfar och grannfrun lyckades sedan under mycket lock och pock och pedagogiskt förklarande få treåringen att vrida om låskolven till lägenhetsdörren i trapphallen.
Sens moral: En farfar som vaktar barn ska inte röka.
Farfar försökte förgäves att få det lilla barnet att öppna dörren, men treåringen klarade det inte. Farfar började ropa, men ingen hörde honom. Till slut blev han desperat och lyckades med livet som insats klättra över till grannbalkongen och bulta på. En förskrämd kvinna öppnade till slut sin balkongdörr och farfar förklarade frusen sin förtvivlade situation.
Farfar och grannfrun lyckades sedan under mycket lock och pock och pedagogiskt förklarande få treåringen att vrida om låskolven till lägenhetsdörren i trapphallen.
Sens moral: En farfar som vaktar barn ska inte röka.
21 december 2010
Dotterns husbygge i princip klart
Min dotter och måg har låtit bygga ett hus på en avstyckad halva av vår tomt. Bygget började i våras, vilket jag tidigare berättat om här på min blogg.
I dag var det slutbesiktning av huset och nu kan de så smått börja att flytta in. Det kommer att bli annorlunda för min fru och mig, eftersom dotterns familj (inkl. två ungar) bott hos oss i mer än två månader. (Tålig svärson som stått ut med att bo hos sina svärföräldrar så lång tid!)
Här nedan följer en bildsvit som visar hur det har sett ut under bygget. Bilderna är tagna från hallfönstret på övervåningen i vårt hus.
Så här såg och ser det ut på andra sidan.
I dag var det slutbesiktning av huset och nu kan de så smått börja att flytta in. Det kommer att bli annorlunda för min fru och mig, eftersom dotterns familj (inkl. två ungar) bott hos oss i mer än två månader. (Tålig svärson som stått ut med att bo hos sina svärföräldrar så lång tid!)
Här nedan följer en bildsvit som visar hur det har sett ut under bygget. Bilderna är tagna från hallfönstret på övervåningen i vårt hus.
Så här såg och ser det ut på andra sidan.
20 december 2010
Det gäller att se det positiva
De senaste vintrarna har min hemkommun haft mycket bra snöröjning. Men inte i år. Snön ligger tjock på trottoarerna och jag har sett fyra-fem snöröjningsfordon åka förbi på min gata utan att göra bruk av sina plogar. Varför kan man inte ploga trottoaren när man i alla fall är ute och åker? Jag begriper ingenting.
Min hemkommun har begåvats med ett stort och tjusigt köptempel; Sollentuna Centrum, heter det. I dag var det slirigt att komma in i p-huset, för snön hade följt med bilarna in på uppfarten och gjort den hal. Två av de tre hissarna i centrum var ur funktion. Rulltrappan likaså. Men anläggningen är full av tjusiga butiker. Dressman och Clas Ohlson platsar inte. De är för folkliga.
Men, men. Jag är ju en gnällig närking. Allt kunde dock var värre. Nu vänder det och blir ljusare och om några månader är det vår igen. Dessutom har jag bara ont i ena knät; det kunde ju vara båda. Så jag har tur i alla fall. Det gäller att vara positiv.
Min hemkommun har begåvats med ett stort och tjusigt köptempel; Sollentuna Centrum, heter det. I dag var det slirigt att komma in i p-huset, för snön hade följt med bilarna in på uppfarten och gjort den hal. Två av de tre hissarna i centrum var ur funktion. Rulltrappan likaså. Men anläggningen är full av tjusiga butiker. Dressman och Clas Ohlson platsar inte. De är för folkliga.
Men, men. Jag är ju en gnällig närking. Allt kunde dock var värre. Nu vänder det och blir ljusare och om några månader är det vår igen. Dessutom har jag bara ont i ena knät; det kunde ju vara båda. Så jag har tur i alla fall. Det gäller att vara positiv.
17 december 2010
Blir det något 40-årsjubilerande?
Den 1 januari 1971 bildades Riksskatteverket, det som i dag är Skatteverkets huvudkontor. Det är alltså 40 år sedan, så när som på två veckor. För tio år sedan, när verket firade 30, var det ett rejält pådrag - en heldag med olika aktiviteter på Sollentuna-mässan med Mark Levengood som konferencier, ett jubileumsnummer av verkets interna tidning m.m. Här nedan ser du hur det såg ut när det begav sig för tio år sedan.
Något 40-årsjubileum lär det inte bli. Om det nu blir något firande över huvud taget? Den nuvarande ledningen hade ingen aning om att det gått 40 år. Överdirektören fick reda på det när hon träffade verkets veteraner tidigare i veckan.
Av de knappt 400 medarbetare, som bildade det nya verket 1971, jobbar bara några stycken fortfarande kvar på Skatteverkets huvudkontor i Solna. Grattis till er!
Något 40-årsjubileum lär det inte bli. Om det nu blir något firande över huvud taget? Den nuvarande ledningen hade ingen aning om att det gått 40 år. Överdirektören fick reda på det när hon träffade verkets veteraner tidigare i veckan.
Av de knappt 400 medarbetare, som bildade det nya verket 1971, jobbar bara några stycken fortfarande kvar på Skatteverkets huvudkontor i Solna. Grattis till er!
16 december 2010
Grattis Svenska folket!
Elpriserna rusar i höjden. Elintensiva industrier stänger. Orsaken är att flera kärnreaktorer står stilla. Dessutom andra vintern i rad. Elbolagen tjänar pengar på de höga elpriserna. Staten tjänar pengar på ökade momsintäkter. Vi elkonsumenter sitter med långnäsa och får betala kalaset.
