Å 17, jag har utsetts till "el-dsjäl" av elbolaget

 

Fem eldsjälar tilldelas Energiklappen 2023

Tidigare i vinter bad Linde energi allmänheten att nominera sina lokala hjältar till Energiklappen. Den 10 december stängde nomineringarna, och nu har det kommunägda energibolaget utsett sina vinnare. Totalt får fem lokala eldsjälar, dela på 30 000 kronor, något som säkerligen värmer lite extra i jultider.

För fjärde året i rad delar Linde energi ut Energiklappen, ett pris man instiftat med syfte att lyfta fram och uppmuntra lokala eldsjälar, initiativ och projekt som sprider värme och gör skillnad för andra, i Bergslagen. Årets totalt fem pristagare spänner brett från kultur till välgörenhet, och är alla riktiga eldsjälar inom sitt område.

Årets pristagare samt motivering nedan:

Björn Thärnström, upphovsman till Bergslagsflaggan och Bergslagsutställningen i Stråssa By.

Foto från lindeenergi.se

Björn har lyft fram Bergslagen och Stråssa i flera sammanhang, utställningen, flaggan och gruvan. Björn har dessutom skrivit en bok, som kommer ut i början av 2024, på 200 sidor om Stråssa gruva. Han har idéer hela tiden och det som nu ligger på ”rull” är bland annat en vandringsled mellan olika gruvor samt letandet efter en vänort i Skottland.

– Det här känns jättekul! Framför allt för byn Stråssa, som hamnat lite utanför. Bergslagen och Stråssa behöver all uppmärksamhet de kan få. Roligt även för mig, som kommer att fortsätta göra mer för Stråssa framöver, säger Björn.

– Pengarna kommer väl till nytta. Jag håller på att avsluta ett projekt jag drivit sedan två år tillbaka, nämligen att skriva en bok om Stråssa gruva. Den är upplagd ungefär som den utställning som finns i byföreningen hus Navet i Stråssa. Den blir på ca 200 sidor, är lättläst, har många bilder och kommer ut i början av nästa år. Pengarna kommer att bli ett bidrag till tryckningen av den, då jag ger ut den i egen regi.

Sven Persson, allt-i-allo i Ullersäters Bygdegårdsförening.

Foto från lindeenergi.se

Sven är en tusenkonstnär och sköter om allt gällande Bygdegårdsföreningen. Han är snickare ibland och ljud/ljus ansvarig ibland. Han tar tag i allt gällande fastigheten, fixar busskur om det behövs , rustar uthus och fixar till anslagstavlor.

– När jag fick besked om detta så blev jag väldigt överraskad, mycket glad och lite rörd. Jag vill tacka de som nominerat mig, säger Sven.

– Jag har inte riktigt bestämt mig vart vinstpengarna ska gå till, men att bjuda ut särbon på en god middag och en gåva till bygdegården som ligger mig varmt om hjärtat är ganska säkert.

Elin Olofsson, grundare av Gåvoboden i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Elin är en ung entreprenör som osjälviskt samlar in diverse saker och kläder till behövande för att sedan gratis dela ut detta i sin butik i centrala Lindesberg. Elin ser både till att saker används igen och att de kommer till de som verkligen behöver det. Ständigt på jakt efter återbruk och samtidigt matcha detta mot de ”önskelistor” som finns från behövande.

– Det känns fantastiskt att få denna utmärkelse! Efter en otroligt tuff höst och vinter så var detta väldigt välkommet. Det är så roligt att initiativet uppskattas och att så många hjälper till för att få det att fungera. Jag blir så glad över att det finns så många godhjärtade människor, säger Elin.

– Vi kommer lägga pengarna på vidareutveckling av Gåvoboden, renoveringar i lokalen och en efterlängtad kaffemaskin!

Jesper Hugosson, eldsjäl på Estetiska programmet i Lindesberg.

Foto från lindeenergi.se

Jesper är ett av de nav som musiklivet i Lindesberg snurrar runt, dels på Estetiska programmet, men också på olika publika tillställningar där han ofta rent ideellt ställer upp med sin musik.
Han sprider alltid glädje och värme runt sig och sprider alltid sitt leende var han än uppträder.

– Det känns verkligen jättekul att få denna uppskattning genom Energiklappen, säger Jesper.

Det kommer få mig att vilja jobba ännu hårdare i framtiden.

Pengarna kommer gå till något inom musiken, kanske ett instrument till.

Ove Magnusson, lokal kulturivrare i Guldsmedshyttan.

Ove sätter alltid Bergslagen i fokus och framför allt Stripa kulturmiljö och den forna gruvverksamheten, vika han än möter.

En eldsjäl som alltid är på gott humör och har olika projekt på gång, som Stripabryggeriet där konserter och andra kulturevenemang med artister från när och fjärran genomförs, med gott stöd från kulturföreningen Kronohyttan.

– Det känns fantastiskt kul och hedrande, men synnerligen oväntat, att få vara en av pristagarna till Energiklappen. Jag tänker nog att pengarna skall gå till kultur i någon form här i Guldsmedshyttan, säger Ove.

 

Bilder samt motiveringar är hämtade från Linde energi.

Publicerad 20 december 2023 klockan 09:37

---

Camilla Lagerman , camilla@lindenytt.com

Senast jag åkte fjärrtåg var länge sedan

Jag har inte åkt andra tåg än pendeltåg de senaste 20 åren men igår var det dags igen. Det var en upplevelse att färdas genom vinterlandskapet mellan Stockholm och Göteborg på tre timmar med SJ:s snabbbtåg. Anledningen var att hälsa på min åldrige broder som bor i Ulebergshamn. Därför var vi tvungna att byta tåg i Göteborg och ta det som gick vidare till Strömstad.

Först måste vi fixa biljetter via datorn. Då min fru inte riktigt litar på sig själv (och numera inte mig heller) kallades vår dotter in för att hjälpa oss så vi gjorde rätt. (Hon bor granne med oss så det var nära för henne.)

Då jag på grund av mina sjukdomar överlåter mer och mer till min fru så la jag mig inte deras biljettbestyr.

Nåja, vi fick våra biljetter som skrevs ut i tre exemplar; ett vardera till oss resenärer och ett för säkerhets skull även för resväskan,  allt enligt fruns önskemål.

Det var vår första gemensamma tågresa sedan början av 1970-talet och min sedan säkert 20 år. Så det var lite nytt och annorlunda.

