Utlandsfödda - oavsett om de är invandrade eller tillfälliga turister - är mer hjälpsamma än svenskar

Jag har vid flera tillfällen den senaste tiden fått spontan hjälp av utlandsfödda. Dels när jag handlat och fått problem med mina otympliga varor och dels när jag ramlat. I  samtliga dessa fall har svenskar gått förbi utan att vissa en tillstymmelse till empati och vilja att hjälpa mig.

I ett inlägg här i slutet av augusti så berättade jag om min sjukdom och mitt behov av hjälp.

Jag avslutade med att hävda att invandrade personer är mer hjälpsamma än svennar är. Det är så sant, så sant, vilket jag erfarit den senaste tiden.

Häromkvällen var jag på Rusta i Upplands Väsby för att köpa några halvstora fotoramar. Eftersom det var den så kallade ”Svarta veckan” hade Rusta satt ned priset med 50 %.

Jag plockade upp åtta ramar som jag lade på min rullator och gick vidare mot kassan. Efter att mödosamt ha gått ett par meter ramlade alla ramarna av rullatorn och ned på golvet.

Samtidigt spärrade jag gångvägen. Flera kunder trängde sig förbi eller tog en omväg när jag med visst problem försökte plocka upp mina nedfallna ramar. Jag tittade hjälplöst vädjande på några typiska svenska kvinnor som trängde sig förbi utan att reagera.

Jag funderade på att be någon av dem om hjälp men hann inte då en röst bredvid mig frågade om jag behövde hjälp. Det var en invandrarkvinna i 50-årsåldern som ställde frågan på perfekt svenska men med viss brytning. Jag tackade givetvis JA.

Hon frågade om jag skulle till kassan. Jag dröjde med att svara då jag tittade  på de få varorna i hennes varuvagn och tänkte jag att hon inte behövde hjälpa mig då hon säkert hade en  hel mer att handla.

Men hon förekom mig och sa att hon hade all tid i världen och log mot mig och lyfte av mina ramar från rullatorn och la dom i sin varuvagn.

Då mina fötter fastnar i golvet på grund av min Parkinson när jag är i trånga utrymmen som i en butik kom jag inte iväg mot kassan. Är jag dessutom stressad – vilket jag var nu – blir det ännu svårare att gå

Men jag har ett trick att lura hjärnan så jag kan ta några steg. Det är att få någon att sätt fram sin fot så jag får något satt kliva över. Jag bad min lite förvånade men hjälpsamma invandrarkvinna att göra det.

På detta sätt kom vi till slut till kassan. Men det slutade inte där. På eget initiativ fortsatte hon ända ut till bilen och såg till att mina ramar, jag själv och min rullator kom in i bilen och jag tryggt kunde fara iväg.

Det var en fantastisk kvinna som hjälpte mig. Jag frågade var hon kom ifrån och om jag fick ge henne en kram som tack.

Med tårar i ögonen av tacksamhet gav jag den turkiskfödda kvinnan en stor björnkram innan hon tog sin varuvagn och återvände till butiken för att fortsätta sitt avbrutna handlande.

PS. För några veckor sedan fick jag ungefär samma hjälp till kassan när jag med käpp fumlade fram med två hopfällda flyttkartonger i ena handen i Julabutiken i Häggvik. Även denna gång var det en medelålders invandrarkvinna som tog hand om mig.

Förra helgen när frun och jag var inne i stan ramlade jag handlöst framåt över rullatorn i halkan på Slottsbackens kullerstenar. Då jag är tämligen tung numera är det svårt för min fru att få upp mig.

Mitt fall uppmärksammades av en engelsktalande man som kom springande och fick upp mig på fötter och ledde mig till bilen som stod längre ned mot Skeppsbron. Frun kom efter med min rullator.

Varför är det inga svenskar som hjälper mig? 

Det var 61 år sedan vi tog realen på Örebro Praktiska Realskola, "Pralle" kallad

 

Den här artikeln var införd i Nerikes Allehanda tidigare i höstas. När vi samlades första gången hade det gått 40 år sedan vi slutade realskolan.  

Det var 2003 och jag kontaktade tidningen då och försökte få en artikel skriven. Det blev nobben och svaret jag fick löd så här: "Kom igen när ni firar 60 år!" Jag gjorde inte det utan väntade ytterligare ett år och då gick det bättre.

Att hitta mejladressen till rätt redaktör var inte lätt. Jag kontaktade den ende journalist på tidningen jag kände och han gav mig namnet m.m. på familjeredaktören som jag mejlade dagen innan mötet. 

När jag hade berättat om vårt jubileum  och att det hade gått mer än 60 år blev hon intresserad. Tyvärr kunde hon själv inte komma och träffa oss då hon var i Stockholm den dagen och kvällen. 

Jag erbjöd mig att skriva en artikel själv. Hon verkade lite tveksam och bad mig att skicka med en bild, men lovade ingen publicering. 