Roten till det onda är miljökramarna och vänstern, som vill lägga ned våra kärnkraftverk. De drev igenom förbud mot att ens tänka på kärnkraftverk. Det har lett till att utbildningen av nya kärnkraftstekniker legat nere och underhållet av verken har blivit eftersatt. Värre blir det nog, eftersom de som har erfarenhet av kärnkraft och den kunskap som krävs snart går i pension och ersättare saknas.
Grattis Svenska folket, som sa nej till en vettig kärnkraft i folkomröstningen 1980!
Roten till det onda är miljökramarna och vänstern, som vill lägga ned våra kärnkraftverk. De drev igenom förbud mot att ens tänka på kärnkraftverk. Det har lett till att utbildningen av nya kärnkraftstekniker legat nere och underhållet av verken har blivit eftersatt. Värre blir det nog, eftersom de som har erfarenhet av kärnkraft och den kunskap som krävs snart går i pension och ersättare saknas.
Grattis Svenska folket, som sa nej till en vettig kärnkraft i folkomröstningen 1980!
15 december 2010
Varför ska skolor vara aktiebolag?
Det finns många privata skolor i Sverige. De flesta är aktiebolag och lämnar utdelning till sina aktieägare. Jag vet en privat skola, ett gymnasium som tidigare var kommunalt. Rektorn fick köpa skolan, bildade ett aktiebolag och är majorietsägare med 51 % av aktierna (2 001 aktier). Några andra på skolan äger ett par hundra var och vanliga lärare och andra som jobbar på skolan äger resten av aktierna - 10 aktier var. Häromdagen var det bolagsstämma. Där beslutade man att dela ut 125 kr per aktie.
Skolan behöver förbättra infrastrukturen i skolsalarna. Därför kommer fyra salar per termin att utrustas med oh-kanon, högtalare m.m. så att undervisningen där kan bedrivas under mer moderna former. Att utrusta en sal kostar 38 000 kr. Eftersom skolan har ca 60 salar så kommer det att ta nästan åtta år att utrusta alla salarna. Totalt har aktiebolaget 4 000 aktier och den sammanlagda utdelningen blir därför en halv miljon kr. För den summan kunde ytterligare 13 skolsalar ha fått oh-kanon m.m. i år.
Att skolor ska vara aktiebolag känns tveksamt... då vore det nog bättre om de privata alternativen var stiftelser eller liknande, som inte lämnar utdelning.
Skolan behöver förbättra infrastrukturen i skolsalarna. Därför kommer fyra salar per termin att utrustas med oh-kanon, högtalare m.m. så att undervisningen där kan bedrivas under mer moderna former. Att utrusta en sal kostar 38 000 kr. Eftersom skolan har ca 60 salar så kommer det att ta nästan åtta år att utrusta alla salarna. Totalt har aktiebolaget 4 000 aktier och den sammanlagda utdelningen blir därför en halv miljon kr. För den summan kunde ytterligare 13 skolsalar ha fått oh-kanon m.m. i år.
Att skolor ska vara aktiebolag känns tveksamt... då vore det nog bättre om de privata alternativen var stiftelser eller liknande, som inte lämnar utdelning.
14 december 2010
När jag gästade franska ambassaden
Jag har trakasserat er som läser min blogg med flera inlägg om mina besök på diverse ambassader. Nu ska jag avsluta den serien med att berätta om när jag var på franska ambassaden i Stockholm - och varför.
Det var nämligen så att franska skatteförvaltningen vände sig till Skatteverket i Sverige via sin ambassad i Stockholm för att få svar på diverse frågor. Frågebatteriet var mycket omfattande och handlade om allt från de svenska skattetjänstemännens löner, hur stora bostäder de hade till skatterna i Sverige m.m.
Det här frågepaketet valsade runt på verket i Solna några veckor. Ingen ville ta i det. Det luktade bara en massa jobb. Till slut hamnade det i mitt knä, eftersom jag i egenskap av informations-direktör ofta fick vara slasktratt för allt möjligt, som inga andra ansåg vara deras bord. Jag ägnade flera dagar åt att leta fakta, hitta på fakta och skriva svar på engelska. Till slut var jag klar och levererade en hel pärm full.
Belöningen kom i början av juni. Jag fick en inbjudan att fira Frankrikes nationaldag 14 juli på ambassaden. Jag gick dit, trots att jag hade semester. Det var ganska tråkigt. Snittar och en drink, som serverades i ambassadens trädgård, som var en innergård på Östermalm, där ambassaden ligger. Här såg jag en del höga militärer, en biskop och en del andra halvkändisar. Jag kände mig ganska ensam - som vanligt alltså vid mina ambassadbesök.
Eftersom jag var nykomling så följdes jag diskret av en ung man med öronmussla med sladd ned under kavajkragen. Förmodligen en agent från fransk säkerhetstjänsten.
Plötsligt fick jag se ett ansikte jag kände igen. På en person jag aldrig träffat. Och jag visste exakt var jag hade sett ansiktet. Nu var det prytt av ett helskägg. Men på min minnesbild fanns inget skägg. Mycket märkligt. Lika märkligt att bilden jag mindes hade funnits i verkets interna tidning, som jag var redaktör för.
