Varför berättar ni inte om vad ni gör?

 Min hemkommun Sollentuna har ett elbolag som heter "SEOM", vilket är en förkortning för "Sollentuna Energi Och Miljö". Ibland gräver de upp såväl gator som trottoarer, vilket skapar olägenheter för de som bor eller färdas i närheten. Ett sätt att minska den irritation som uppstår är att berätta vad det är man håller på med.

För mer än hundra år sedan fanns det skyltar på järnvägsstationerna som uppmanade folk att inte spotta på golvet.

Hur den uppmaningen efterföljdes vet jag inte. Men om man även hade talat om varför man  inte skulle spotta på golvet så hade säkert fler följt skyltens text.

Så här borde det ha stått på skylten som satt på väggen inne i stationens väntrum: SPOTTA INTE PÅ GOLVET FÖR DET KAN SPRIDA SMITTA. På den tiden var det nog mest tuberkulos man var rädd för.

SEOM i Sollentuna har grävt upp vid gatan där jag bor - se översta bilden.

För att förklara varför har man satt upp en skylt där det står att det är för att öka hållbarheten i kommunen. 

Vilken hållbarhet? Det är ett mycket oklart budskap som kan ge upphov till många tolkningar.

Det som saknas för att klargöra budskapet är vad man gör för att öka hållbarheten. Men det berättar man inte.                   

Det är ju det man vill veta! Gör om gör rätt. 

I detta fall byter man ut de gamla nedgrävda elkablarna. Så här kunde man skrivit: HÄR BYTER VI TILL NYA ELKABLAR FÖR ATT FÅ ÖKAD HÅLLBARHET

En autograf som jag haft men sålt

Torsten Nothin var överståthållare i Stockholm, vilket motsvarar dagens landshövding, och var formellt även stadens högste polischef. I den rollen var han engagerad i Haijbyaffären och porträtterades som en inte särskilt trevlig person av skådespelaren Reine Brynolfsson i den nyligen repriserade TV-serien "En kunglig skandal" i SVT. Mot mig var han dock trevlig när jag bad om hans autograf för 58 år sedan.

Som en sju år yngre lillebror var min äldre bror min store förebild. Allt han gjorde skulle även jag göra. Därför samlade även jag gamla svenska mynt, frimärken och autografer.

Min brors samlande av bl.a. de märken som gavs ut av det då självständiga landet Ghana (f.d. Guldkusten) i Afrika ledde även till att han skrev till presidenten Kwame Nkrumah och bad om hans autograf. Den plus Willy Brandts namnteckning var de enda han hade.

Jag kom dock längre än han och fick under några år ihop bortåt 250 kända politiker och författares autografer, bl.a. Gagarin, Tito, Chiang-Kai-Shek, Nixon, Albert av Belgien, Adenauer, Dönitz, Peron, Somerset Maugham, Franco, Sartre, Erlander, Palme m.fl.

 

De flesta skrev bara sitt namn på de kort jag skickade till dem. Men några skrev till något extra. En var författaren Pär Westberg som med sin skrivmaskin skrev "Av princip skriver jag inte autografer" och undertecknade med sin handskrivna namnteckning.

En som skrev en längre text - dessutom på rim - var Torsten Nothin som jag berättade om i inledningen. Så här såg kortet ut jag fick tillbaka från honom i maj  1965:

För er som är väldigt  unga och inte kan läsa handskriven text har  jag översatt hans opus. "Till en pojke i ungdomens år, en hälsning når, 

från en åldring vid åttio år, som mot graven går"

Läs mer om Nothin här: Torsten Nothin – Wikipedia

För några år sedan när jag dödstädade insåg jag att inget av min barn var intresserat att ta över sin fars autografsamling,

Via autografkataloger från USA såg jag att många av dem kostade en hel del dollar om jag hade velat köpa dem i USA där detta är en stor business. Försäljningspriset var ca 25 % av inköpspriset. 

Jag räknade ut att jag borde få ca 20 000 kr för samlingen vilket jag skrev om på min blogg. Efter några månader blev jag kontaktad av en "proffssamlare" i Skåne som kom och köpte rubbet efter nedprutning till 18 000 kr.

 

Han hade en samling på tusentals autografer, mest skådisar och idrottsmän, och menade att min Gagarin inte var äkta då jag inte sett honom skriva den. Sovjet hade en hel "fabrik" där man framställde "äkta" Gagarinautografer, sa han.