Resdagen var vi uppe tidigt, trots att tåget skulle gå först kl 9.30 från Cst (som Stockholms centralstation förkortas internt inom SJ, vilket jag minns sedan jag sommarjobbade 1963-65 på SJ:s huvudförråd i Örebro och där Lfx var förkortning för Lagerföreståndarexpeditionen,)

Åter till huvudspåret (lite av en vits, en dag som denna?) och vi fick skjuts till pendeltåget med vår gemensamma tunga jätteväska plus min lättaste rullator (jo, den stavningen rekommenderas av Språkrådet då den rullar och inte rollar som ett flygplan.)

Prick åtta var vi på pendelstationen i Helenelund. Alldeles för tidigt men min fru räknade med att nån avgång kanske var indragen. Det var ju vinter och snö och man visste inte heller om facket klagade på nåt och strejkade.

Vi hade gott om tid och letade oss upp till Cst där man skulle ned till perrongerna där tågen avgick. Vi kollade ljusskylten. Det stämde med vad vi sett på datorn; perrong 11 men det stod att tåget var försenat en kvart. Ny avgångstid kl. 9.45.

Vi blev lite oroliga då vi våra 30 minuter vi hade till tågbytet i Göteborg (som jag anser är Sveriges största småstad) hade minskats med 50 % till en kvart. Men fruns minsta syster som bott länge i Göteborgstrakten hade berättat att perrongerna ligger samlade nära varandra.

Vi hade alltså gott om tid så vi gick och tog en fika, fast bara jag. Det blev givetvis en stor fluffig croissant (för att reta alla muslimer och även Åkesson, som inte begriper varför).

Vi var åter på väg till perrong 11 en haltimme innan avgång och fick veta att tåget skulle gå från perrong 8 i stället. 

Det var som en film av Tati, men skillnaden var att det hördes i högtalarna vad som sas, vilket det inte gjorde i filmen och inte heller när jag åkte tåg senast. Bravo SJ - en förbättring! (Eller om det är Trafikverket som ska hyllas för det?)

Tåget från Göteborg kom sakta glidande in till perrong 8 kl 9.30 där vi uppmanades av en kvinnlig tågvärd att kliva åt sidan så de avstigande - dvs. de"goa gubbarna" och dito gummorna - kunde komma fram med sitt gepäck. 

Vi fick stå i kyla till nästan kl. 9.50 innan det var städat och vi kunde kliva in och försöka leta rätt på våra platser. 

Då vi inte åkt med ett så modernt tåg förut hittade vi först inte sittplatsnumren. De satt ovanpå rygstödet ut mot mittgången. Fast bara en del av dem. Ca hälften saknades. I stället för 12 stod det bara 2 och i stället för 34 fanns bara siffran 3 kvar. Vid vissa säten fanns inga numer kvar alls.

När vi bokade så fick vi två fönsterplatser med ett fast bord mellan oss, precis det vi ville ha. Men i verkligheten var våra platser visserligen vid fönstret men efter varandra.

På den ena satt redan en kvinna som vi motade bort. Platsen bredvid var ledig så där satte vi oss.

Tåget körde iväg och när tågvärden, som verkade vara uppvuxen i ett tidigare öststatsland, kollade våra biljetter påpekade vi att vi inte fått de fönsterplatsere vi bokat, blängde hon på oss och sa nåt muttrande och försvann. 

Vi såg aldrig mer till henne (Kanske hon kastades av tåget mellan Katrineholm och Skövde? Jag vet inte. Bara gissar.)

Efter stoppet i Skövde behövde jag kasta mitt vatten (dvs. gå och pissa på svensk arbetarpsrosa). Toaletten i vår vagn hade en handtextad skylt där det stod "Ur funktion". Mitt vatten var väldigt påträngande och jag sände ett stilla tack till den som hittat på inkontinensblöjan för män.

När jag lyckats få undan ett par skjutdörrar och kom vidare in i nästa vagn och nådde den räddande toan, som dessutom var ledig, gick dörren inte att låsa. 

På återvägen till mitt säte vid frun såg jag att helt intakta platsnummer fanns även uppe på hatthyllskanten, (Hur 17 skulle man veta det om man inte åkt med just dessa vagnar förut?)

Resan gick vidare genom det vintriga västgötska landskapet till den största staden i det landskapet. Men innan vi rullade in till perrongen så var det ett tillfälligt stopp. Det hade tidigare under färden hänt att tåget saktat in och nästan stannat

Dessa miniförseningar sammantaget gjorde att vi missade tåget mot Strömstad med ca två stackars minuter. Nu fick vi vänta 1,5 timme tills det var dags för nästa tåg att avgå.

På stationen letade vi efter en bagagebox där vi kunde ställa vår väska medan vi skulle ta en eftermiddagsfika. De vi strax fick syn på hade samma handtextade skylt som jag sett på tågets toadörr. Jag frågade en vakt var det fanns flera boxar och fick veta att de fanns en trappa ned.

Vi lyckades lista ut hur man skulle göra för att låsa och betala för lånet av förvaringsboxen en timme, vilket kostade nästan 70 spänn. Då förstod jag varför nästan alla var lediga. Svinaktigt dyrt. Som att parkera bilen i Stockholms innersta stad.

Var skulle vi fika? Senast jag varit på stationen i Göteborg var våren 1968 när jag gick första delen av landskanslistkursen i Folket hus, som låg rätt nära (såvitt jag minns).

Plötsligt såg jag en skylt där det stod "SJ Lounge". Där borde vi kunna sitta och vänta till vårt lokaltåg skulle avgå. För att komma in måste man visa en sån där fyrkantig tryckt labyrint som fanns på våra biljetter. 

Men när jag stod där och fumlade för att få avläsaren att titta på min fyrkant kom en annan resenär ut genom dörren. Då passade vi på att smita in. 

Då jag hade min rullande rollator med mig försökte vi ta hissen upp till loungen. Den var märklig. För att få den att under mycket stönande och knirkande först komma ned och öppna sig och köra upp var man tvungen att hålla knappen intryckt hela tiden. Så fort man släppte den stannade hissen.

Väl uppe så förstod vi att loungen inte var till för oss arbetarbarn utan enbart för dem som åkte med SJ i första klass. Men ingen kollade vår biljett då dom trodde vi visat den när vi kom in längre ned.

Nu slutar jag mitt orerande om min resa med SJ nådens år 2023. 

Vi kom med tåget mot Strömstad som var varmare än SJ-tåget Stockholm-Göteborg, då vi haft ytterkläderna över oss som täcke för att inte frysa.

Väl framme vid vår avstigningsstation Dingle - mitt i ingenting och kolmörkt - blev vi upphämtade av svägerskan i bil och körd till deras bostad två mil bort. 