Några år tidigare hade jag skickat min medarbetare Sten Eriksson som reporter till Tanzania. Uppdraget var att skriva artiklar om den skatteskola som verket byggde där, ett projekt som SIDA finansierade och som alltså var en del av biståndet. Det blev flera artiklar. I en av dem intervjuades en svensk ambassadsekreterare. Det var han som nu stod framför mig på franska ambassaden i Stockholm!
Jag tog mod till mig, gick fram och pratade med honom, med hänvisning till bilden och artikeln i tidningen. Det blev en trevlig pratstund och besöket på ambassaden fick en viss mening. Sedan har jag sett att han fortsatt sin karriär inom UD och blivit ambassadör, men var minns jag inte.
Men franska ambassaden ville inte släppa mig. Tydligen tyckte man att min insats med frågesvaren var så storartad att jag hamnade på deras adresslista. Jag fick varje år - under minst tio år - en inbjudan att fira 14 juli där. Jag gick aldrig dit mer och så småningom ströks jag från listan.
Det var nämligen så att franska skatteförvaltningen vände sig till Skatteverket i Sverige via sin ambassad i Stockholm för att få svar på diverse frågor. Frågebatteriet var mycket omfattande och handlade om allt från de svenska skattetjänstemännens löner, hur stora bostäder de hade till skatterna i Sverige m.m.
Det här frågepaketet valsade runt på verket i Solna några veckor. Ingen ville ta i det. Det luktade bara en massa jobb. Till slut hamnade det i mitt knä, eftersom jag i egenskap av informations-direktör ofta fick vara slasktratt för allt möjligt, som inga andra ansåg vara deras bord. Jag ägnade flera dagar åt att leta fakta, hitta på fakta och skriva svar på engelska. Till slut var jag klar och levererade en hel pärm full.
Belöningen kom i början av juni. Jag fick en inbjudan att fira Frankrikes nationaldag 14 juli på ambassaden. Jag gick dit, trots att jag hade semester. Det var ganska tråkigt. Snittar och en drink, som serverades i ambassadens trädgård, som var en innergård på Östermalm, där ambassaden ligger. Här såg jag en del höga militärer, en biskop och en del andra halvkändisar. Jag kände mig ganska ensam - som vanligt alltså vid mina ambassadbesök.
Eftersom jag var nykomling så följdes jag diskret av en ung man med öronmussla med sladd ned under kavajkragen. Förmodligen en agent från fransk säkerhetstjänsten.
Plötsligt fick jag se ett ansikte jag kände igen. På en person jag aldrig träffat. Och jag visste exakt var jag hade sett ansiktet. Nu var det prytt av ett helskägg. Men på min minnesbild fanns inget skägg. Mycket märkligt. Lika märkligt att bilden jag mindes hade funnits i verkets interna tidning, som jag var redaktör för.
Några år tidigare hade jag skickat min medarbetare Sten Eriksson som reporter till Tanzania. Uppdraget var att skriva artiklar om den skatteskola som verket byggde där, ett projekt som SIDA finansierade och som alltså var en del av biståndet. Det blev flera artiklar. I en av dem intervjuades en svensk ambassadsekreterare. Det var han som nu stod framför mig på franska ambassaden i Stockholm!
Jag tog mod till mig, gick fram och pratade med honom, med hänvisning till bilden och artikeln i tidningen. Det blev en trevlig pratstund och besöket på ambassaden fick en viss mening. Sedan har jag sett att han fortsatt sin karriär inom UD och blivit ambassadör, men var minns jag inte.
Men franska ambassaden ville inte släppa mig. Tydligen tyckte man att min insats med frågesvaren var så storartad att jag hamnade på deras adresslista. Jag fick varje år - under minst tio år - en inbjudan att fira 14 juli där. Jag gick aldrig dit mer och så småningom ströks jag från listan.
Dagbladet har lovordat Skatteverket
Några år in på 1980-talet fick jag ansvaret för Riksskatteverkets (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) relationer med medborgarna och medierna i min roll som informationsdirektör. Vi hade innan inte särskilt bra framtoning i medierna. Min strategi var att bli "vän" med journalisterna genom att ge dem bra och snabb service samt att utbilda alla chefer i hur massmedierna jobbar och hur man umgås med journalister.
Jag föreslog, mest på skämt (men dock med lite allvar), att verket skulle ha en särskild taxeringsnämnd för journalister. Där kunde vi ha deklarationsgranskare som förstod deras arbetsvillkor och som såg välvilligt på deras avdrag av olika slag: fackböcker, resor, arbetsrum i bostaden m.m. Om journalisterna blev mer positivt inställda till oss skulle det blir svårare att skriva skit om skatteförvaltningen. Och den allmänhet som fick sin bild av oss via medierna skulle på sikt också bli mer positiva till oss. Nu blev det ingen sådan taxeringsnämnd. Det har gått bra ändå.
I torsdags (9.12) förra veckan skrev utrikeschefen Lars Ryding på SvD en hel kolumn, som bara handlade om Skatteverket. Han skulle starta eget företag och såg framför sig en djungel av blanketter och krångel. Men han fick totalt fel. Det gick lätt som en plätt att via nätet registrera sin firma. Sen blev han inbjuden till gratis rådgivning och coaching hos Skatteverket, förmedlad av en vänlig dam som tog väl hand om honom. Efter ett tag hade han en momsfråga och blev hänvisad till närmaste servicekontor. Samma vänliga och effektiva service även där.
Han avslutar sin kolumn så här: "Ja visst gör det ont när fördomar brister... Men det är en skön smärta".