Men hon tog in det jag skrivit. Resultatet ser du här ovan.

Varken jag eller min bror skulle ha studerat vidare efter folkskolan. Min sju år äldre bror Kenny hade mycket bra betyg och hans lärare ansåg att han borde läsa vidare och bönade och bad våra föräldrar att han skulle få det.

Min farsa var arbetare och morsan var hemmafru. Ingen i vår släkt hade studerat och vi hade nästan inga böcker alls hemma, bortsett från bibeln då farsan var fanatiskt religiös.

Farsan vägrade betala skolböcker för brorsan och menade att min storebror skulle bli arbetare som han själv var.

Men morsan tyckte det var fel. Hon började därför att jobba extra i en blomsteraffär och fick pengar till skolböcker åt brorsan (för på den här tiden var de inte gratis). 

Han gick i Pralle 1952-54, fick bra betyg även där och fortsatte på handelsgymnasiet som var tvåårigt då. Han var den  förste i vår släkt som tog studenten, vilket han gjorde 1958.

Farsan insåg att det trots allt var rätt så bra att studera så när jag gick i min brors fotspår sju år senare var det inga protester.

Min bror var alltid morsans favorit och jag gjorde därför allt vad han gjorde (för att bli omtyckt?). Jag tävlade och försökte få bättre betyg än han. Det lyckades inte i Pralle men däremot i gymnasiet där jag slog honom med råge.

Jag började precis som han att jobba på Länsstyrelsen i Örebro och fortsatte i hans fotspår och även jag kom till Skatteverket. Till en början sa dom "Jasså, du är Kennys bror".

Men efter en tid sa dom om honom "Jasså, du är Björns bror". Äntligen hade jag segrat! 

Det var då min bor flyttade till Sydamerika med sin familj.    

            

Jag parkerar gratis i Stockholm

I ett tidigare inlägg berättade jag att man kan slippa trängselskatten om man har p-tillstånd för handikappad. Men då får man ansöka om det hos Skatteverket. Jag gnällde över att man inte fick veta det av kommunen när man fick sitt p-tillstånd.

Som handikappad med p-tillstånd parkerar jag gratis i Stockholm på kommunens p-platser. Det fick jag inte heller veta när min hemkommun Sollentuna gav mig p-tillståndet.

Jag hade hela tiden trott att detta enbart gällde de som var skrivna i Stockholm. Det kan man tro när man läser det som står om p-tillstånd för funktionshindrade på stadens hemsida.

Man skriver att du som bor i Stockholm kan ansöka om sådant tillstånd och att du kan parkera fritt överallt i stan på kommunal mark om du betalar en avgift som är 250 kr per år.  Av formuleringen är det lätt att tro att det enbart gäller stockholmare.

När jag sedan går vidare till deras ansökningsblankett står det alla som har ett p-tillstånd för funktionsvarierad med rörelsehinder kan söka och få stå gratis i Stockholm om man betalar avgiften m.m. Jag gjorde det och har nu följande förmåner:

Ansök om reducerad avgift

Det är möjligt för alla med ett gällande parkeringstillstånd för rörelsehindrad, att ansöka om en reducerad parkeringsavgift, bestämd till 250 kronor/år som betalas via faktura.

Du betalar ingen ytterligare avgift när du parkerar. Anmäl registreringsnummer på de fordon som du brukar använda. Parkeringsvakterna kontrollerar att den reducerade avgiften är gällande via bilens registreringsnummer

Avgiften ger dig, tillsammans med parkeringstillståndet och anmält fordon rätt att parkera på avgiftsbelagda p-platser samt parkeringsplatser som är reserverade för rörelsehindrade. Avgiften gäller på gatumark inom Stockholms stad. Den gäller inte på tomtmark eller i garage.

Tänk på att inte alla områden i staden har avgiftsbelagda parkeringsplatser och att avgiften varierar. Fundera över ditt behov.

Nu är kåken såld!

Sådärja, nu har vi fått kåken såld. Men det dröjde ungefär en vecka. Köpare var en familj från Sigtuna som vann budgivningen. Vi fick lite drygt det pris vi hade begärt i vår annons. Men köparen måste nu sälja sin kåk innan dom kan ta över vår. Vi har ingen brådska då vi behöver tid för att röja och avluta vårt boende i kåken som varit vårt hem 55 år.

Vi hade två visningar. På den första kom en handfull men ingen la något bud. På den andra kom ett femtotal men inget bud lades då heller. Mäklaren sa att flera par var intresserade och ett var mycket intresserat.

Jaha, tänkte jag. Ingen vill ha vår kåk. Men då kom ett skambud på 8 miljoner som vi inte tog då då vi ville ha minst 8,9 miljoner. 

Då lossnade det. Mäklaren hade flera extra visningar och det funkade bra eftersom vi inte var hemma utan var på vår gård Kalkåsen i Stråssa. Ett motbud på 8,5 miljoner kom vid niotiden på morron tisdagen den 24 och sen gick det fort.