Vår resa som startat hemma hos oss i Sollentuna kl. 8 avslutades hos min bror och hans hustru i Ulebergshamn kl. 17 (dock samma dag i alla fall. Man får vara glad för det lilla). 

Den kostade oss 1 500 kr för tågresan. Suck!

Åkessons utspel inte bra för Sverige av flera skäl

SD-ledaren Åkesson har bl.a. föreslagit att moskéer och minareter  ska rivas om man där predikar sånt som  är antidemokratiskt, antisvenskt, homofobiskt eller antisemitiskt. 

Dessutom bör alla muslimska symboler i stadsbilden tas bort som t.ex. halvmånar. Halvmånen är för muslimer vad korset är för de kristna. 

Det värsta med hans utspel är att det gagnar dem som inte vill att vi ska bli medlem i försvarsorganisationen Nato. Erdogan i Turkiet har fått ytterligare skäl att inte godkänna vår ansökan eller att fördröja den ännu mer. Putin gnuggar händerna.

Åkessons uttalande är antisvenskt, då det ökar hoten mot Sverige. Men det får - om det genomförs även andra konsekvenser. Om man nu ska hårdra det. I alla fall när det gäller halvmånen.

Alla cyklar av märket Crescent måste bort. Vi får sluta äta croissanter då ordet betyder halvmåne samt bara använda hakparenteser när vi skriver. Hur kommer det sig?

Jo, cyklarna (som  en viss tid kom) från Uppsala har ju halvmånen i sin logga då ordet Crescent betyder halvmåne. Tecknen för parenteser liknar ju halvmånar.

Men de kaloririka franska bakverken ligger sämst till då de från början skapades för att håna  muslimer.

På 1600-talet krigade Österrike och  Osmansks riket, dvs. nuvarande Turkiet och turkarna belägrade Wien 1683 och försökte på natten gräva sig in under stadsmuren. 

Men deras försök upptäcktes av bagarna som var uppe tidigt för att baka bröd. Turkarna stoppades tack vare bagarna.

För att jävlas med de muslimska turkarna började bagarna att baka halvmånar, dvs. croissanter som blev mycket populära vid det österrikiska hovet. När den österrikiska prinsessan Marie Antoinette 1770 gifte sig med Ludvig XIV av Frankrike tog hon med sig croissanten till hovet i Paris.

Det som hovet gjorde spred sig sedan över hela Frankrike.

Jag äter gärna croissanter, mest för att de smakar ohälsosamt gott.

Men hur det blir när Åkesson blir statsminister får vi se. Han kanske gör ett undantag för just dessa halvmånar? 

Men en halvmåne får han svårt att förbjuda. Den som syns nattetid då och då.

 

Kvinnorna gillar min kilt

I lördags var jag på middag tillsammans med 1 400 andra gäster. Självklart hade jag min skotska höglandsdräkt på mig och givetvis även min NOR-medalj. När jag är uppkiltad på detta sätt får jag alltid kommentarer, så även denna gång.

Den vanligaste frågan slapp jag dock. Det är då ofta en kvinna som undrar om jag under kilten har kalsonger eller ej. Däremot var det flera för mig helt obekanta damer som gav mig komplimanger för att jag var klädd i kilt.

Men även några män vågade ge mig beröm och tyckte jag var modig som gick i kilt.

Det som var roligast var att en ung tjej, hon var väl i 30-årsåldern, som kom fram till mig och berättade att hon var från Skottland. Hon undrade vilket tartan (kiltmönster) jag hade. Jag fick då chans att berätta min story om hur det kom sig att jag snöade in på Skottland redan som tolvåring.

Har jag inte berättat den för dig så kan du lyssna här: https://sverigesradio.se/artikel/7184963 (Det är ingen direktlänk utan du får kopiera och klistra i den).

Bloggen har haft 100 000 besökare!

Min blogg har nu haft sin hundratusende besökare! De har tittat/läst på 302 434 sidor. Jag har skrivit  1 331 inlägg och fått 545 kommentarer men jag har bara 12 följare.

Det inlägg som fått flest läsare handlar om när jag skulle byta gasolflaska. Det skrev jag i december 2011 och har haft mer än 7 800 sidvisningar och fått tio kommentarer. Googlar man på "hur byter man gasolflaska" kommer mitt inlägg upp ganska högt bland de kommersiella sajterna. 

Jag vann en Postkod-Guldhelg i Stockholm!

Jag gillar inte lotterier då jag aldrig vinner. Köper nästan aldrig lotter, fast nåra gånger per år kan det hända att jag köper en eller två trisslotter. Att skrapa fördröjer nitlotten. Jag har dock "vunnit" 30 kr nån enstaka lott.  Postkodlotteriet har jag konsekvent nekat. Visserligen får olika organisationer miljoner varje år men det får även han i Holland som äger lotteriet. Nä, postkoderiet är inget för mig. Så har jag alltid sagt.

Men jag är ju inte sämre karl att jag kan ändra mig. För ett år sen när jag var hos Clas Olsson så dök det fram en säljare från Postkodlotteriet mellan hyllorna. Om jag tecknade mig för några lotter så skulle jag få en check värd 500 kr att handla hos Classe för.

Min fru säger att jag är lättlurad och särskilt när "lurendrejaren" är en trevlig prick. Och alla de 450 som jobbar för PKL (jag kallar postkodarnas lotteri så i fortsättningen) bara i vårt land är faktiskt trevliga.

Okej, jag fick alltså nåra PK-lotter och kostnaden drogs varje månad men någon vinst blev det aldrig. Självklart vann jag inga miljoner men inte heller handdukar, glas eller nåt annat småkrafs som PKL också lottar ut. Inte märkligt då jag vinner inte ens när det är vinst varje gång!

Det  rullade på och jag brydde mig inte. Ibland fick jag ett meddelande att jag en tid hade fått extra lotter som en slags bonus så att jag inte skulle tröttna och avsluta mitt abonnemang. När jag för drygt en månad såg att jag betalade 720 kr i månaden till PKL tänkte jag avsluta mitt deltagande helt. "Vaddå? muttrade jag. "Det är ju nästan 9 000 kr på ett år!"

Men som vanligt kom nåt annat emellan och jag glömde bort det.

För ett par veckor sedan fick jag en broschyr från PKL i ett kuvert med mitt namn på kuvertet. Med var även ett följebrev. "Nåt nytt försök att få mig att boka fler lotter" tänkte jag och la det åt sidan, men det var nåt som fick mig att inte låta "reklamen" gå oläst i återvinningslådan.

Jag hade vunnit en Guldhelg i Stockholm. Det var andra gången som PKL lottade ut en sån och första gången de gjorde det var för tre år sedan.