I lördagens SvD (11.12) skrev reportern Leif Pettersson en krönika och lovordade "Skattestatistisk årsbok" som Skatteverket sammanställer och ger ut varje år.
Det verkar inte vara någon hejd på jublet över Skatteverket hos SvD. Det är bara att slicka i sig för alla skattebyråkrater, såväl nuvarande som föredettingar, vilka varit med och byggt varumärket.
Jag föreslog, mest på skämt (men dock med lite allvar), att verket skulle ha en särskild taxeringsnämnd för journalister. Där kunde vi ha deklarationsgranskare som förstod deras arbetsvillkor och som såg välvilligt på deras avdrag av olika slag: fackböcker, resor, arbetsrum i bostaden m.m. Om journalisterna blev mer positivt inställda till oss skulle det blir svårare att skriva skit om skatteförvaltningen. Och den allmänhet som fick sin bild av oss via medierna skulle på sikt också bli mer positiva till oss. Nu blev det ingen sådan taxeringsnämnd. Det har gått bra ändå.
I torsdags (9.12) förra veckan skrev utrikeschefen Lars Ryding på SvD en hel kolumn, som bara handlade om Skatteverket. Han skulle starta eget företag och såg framför sig en djungel av blanketter och krångel. Men han fick totalt fel. Det gick lätt som en plätt att via nätet registrera sin firma. Sen blev han inbjuden till gratis rådgivning och coaching hos Skatteverket, förmedlad av en vänlig dam som tog väl hand om honom. Efter ett tag hade han en momsfråga och blev hänvisad till närmaste servicekontor. Samma vänliga och effektiva service även där.
Han avslutar sin kolumn så här: "Ja visst gör det ont när fördomar brister... Men det är en skön smärta".
I lördagens SvD (11.12) skrev reportern Leif Pettersson en krönika och lovordade "Skattestatistisk årsbok" som Skatteverket sammanställer och ger ut varje år.
Det verkar inte vara någon hejd på jublet över Skatteverket hos SvD. Det är bara att slicka i sig för alla skattebyråkrater, såväl nuvarande som föredettingar, vilka varit med och byggt varumärket.
Veteraner på jullunch
Det är en tradition att RSV-Veteranerna käkar jullunch hos Timmermansorden på Eriksbergsgatan i Stockholm. Årets julbord avåts i dag av 84 veteraner. Inbjudna hedersgäster var bl.a. förre generaldirektören Lennart Nilsson och den nuvarande, Ingemar Hansson. Se bilden nedan.
General Hansson kunde förtälja att Skatteverket var på grön kvist igen, tack vare ett extra tillskott i kassan från regeringen och tack vare att regionerna och verksamhetsstöd plockat fram allt man gömt i lådorna. Han noterade också att Skatteverket låg på första plats i listan över mest omtyckta myndigheter i landet, en placering som han menade att veteranerna varit med om att ordna. Bygget av det positiva varumärket började redan på Lennart Nilssons tid och har tagit ett par-tre decennier.
Julbordet var inte så mångfasetterat men desto mer välsmakande. De veteraner som ville ha en snaps till sillen fick ta den på egen bekostnad, vilket det här gänget gjorde.
Nästa års veteranjulbord på Timmermansorden är redan bokat - till den 7 december 2011. Det gäller att vara ute i god tid!
13 december 2010
Kyrka till salu
Svenska kyrkan bygger inte bara nya kyrkor. Man gör sig även av med kyrkor. Är du intresserad av att köpa en kyrka med vidhängande församlingsbyggnad? Priset är överkomligt, bara 300 000 kr. Den tillhör Ramsbergs församling, är en röd träbyggnad, heter S:t Annas kyrka och ligger i den lilla bergslagsbyn Stråssa, några mil norr om Lindesberg i Örebro län.http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3MRBPHR06AU4GG2I
6 december 2010
Landets nyaste kyrka
I Sverige har det de senaste tio åren byggts tio nya kyrkor, varav sex av dem i Stockholms stift. I går invigdes den färskaste av dem, den nya Turebergskyrkan i min hemkommun Sollentuna. Den ligger i Sollentuna centrum och är hopbyggd med församlingshemmet där. Det är en betongskapelse som har en inre takhöjd på tretton meter. Både ytter- och innerväggar är av rå betong. Stolarnas rygg- och sitsparti är gjorda av plasten från gamla petflaskor.
Det som är märkligast är altaret, ställningen till dopfunten, prästens talarstol och den elektroniska orgelns överbyggnad: de är nämligen gjorda av spillvirke från begagnade lastpallar! Se ovan. Det är många äldre församlingsbor som alls inte gillar detta. Men jag tycker det är häftigt. Har du vägarna förbi tycker jag du ska besöka kyrkan, som kostat församlingen nästan 20 miljoner kr att bygga.
En annan märklig sak är ett avtryck i betongen, högt upp på ytterväggen ovanför entrén. När formen från gjutningen plockades bort upptäcktes en mörkare missfärgning, som liknar en Jesusfigur. Man kan bli religiös för mindre (fast i mitt fall är det ingen risk, då jag inte ens är medlem i kyrkan).
Det som är märkligast är altaret, ställningen till dopfunten, prästens talarstol och den elektroniska orgelns överbyggnad: de är nämligen gjorda av spillvirke från begagnade lastpallar! Se ovan. Det är många äldre församlingsbor som alls inte gillar detta. Men jag tycker det är häftigt. Har du vägarna förbi tycker jag du ska besöka kyrkan, som kostat församlingen nästan 20 miljoner kr att bygga.