Köparen hade ingen bag eller väska med sig utan fick en på köpet av mig så han fick med sig autograferna hem, som satt prydligt insatta i pärmar.

Då hade jag blivit av med min samling. En sak mindre för dödsboet att värdera och ta upp i boet efter mig. Han fick alla dubbletterna, ett 90-tal som en extra bonus. 

Men tripletterna har jag kvar som är ca 50 stycken, bl.a. Gunnar Myrdal, Per Edvin Sköld,  Ernst Wigforss, Rainer III av Monaco, Urho Kekkonen, P.G. Woodhouse m.fl.

Så det blir i alla fall en del för dödsboet att göra. Några hundralappar torde de inbringa.

De mest kända kändisarnas namnteckningar  hade jag kopierat och satt inom glas och ram, se bilden.

Hur fick jag tag i deras autografer? Jo, jag gick till biblioteket och lånade blädderexemplar av "Who´s who".

Det är ett amerikanskt lexikon som innehåller kända personer och i de flesta fall även adresserna. Så var det i alla fall på 1960-talet.

När jag skrev till Juan Peron visste jag bara att han fanns i Madrid efter sin tid i Argentina, men inte var han bodde. Det funkade bra med bara "Juan Peron, Madrid, Spanien". Trots att jag inte skickade med svarsportokuponger svarade i alla fall ca 70 % av de som jag skrev till.

Högt upp till vänster på bilden ovan ser du Albert Schweitzer. Det fotot med hans autograf var dyrgripen i min samling. Om jag då hade köpt det i USA hade jag fått punga ut med ca 5 000 kr. Jag skrev till honom i Lambarene i Afrika men fick svar från Frankrike.

En f.d. sjuksköterska som jobbat med honom i Afrika skrev och berättade att Albert var sjuk och kunde inte skriva. Därför skötte hon i stället hans korrespondens och hon skickade kortet, som hon själv fått av honom. Det var en snygg gest.

En gång gjorde jag bort mig när jag skrev till författaren James Thurber i USA och nämnde att jag gillade hans böcker (som jag inte hade läst). 

Det dröjde med svaret. Till slut fick jag ett svarsbrev från hans änka som berättade att hennes man avled för tre år sedan.

Det var pinsamt. Läs om Thurber här:  James Thurber - Wikipedia

Hur långa är svenskarna i snitt?

Nu ligger svenskarna på plats 15 när det handlar om längden på de olika ländernas befolkning. Den svenske mannen är i genomsnitt 179,4 cm och kvinnan är 165,7 cm lång. För 100 år sedan var vi de längsta i världen med 171 respektive 160 cm. I topp finns nu de nederländska männen med 183 cm och de lettiska kvinnorna som är 170 cm över marken.

Vår statsminister Ulf Kristersson är ofta föremål för skämt om sin längd (eller snarare korthet) då han mäter 169 cm i strumplästen. 

Det sägs att korta män måste hävda sig på annat sätt. Jag tycker inte det gäller Kristersson men det finns andra som det stämmer på. Här är några: Josef Stalin 170 cm; Benito Mussolini 168 cm; Vladimir Putin 168 m; Napoleon 157 cm. Adolf Hitler var något högre 173 cm (samma längd som jag)

Stefan Löfvén är med sina 175 cm några cm längre än skådisen Tom Cruise som är 172 cm och uppfattas som mycket kort.

Vår kung Carl XVI Gustaf är resligare än man kan tro och är med sina 179 cm en cm längre än sin kungakollega Karl XII som var 178 cm. Men på hans tid var snitthöjden för männen bara 163 cm. Gustav Vasa var lång för sin tid då han var 173 cm (lika lång som Hitler och jag).

Drottning  Silvia är 170 och prins Daniel 180 cm men den brittiske prinsen William toppar den här uppställningen med sina 190 cm.

Ja, så här kan man hålla på och redovisa mängder med längder på kändisar så jag slutar nu med att nämna att Leonardo Di Caprio och Robert De Niro är 183 respektive 177 cm och Meryl Streep 168 cm

                                                                                         

Hur ska Sollentunas kommunhus skyltas?