Min fru Anita som hade kontakten med mäklaren var ute i skogen och letade svamp när man började buda. Varje gång någon höjde plingade det i hennes mobil.

De plingade hela dagen då man höjde med 25 000 kr varje gång. Budandet slutade på kvällen då den som vann klämde till med 50 000 kr och den andre gav upp. 

Slutpriset blev 8 975 000 kr - alltså lite mer än vad vi ville ha. 

Nu tycker du att vi blivit mångmiljonärer, men det är fel. Ok, vi får nästan nio millar men de försvinner fort. Skatten blir ca 1,5 och kvar är då 7,475 mkr. 

Vår lägenhet kostade 3,375 mkr som ska totalrenoveras med nytt kök m.m. Sedan ska mäklaren ha betalt och ett staket ska sättas upp mellan vår gamla kåk och grannens. Det kostar ca 500 000 tillsammans och kvar blir 3,6 millar.

Min generösa fru har lovat våra två ungar pengar som (kanske?) får 1,3 mkr var. Frun och jag sätter sedan av 300 000 var på var sitt ISK-konto somen buffert för oförutsedda utgifter. Det som blir kvar som vi kan ha roligt för är då ca 400 kr (Jag menar förståss 400 000 kr = 400 tkr.)

Men vi är båda gamla och jag är handikappad och kan inte resa och därför behöver vi inte så mycket pengar.

Kåken kostade 120 000 kr när vi köpte den 1970. Sen har vi byggt till och om och renoverat, bytt fönster och kök (2 ggr), satt in kaminer och lagt på nytt tak och solpaneler m.m.vilket kostat ca 3-4 mkr.

Det oaktat har vi gjort en bra vinst. Vårt livs bästa affär!

 

Vår kåk till salu och visas idag den 12 september

Efter att ha bott där i mer än ett halvt århundrade ska vi lämna vår gamla kåk som fyller 100 år nästa år (och kan räknas som antikvitet då). Jag tycker det är för jobbigt med trappor och två våningar plus källare och tomt. Jag kan varken skotta, kratta eller klippa gräs så vi har bestämt att  flytta till en trea på nedre plan ett kvarter bort. 

https://www.skandiamaklarna.se/hitta-hem/villa/sollentuna/fagelsangen-helenelund/109451070/'

Allra först hade vi pratat om att skänka kåken till våra två barn som tänkte hyra ut den och tjäna på det samt tillgodogöra sig den värdestegring de kunde få om de sålde den om tio år. Som motprestation skulle betala våra lån på vår nya bostad samt ge oss ett miljonbelopp.

Efter moget övervägande bestämde jag att vi inte skulle¨göra det utan kåken skulle säljas. Vi kontaktade tre mäklare i Sollentuna. Den förste var från Husman Hagberg och vïsade sig vara en f.d. skolkamrat till vår son. 

Han hörde av sig för att jag hade fyllt i nåt jag hittat på fejsbok där jag kunde få kåken värderad om jag lämnade lite uppgifter, vilket jag hade gjort. Han skulle ha  1,2 % på försäljningspriset vilket blir nästan 110 00 kr om vi får 9 miljoner för kåken.

Då vi styckat tomten och har dotterns familj som grannar har vi inget staket som visar var tomtgränsen går. Det menade HH-mäklaren var mycket viktigt att vi satte upp innan vi hade några visningar.

Sedan hade vi en mäklare till som var från Bjurfors. Han skulle också ha 1,2 % för att sälja vår kåk och var väldigt  angelägen och skulle ge oss rabatt på besiktningen. Nån dag efter var han tillbaka och gav oss ett färdigt och av honom undertecknat kontrakt där han åtog sig att sälja vår kåk.

Han sa inget om att vi behövde ett staket. I stället tyckte han att vi  skulle vitmåla furutaket från 1970-talet vitt i kök och matrum och då även väggarna.

Eftersom jag är med i Villaägarna kollade jag deras rabatter på hemsidan. Där stod att Skandiamäklarna gav oss som medlem 5 000 kr i rabatt. Inte dumt, tänkte jag och tog kontakt.

Mäklaren Marie kom och kollade kåken- Hon sa inget varken om staket eller vitmålade tak. Vårt trettio år gamla Puustellikök tyckte hon var ok då färgen - grågrönblått - var inne just nu.

Hon fick vårt uppdrag att sälja kåken då hennes arvode var 65 000 kr. När jag sa att jag ville ha Villaägarrabatten på 5 000 kr suckade hon och sa att hon redan hade gått ned så långt hon kunde. Ok, sa jag. Det blev ju i alla fall billigare, jämfört med de två andra mäklarna.  

Nu hände det mesta snabbt. Inom en vecka var det  mesta förarbetet klart. Med mina ritningar som grund togs nya justerade fram. Fotografen tog vidvinklade bilder som fick rummen att se större ut.