En annan märklig sak är ett avtryck i betongen, högt upp på ytterväggen ovanför entrén. När formen från gjutningen plockades bort upptäcktes en mörkare missfärgning, som liknar en Jesusfigur. Man kan bli religiös för mindre (fast i mitt fall är det ingen risk, då jag inte ens är medlem i kyrkan).
5 december 2010
Finska pensionärer i Sverige
När jag var informationschef på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) var det viktigt att få ut information om de svenska skatteregler som gällde för personer som fick pension från Finland. Det visade sig omöjligt att nå dem med ett direktutskick från Sverige. Vi hade inte uppgift om vilka de var. Inget att göra åt, ansåg mina chefer.
Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.
Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension.
Min insats medförde att jag på Finlands nationaldag den 6 december blev inbjuden till en mottagning på finska ambassaden i Stockholm. Jag gick dit. Det var en mycket tråkig tillställning. Fullt med folk som jag inte kände. Det var ensamt att gå omkring där. Jag minns att ambassaden hade ett stort porträtt av marskalk Mannerheim på en vägg.
Det är vanligt att lägre tjänstemän och andra som gjort något som gagnat ett land bli inbjuden till ambassaden. Ett annat alternativ är att bli hembjuden på middag med sin fru till en ambassadtjänsteman, tillsammans med några andra svenskar i liknade situation. Två gånger fick jag sådana inbjudningar; till tjänstemän vid Ungens respektive Mexicos ambassad i Stockholm. Tack och lov hade jag giltiga förhinder och bra ursäkter och kunde inte gå.
Men jag gav mig inte. Jag kontaktade på eget bevåg indirekt det statsråd som i regeringen hade ansvar för de nordiska frågorna och förklarade problemet. Jag ville att man från Finland skulle skicka ut vår information till de finska pensionärerna i Sverige. Vi kunde skicka över informationsmaterialet och låta finska pensionsmyndigheten posta det åt oss.
Statsrådet kontaktade finska ambassadören i Stockholm och skrev ett handbrev, direkt till honom. Jag såg en kopia på det och det var personligt och innehöll även en hälsning till ambassadörens fru. Det funkade och pensionärerna i Sverige fick sin information om de skatteregler som gällde här för deras pension.
Min insats medförde att jag på Finlands nationaldag den 6 december blev inbjuden till en mottagning på finska ambassaden i Stockholm. Jag gick dit. Det var en mycket tråkig tillställning. Fullt med folk som jag inte kände. Det var ensamt att gå omkring där. Jag minns att ambassaden hade ett stort porträtt av marskalk Mannerheim på en vägg.
Det är vanligt att lägre tjänstemän och andra som gjort något som gagnat ett land bli inbjuden till ambassaden. Ett annat alternativ är att bli hembjuden på middag med sin fru till en ambassadtjänsteman, tillsammans med några andra svenskar i liknade situation. Två gånger fick jag sådana inbjudningar; till tjänstemän vid Ungens respektive Mexicos ambassad i Stockholm. Tack och lov hade jag giltiga förhinder och bra ursäkter och kunde inte gå.
Whisky eller Seven Up?
När jag var i Venezuela 1978 och hälsade på min bror som bodde där fick jag även tillfälle att vara med på en mottagning på svenska ambassaden i huvudstaden Caracas. Det var fullt med folk och uppklädda kypare gick omkring och serverade. Deras fråga var: "Whisky eller Seven Up?" Jag var ett enda stort frågetecken och min motfråga var: "Till vad då?" "Till whiskyn så klart", blev det självklara svaret.
Det visade sig att drinken som serverades var en grogg på mångårigt lagrad skotsk whisky och antingen Cola eller Seven Up. Venezuela var - i alla fall då - en av världens största whiskyimportörer.
På mottagningen var de flesta deltagarna ditkommenderade personer från övriga länders ambassader. Jag räknade ut att det säkert fanns 100 länder med representation i Venezuela. Varje land har minst en mottagning varje år, en del kanske flera. Det blir två-tre sådana här mottagningar varje vecka som övriga länders beskickningar måste gå på. Och det var nog samma inhyrda kypare som dök upp på varenda en.
Efter ett par timmar blinkade ljusen i den stora sal där mottagningen på ambassaden ägde rum. Inom två-tre minuter var salen tom. Det blinkande ljuset var signalen till att partyt var över. Alla rusade lättade därifrån så fort de kunde. Äntligen över!
En diplomat med tjänstgöring utomlands riskerar lätt att bli alkoholberoende.
Det visade sig att drinken som serverades var en grogg på mångårigt lagrad skotsk whisky och antingen Cola eller Seven Up. Venezuela var - i alla fall då - en av världens största whiskyimportörer.
På mottagningen var de flesta deltagarna ditkommenderade personer från övriga länders ambassader. Jag räknade ut att det säkert fanns 100 länder med representation i Venezuela. Varje land har minst en mottagning varje år, en del kanske flera. Det blir två-tre sådana här mottagningar varje vecka som övriga länders beskickningar måste gå på. Och det var nog samma inhyrda kypare som dök upp på varenda en.
Efter ett par timmar blinkade ljusen i den stora sal där mottagningen på ambassaden ägde rum. Inom två-tre minuter var salen tom. Det blinkande ljuset var signalen till att partyt var över. Alla rusade lättade därifrån så fort de kunde. Äntligen över!
En diplomat med tjänstgöring utomlands riskerar lätt att bli alkoholberoende.