I min hemkommun Sollentuna har det blossat upp en stor strid om hur det nyrenoverade kommunhusets entréskylt ska se ut. Kommunledningen vill att det ska stå "Turebergshuset" och inte "Sollentuna kommun" vilket en fritidspolitiker tycker och därför överklagat kommunens beslut. 

När kåken byggdes stod det "Sollentuna kommun" ovanför entrén. Men i början av 1990-talet byttes skylten ut mot en annan där det stod  "Turebergshuset" i stället. Tureberg är namnet på den kommundel där Sollentunas centrum med bl.a. kommunhuset finns.

Anledningen var nog att det i kommunhuset hade flyttat in andra aktiviteter som inte var kommunala. Hur det har blivit nu vet jag inte. Om det bara finns kommunbyråkrater och politiker  huset så kanske det vore bäst att  det stod "Sollentuna kommun" ovanför entrén. 

Kommunledningen har bestämt sig, kåken ska heta "Turebergshuset". Beslut är fattat, utformningen följer de kommunala profilreglerna och man har beviljat sig själv bygglov.  Att få kommunen att ändra sig för att en sketen fritidspolitiker tycker annorlunda går bara inte. Prestigen sitter i vägen.

Så är det alltid när det gäller kommunen. Om du som vanlig medborgare föreslår något som rör kommunen är det lögn i helvitte att få dom att tycka att ditt förslag är bra och kanske vore något att ta till sig. Det gäller såväl tjänstemän som politiker. Dom vet alltid bäst.

Men trots det har jag skickat kommunstyrelsen nedanstående kompromissförslag. Jag återkommer och berättar hur skylten man till slut sätter upp kommer att se ut. 

 

Den mest omfattande enkät jag drabbats av

Häromdan fick jag ett tjockt C5-kuvert i brevlådan. Jag visste att det skulle komma då jag fått ett sms med en förvarning om dess ankomst. Avsändare vara Sifo. Det innehöll ett häfte med tusentals frågor om allt möjligt - från partisympatier till vilken duschkräm jag köpte senast och hur många minuter per dag jag lyssnar på radions P1. Jag hade inte bett att få bli respondent utan var slumpmässigt vald.

När jag jobbade som informationsdirektör på Riksskatteverket (föregångare till dagens Skatteverket) började jag redan på 1970-taletatt vi enkäter fråga svenska folket vad de tyckte om skattesystemet och skatteförvaltningen.

Svaren visade att vi som jobbade med skatter var mer omtyckta än själva skattesystemet, vilket var det jag ville ha svart på vitt på.

För att göra utfrågningen och analysen av svaren till så låg kostnad som möjligt kontaktade jag flera andra centrala statliga myndigheter om frågade om man ville vara med och ställa egna frågor. Jag tror det bara var Riksförsäkringverket (föregångare till dagens Försäkringskassan) som hängde på.

Jag frågade tillräckligt många så att svaren kunde delas upp länsvis för att se om det var skillnader mellan våra länsskattemyndigheter (som vi hade då).

Det vars  viktigt att få alla tillfrågade att svara så att bortfallet blev så litet som möjligt. På den här tiden blev svarsprocenten ganska hög. Nu är det svårare att få Svenne och  Irma (dvs. vanligt folk) att ställa upp och svar på enkäter.

Därför försöker jag alltid att svara på de enkäter jag drabbas av då jag vet att en hög svarsprocent är viktigt. Men om svarsalternativen saknar "Vej ej/Ingen åsikt" lägger jag av. Frågor som t.ex. "Gillar du Volvo?" och det bara finns två svarsalternativ, nämligen "Ja" eller "Nej" slutar jag att svara.

Vad skulle du själv svara det bara fanns "Ja" och "Nej" om jag frågade "Har du slutat att slå din fru?"

Det 44-sidiga frågeformuläret jag fått från Sifo är något i hästväg är det "värsta" jag drabbats av. Jag orkar bara ta några sidor i taget. 

Sen måste jag med kulspetspenna sätta ett litet snyggt kryss om inte får sticka ut utanför den pyttelilla kryssrutan. Det är viktigt då svaren läses av maskinellt. 

Då min Parkinsons sjukdom gjort att jag inte kan (skrsia aföar hadnb läbge och då hag skår be''' ned fel tangaeneter när jag skrive på daatoorn) skriva för hand längre och då jag slår ned fel tangenter när jag skriver på datorn så hamnar en del kryss utanför rutan.

