Bergslagsflaggan har hamnat på länsmuséet

Bergslagsflaggan har nu funnits i mer än ett decennium. Den marknadsförs och säljs av den ideella "Föreningen Bergslagsflaggan" med säte i Stråssa. Marknadsföring sker främst genom affischer på de allmänna anslagstavlorna som finns i byarna runt om Bergslagen. Nu har Länsmuséet i Örebro kartlagt anslagstavlorna och gjort en utställning om dem. Flaggan är med på utställningen.

Utställningen heter "Var hör jag hemmma? Vad anslagstavlor berättar om Örebro län".  Under 2017 har författarna och berättarna Maria Sedell och Staffan Ekegren åkt runt i länet, dokumenterat anslagstavlor och knutit kontakt med personer bakom anslagen på tavlorna.

En av de fjorton personer runt om i länet som kontaktats och intervjuats är Rune Andersson i Stråssa. Han sköter leveranser av Bergslagsflaggorna m.m. till alla de som hör av sig via föreningens hemsida - eller till Rune - och vill köpa flaggan.

Resultatet blev en del av utställningen . Den finns f.n. på Örebro slott men ska sedan ska cirkulera runt i länet. Rune och flaggan finns på en av de pelare som ingår i utställningen - se bilden nedan.

Det är fin reklam för flaggan, Stråssa och Rune!

Dokumentärfilm om Clark Olofsson på G

Nu ska det göras en dokumentärfilm om den belgiske medborgaren Daniel Demuynck, mer kände som den professionellt kriminelle brottslingen Clark Olofsson. De sista åren av hans långa fängelsetid satt han i ett belgiskt fängelse. Han har nu avtjänat sitt straff, släpptes fri i juli i år och är tillbaka i Sverige. En gång i tiden var han min skolkamrat.

Jag gick i Örebro praktiska realskola under åren 1959-63. Första läsåret fanns på samma skola en yngling vid namn Clark Olofsson, som bodde i Stjärnhusområdet i Örebro. Vi var alltså skolkamrater under det enda år han gick i denna skola. (Rättelse 2018-11-21: Han bodde i Baronbackarna på Hj. Bergmans väg 56.)

Men det hade jag ingen aning om förrän många år senare när jag bläddrade i mina gamla skolkataloger. Jag tyckte det var en liten kul och udda grej och gjorde därför ett inlägg om det här på min blogg.

Han hittade inlägget på bloggen

Detta blogginlägg hittades häromdan av PS, som jobbar på produktionsbyrån F i Stockholm med att göra en dokumentärfilm om Clark Olofsson, som är tänkt att visas på TV. PS  ringde mig och undrade om jag hade något bildmaterial från tiden på skolan i Örebro.

Det lilla jag hade kvar var några svartvita foton när jag tog realen där 1963 plus den gamla skolkatalogen. Jag fotograferade av bilderna och några sidor ur skolkatalogen och skickade till produktionsbyrån.

PS blev glad över det lilla han fick av mig. Det som var mest intressant var klasslistan och jag tipsade PS att han kunde kanske kontakta någon av de som var med i klasslistan.

Det var en intressant kontakt och det ska bli kul att se filmen - när den nu kan tänkas visas på TV...

PS. Här kan du läsa om Clark: https://sv.wikipedia.org/wiki/Clark_Olofsson#Frigiven,_tillbaka_i_Sverige

Det kommunistiska Vänsterpartiet

Vi har flera ytterlighetspartier i vårt land. Sverigedemo-kraterna med sitt nynazistiska ursprung är ett. Feministiskt initiativ är ett annat, som tack och lov inte har särskilt stort inflytande. Vänsterpartiet  - som fortfarande är kommunistiskt, i alla fall enligt mig -  är ett tredje ytterlighetsparti som tyvärr har för stort inflytande. Miljöpartiet är också ett ytterlighetsparti med sina ibland märkliga förslag på miljöområdet.

Resultatet av årets val har gjort det svårt att få fram en beslutskraftig regering. Sossarna vill spräcka Alliansen och få samverkan med Liberalerna och Centern. Alliansen säger sig vilja hålla ihop men utan stöd eller samverkan med SD. Det psykologiska rävspelet pågår för fullt. Det kommer nog att dröja innan vi har en regering på plats. Hur handlingskraftig den blir återstår att se.