4 december 2010
Märkligt möte på svenska ambassaden i Hanoi
Jag tvingades - mer eller mindre - av min arbetsgivare att 1994 att åka till Vietnam och hålla föredrag på engelska för vietnamesiska skatteförvaltningen om hur vi i Sverige informerar våra skattebetalare. Dessutom i två veckor. Det var ett delprojekt i Sveriges bistånd till den kommunistiska diktaturen där.
Under tiden i Hanoi blev jag och mina kamrater från Skatteverket i Sverige inbjudna till en mottagning på svenska ambassaden med anledning av att en statssekreterare från Sverige var på besök i landet. Det var slipstvång. Jag hade ingen slips utan fick låna en av en medarbetare på svenska ambassaden, som bodde i ett radhus på ambassadområdet.
Precis innan vi skulle kliva in på själva ambassaden slogs jag av en speciell känsla och sa högt till mina kamrater: "Jag ger mig sjutton på att jag kommer att träffa någon jag känner!" De bara log åt mig och skakade på huvudet. Tokpelle, tänkte de nog.
Jag hann precis komma in och och i vimlet av gäster såg jag långt bort i ett hörn min dotters klassföreståndare från högstadiet i Turebergsskolan i Sollentuna; en person som jag inte sett på fem år. Mycket märkligt, måste jag säga.
Jag gick fram till honom och han kände genast igen mig. Också det märkligt, eftersom vi bara setts på några klassmöten. Han var tjänstledig från lärarjobbet och jobbade för Röda Korset i Hanoi. Snacka om sammanträffande!
Under tiden i Hanoi blev jag och mina kamrater från Skatteverket i Sverige inbjudna till en mottagning på svenska ambassaden med anledning av att en statssekreterare från Sverige var på besök i landet. Det var slipstvång. Jag hade ingen slips utan fick låna en av en medarbetare på svenska ambassaden, som bodde i ett radhus på ambassadområdet.
Precis innan vi skulle kliva in på själva ambassaden slogs jag av en speciell känsla och sa högt till mina kamrater: "Jag ger mig sjutton på att jag kommer att träffa någon jag känner!" De bara log åt mig och skakade på huvudet. Tokpelle, tänkte de nog.
Jag hann precis komma in och och i vimlet av gäster såg jag långt bort i ett hörn min dotters klassföreståndare från högstadiet i Turebergsskolan i Sollentuna; en person som jag inte sett på fem år. Mycket märkligt, måste jag säga.
Jag gick fram till honom och han kände genast igen mig. Också det märkligt, eftersom vi bara setts på några klassmöten. Han var tjänstledig från lärarjobbet och jobbade för Röda Korset i Hanoi. Snacka om sammanträffande!
3 december 2010
När jag var bjuden till Japans ambassad
I slutet av 1970-talet ordnade jag ett program på Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) för en grupp japanska riksdagsmän som var i Sverige för att studera vår moms. När de lämnade verket gav de en flaska dyr whisky i present till vår momschef Greger B:son Allström, som varit deras värd.
Han blev nervös och tolkade gåvan som en muta. Därför gick han till verksledningen för att få råd om hur han skulle göra med flaskan. "Den ska du behålla," sa överdirektören Eric Hallman. "Annars tar jag den!" (Nu hör det till saken att Hallman inte var den som direkt spottade i glaset.)
Min belöning från japanerna var att jag ett halvår senare fick en inbjudan, gällande mig och min fru, till en mottagning på Japanska ambassaden. Mycket nervösa gick vi dit. Vi hade ju ingen som helst susning hur man skulle bete sig. Dessutom kände jag inte en käft på ambassaden. Hade bara haft telefonkontakt med en underordnad tjänsteman, vars namn jag inte kom i håg.
Nåja, vi gick dit, fick handhälsa på ambassadören och hans kimonoklädda hustru och lotsades sedan, med en drink i handen, in i en stor sal, full med folk. Alla var för mig helt okända. Det var representanter för den diplomatiska kåren i Stockholm plus en hel del svenskar.
Plötsligt tystnade sorlet i salen och all uppmärksamhet riktades mot en äldre, rätt rund herre som klev in i rummet, omgiven av en handfull yngre män. Det var den ryske ambassadören i Stockholm med sitt hov. Han var doyen; högst i rang bland ambassadörerna i Stockholm i kraft av ha haft sitt ämbete längst av dem alla.
Männen runt ryske ambassadören spred sig snabbt runt i rummet och en av dem sökte ögonkontakt med mig. Eftersom jag tydligen var en främmande fågel för honom kom han fram till mig, handhälsade och frågade på nästan brytningsfri svenska vem jag var och vad jag jobbade med.
"Jag jobbar på Riksskatteverket", svarade jag sanningsenligt. Han muttrade något ohörbart, vände på klacken ock gick. Jag var tydligen ointressant för honom. Så här efteråt skulle jag i stället svarat att jag jobbade på arméstabens underrättelse-avdelning eller något liknande. Då hade jag säkert blivit hembjuden till honom.
Han blev nervös och tolkade gåvan som en muta. Därför gick han till verksledningen för att få råd om hur han skulle göra med flaskan. "Den ska du behålla," sa överdirektören Eric Hallman. "Annars tar jag den!" (Nu hör det till saken att Hallman inte var den som direkt spottade i glaset.)