Den som hade en lott vann två nätter på hotell i Stockholm för två personer plus resan dit och hem igen samt 2 000 kr i fickpengar. Ankomst fredag den 17 november och fri entré till Andreas Weises show på Vasateatern på kvällen. 

På lördagen var det fri entré till Fotografiska muséet och ABBA-muséet och på kvällen en treätters middag med uppträdande av Lisa Nilsson, Danny Saucedo, Petter och Fredrik Lindström på Water Fronts kongresscenter.

Hade man två lotter fick man fyra tusen i fickpengar samt bjuda med ett par till så att man blev fyra  personer. För varje ytterligare lott fick man ytterligare två tusen i fickpengar samt även 18 000 i presentkort hos Ving.

Jag hade sju lotter! Det blev alltså två nätter i dubbelrum på lyxhotell i Stockholm plus resan dit fram och åter för fyra personer, fjorton tusen i cash direkt in på mitt konto samt dessutom ett presentkort till ett värde av 90 000 kr hos Ving. Och givetvis även artisterna. middagen och muséerna.

Det var himla tur att jag inte avslutade mitt abonnemang, som jag hade tänkt.

Jag bjöd givetvis med min fru men även hennes lillasyster och man, bosatta i Kullavik, inte långt från Göteborg.  Det blev en mycket omväxlande och trevlig helg för oss och de övriga ca 1 400 PKL-vinnarnas och deras gästerna. På lördagens kväll lottade PKL ut tre pengavinster till tre av de 14 olika postnummer som deltog. 

Den första var på 500 000 kr, den andra på 750 000 och den sista på en miljon kr. Men vi elva vinnare från 191 44 och med rätt postkod vann inte.

Vi var rätt nöjda ändå.

PS. Jo, det är faktiskt sant, att jag inte vinner trots att det är vinst varje gång.  Jag växte upp i ett arbetarhem i Örebro. Vi var inte fattiga men inget överflöd heller. Vi hade bostad (ett r o k) mat och kläder men inget annat, dvs. ungefär som de flesta på den tiden.

När jag var i  åttaårsåldern i mitten av 1950-talet och det var Barnens dag -  med lotterier, karuseller, spunnet socker och en parad - var fiskdammen det enda morsan betalade för mig. Anledningen var att det var vinst varje gång.

Men inte för mig. Jag fick nämligen en tom påse,

När fotvårderskan gav mig nageltrång och ingen ersättning från hennes försäkring och varför det inte är nån idé att stämma henne.

Nu ska jag berätta om hur rättslös man kan vara då man får en skadad tå när man får fotvård.  Hur försäkrings-bolaget kräver intyg som är omöjlig att få utfärdat.  Hur du inte kan påräkna att få rättvisa även om du går till domstol. Jurister kan vrida och vända på lagar åt vilket håll som helst.                                                                                    Det hela började den 16 januari i år då Svenska Fot- och Hudkliniken i Sollentuna utförde fotvård på min fötter.  Det var samma klink som tog bort hudprickar på min rygg vilket jag redogjort för i ett inlägg här den 11 juli i år.

På grund av mina sjukdomar har jag bl.a. svårt att böja mig och ta hand om mina fötter. Därför gick jag till Svenska Fot och Hudkliniken i Sollentuna och fick fotvård. Dessutom övertalades jag att ta laserbehandlng då jag hade nagelsvamp på högerfotens alla tånaglar.

En fotvårdsbehandling kostade 500 kr per gång och fyra omgångar med laser mot svampen på naglarna kostade 5 000 kr. Klinikens ägare, kvinnan MM, sa att det var mycket effektivt med behandling mot nagelsvamp med just laser.

Jag hade tidigare filat de dåliga naglarna och penslat på nåt jag köpt på apoteket utan resultat. Där för såg jag fram mot effekten av den enklare (men dyrare) laserbehandlingen.

När jag hade fått fotvård fyra gånger och dessutom laser på svampnaglarna lika många gånger konstaterade jag besviket att mina naglar inte hade förändrats till det bättre. MM sa att jag behövde fortsätta med lasern. Det gjorde jag inte.

Jag hade ingen lust att betala så mycket för att få en laserpenna förd över mina naglar vid fyra tillfällen. Varje ”behandling” tog ca fem minuter. En mycket bra timpenning. 

Jag började fatta hur hon hade råd att köra omkring i en röd stor Tesla!

Vid min nästa fotvårdsinsats måndagen den 16 januari i år skadade fotvårderskan min vänstra stortå. Ojdå, sa hon och torkade bort blodet vid den skadade nageln. Haltande gick jag hem och tänkte att det läker väl snart.

Dagen därpå värkte tån än nu värre och jag kunde inte gå utan att det gjorde ont. Jag kontaktade kliniken och uppmanades komma dit. Jag trodde de skulle kunna göra nåt så det onda gick över.

Det var en annan fotvårderska som tog hand om mig. Hon hade ingen susning om varför jag kommit tillbaka utan hon började fotvårdandet. Stopp, sa jag. Då började hon peta och klämma på såret, sannolikt för att få bort varet.

Jag har normalt en rätt hög smärttröskel men hennes ”behandling” gjorde skitont, nära tio på en tiogradig skala. Resultat blev att skadan förvärrades. Då kom MM kutande med sin cryopen och sa ”Det här kostar normalt 450 kr, men det bjuder jag på!” ”Fattas bara”, sa jag.

Cryopen ser ut som en tjock penna och den fyller man med en patron flytande kväve, som är kallt och används för att kyla bort vårtor, hudprickar, födelsemärken och liknande. MM hade kanske trott att den skulle kunna lindra min smärta, men det gjorde den inte-

Dagen därpå lyckades jag få en akuttid hos min vårdcentral och togs emot av en invandrad stressad läkare som irriterat undrade varför jag besvärade honom med ett nageltrång. Han skrev dock en remiss för operation av tån.

Därefter började min hopplösa kamp för att få nån sorts ersättning för den skada och det fotonda MM:s klinik orsakat mig.

Det tog en månad innan skadan var läkt. Jag behandlade själv tån med kompresser och Alsolsprit.

Jag ringde MM flera gånger, men hon ville inte svara. Hon undvek mig helt. Jag hade ju hennes privata mobilnummer sedan jag tidigare swishat  25 000 kr utan kvitto till henne för prickborttagnigen. 

Då lyckades jag få kontakt. Hon var mycket oförstående till mitt krav på ersättning för skadan jag åsamkats av hennes klinik.