Besiktningskillen fixade även mätning av kvadratmeterytan och energideklarationen. Det visade sig att mätningen jag hade gjort för flera år sen inför nån fastighetstaxering var fel.Kåken blev nu 20 kvadratmeter större. fråm 123 till 143! (Mëd snedtak är det inte lätt att göra rätt.) . 

Energideklarationen gav resultat "Energiklass C", vilket är jättebra för en gammal kåk som vår. Det är många nybyggda som inte når dit. Solpaneler, tilläggsisolering och nya fönster bidrog no g till att kåken hamnade i den klassen.

Detta kostade 21 250 kr (besiktningsprotokoll och försäkring för dolda fel 15 850 kr, mätning av bostadsytan 2 900 kr, energideklaration 3 000 kr). Kåken lades ut på Hemnet, vilket kostade ytterligare drygt 7 200 kr.

Sammantaget blir detta ca 30 000 kr, vilket man inte kommer ifrån oavsett vilken mäklare man anlitar.

Hittills, dvs. till den 12 september, har mer än 4 200 kollat vår annons på Hemnet, 94 har sparat den och 15 har sparat visningstiderna.

Den första visningen är idag den 12 september kl 17.30-18.30. Det räcker att två är intresserade och börjar buda.

Näst visning är på söndag eftermiddag. Jag återkommer i ärendet.

Det är billigt att bo i vår kåk. Månadskostnaden är ca 2 600 kr och då ingår värme, el, VA, sopor och sotning. Sen tillkommer fastighetsavgiften på ca 775 kr per månad.

Folk är oftast mycket hjälpsamma

Jag är sedan några år funktionsvarierad, dvs. handikappad, och behöver ofta hjälp av andra personer för att leva ett någorlunda normalt liv. På grund av hög ålder och diverse åkommor har svårt att gå, ramlar ofta både inom- och utomhus, hör dåligt, kan inte längre skriva för hand, pratar otydligt och för tyst m.m. Den främsta orsaken till detta beror Parkinsons sjukdom som jag haft sedan sju-åtta år tillbaka.

Detta innebär att mina närmaste, dvs. släkt och vänner, drabbas av min oförmåga att utföra det som jag, när jag frisk, tog för givet. Nu kan jag inte simma, cykla, springa, hoppa och knappt gå över huvud taget. Det som tagit en minut att gå tar nu tio - med rullator.

Det beror inte på att mina muskler saknar den styrka som krävs utan det är min hjärna som inte vill det.

Jag har ett typiskt Parkinsonsymptom som innebär att fötterna fastnar i golvet/marken och jag kommer inte loss. Det sker när jag befinner mig i trånga utrymmen som en bostad eller butik samt när jag ska in eller ut ur en hiss eller svängdörr.

Det går att lura hjärnan för att få fart på fötterna, genom t.ex. att stå still, tänka på något annat m.m. men det funkar inte längre för mig. I alla fall inte alltid. Det verkar som min hjärna lärt sig att inte bli lurad.

När jag kommer med rollator eller käpp och ska in i en hiss och mina fötter stannar får jag nästan alltid frågan "Behöver du hjälp?" Tyvärr tackar jag nej för den  hjälpsamme kan inte göra något.

Däremot när jag med min rullator ska krångla mig in genom en vanlig dörr och får frågan tackar jag alltid ja (även om skulle klarat mig på egen hand).

När jag nyttjar färdmedel som tåg, buss, t-bana och kommer med käpp eller rullator får jag nästan alltid hjälp, framför allt av personer med utländskt utseende, såväl invandrare som turister. 

Sitter en invandrarkille på en plats i en fullsatt t-banevagn och ser mig komma flyger han snabbt upp, och erbjuder mig sin plats. 

Likadant är det om han sitter på en plats reserverad - enligt skyltningen -för "tjockmagad gubbe  med käpp" fast då ser han skamsen ut och ber nästan om ursäkt.

Svennar sitter numera oftast kvar. De bryr sig inte om en äldre man med handikapp som krampaktigt försöker hålla sig upprätt och står en meter bort i mittgången. Det gäller även svenskfödda kvinnnor med småungar som tar upp flera sittplatser när mittgången är fylld av hjulbenta panschisar med knakande artrosknän .

När jag var liten gosse på 1950-talet var det självklart att lämna sin plats åt någon som var äldre, oavsett  handikapp eller inte. Det verkar ha skett en kulturell förändring. 

Att unga invadrarkillar beter sig helt annorlunda än svenska hänger kanske ihop med att synen på oss äldre varierar mellan Sverige och andra länder och den uppfostran ungar får.

Pendeltågsstationen vid Stockholm City har i stort sett bara en soffa för sittande. En gång när jag trött kom haltande med min käpp och sökte en plats att sitta på var det ingen av de yngre och medelålders som satt där som såg mig och erbjöd mig sin plats. 