Det bästa för Sverige vore en koalition med sossarna och Alliansen. Då får man majoritet i Riksdagen och kan hålla ytterlighetspartierna utanför. Då kunde man tillsammans kompromissa sig fram till långsiktiga spelregler för det mesta, som integration/invandring, skattesystem, energiförsörjning, bostäder, finansiella sektorn m.m.

Att få hållbara långsiktiga regler skulle gynna alla, inte minst näringslivet vars verksamhet skapar grunden för vår välfärd.

Fortfarande kommunistiskt

Vänsterpartiet skulle då inte få det inflytande det har haft som stödparti till Löfvens regering. Det är märkligt att sosseriet kramar om V. Under alla tidigare år höll sossarna kommunisterna på armlängds avstånd överallt, i facket och på arbetsplatserna. Via den civila delen av "Stay Behind", även kallad "Den svenska motståndsrörelsen" (DSM) som leddes av sossarna hade man koll på de opålitliga kommunisterna och förde register över dem. (Helt felaktigt har det hävdats att det var militären och IB (Inhämtningsbyrån, felaktigt kallad Informationsbyrån) som gjorde detta.)

Då jag i ett Facebookinlägg hävdade att V är kommunistiskt fick jag mothugg från en kvinnlig sympatisör som hävdade att V inte längre har något med kommunismen att göra. "Man bytte ju namn och blev ett helt nytt parti" menade hon.

Lars Ohly som var partiets ledare till 2012 var bekännande kommunist och grät när Berlinmuren föll och DDR gick i graven. Tidigare partiledaren C-H Hermansson har hyllat massmördaren Stalin som  "en av alla epokers mest geniala vetenskapsman". Jonas Sjöstedt, den alltid leende räven med de kalla ögonen, var medlem i Kommunistisk Ungdom, men har aldrig öppet sagt att han nu är kommunist, vilket han dock var när han gick med i partiet. Han är smart och slipad.

Vill upphäva äganderätten

Läser man V:s mångordiga partiprogram klarnar bilden. Så här skriver man om äganderätten:

Kapitalets makt måste brytas för att demokratin ska kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.

En socialistisk ekonomi är ett i grunden annorlunda system än dagens. Det socialistiska samhället kan innefatta olika gemensamma ägandeformer som direkt arbetarstyre, kooperativ, kommunalt eller statligt ägande, men även privata företag kan bidra till samhällets utveckling. I samma utsträckning som socialismen förverkligar människans rätt att bestämma över sitt arbete upphävs ägandet av produktionsmedlen - - - -.

Här talar man klart och tydligt att näringslivet ska socialiseras och övergå till den kommunistiska staten. Ord och inga visor. Visserligen kan man tänka sig privata företag. Det blir väl några frisörer och kioskägare och liknande småföretag. Ungefär som i dagens Kuba. Sic!

Bankerna har man ett särskilt gott öga till och man skriver så här:

Vi vill beskatta finanssektorn hårdare och använda medel i pensionsfonderna till produktiva investeringar istället för finansiell spekulation. Därutöver behövs ett ökat statligt ägande inom bankväsendet. På sikt bör bankväsendet i helhet förstatligas.

Ryssland nämns inte alls

USA, EU och Nato är upphov till allt ont och allt elände i världen. Nato vill man upplösa och helst även EU. USA kan man dock inte göra så mycket åt men lyfter fram alla kärnvapen som landet har.

Att Ryssland har massor av kärnvapen, är aggressivt och har ockuperat Krim och för ett krig mot Ukraina och tidigare mot Georgien nämns inte med ett ord. Däremot finns en kort passus om Sovjetunionen: 

Sovjetunionen och de länder som följde samma väg föddes ur kämpande människors drömmar om en bättre värld, men blev till dessa drömmars motsats. De socialistiska idealen krossades i stater som tog sig socialismens namn.

Här är det enda som kan tolkas som ett avståndstagande med kommunismen, men det är i så fall mycket lamt uttryckt. Livet i Sovjet blev inte någon dröm om en bättre värld. Men det blev i alla fall dess motsats säger man, dvs. en sämre värld. 

Man kan inte fullt ut erkänna vilket helvete kommunismen/socialismen skapade i Sovjetväldet - och för övrigt även skapat i alla andra kommuniststyrda länder som t.ex. Kuba, Etiopen, Kina, Nordkorea, Venezuela m.fl.

Våld okej som sista utväg

Civil olydnad är helt ok enligt partiprogrammet. Man ger alltså grönt ljus för sina proselyter att göra som man vill även om man därigenom bryter mot lagen. Men man kan även tänka sig att gå längre. Så här skriver man:

Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.