Det tar en himla tid för mig att skriva på datorn. Detta inlägg tog fyra gånger längre tid skriva och rätta mot då jag inte kände mr Parkinson.

Nåja, jag fick iväg svaret. Sen fick jag en trisslott som tack, men det var givetvis en nit  utan vinst. Som alltid. Suck!                                                                                                                                                                                                          

Erbjudna lågprisvaror i matbutiken svårhittade

Min matbutik i den stora butikskedjan (vars namn får mig tänka på USA:s underrättelsetjänst) där jag varit kund i över femtio år är lurig. Nästan varje vecka får jag reklam hem i brevlådan där man berättar att vissa varor har ett specialpris för mig som är trogen kund hos dem. Det är sällan jag nyttjar deras erbjudanden då jag följer min handlarlista. Men häromdan köpte jag några av de erbjudna varorna som hade lägre pris. 

Det var dock inte lätt att hitta dessa varor. De var dåligt exponerade och fanns oftast inte där de brukar finnas. 

Jag fick fråga personalen (som också är svår att hitta när de behövs) som man då och då kan se bland hyllorna i butiken. 

Salladen för 15 spänn låg inklämd högst upp mellan två helt andra grönsaker i väggen med glasdörrar där de många olika gröna bladgrönsakerna finns längre ned.

Den lilla biten parmesanost för 25 kronor låg inte bland de andra och dyrare parmesanostarna. Men gratisburken med pesto var dock lurigast placerad. 

Jag frågade var den fanns och hänvisades till en stor hög med pestoburkar och tog en av dem då de såg identiska ut.

När jag i hemmet kollade kvittot i Kivraappen såg jag att jag hade fått betala för peston, som jag trodde var gratis.

Efter mejlkontakt med en av ägarna fick jag svaret att jag hade tagit en pestoburk med högre vikt än den som var gratis. Skillnaden  i vikt på pestoburkarna var inte stor. 

Det var säkert medvetet lurigt att lägga pestoburkar med olika vikt i samma hög bara för att man utan att kolla på etiketten skulle ta en som vägde lite mer.   

Genomgående för dessa lockvaror är att de inte finns i särskilt stort antal när man väl hittat dom. Peston var dock ett undantag (av förklarliga skäl).

PS. Men när det gäller peston kan det vara nån kund som av misstag placerat en burk med högre vikt bland de som var gratis och mer lättviktiga och som just jag råkade ta. Eller så är det jag som alltid tror att jag blir lurad och ser konspirationer överallt. Kanske mer troligt..                                                

Har Skatteverket gjort allt som går att förenkla?

Skatteverket är en av landets mest uppskattade myndigheter. Det har den blivit tack vare det utvecklingsarbete som gjorts under de femtio år som gått. Ni som är äldre minns hur det var förr: krångliga blanketter, millimeterpetiga taxeringsnämnder, ingen information värd namnet. En majoritet av skattebetalarna behövde hjälp för att deklarera. Antingen av en självkunnig bekant eller av en av de tusentals tillfälliga deklarationsbyråerna. Det fanns nästan 150 självständiga skattemyndigheter och tusentals extraknäckande siffernissar som letade räknefel i blanketterna.

Nu är det gjort med några knapptryckningar på mobilen. Och en enda myndighet. Tänk vilken förändring! Den torde vara unik i svensk myndighetshistoria.

Denna förändring har skett tack vare envisa medarbetare och chefer som stöttat. Men inte alla chefer. Inte heller ansvariga ministrar har velat ha de förändringar som skett. I vissa fall har de varit helt emot, i andra har de fördröjt genomförandet. 

Verket har haft en handfull entusiastiska förnyare som trots motstånd ihärdigt drivit på för att få förenklingar och förändringar. Deras idéer har ofta krävt stora utredningsinsatser och resultaten har påverkat tusentals anställda och miljoner skattebetalare. 

Annat har skett enbart tack vare att förnyarna jobbat på utan  stöd uppifrån och utan ekonomiskt stöd (och tyvärr fått skit av undermåliga och okunniga chefer).

Allt det som skett ledde till att (Riks)Skatteverket flera år i rad hade ställningen som landets mest uppskattade myndighet. Det visade de undersökningar som gjordes då både vanligt folk och företagare frågades ut.