Trots att jag gick några meter framför dem hostande och harklande för att få deras uppmärksamhet fortsatte de att sittande stirra ned i sina mobiler. Jag vågade inte be om en plats att sitta på. Vad hade jag gjort eller sagt om de fortsatt att ignorera mig?

Jag ber sällan om hjälp när jag är ute i samhället. Det bero på att jag ofta erbjuds hjälp eftersom en majoritet av mänskligheten är empatisk och så gärna vill hjälpa till. 

Den mesta hjälpen får jag av min fru sedan 55 år tillbaka. Utan henne skulle jag inte klara mig, Jag har börjat lära mig att be henne om hjälp trots att jag försöker klara så mycket  jag kan på egen hand.

De personer jag träffar oftast, dvs. kompisar och släktingar, reagerar olika på mig och mina "varierade  funktioner". Men det gäller även totala främlingar.

De ena är den empatiske, som håller koll på mig och ser hur jag klarar mig utan att vara påträngande på något vis. 

Han eller hon väntar in mig om jag kommer efter övriga i sällskapet, hjälper mig att hämta mat etc. Det ger mig en känsla av trygghet. 

Den okände empatiske frågar om jag behöver hjälp när de ser att jag hamnat i svårigheter. 

En dag när jag skulle in på en lunchkrog, som hade ett för högt trappsteg för mig att komma in med rullatorn, kom en gäst som satt och åt och frågade om jag behövde hjälp. Det var givetvis en nysvensk som inte var född här.

Den andre är vanligast och är som svenskar i allmänhet. De bryr sig inte men ställer upp om jag ber om hjälp. 

Det har t.ex. handlat om att jag inte kunnat kränga på mig jackan eller ryggsäcken eller ta upp nåt jag tappat. Ingen har vägrat att hjälpa mig.

Jag ber sällan om hjälp eftersom jag envisas med att försöka klara mig på egen hand. Ibland går det bra och ibland inte, viket fick en kompis att säga att jag bluffade och inte alls var så dålig.

Jag måste lära mig att be om hjälp och inte tacka nej när jag erbjuds det - även om jag skulle klara mig utan.

Jag slipper trängselskatt - trots utebliven information från min hemkommun

 Då jag har flera sjukdomar som gör mig till funktionsnedsatt (dvs. handikappad på gammelsvenska) har jag ansökt hos min kommun och fått parkeringstillstånd för rörelsehindrad. Det är kopplat till mig och inte min bil. Det gäller i hela EU. 

Att det även innebär att jag inte behöver betala trängselskatt hade jag dock ingen aning om

 Av en slump fick jag veta att det var bara att fylla i en skatteverksblankett och skicka in med en kopia på lappen jag har i bilen som visar att jag  är handikappad. Beslutet följer bilen.

Det är ju skit att kommunen - som beviljar handikapptillstånd -  inte tipsar att man kan slippa trängselskatten om man kontaktar Skatteverket. 

Hade jag fått veta detta när jag jobbade som informationsdirektör på verket och medlem i ledningsgruppen hade jag - utan att fråga - agerat direkt.

Jag hade kontaktat det som nu heter Sveriges kommuner och regioner (SKR) och sagt att verket vill  informera dem som får handikapptillstånd att de kan slippa trängselskatten. Samtidigt hade jag föreslagit en kort text som kommunerna kunde integrera i den övriga information som bifogas tillstånden.

Det hade räckt med några få meningar, ungefär så här: "Du som har handikapptillstånd kan slippa betala trängselskatt. Gå in på Skatteverkets webbplats och läs hur du ansöker om befrielse:"  

Den informationsinsatsen kostar ingenting.

De kommuner som har trängselskatt - eller gränsar till en sådan - kunde få en folder från verket med ytterligare information plus en blankett då de som får tillstånd ofta är multsjuka och/eller äldre och kanske inte är så datorvana.

Det kostar några tusen kronor i tryckkostnad för verket och ev. höjd portokostnad för berörda kommuner. Försumbart för offentliga sektorn.

När jag började min bana som informatör på (Riks)Skatteverket för mer än ett halvsekel sedan var den outtalade  policyn att verket bara berättade om skattebetalarnas lagliga skyldigheter. 

Deras motsvarande rättigheter nämndes inte alls. Dessa fick skattebetalarna söka rätt på själv. 

Här ett exempel. I broschyren "Dags att deklarera" berättade vi att man kunde göra en  fyllnadsinbetalning om man betalat in för litet skatt. Men att man kunde få pengar tillbaka tidigare om man betalat in för mycket stod det inte ett ord om.

Ville någon ha en extra broschyr eller en tryckt anvisning fick skattebetalaren betala  för det exemplaret. I ett fall hade en avdelningschef överupplagan av en broschyr i ett låst plåtskåp på sitt tjänsterum. 