Min belöning från japanerna var att jag ett halvår senare fick en inbjudan, gällande mig och min fru, till en mottagning på Japanska ambassaden. Mycket nervösa gick vi dit. Vi hade ju ingen som helst susning hur man skulle bete sig. Dessutom kände jag inte en käft på ambassaden. Hade bara haft telefonkontakt med en underordnad tjänsteman, vars namn jag inte kom i håg.
Nåja, vi gick dit, fick handhälsa på ambassadören och hans kimonoklädda hustru och lotsades sedan, med en drink i handen, in i en stor sal, full med folk. Alla var för mig helt okända. Det var representanter för den diplomatiska kåren i Stockholm plus en hel del svenskar.
Plötsligt tystnade sorlet i salen och all uppmärksamhet riktades mot en äldre, rätt rund herre som klev in i rummet, omgiven av en handfull yngre män. Det var den ryske ambassadören i Stockholm med sitt hov. Han var doyen; högst i rang bland ambassadörerna i Stockholm i kraft av ha haft sitt ämbete längst av dem alla.
Männen runt ryske ambassadören spred sig snabbt runt i rummet och en av dem sökte ögonkontakt med mig. Eftersom jag tydligen var en främmande fågel för honom kom han fram till mig, handhälsade och frågade på nästan brytningsfri svenska vem jag var och vad jag jobbade med.
"Jag jobbar på Riksskatteverket", svarade jag sanningsenligt. Han muttrade något ohörbart, vände på klacken ock gick. Jag var tydligen ointressant för honom. Så här efteråt skulle jag i stället svarat att jag jobbade på arméstabens underrättelse-avdelning eller något liknande. Då hade jag säkert blivit hembjuden till honom.
2 december 2010
Vi är redan med i Nato
Den 3 november skrev jag ett inlägg på min blogg om Sverige och Nato. Jag menade att vi i praktiken redan är med - fast i smyg - men att politikerna hymlar om saken. Det enda rätta är att vi öppet går med, vilket majoren Björklund i Folkpartiet vill att vi gör. Det hedrar honom att han talar klarspråk.
Nu har dokumenten som läckt ut via Wikileaks visat att Sverige har ett omfattande samarbete och nästan räknas av USA som allierad. Och detta samarbete har pågått både när sossar och borgare har regerat. Våra politiker borde lägga korten på borden, visa sig raka i ryggarna och se till att vi blir fullvärdig medlem i Nato, vilket gör att vårt inflytande över besluten, som tas där, ökar.
Tillägg den 3 december: Ovanstående inlägg skrev jag i går förmiddag. I dag så tar ledarskribenterna i både SvD och DN upp samma sak. Jag tror inte dom läste min blogg igår. Vi har bara tänkt samma sak.
Nu har dokumenten som läckt ut via Wikileaks visat att Sverige har ett omfattande samarbete och nästan räknas av USA som allierad. Och detta samarbete har pågått både när sossar och borgare har regerat. Våra politiker borde lägga korten på borden, visa sig raka i ryggarna och se till att vi blir fullvärdig medlem i Nato, vilket gör att vårt inflytande över besluten, som tas där, ökar.
Tillägg den 3 december: Ovanstående inlägg skrev jag i går förmiddag. I dag så tar ledarskribenterna i både SvD och DN upp samma sak. Jag tror inte dom läste min blogg igår. Vi har bara tänkt samma sak.
Juridiskt finlir?
En elev som bär niqab behöver inte visa ansiktet i skolan. Att kräva det är diskriminering, anser diskrimineringsombuds-människan Katri Linna. Hon har haft ärendet på sitt bord i två år. Nu har hon till slut (förmodligen efter stor vånda, då ämnet är kontroversiellt) satt ned foten. Det gjorde hon 1) genom att fatta ett formellt beslut om att avsluta ärendet och 2) genom att i en debattartikel formulera sin ståndpunkt i ärendet.
För henne var det en smart lösning och exempel på juridiskt finlir. Hon har sagt vad hon tycker, vilket inte kan överklagas (debattartikeln). Hon har avslutat ärendet (beslutet), vilket kan överklagas - men till vilken nytta när det gäller själva grundfrågan, dvs. niqab eller inte niqab i skolorna?
Ett annat exempel på juridiskt finlir är svenska polisens Interpolefterlysning på Wikileaksgrundaren Julian Assange, som är anklagad i Sverige för våldtäkt. Assange uppges befinna sig i Storbritannien, men kan inte utlämnas till Sverige, därför att den svenska polisen gjorde ett procedurfel när man begärde att Interpol skulle efterlysa honom.
Myndigheterna i USA är naturligtvis skitförbannade på Assange, för att han släppt tiotusentals hemliga dokument som avslöjar USA:s agerande bakom lyckta dörrar runt om i världen. CIA har säkert satt press på Sverige att ta fast honom, med våldtäkten som grund. Sverige vill ligga lågt men gör dock en Interpolefterlysning men ser samtidigt medvetet till att fumla bort den genom att göra ett procedurfel. Juridiskt finlir igen för att ta sig ur en knepig situation.
Sant eller falskt? Jag vet inte. Men eftersom jag är konspiratoriskt lagd så kanske det gick till så här.
För henne var det en smart lösning och exempel på juridiskt finlir. Hon har sagt vad hon tycker, vilket inte kan överklagas (debattartikeln). Hon har avslutat ärendet (beslutet), vilket kan överklagas - men till vilken nytta när det gäller själva grundfrågan, dvs. niqab eller inte niqab i skolorna?