Men under senare år har inte verket legat i topp utan bara i toppskiktet.

Kan det vara så att Skatteverket redan har gjort allt som går att göra när det gäller förenklingar och smarta e-lösningar? Förnyaren Skatteverket har blivit en förvaltande förvaltningsmyndighet som alla andra.

Eller finns det inga innovativa frifräsande och olydiga medarbetare? De är lydiga byråkrater som de flesta andra statsanställda.

Eller är det chefen som är medioker? Ungefär som en majoritet av alla andra generaldirektörer.

Tja, jag vet inte då jag inte känner verket längre. Sannolikt kanske det är en mix av alla tre förklaringarna?

God forts. på det nya året 2023

Nu har min blogg gått in på sitt fjortonde verksamhetsår. Jag startade den 2010 när jag fortfarande var anställd på Skatteverket. Det var samma år jag blev pensionär.  Under dessa år har mycket hänt mig och världen i övrigt. Jag har levererat drygt  1 300 inlägg som resulterat i mer än 500 kommentarer. Första året klämde jag ur mig 250 inlägg men 2022 blidde det bara 48, vilket i alla fall var några fler än året innan.

Antalet besökare har varit över 90 000. Jag hoppas jag orkar fortsätta så att jag når 100 000 besökare. Det har sagts mig att sökmotorerna prioriterar min blogg då, men om det är sant vet jag inte.

Antalet sidvisningar har varit 269 000 vilket blir ca 47 varje dag sedan bloggen startade. Några datum sticker ut. Den 1 mars förra året var det 4 263 sidor som blev tittade på. Och den 12 januari 2021 var det 3 833 och på bronsplats kommer 1 augusti 2010 med  3 790 sidor visade.

Det inlägg som flest kikat på är fortfarande det med rubriken "När jag skulle byta gasolflaska" från den 18 december 2011 som haft mer än 7 300 sidvisningar med den 1 juli 2021 i topp med 353 bara den dagen. 

Nu får det räcka med statistik och siffror och avslutar detta 2023 års första inlägg på min blogg med att önska er alla som läser dessa rader ett fortsatt nytt år (som förhoppningsvis blir bättre än det som nyss tagit slut).

 

Regeringsbeslut får inte ifrågasättas?

Det är regeringen som beslutat att Försäkringskassan och Svenska kraftnät ska ordna utbetalningen av det försenade elstödet i februari till de ca 4 miljoner privata elkunder som finns i elområde 3 och 4. Hur det blir med företagen är inte klart. 

Det är många som är upprörda (=jävligt förbannade) då regeringen lovade före valet att alla, även företag, skull få sitt elstödsbidrag redan i  november. 

Då jag tyckte det är bättre att Skatteverket skulle få sköta utbetalningen genom att använda de 7,5  miljoner  deklaranters bankkonton, som verket har registrerade i sitt skattekontosystem mejlade, jag till Ebba Busch och föreslog henne det. Som energiminister är hon ansvarig.

Det var för drygt en vecka sedan. Givetvis inget svar. 

Då jag ville veta om Skatteverket varit involverat och tillfrågats om detta mejlade jag till Katrin Westling Palm, som är verkets generaldirektör (kallad KWP, som uttalas som barnens antibiotika Kåvepenin utan sista stavelsen). 

Hon var avdelningschef på verket och sedan även överdirektör när jag jobbade där. Hon lämnade verket 2009 och blev chef för den då nyinrättade Pensionsmyndigheten fram till 2017 då hon återvände som chef för Skatteverket.

Hennes svar på min fråga var mycket försiktigt och löd så här: "Som Du vet är det inte möjligt för mig att berätta något från de underhandsdelningar/beredningar som vi myndigheter har med regeringen. De remissvar som vi lämnat i frågan om elstödet har handlat om stödets konstruktion inte vilken myndighet som ska hantera stödet."

Jag ställde då två hypotetiska följdfrågor: Om regeringen bad dig lämna över en fil med uppgifter om kontonummer till Försäkringskassan, vad skulle du svara då? Vad hindrar dig att på eget initiativ erbjuda kassan uppgifter om kontona?

Givetvis svarade hon inte. Elstödet är ju politiskt känsligt. Som lydig myndighetschef skulle hon aldrig kritisera regeringen och sätta dom på pottkanten om hon vill ha jobbet kvar. 