Det - och mycket annat - ändrade jag på och ofta utan att fråga eller be om lov. I enstaka fall fick jag gå till generaldirektören för att få det som jag ville då min motsträvige fundamentalistjurist var för byråkratiskt envis.

Det var dock inte alltid jag lyckades. Mitt förslag att i våsra t byta ut ordet "skattskyldig" mot "skattebetalare" gick inte verkets dåvarande rättschef med på.

Det tog tid att förändra en gammal verkskultur.  Vi som bidrog till detta på olika sätt och lyckades ändra verket från en fiskal byråkratisk kontrollmyndighet till en omtyckt servicemyndighet är bortglömda sedan länge.

Men vi skulle - om vi ville och orkade - kunna göra nytta på andra områden. Det finns "gamla" myndigheter som trots nya tider, unga chefer och modern teknik ligger kvar på samma nivå som Skatteverket gjorde  för femtio år sedan.

Men inte bara myndigheter utan även kommuner, bl.a. min egen hemkommun.

Handikappad,Trängselskatt,Kommunen. Skatteverket,Information,P-tillstånd,

När mitt korrekturexemplar dök upp i Libris

 Jag har lyckats skriva och låta trycka en riktig bok. Den är på 240 sidor med hårda pärmar, dvs. det som kallas inbunden.  Den är en faktabok. Att skriva en roman, där du hittar på allt själv är betydligt svårare. Alla mina försök den vägen har misslyckats. Som längst kom jag 100 sidor.

Som liten gosse var jag ett läsande barn. Så fort jag lärt mig läsa, vilket skedde i skolan gick jag till biblioteket och lånade min första  bok. 

Den hette "Robinson Cruse" och hade bara en bild. Den som var på omslagets framsida och föreställde en skäggig gubbe klädd i djurhudar på en flotte av hopknutna trädstammar. Jag hade ingen susning om vad den handlade om.

Jag sträckläste den på ett dygn och väntade och våndades tills jag besökte biblioteket fjorton dagar senare. Bibliotekstanten hade stämplat ett datum längst bak i boken som jag trodde var den dag då boken måste  återlämnas. Att man kunde lämna den tidigare hade ingen berättat.

Från sju-åtta års ålder till övre tonåren läste jag ett par  böcker i veckan. Det var en flykt in i fantasins värld som gav mig en allmänbildning och ett språk och ordförråd som jag haft nytta av hela livet. 

Samtidigt drömde jag om att själv någon gång ge ut en riktig bok. Nu har jag nått ett av mina livsmål även om den bara är en faktabok. 

All böcker registreras i Libris som är en del av Kungliga Biblioteket (KB). Där finns jag med, med diverse alster, bland annat min sista bok som handlar om gruvan i Stråssa. Alla tryckerier ska leverera pliktexemplar till bl.a. KB där de registreras i Libris.

När jag fick min bokleverans och bläddrade i det första tryckta exemplaret hittade jag några korrekturfel men även - vilket var värre - minst tre förargliga löjliga faktafel. Jag noterade felen i ett exemplar som jag med en textremsa döpte till "Björns korrex med rättelser".

Felen gjorde att glädjen över den tryckta boken byttes i förakt för den och jag skulle helst ha slängt hela upplagan och tryckt om den. Men det gjorde jag inte utan började marknadsföra och leverera den till bokhandlare m.fl. 

Mitt korrexemplar  lyckades jag slarva bort. 

När jag några veckor senare kollade i Libris stod min bok "Stråssa gruva" där men den hade även kompletterats med följande rubrik "Björns korrex med rättelser". Hur i helvete hade det gått till?

Jag kollade vidare i Libris och såg att bara ett bibliotek hade boken, nämligen det i Kumla. Då ramlade polletterna ned.

Biblioteket i Kumla hade nämligen för en vecka sedan köpt en bok av mig. Av misstag hade jag skickat mitt korrekturexemplar till Kumla. Men hur hade det registrerats hos KB i Libris? Jag kontaktade både Libris som ändrade texten och bibliotekarien i Närkestaden Kumla, som jag skickat en ny bok till och bad dem skicka tillbaka mitt korrekturexemplar..

När biblioteket får in en ny bok registreras den mer eller mindre automatiskt i Libris. Att boken de fått hade kladdnoteringar och extra text på framsidan utan att nån reagerat i Kumla kunde man inte förklara.

Men mitt korrekturexemplar kunde jag inte få tillbaka förrän den som lånat det hade läst ut det och  lämnat tillbaka det.

Ujijuj, tänk så det kan gå.

PS. Du hittar Libris här: libris.kb.se

Förr fick ungarna börja jobba tidigt

I bondesamhället var det naturligt att barnen sattes i arbete tidigt. Det var ett sätt att förbereda dem för vuxenlivet samtidigt som det min­ska­de behovet av inhyrda arbetare. Att barn sattes i arbete tidigt innebar även en inkomst som var viktig för familjens överlevnad. Det var inte ovanligt att fattiga torparbarn fick flytta hemifrån i sjuårsåldern för att bli drängar och pigor hos bönder i trakten.