Jag skrev ett långt brev som jag postade till hennes klinik men då sa hon att hon inte hade fått något brev från mig.  Jag skickade kopior till hennes bostadsadress. Men inget hjälpte.

Varje gång jag ringde fick jag inget svar då hon blockerat mitt nummer. Både på kliniken och bostaden. När jag ringde hennes klinik från min frus mobil svarade man att MM var upptagen.

Jag besökte henne på kliniken och lämnade personligen över mitt brev till henne. Hon hade på min fråga tidigare sagt att hon hade en försäkring, men hon ville inte berätta vad bolaget hette. Hon kanske inte hade nån försäkring, tänkte jag och det var därför hon betedde sig som hon gjorde.

Jag kontaktade då föreningen Sveriges Fotterapeuter och ställde en del frågor. Svaren jag fick gav mig följande information. 

Alla medlemmar hade per automatik försäkring via föreningen och att MM inte var medlem längre, men hade varit det. Samtidigt uppmanades jag att själv göra en anmälan till hennes försäkringsbolag. Hon kunde ju trots allt­ ha en egen försäkring utan att vara medlem.

Under tiden hade jag via min vårdcentral fått fotvård beviljad då distriktssköterskan skrev en remiss. Vid mitt första fotvårdsbesök, som inte kostade mig något då mitt frikort gällde, fick jag veta att det fanns två andra intresseföreningar för fotterapeuter. Jag kontaktade även dessa men fick inte veta om MM fanns med där som medlem.

Jag gjorde nya besök på kliniken och slutligen träffade jag henne och begärde få veta vilket försäkringsbolag hon hade. Om jag kom in dan därpå så skulle hon ta fram den uppgiften, som hon hade i bostaden.

När vi sågs igen gav hon mig en handskriven papperslapp med namn, telefon m,m, till en skadekonsult som jag genast mejlade. Detta skedde i maj, alltså fem månader efter skadan. Ungefär vid samma tid fick jag kallelse till operation av tån, som jag tackade nej till då skadan var självläkt.

Det skulle dröja till september innan konsulten satte ned foten, trots påminnelser. Han var bolaget Ålands försäkringars skadereglerare och skrev att jag inte kunde få ersättning då jag inte kunnat visa att den skada jag fått den 16 januari orsakat nageltrånget.

Nähä, men den ytterligare skada jag fick dan därpå som förvärrade skadan då? Räknas inte den? Han fick ett nytt brev och i svaret skrev han att jag skulle inkomma med ett läkarintyg som visade att klinikens ingrepp orsakat min tåskada.

Att läkaren som den 18 i sin journalanteckning skrivit att jag hade nageltrång dög inte. Den var mycket kortfattad och där stod inget om orsaken till nageltrånget. 

Att få ett intyg om detta var nog utsiktslöst, men jag lämnade i alla fall över kopior på hela ärendet till min vårdcentral. Det skedde för en månad sedan men trots tre telefonpåminnelser har jag inte hört något.

Jag skrev på nytt till skadekonsulten och begärde omprövning. Men det brydde han sig inte om utan hänvisade till sitt tidigare svar, dvs. att jag skulle visa ett läkarintyg som sa att det var kliniken som orsakat mitt nageltrång.

Men fortfarande hade jag inte fått svar på min huvudfråga, nämligen varför han bara nämnde i sitt beslut att jag skadats den 16 januari och struntade i besöket den 17 då skadan förvärrades

Nästa steg var att jag kontaktade bolagets skadechef på kontoret i Mariehamn och bad honom kolla konsultens handläggning och ändra dennes i mitt tycke felaktiga beslut.   

Då inget hände skickade jag en påminnelse och då fick jag svar.

Han upprepade enbart vad konsulten krävde, nämligen ett intyg från ”behandlade läkare” som visade att det var klinikens behandling den 16 januari som var skadeorsaken.

Hur i h-e skulle jag få ett sånt intyg? Han jobbade inte kvar på min vårdcentral och om jag fick fatt i honom så skulle  han givetvis inte minnas ett dugg av det korta mötet vi haft för åtta månader.

Om han även från början skrivit i journalen det jag berättade för honom – att skadan uppstått då jag fick fotvårdsbehandling – kanske skadekonsulten och försäkringsbolaget nöjt sig med det.

Jag kontaktade då mitt hemförsäkringsbolag för att kolla om mitt rättsskydd där kunde bekosta juristkostnader m.m. om jag skulle stämma MM och hennes fot- och hudklinik.

Då fick jag veta att det finns två vägar att gå. Det beror på hur stort skadeståndskravet är. Gränsen går vid ett halvt basbelopp, dvs 26 250 kr (2023. Är kravet lägre så kan man få ett förenklat förfarande. Då bör kravet vara ganska litet. 

Om jag krävde bortåt 20-25 000 kr kunde domstolen anse att ärendet inte var litet och klassat ärendet som komplicerat. Då hade jag fått betala motpartens kostnader och ärendet hade krävt tre domare m.m.

Skadestånd i Sverige i regel låga och inte som i USA där man kan få miljonskadestånd för en struntsak som t.ex. att man fått för varmt kaffe på fiket och fått en blåsa på läppen.

Om jag väljer att stämma MM på det enkla sättet får jag betala 900 kr i avgift till domstolen. Sen är det bara en domare som avgör, vanligen en tingsnotarie, dvs. en färsk jusrist. Om jag förlorar målet s behöver jag inte betala hennes kostnader för tvisten.

Men jag får inte ta i för mycket i mitt skadeståndskrav, bl.a. då jag inte fått en bestående skada.

Jag vet inte hur jag ska göra? Det är för jävligt att MM ska slippa undan helt. Hennes klinik har de facto skadat min tå men dels kan det ju hända att hon slipper skadestånd i domstolen.

Sen kunde det vara intressant och lärorikt att vara med om en sån här domstolstvist.

Mitt ursprungskrav var att hon skulle ge mig gratis behandling för min nagelsvamp samt ta bort fler hudprickar med cryopen. Detta skulle kosta henne ca 5 000 kr om jag räknade en timkostnad inkl. sociala avgifter på 500 kr plus förbrukningsmaterial. 

Om jag skulle betala vad hon skulle ha tagit för att utföra detta hade jag fått betala ca 30 000 kr, vilket belopp jag krävde via hennes försäkringsbolag

Ska jag stämma henne kommer mitt skadeståndskrav vara 5 000 kr. Pengarna är inte det viktigaste utan hon måste få en knäpp på näsan. Jag kan inte låta henne slippa undan. 

Jag begriper inte varför hon inte genast ersatte mig så hade saken varit ur världen direkt.