Dessutom vet hon mycket väl vilken filur jag är, som bloggar, skriver till tidningar m.m. 

Jag kontaktade även Svenska kraftnät och frågade varför man inte såg till att Skatteverket fick uppdraget att sköta utbetalningen? Jag fick ett liknande svar som gick ut  på att det var regeringen som beslutat och att man inte kan styra regeringen.

Men hur rimmar det med "självständiga myndigheter" som ska ha medborgarnas bästa för ögonen?

Jag har inte hört någon vettig människa som inte tyckt att Skatteverket borde få sköta utbetalningen via sina kontouppgifter. 

Om jag ska bli riktigt konspiratorisk är det kanske så att man inte vill hjälpa regeringen utan hoppas att det ska gå åt pipan med utbetalningen? (Nej, det tror jag inte.)

PS. Vet du vad KWP och Magdalena Andersson har gemensamt? Jo, båda har varit överdirektörer på Skatteverket. Magda efterträdde KWP när hon blev chef för Pensionsmyndigheten. Dessutom tycker ingen av dem att  det är viktigt se bakåt och fira det som varit. 

När Skatteverket fyllde 40 år sa jag till Magda att det borde firas. "Varför då?" blev hennes svar. När verket hade funnits i 50 år skrev jag till KWP som var verkets chef och föreslog att det skulle firas. Hon svarade inte alls.

Det kanske är typiskt kvinnligt att strunta i sin historia? När verket hade män som chefer firades det både när verket fyllde 25 och 30 år. 

Tiderna förändras. I detta avseende var det bättre förr.

 

Nu har min fjärde bok kommit!

Nu har jag lyckats få ur mig fyra "böcker". Den senaste handlar om gruvan i Stråssa. Den är ett särtryck av de 40 affischer som är en utställning i byföreningens lokal "Navet" i Stråssa. Den består av text och bilder som handlar om bergsbruk och järnframställning i allmänhet och om Stråssa gruva i synnerhet.

Den första boken handlar om min farsfars farfar som var den i vår släkt som tog sig namnet Thärnström. Han blev mördad i december 1865 vid Spånga kyrka.

Det är en släktkrönika på 82 sidor i A4 som kom ut 1982.

Där kan man även läsa om hans morfar, soldaten Måns Holm, som 1789-1791 var i rysk fångenskap vid Svarta havet. 

Nästa bok som är på 238 sidor i A5-format innehåller de "krönikor" jag skrev i Skatteverkets tidning 1986-2005. Den kom ut 2008 och går att beställa som book-on-demand.

Den tredje heter "Blåbärs-Pelle" och handlar om min egen morfar och hans förfäder tillbaka till 1500-talet i Schweiz. Även alla hans ättlingar - totalt ca 500 personer med sambos och ingifta -  redovisas med födelsetid, namn och adress. 

Den kom ut 2021 och är på 90 sidor i A5. Den är utsåld (upplagan var bara 100 ex) och det finns inga ex kvar men den går låna på biblioteken i Fjugesta, Karlskoga och Örebro.

Dessa böcker finns redovisade under mitt namn i Kungl. bibliotekets system "Libris" som innehåller de böcker som biblioteken har. (LIBRIS - sökning: Björn Thärnström(kb.se) Där redovisar man även andra bidrag jag lämnat i form av artiklar, recensioner och teckningar i andra alster.

Min fjärde och senaste bok hämtade jag igår på tryckeriet. Den är också i A5 men bara på 56 sidor. Upplagan är 250 ex och är en sammanställning/ett särtryck av de 40 affischer som utgör den utställning om Stråssa gruva som finns i byföreningens hus "Navet" i Stråssa.

Den kommer bara att finnas i utställningslokalen och kan bara köpas där.

Jag håller på att avsluta min kommande och femte bok. Den handlar också om Stråssa gruva, bergsbruk och järnframställning. Den blir på minst 120 sidor och finns nog klar i början av nästa år. Den är alltså utförligare och mer innehållsrik än min fjärde bok, redovisad ovan.

Min sjätte bok blir nog aldrig klar. Det är en roman där jag skrivit 100 sidor hittills. Den har arbetsnamnet "I själva verket" och handlar om en fiktiv myndighet.