Ett annat exempel på juridiskt finlir är svenska polisens Interpolefterlysning på Wikileaksgrundaren Julian Assange, som är anklagad i Sverige för våldtäkt. Assange uppges befinna sig i Storbritannien, men kan inte utlämnas till Sverige, därför att den svenska polisen gjorde ett procedurfel när man begärde att Interpol skulle efterlysa honom.
Myndigheterna i USA är naturligtvis skitförbannade på Assange, för att han släppt tiotusentals hemliga dokument som avslöjar USA:s agerande bakom lyckta dörrar runt om i världen. CIA har säkert satt press på Sverige att ta fast honom, med våldtäkten som grund. Sverige vill ligga lågt men gör dock en Interpolefterlysning men ser samtidigt medvetet till att fumla bort den genom att göra ett procedurfel. Juridiskt finlir igen för att ta sig ur en knepig situation.
Sant eller falskt? Jag vet inte. Men eftersom jag är konspiratoriskt lagd så kanske det gick till så här.
1 december 2010
Oempatiska uppsägningar både förr och nu
Alla anställda i försvaret, både militärer och civila, måste acceptera utlandstjänstgöring - annars får dom sparken. Ca 95 % har sagt ja. Men en major och flygingenjör med specialistut-bildning, värd 50 miljoner (Sic!), villkorade sitt ja, men det tolkades som ett nej. Han fick sparken när han var på en exklusiv NATO-kurs i Holland. Beskedet om sin uppsägning fick han som ett SMS från Högkvarteret i Stockholm.
Att skicka den här typen av meddelanden på ett känslokallt sätt är inte nytt. Det gjorde även dåvarande Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) i mitten av 1970-talet. Bakgrunden var följande.
Finansminister Gunnar Sträng införde något som kallades "byggmomsavdrag". Det innebar att den som reparerade sitt hus fick skatteavdrag för momsen. Elaka tungor påstod att Sträng införde den här föregångaren till ROT-avdraget för att hans egen fastighet i Gamla stan i Stockholm behövde repareras.
Riksskatteverket anställde handläggare med juristkompetens samt biträden och byggde upp en tillfällig enhet för detta. Men när verksamheten skulle börja avvecklas måste personalen formellt varslas om uppsägning (även om de flesta sedan fick andra jobb på verket). Uppsägningen formulerades i ett högtravande brev där personalhandläggaren Ni-ade mottagarna, trots att du-andan rådde på verket. Men inte nog med det. Brevet skickades rekommenderat med mottagningsbevis och nådde mottagarna i dagarna mellan jul och nyår. Hur kul var det på en skala?
Jag publicerade ett sådant här uppsägningsbrev och gjorde en artikel om det i verkets interna tidning. Då tog det hus i helsike. Jag kallades till ett uppläxningsmöte hos den administrative direktören, där även personalhandläggaren, som var mycket, mycket upprörd deltog. Han var så förbannad på min artikel att han knappt kunde tala. Till slut reste han sig och lämnade rummet. Vi andra stod i fönstret och tittade på när han gick hem. "Jaha", sa den timide administrative direktören och fortsatte: "Då vi får kanske anse ärendet som avslutat?".
Hur brevet såg ut ser du ovan. Vill du kunna läsa vad som står?
1) Högerklicka på brevet.
2) Klicka på Ctrl +++ så får du upp det i större och läsbart format.
PS. Sträng reparerade faktiskt sitt stenhus och skickade in en ansökan om byggmomsåterbetalning. Det ärendet behandlades med förtur, vill jag minnas.
Att skicka den här typen av meddelanden på ett känslokallt sätt är inte nytt. Det gjorde även dåvarande Riksskatteverket (nuvarande Skatteverkets huvudkontor) i mitten av 1970-talet. Bakgrunden var följande.
Finansminister Gunnar Sträng införde något som kallades "byggmomsavdrag". Det innebar att den som reparerade sitt hus fick skatteavdrag för momsen. Elaka tungor påstod att Sträng införde den här föregångaren till ROT-avdraget för att hans egen fastighet i Gamla stan i Stockholm behövde repareras.
Riksskatteverket anställde handläggare med juristkompetens samt biträden och byggde upp en tillfällig enhet för detta. Men när verksamheten skulle börja avvecklas måste personalen formellt varslas om uppsägning (även om de flesta sedan fick andra jobb på verket). Uppsägningen formulerades i ett högtravande brev där personalhandläggaren Ni-ade mottagarna, trots att du-andan rådde på verket. Men inte nog med det. Brevet skickades rekommenderat med mottagningsbevis och nådde mottagarna i dagarna mellan jul och nyår. Hur kul var det på en skala?
Jag publicerade ett sådant här uppsägningsbrev och gjorde en artikel om det i verkets interna tidning. Då tog det hus i helsike. Jag kallades till ett uppläxningsmöte hos den administrative direktören, där även personalhandläggaren, som var mycket, mycket upprörd deltog. Han var så förbannad på min artikel att han knappt kunde tala. Till slut reste han sig och lämnade rummet. Vi andra stod i fönstret och tittade på när han gick hem. "Jaha", sa den timide administrative direktören och fortsatte: "Då vi får kanske anse ärendet som avslutat?".
Hur brevet såg ut ser du ovan. Vill du kunna läsa vad som står?
1) Högerklicka på brevet.
2) Klicka på Ctrl +++ så får du upp det i större och läsbart format.
PS. Sträng reparerade faktiskt sitt stenhus och skickade in en ansökan om byggmomsåterbetalning. Det ärendet behandlades med förtur, vill jag minnas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