Det kan ju vara så att hon inte råkat skada någon kund tidigare och inte visste hur hon skulle göra? Eller är hon så pengagalen att varje krona hon måste ge bort får henne att göra vad som helst för att slippa det?

PS: MM har nyligen ändrat namnet på sin klinik i Sollentuna. Nu heter den Hud- och Fotkliniken då prefixet ”Svenska” fallit bort. Undrar varför?

PSS: Nu har jag fått min läkare på vårdcentralen att skriva ut 60 st piller som jag ska ta ett om dan för att bli av med min nagelsvamp.

Kostade mig bara ca 450 kr  (ingår inte i högkostnadsskyddet) men nästan gratis jämfört  med vad MM:s laserbehandlingar kostar.

 

 

 

Trump blir mer och mer galen medan rättmaskineriet rullar på i sakta mak

Donald Trump verkar totalt galen när han pratar. Han saknar elementär kunskap om det mesta och fäller det ena felaktiga påståendet efter det andra. Hans trogna som fortsätter att stödja honom tvekar inte. De tror på allt han säger. Samtidigt rullar rättsmaskineriet vidare. Flera åtal hotar honom men hinner de avgöras innan han blir vald? Som president lär han kunna benåda sig själv och även styra landet från en fängelsecell.

Inför primärvalet i New Hampshire jämförde han sig med Nelson Mandela, som också - enligt honom - var förföljd av åklagare och blev fängslad på på grund av politiska skäl. 

Men jämförelsen med Mandela slutade inte där. Då Mandela fått ett Nobelpris ansåg han att även han borde få ett. 

Sedan berättade han om en upptäckt han gjort. "US" är förkortningen för "United States" och samma två bokstäver står för "oss" (dvs. "us" på engelska). "Jag kom nyss på det", förklarade han och menade att det var genialiskt och måste ha en djupare mening.

Hans slogan i New Hampshire var (fritt översatt) "Rösta på Trump så löser sig alla dina problem". I själva verket så borde den vara "Rösta på mig så löser sig alla mina problem. Donald Trump".

Han berömde den ungerske premiärministern Victor Orban och sa att "Den turkiske ledaren Orban är en av världens starkaste ledare!"

Republikaner säger att Biden är för gammal och pekar på att han snubblar och ibland säger konstigheter. Att det är lätt att säga fel när man är gammal vet jag själv av egen erfarenhet. Det drabbar  på sikt alla. Men i Trumps fall handlar det om ointresse och okunskap.

Okunskapen hos Trump visar sig jämt när han öppnar munnen. Han har även lovat att "vi ska hindra immigranter som inte gillar vår religion att ta sig in till USA". Att en av hörnpelarna i den amerikanska konstitutionen är religionsfrihet och frånvaro av en statsreligion känner han inte till.

Ett annat famöst uttalande i mängden är när han sa "Min fastighet Mar-a-Lago i Florida är förmodligen  världens dyraste!"

Suck, säger jag bara. Han är republikanernas huvudkandidat och pengarna strömmar in till hans kommande valkampanj. Jag begriper inte att USA med över 330 miljoner invånare inte kan få fram en frisk presidentkandidat utan att denne mentalsjuke lögnare åter ska kunna ta plats i Vita Huset?

Men om de åtal och kommande rättegångar som väntar honom kan stoppa honom så kanske vi slipper honom som president.

Det går trögt och risken finns att han hinner bli vald innan han hamnar i fängelse. Ett plus är dock att flera av hans tidigare kumpaner valt honom ryggen. De ställer upp och vittnar till hans nackdel mot att de själva kan påräkna en mildare påföljd eller slipper straff helt.

Justitiedepartementet har givit Mark Meadows som var Trumps stabschef i Vita Huset full immunitet mot att han vittnar mot honom. Det är få som får den möjligheten men Meadows är ett nyckelvittne som vet mycket.

När en tung spelare släpper lojaliteten mot sin ledare kan flera följa efter. Till sist står kejsaren helt naken.

Även flera av Trumps advokater, bland dem Sidney Powell, har också vänt honom ryggen. De ska vittna mot honom för att själva försöka rädda sig från det sjunkande skepp som Trumps organisation och gamla administration mer och mer börjar likna.

Trump  & Co försöker förminska deras roll och betydelse. Sidney Powell var aldrig hans advokat. Mark Meadows var inte anställd utan bara en volontär, som jobbade gratis. Hans utrikespolitiske rådgivare Georges Papadopoulus var bara en "coffee boy".

Vi får hoppas att rättvisan och de goda krafterna segrar i de juridiska strider som väntar. Om så inte sker... 

Jag vågar inte tänka tanken, än mindre skriva något.

 

 

 

När hans åtal och de många olika åtalspunkterna kommer på tal säger han bara "Vi gjorde inga fel. Allt är bara Bidens påhitt!"

Färja från Nynäs till Gdansk. Några tips.

Jag har nyligen varit några dagar i den gamla tyska hansestaden Danzig, numera Gdansk i Polen. Vi var sex panschisar och alla pigga, utom jag som är tämligen "opigg" och har bl.a. svårt att gå på grund av diverse åkommor. Mitt syfte var enbart att besöka det nya muséet över andra världskriget. Vi åkte i en lånad VW-buss och tog färjan från Nynäshamn. 

Då Gdansk verkar ha blivit ett populärt resmål för oss svenskar delar jag med mig av några tips som kan göra er vistelse där enklare. 

Då denna del av Polen är känt för sina långa fina sandstränder tänkte jag att så här långt in i hösten är det väl inga problem att hitta ett hotell då det inte borde vara många turister där. Trots det började jag med att boka hotell.

Det var svårare än jag trott. Alla centralt belägna hotell var fullbelagda de dagar i början av oktober vi hade planerat att åka dit. Till slut hittade jag ett hotell som bara hade tre dubbelrum kvar och jag slog till direkt. Det blev ett vanligt rum "Standard King" som kostade 1 453 SEK och två vindsrum "Mansard" för 1 347 SEK styck för två nätter. Ett bra pris.

Dessa tre rum kostade för två nätter 4 148 SEK när jag bokade.  När betalade kostade dom 3 975,45 SEK beroende på kursändringen. Det blev per rum och natt bara drygt 660 SEK. Men då ingick inte frukost som kostade ca 130 SEK. Alla rum var rökfria.

Hotellet hette "Wolne Miasto Old Town Gdansk" och jag bokade via booking.com. Parkeringsplatser fanns i närheten. Hotellet hade inga egna.