Min fars första jobb fick han som trettonåring 1925 hos karamellkokare Öberg på Kristinagatan i hemstaden Örebro. Jobbet var springpojke och lönen en femma per vecka. '

Året  efter jobbade han som kärnmakarlärling (gjutarelev) hos en fabrikör i stan.  För det fick han 14.40 i veckan. Han var då 14 år, vägde 38 kilo och var 150 cm lång med ett bröstomfång på 74 cm. Läkaren som undersökt honom hade noterat ”må i arbete användas”

Hur 17 vet jag det, undrar ni? Jo, det framgår av hans arbetsbok, som alla minderåriga måste ha om de ville arbeta.

Min mor växte upp på landet och fick sitt första jobb också som trettonåring när hon slutat skolan. Hon var piga hos en familj i grannbyn Hon hade, som man sa, läshuvud och fick mycket bra betyg. Att fortsätta plugga, bortsett från den så kallade fortsättningsskolan, var det inte tal om. Hon var en torparunge och hade så småningom sju syskon.

När hon var femton var hon fortfarande piga men hos en bonde i Kumla. Han var änkling med fyra barn, två oxar och fyra kor. Hans nya fru var sjuk och sängliggande, Min mor fick träda in som husmor och sköta både hemmet och djuren.

När jag själv var barn på 1950- och 60-talen var det vanligt att man som grabb hade jobb efter skolans slut på eftermiddagen eller helgerna. Springschas och tidningsbud var vanliga sysslor. Och av det man tjänade fick man lämna hälften till morsan. Det var viktigt att lära sig att inget var gratis.

Alla långhelger och lov i realskolan, som åldersmässigt motsvarade dagens högstadium, jobbade jag som blombud i en blomsteraffär.

Sommarjobb skulle alla ha i alla fall när man började i gymnasiet. Så länge jag bodde hemma i köket hos min ensamstående mamma i hennes etta fick jag lämna halva nettolönen som ersättning för mat och husrum.

Att hon satte in pengarna på en sparbanksbok som jag sedan fick när jag blev myndig vid 21 års ålder visste jag inte då.

Snöskottningshjälp - en bra idé som försvann

Ingen har väl missat att vi har haft en riktig vinter. Med kyla och massor med snö. Då jag inte klarar av särskilt mycket av det jag gjorde innan min brittiske ovän mr Parkinson tog över mitt liv får min fru - förutom det hon alltid gjort - även ta över det jag brukat göra. Ett exempel är att skotta snö.

Men en  dag för en månad  sedan slapp hon det. På morronen var vår svåger - som var förkyld och hostig - ute och skottade vår uppfart. Det var nog främst för att han skulle åka hem till Västkusten och han ville kunna få ut bilen. Då slapp frugan skotta.

Men det fortsatte att snöa och precis senare på dan när hon tänkte ut för att skotta pinglade vår dörrklocka. Där ute stod två för kylan väl klädda ynglingar i nedre tonåren med en snöskovel.

"Vill ni ha skottat?" frågade de. Vår givna motfråga var "Vad ska ni ha för det?" Svaret kom blixtsnabbt. "Femtio spänn eller mer!" Det var säkert noga genomtänkt.

Vi sa självklart okej. De frågade artigt om det fick använda en av våra skovlar som stod bekvämt lutad mot väggen där vår utetrapp slutar (eller börjar, hur man nu ser det?).

De satte fart i ett rasande tempo. Det gick undan fort då den snö som föll var lätt att skovla bort. Efter en halvtimme var de klara. Utan att tidigare ha skottat hos mig - som är en gnällig gubbe som alltid ska allt gjort precis exakt på mitt sätt (enligt min fru) - så var det gjort till 99 % på mitt sätt!

Då det normalt bär mig emot att betala mer än vad som begärts för att utföra ett godtagbart mediokert jobb så tyckte jag att killarna skulle få mer än en femtiolapp. 

Min fru som tycker man alltid ska ge ungdomar mer än vad dom begär - oavsett om det dom utfört är bra eller inte - tyckte dom skulle få en hundring. (Det är därför hon blir mer omtyckt än jag?)

När våra halvstora barnbarn ska anlitas får dom 120 kr i timmen. Det är vad jag själv får från mitt försäkringsbolag i ersättning om jag till exempel städar upp själv efter att ha haft inbrott där boven stökat till det med krossat glas och annat elände. 

Det var tur jag hade kontanter hemma. Men om så inte varit fallet hade dom säkert tagit emot arvodet via swish.

Jag hämtade en av mina sedlar och gav dom den med Greta Garbo på. Killarna blev jättenöjda och försvann som en avlöning med bara sin egen snöskovel. Nja, man kan ju aldrig lita på nån nu för tiden. 