Här säger man att man även kan tillgripa våld om det skulle behövas för att bygga sitt socialistiska samhälle

Det förflutna hänger kvar

Det definitiva beviset på att nuvarande Vänsterpartiet fortfarande är ett kommunistiskt socialistparti framgår av följande avslöjande passus i partiprogrammet:

Sedan grundandet 1917 är Vänsterpartiet en del av den svenska arbetarrörelsen och det partipolitiska uttrycket för vänstern i Sverige. 

Hoppsan! Tjejen på Facebook trodde att Vänsterpartiet bildades 1990 när partiet fick sitt nuvarande namn och att det inte har något med kommunism att göra. 

Att säga att man bildades 1917 är inte att göra upp med sitt förflutna.

- - - - -

PS. Vill du fördjupa dig mer i Vänsterpartiets och kommunismens historia och allt elände denna ism ställt till med i världen rekommenderar jag 1) "Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister" av Kjell Albin Abrahamson (Hjalmarson & Högberg Bokförlag AB, Stockholm 2014) och 2) "Partiet på kant med (v)erkligheten" av Magnus Utvik (Carlsssons Bokförlag, Stockholm 2018).

Bortglömt blodigt finskt 100-årsminne

Vi i Sverige har dåliga kunskaper om vårt östra grannland Finland.  Att landet var i krig mot Sovjetunionen under Andra världskriget vet de flesta. Men att det utkämpades ett blodigt inbördeskrig i Finland för bara 100 år sedan är bortglömt i Sverige. Det pågick bara några månader men skördade många liv och satte spår i den finska folksjälen som ännu inte är helt läkta.

Under Första världskriget stred Tyskland på två fronter - mot Ryssland österut och mot England, Frankrike och sedan även USA västerut. I Ryssland var tsaren avsatt och man var trött på att kriga. Tyskland hoppades på en separatfred med ryssarna och därför stöttade man bolsjeviken Lenin som befann sig i landsflykt i Schweiz.

Med tyska pengar - förmedlade av bl.a. svenske bankiren Aschberg - tog Lenin sig via Sverige och Finland till Ryssland och tog över makten genom en statskupp. Sedan slöt han fred med Tyskland 1917 och släppte bl.a. Finland och Baltstaterna fria.

Finland blev självständigt och fick Per Edvin Svinhufvud som riksföreståndare i avvaktan på om landet skulle bli en monarki eller republik. En tysk prins var utsedd till kung, men backade sedan.

Lenin räknade med att de röda kommunisterna i Finland skulle ta över och därmed skulle landet åter bli en del av Ryssland. Men så blev det inte.

Röda garden och vita frikårer

Finland hade 1917 fått ett legitimt borgerligt styre - det vita. Det accepterade inte de röda, dvs. kommunister och socialdemokrater, som gjorde revolution och tog över Helsingfors och södra Finland. Svinhufvud och de borgerliga drog sig norrut och gjorde Vasa i Österbotten till sin huvudstad.

Samtidigt hade det bildats röda beväpnade garden som bestod av arbetare som fick stöd av kvarvarande ryska soldater. De började en terrorverksamhet och mördade borgerliga motståndare. På den vita sidan organiserade man sig i vita frikårer, under ledning av Gustaf Mannerheim - f.d. finlandssvensk tsarrysk general som återvänt till hemlandet.

I början av 1918 utbröt ett storskaligt inbördeskrig mellan de röda och vita. Tyskland blandade sig i och skickade soldater till den vita sidan, trots Mannerheims motstånd. Sverige bidrog med en bataljon frivilliga om 500 man, varav flera var utbildade officerare. De röda hade stöd av kvarvarande ryska soldater.

Slaget vid Tammerfors avgjorde

Det avgörande stora slaget ägde rum vid Tammerfors. Man hade på båda sidor kanoner och flygplan och de röda även pansartåg. Slaget vid Tammerfors var dittills det största och blodigaste slag som utkämpats i Norden.

De vita gick segrande ur inbördeskriget som pågick några månader i början av 1918 - alltså för bara hundra år sedan. För att hämnas den röda terrorn startade nu den vita terrorn. Man arkebuserade skoningslöst röda fångar, oftast utan rättegång. Tusentals röda, även kvinnor och barn, dog av svält i de många fånglägren.