Två par laddningsbara hörapparater plus en padda och två mobiler som ska laddas med el kräver uttag. Det fanns inte många sådana och de funkade bara för våra platta kontakter. De runda gick inte att sätta i vägguttagen som hade en extra pinne som stack ut och hade krävt en adapter. 

Tips 1: Ta med en sladddosa med fler uttag som har en platt "hane" att sätta i väggens uttag.

Båtresan med färjan från Nynäshamn kl 18 med ankomst till Gdansk kl 12 dan därpå bokade jag på Polferries webbplats för oss sex resenärer och VW-bussen. 

Det tog lite tid och det var mycket att tänka på. Mått m.m. på bilen skulle anges, antal hytter, middagar och frukostar plus namn och personnummer på alla resenärer. Det gäller alltså att ha de uppgifter tillgängliga.

Om du missade att boka en detalj eller måste ändra något fick du börja om från början och fylla i alla uppgifter på nytt. Någon "sparafunktion" hittade inte jag i alla fall. När du bokade bilen skulle du även boka förarens uppgifter som namn och personnummer och inte när du bokade övriga resenärer.

Själva färjan "M/F Wawel" byggdes i Tyskland för mer än 40 år sedan var trots åldern tämligen fräsch och rökfri. Den personal som var minst lika gammal som färjan hade kvar den typiska öststatskulturen, vilken innebar småsurhet och minimum av servicevilja. Samma gällde i Gdansk. De yngre hade en helt annan attityd.

Hytterna hade bara ett eluttag med plats för två platta kontakter, alltså samma som på hotellet. Se tipset ovan.

Middagen vi hade bokat och betalat för var av typ "bricklunch" och gick att äta, men inte mer. Den alacarte matsal som fanns på färjan var bokad men på hemvägen tjatade vi till oss platser där. Vi fick betala tillägg för att äta där, men det var det värt.

Det fanns en "taxfree"-butik men spriten var inte billigare än att köpa iland i Polen. En liter känd gin kostade ca 270 SEK; billigare än hemma i alla fall.

Eftersom vi hade bil med oss åkte vi till staden Malbork för att kolla in den enormt stora  medeltidsborgen med samma namn som är byggd helt i tegel och är Europas största i sitt slag. 

Även här möttes vi av samma gamla öststatsmentalitet som delvis fanns på färjan. Vi köpte våra entrébiljetter och travade iväg ett par hundra meter till borgens ingång. Där stoppades vi av en uniformerad vakt som på halvbra engelska förklarade att vi inte släpptes vidare in i borgen. 

Anledningen var att vi inte hade hörlurar med vidhängande minibandspelare på oss. Det var ett krav, något som inte biljettförsäljaren informerat oss om. Typisk kvarleva från tiden då landet var en rysksovjetisk lydstat. Säg inget om inte någon frågat.

Borgen var i total avsaknad av handikappanpassning. Borggården och övriga markytor var belagda med kullerstenar i grapefruktstorlek och större. Det var ganska svårt att köra min rollator där och med en rullstol hade det varit omöjligt.

Vi förstod snart varför vi måste ha hörlurar. Då hade vi fått veta allt om borgen den vägen på en perfekt och lättförstådd engelska (ett plus här!). Det var den enda information som fanns. Inga skyltar med  fakta om borgens delar och olika rum eller pilar som visade var man skulle gå vidare.

Då det var många trappor upp och ned som inte tillät mig som var rollatorberoende att gå dit tappade jag snart kontakten med rösten i hörlurarna. Jag gick vidare på måfå tills övriga medresenärer fått nog av borgen och vi återvände till Gdansk; en mysig stad med många bra krogar.

Slutligen några tips till. Tips 2: Besök det fantastiska och nybyggda muséet som handlar om andra världskriget, vilket var enda anledningen till mitt besök i Gdansk. 

Tips 3: Du behöver inga lokala pengar utan alla inköp och betalningar gjorde vi med kort (utom en p-automat i Malbork, som bara gick att mata med zloty-mynt). Den svenska tusenlapp jag hade omvandlat till zloty fick jag återomvandla till kronor när jag kom hem igen.

Vi åkte från Nynäs en måndag kl 18 och kom tillbaka dit på fredagen samma vecka kl 12. Vi hade åkt drygt 30 mil, dels till Malbork men även till Sopot och haft två hotellnätter i Gdansk. Det kostade totalt med bil, mat, hotell, färja och diverse onödiga inköp ca 5 000 SEK per person. Drar du bort det du skulle konsumerat hemma blir merkostnaden bara ca 3 500- 4 000 kr per person.

Tips 4: Tanka i Polen. Dieseln kostade ca 15 kr litern mot 25 kr här hemma. Det lägre priset sades vara  en politisk muta till polackerna som gick till val några veckor senare.

Avslutningsvis citerar jag humoristen m.m. Axel "Falstaff, fakir" Wallengren (1865-1896) som skrev: "Vatten är ett farligt gift som omger Visby stift". Men även parollen: "Sydpolen åt sydpolackerna!"

 

Varför har det inte varit några inlägg på länge?

Det beror delvis på att jag har svårt att skriva och allt går så sakta och tar längre tid (på grund av min Parkinson) men även på att jag haft fullt upp med annat, som mitt engagemang i olika ideella föreningar:

Föreningen Stråssa by där jag är styrelsemedlem och har gjort en utställning som på 40 affischer handlar om bergsbruk och järnframställning i allmänhet och Stråssa gruva under 500 år i synnerhet. Den premiärvisades förra året och har sedan dess haft mer än 400 besökare trots att den är öppen bara ett timmar i veckan,.

Dessutom håller jag på att skriva en bok på ca 200 sidor om Stråssa gruva (är uppe i 170 sidor nu) vilket kräver mycket av min tid. Inte bara att sitta vid datorn och slå ned fel tangenter med mina olydiga Parkinsonfingrar (och sedan rätta alla fel) utan även att grotta ned mig i arkiv, prata med folk m.m.

Dessutom har jag haft en del att göra med att förbereda byns deltagande i 2023 års  Bergslagens historiedagar kommande helg. Bland annat att uppdatera och fräscha upp vägvisare, fixa skyltning till och vid bystugan Navet (f.d. skolmat- och jympasalsbyggnad), uppdatera affischer och informationstavlor, ta fram en väggkalender för 2024 som ska säljas samt med dottern tagit över driften av byns hesidam m.m. Jag har även hittat på fler nya projekt för byn, bl.a. en vandringsled mellan olika gruvor i trakten samt att hitta en vänort i Skottland till byn i Bergslagen där mitt hjärta klappar häftigast och där jag lägger min mesta energi.