Både frun och jag hoppades att killarna skulle komma tillbaka efter nästa snöfall. Tänk vilken bra idé. Att besöka gamlingar, erbjuda sig att skotta. Och på hösten kunde man få hjälp med lövkrattning. Dom kunde ju gå vidare, starta ett miniföretag och anställa kompisar. Tjäna pengar utan att bli kriminell!

Men icke sa Nicke. Dom dök aldrig upp.

Dom kanske bara var ute efter att få ihop exakt till en hundring?  Och inget mer. Synd, tycker jag.

Snart är min fjärde bok utgiven

Min fjärde bok har titeln "Stråssa gruva" och handlar om bergsbruk och järnframställning i allmänhet och Stråssa gruva i synnerhet. Den är inbunden och omfattar 240 sidor. Jag har hållit på i två år med den och det sista halvåret varje dag. Det har blivit flera hundratals timmar framför datorskärmen. 

Att det blivit en bok beror framför allt på tre personer. Den ena är Mary Zander, aktiv i Stråssa byförening sedan många år samt släkt- och hembygdsforskaren Gunilla Didriksson och arkivarien Magnus Jerlström vid Lindesbergs kulturhistoriska arkiv.

Det hela började senvåren 2021. Då kontaktade Mary mig och frågade om jag ville göra en liten utställning om gruvan i Stråssa som skulle sättas upp i byföreningens hus Navet mitt i byn. Jag sa ja direkt. 

Att hon valde just mig berodde sannolikt på att jag i början av året hade satt upp en affisch på byns anslagstavla där jag hade information om gruvan och byn.

Utställningen klar hösten 2022

Utställningen blev betydligt mer omfattande än vad Mary hade tänkt sig. Den består av 40 inramade affischer som visades första gången hösten 2022 i samband med Bergslagens historiedagar.

Mer än 500 intresserade besökare har hittills sett den. En majoritet av dem har lovordat den. Av en slump fick jag veta att en stiftelse i Örebro kanske kunde stödja projektet ekonomiskt. Vi ansökte och fick 50 000 kr, vilket gott och väl täckt alla direkta kostnader som inköp av ramar m.m. 

Källmaterialet till den allmänna delen om hur man gjorde järn förr i tiden och om gruvans första 400 år kommer till stor del från Gunillas bok "Gruvor och hyttor i Linde och Ramsbergs Bergslag". 

Den del som handlar om gruvans senaste 120 år har Magnus till stora delar plockat fram ur sitt omfattande arkiv, inte minst när det gällt bilder, tidningsklipp och annat underlag som varit till stor hjälp.

Material även till en bok

När jag gjorde utställningen fick jag begränsa mig textmässigt. Jag hade mer fakta än som behövdes och jag insåg att jag nog även skulle kunna få till en bok om jag skaffade ytterligare fakta och bilder.

Sagt och gjort. När jag väl bestämt mig ger jag järnet och driver mitt projekt ända in i kaklet. I slutet av mars kommer boken från tryckeriet i Danmark.

Då jag ger ut boken i egen regi så får jag själv försöka hitta återförsäljare och marknadsföra den. I april kommer jag att ha boksläpp i Navet i Stråssa. Då kan du köpa boken eller vid ett senare tillfälle då den kommer att finnas där till salu.

Du kan givetvis även köpa den hos mig i Sollentuna efter påsk.

Du kan beställa och få efter påsk

Du som vill ha ett ex av boken kan beställa (och betala) redan nu så postar jag den så snart jag fått den. Då bör du ha den efter påsk. Den är inbunden och har mer än 200 bilder utspridda på bokens 240 sidor i A5-formatet. 

Boken kostar 280 kr och portot i Sverige är 70 kr for en bok, dvs. totalt 350 kr. Beställer du två böcker är portot 80 kr. Totalt 640 kr (280 + 280 + 80 kr) vilket blir 320 kr styck. En bok väger 500 gram och jag använder förbetalda portopåsar.

Mejla din beställning till bjorn.tharnstrom@gmail.com och swisha betalningen till 0708-687 687.

Parkinson & Word har fördröjt

Då jag gjort originalet i Word har det tagit lång tid att få det klart.  Om jag t.ex. lagt in en bild på en sida  har alla efterföljande sidor också ändrats. Jag har suttit många timmar och jagat bilder och textsnuttar som trilskats på olika sätt; hoppat omkring, bytt plats och till sist försvunnit.

Min Parkinsonska åkomma har också bidragit till att det tagit tid. Min finmotorik har lett till att jag - förutom att jag inte kan skriva för hand längre - även trycker ned fel tangenter på datorn.

Men då jag kan vara envis (ibland i alla fall) har jag inte gett upp. Har jag målet inom räckhåll jobbar jag vidare tills jag nått ända fram. 

Att göra boken har varit jättekul, trots allt. Att kombinera text och bild till en trycksak har jag alltid gillat. Nu har jag nått ett av mina livsmål, nämligen att ha gett ut en riktig bok.