Utlandsfödda - oavsett om de är invandrade eller tillfälliga turister - är mer hjälpsamma än svenskar

Jag har vid flera tillfällen den senaste tiden fått spontan hjälp av utlandsfödda. Dels när jag handlat och fått problem med mina otympliga varor och dels när jag ramlat. I  samtliga dessa fall har svenskar gått förbi utan att vissa en tillstymmelse till empati och vilja att hjälpa mig.

I ett inlägg här i slutet av augusti så berättade jag om min sjukdom och mitt behov av hjälp.

Jag avslutade med att hävda att invandrade personer är mer hjälpsamma än svennar är. Det är så sant, så sant, vilket jag erfarit den senaste tiden.

Häromkvällen var jag på Rusta i Upplands Väsby för att köpa några halvstora fotoramar. Eftersom det var den så kallade ”Svarta veckan” hade Rusta satt ned priset med 50 %.

Jag plockade upp åtta ramar som jag lade på min rullator och gick vidare mot kassan. Efter att mödosamt ha gått ett par meter ramlade alla ramarna av rullatorn och ned på golvet.

Samtidigt spärrade jag gångvägen. Flera kunder trängde sig förbi eller tog en omväg när jag med visst problem försökte plocka upp mina nedfallna ramar. Jag tittade hjälplöst vädjande på några typiska svenska kvinnor som trängde sig förbi utan att reagera.

Jag funderade på att be någon av dem om hjälp men hann inte då en röst bredvid mig frågade om jag behövde hjälp. Det var en invandrarkvinna i 50-årsåldern som ställde frågan på perfekt svenska men med viss brytning. Jag tackade givetvis JA.

Hon frågade om jag skulle till kassan. Jag dröjde med att svara då jag tittade  på de få varorna i hennes varuvagn och tänkte jag att hon inte behövde hjälpa mig då hon säkert hade en  hel mer att handla.

Men hon förekom mig och sa att hon hade all tid i världen och log mot mig och lyfte av mina ramar från rullatorn och la dom i sin varuvagn.

Då mina fötter fastnar i golvet på grund av min Parkinson när jag är i trånga utrymmen som i en butik kom jag inte iväg mot kassan. Är jag dessutom stressad – vilket jag var nu – blir det ännu svårare att gå

Men jag har ett trick att lura hjärnan så jag kan ta några steg. Det är att få någon att sätt fram sin fot så jag får något satt kliva över. Jag bad min lite förvånade men hjälpsamma invandrarkvinna att göra det.

På detta sätt kom vi till slut till kassan. Men det slutade inte där. På eget initiativ fortsatte hon ända ut till bilen och såg till att mina ramar, jag själv och min rullator kom in i bilen och jag tryggt kunde fara iväg.

Det var en fantastisk kvinna som hjälpte mig. Jag frågade var hon kom ifrån och om jag fick ge henne en kram som tack.

Med tårar i ögonen av tacksamhet gav jag den turkiskfödda kvinnan en stor björnkram innan hon tog sin varuvagn och återvände till butiken för att fortsätta sitt avbrutna handlande.

PS. För några veckor sedan fick jag ungefär samma hjälp till kassan när jag med käpp fumlade fram med två hopfällda flyttkartonger i ena handen i Julabutiken i Häggvik. Även denna gång var det en medelålders invandrarkvinna som tog hand om mig.

Förra helgen när frun och jag var inne i stan ramlade jag handlöst framåt över rullatorn i halkan på Slottsbackens kullerstenar. Då jag är tämligen tung numera är det svårt för min fru att få upp mig.

Mitt fall uppmärksammades av en engelsktalande man som kom springande och fick upp mig på fötter och ledde mig till bilen som stod längre ned mot Skeppsbron. Frun kom efter med min rullator.

Varför är det inga svenskar som hjälper mig?