Facit av inbördeskriget 

På drygt ett halvår hade 38 000 människor mist livet, varav 28 000 röda. Av dessa hade bara 5 200 vita och 3 400 röda stupat i själva striderna. 10 000 röda och 1 500 vita hade mördats. 2 200 utlänningar hade dött i strid eller avrättats. I fånglägren hade 13 500 mördats eller dukat under av sjukdomar och svält.

Kriget hade dessutom gjort 4 000 till invalider. Över 80 000 fängslades, 10 000-tals blev statslösa och och lika många flydde landet, främst röda som drog till Sovjetunionen. Närmare 25 000 barn, varav 90 % var barn till röda, hade förlorat en eller båda föräldrarna. 10 000-tals hade förlorat en nära anhörig. Kriget totala kostnad i antal direkt drabbade uppgick till närmare 200 000 personer.

Såren efter inbördeskriget skapade en bred klyfta mellan röda och vita i Finland. De röda hade egna idrottsföreningar, liksom även de vita. De röda hade sina Folket hus, de vita hade sina samlingslokaler. Så var det på många områden.

Variationsrik valstugekompetens

Häromdan gick jag och hälsade på i alla valstugor som stod uppställda utanför Sollentuna centrum. Jag hade en del opolitiska frågor och förslag. De mottogs mycket olika av de olika partiföreträdarna. En del var kunniga andra verkade snudd på korkade. Det är nog inte lätt att få partimedlemmar att ställa upp i valstugorna och "slänga käft" med väljare. 

Hos Moderaterna mötte jag bl.a. en riksdagsledamot. Hon bor ett kvarter från mig och var kunnig, men kunde dock inte svara på alla mina detaljfrågor om kommunen, trots att hon även sitter i kommunfullmäktige och dessutom är ordförande i det kommunala bostadsbolaget.

Men hon tog mig på allvar. Att hon var yrkespolitiker på heltid märktes.

Liberalt försvar

Nästa valstuga var liberal. Där lyssnade man och det var okej. Men sen kom deras kommunalråd dit. När jag tog upp mina frågor gick hon i förklarande försvarsposition, vilket kändes dåligt. Hon skulle bara ha lyssnat, nickat och varit allmänt trevlig.

När jag klagade över ogräset som växer överallt i min kommun berättade hon att kommunen ska anställda en kommunträdgårdsmästare. "Men han kommer väl inte vara ute och rycka ogräs längs gatstenar och vid övergångsställen", blev min kommentar,

Jag lämnade den liberala stugan och gick vidare.

Kristen walk-over

Jag kom till Kristdemokraterna. Deras bod var bemannad av bl.a. en äldre herre, som svarade på mina frågor genom att hänvisa mig till liberalernas kommunalråd i stugan bredvid. Mycket märkligt.

Vaknade till sent

Sen blev det miljöpartiklarnas tur, där en kille i 20-årsåldern var bemanningen. Har var till en början tämligen ointresserad men när jag tog upp mitt förslag om att låta konstnärer dekorera de stora, gråa husgavlarna på miljonprogramshusen vid Malmvägen i Sollentuna vaknade han till.

Han gav mig en röstsedel och tyckte att jag skulle personrösta på honom.

Intresserad kommunist

Sedan var turen kommen till kommunisterna, dvs. de som numera kallar sig Vänsterpartiet. Där var en trevlig kvinna i min egen ålder. Hon storgillade mina idéer om gästbrygga i Edsviken, konst på Malmvägshusen m.m. och hon gav mig sin mejladress och bad mig skriva ned min förslag och skicka henne (vilket jag givetvis har gjort).

Zombie-sosse

Så var det sista anhalten, sossarna. En yngre man stod där, försökte lyssna på vad jag hade att säga och såg ut som han inte förstått vad jag pratade om. Han var totalt ointresserad, så hustrun och jag lämnade honom och gick hemåt för att få en eftermiddagsfika.

Det är alltså mycket olika personer som bemannar partiernas valstugor.

Samlande styre bäst för Sverige

Valet, ja... Hur det än går så blir det svårt att få fram en regering. Men det som är mest skrämmande är att ca 30 % av valmanskåren sympatiserar med kommunister (V) och nazister (SD) - ideologier som dödat hundratals miljoner människor under 1900-talet.

För Sveriges skull borde vi få en samlingsregering med S och Alliansen (C, L, KD och M). Övriga partier - inklusive MP - kan lämnas utanför.

Sen kunde man tillsammans sätta igång och förändra Sverige i rätt riktning och med långsiktiga spelregler.