Föreningen Bergslagflaggan där jag är ordförande men även tar emot alla beställningar som kommer in via mejl och fixar leveranserna. Jag tar fram nya flaggprodukter, som nu senast bordsflaggor i två storlekar m.m.

Nu håller jag på och upphandlar och ska köpa in fler fasadflaggor där jag även diskuterar med ett par polska flaggtillverkare.

Föreningen Parkinson Norrort där jag är styrelsemedlem, men funderar på att avgå?. Det är en av två lokalföreningar i Parkinsonförbundets stockholmsdistrikt med en engagerad och drivande ordförande och duktiga övriga ledamöter som sköter det mesta.

Jag slipper all föreningsbyråkrati och fungerar som allmänt bollplank. Min fru och delvis jag hjälper till med fikat vid våra månatliga medlemsträffar. Vi ett av dem höll jag ett anförande om de olika hjälpmedel som finns och även om de jag hittat på själv.

Trots att vi har ett femtiotal medlemmar kommer det bara en handfull till våra träffar, vilket är synd. Rent statistiskt borde det finnas betydligt fler med Parkinson i enbart Sollentuna som är en av kommunerna där vi försöker rekrytera medlemmar till vår Norrortsförening.

Utöver mitt jobb med dessa föreningar har jag och frun fem barnbarn i åldrarna från fem till sexton samt ett stort socialt nätverk. Vi spelar canasta så ofta vi kan med flera par.

Jag går på Friskis & Svettis-jymmet i Häggvik (det största i landet) tre tidiga mornar i veckan, käkar olika piller fem gånger per dygn och gör varje morgon mina rörelser så att jag ska slippa operera båda knäna som lider av allvarlig artros.

Det räcker att ha blivit opererad elva gånger, varav jag sövts åtta (den första när jag bara var 17 år).

Min Parkinson (och även mina dåliga knän) gör att rollatorn är ett av de bästa hjälpmedel som finns. Jag har tre hemma i Sollentuna och två i Stråssa där släktgården ligger (som också behöver min tid).

Nu har jag fått en idé om att utveckla rollatorn som alla behövande får från regionen/kommunen; den röda som heter Carl-Oskar och som nästan varannan åldring redan har och sakta hasar sig fram med.

Min idé är att göra ett komplement till den så den blir mer användbar. Mer säger jag inte då jag försöker hitta en liten mekanisk verkstad som kan göra en prototyp efter den modell jag gjort i trä. Sen ska jag söka patent och starta ett aktiebolag. (Jaja, drömma är ju också kul.)

Utöver har jag bråkat med två försäkringsbolag under hela året för att få ersättning. Det ena handlar om en skada på min bil och det andra om en skadad tå. Det första ledde till slut att jag fick nästan fem tusen, som jag inte alls skulle få från början.

Det andra med tån fick jag nej på men ger inte upp utan fortsätter att driva ärendet vidare. När det gäller tåärendet handlar det om samma klinik och kvinna som kör omkring i sin röda Tesla som jag berättat om i mitt föregående inlägg om kroppsprickarna.

Jag kommer att berätta mer om dem här på min blogg. 

Så nu förstår du kanske varför jag inte hunnit med att skriva inlägg här på ett par månader.

 

Det är oförskämt dyrt att ta bort kroppsprickar

De flesta har en eller ett par bruna eller svarta prickar på kroppen. Har man som jag - hela kroppen full av dem - är det en oftast ärftlig hudåkomma som heter "seborroisk keratos". Det är en sorts ofarlig hudtumör även kallad mjällvårta eller mer vanvördigt "gubb- eller gummossa". Jag har fått hundratals prickar borttagna och betalat flera tiotals tusen kronor för att få det gjort.  

Mina keratosprickar kom smygande, främst på ryggen där jag inte hade koll på vad som hände. Men plötsligt såg hela jag ut som en Dajmglass. Det var inte kul, dessutom fult och väckte negativ uppmärksamhet. Jag såg mig själv som närmast äcklig. 

Det störde mig psykiskt och jag undvek offentliga badplatser både inom- och utomhus. Min familjeläkare tog mina problem på allvar och skrapade för hand i olika omgångar bort flera hundra av dem på ryggen mot vanlig patientavgift.

Men sen nekade han att göra det. Jag förstod sen att det berodde på direktiv uppifrån då det betraktades som "skönhetsoperationer" vilket inte vårdcentralerna ska syssla med.

Detta ägde rum för 25 år sedan. Några år senare var jag hos en laserklinik vid Hötorget i Stockholm och tog bort några prickar till och det kostade några hundralappar per prick. Det blev därför inte många som försvann då. 

Till min hemkommun Sollentuna hade det kommit en fot- och hudklinik som enligt min dotter kunde ta bort kroppsprickar. Den kanske man skulle testa tänkte jag.

När jag gick förbi den en höstdag i oktober för tre år en fick jag ett infall och gick in och togs emot av en trevlig kvinna i dryga 30-årsåldern. Når jag undrade om de kunde ta bort prickar på kroppen och om man måste beställa tid för en sån "operation" sa hon att det kunde hon göra direkt.

Jag tvekade inte, frågade inget heller utan tog av mig skjortan och satte mig tillrätta i den stol hon anvisat mig. Hon berättade att hon skulle frysa mina fula prickar på ryggen med flytande kväve. Det skulle inte göra ont alls. Den frysta pricken skulle skrumpna ihop, bilda en sårskorpa som skulle ramla bort av sig själv efter två veckor¨. Ingen efterbehandling eller återbesök krävdes.

Hon körde igång med det lilla instrumentet som liknade en tjock eldriven penna och började. Det kändes inget alls. Hon höll på drygt två timmar med avbrott ett par gånger för att byta ut den tömda kvävepatronen. 

Jag njöt av behandlingen och av varje prick som eliminerades och såg framför mig en prickfri vacker rygg. 

När hon slutade sa hon att jag skulle få en kraftig rabatt eftersom det var så många prickar, som hon tagit bort. I stället för 400 kr per prick skulle jag få betala 160 kr. Ojdå, tänkte jag, det blir säkert minst tiotusen eller mer. Men att få en snyggare rygg kunde vara värt det.

När jag såg ryggen i den spegel hon räckt mig blev jag besviken. Det var många prickar kvar. Hon sa att hon tagit bort flera hundra prickar och tagit de största. Ok, tänkte jag. 

När jag sedan skulle betala kom den stora chocken. "¨Med rabatten blir det 40 000 kr", sa hon utan att tveka.

Fan, tur att jag har dom pengarna, men detta vågar jag aldrig berätta för nån, var de första tankar som flög  genom mitt huvud. 

Då jag bara hade 15 000 tillgängligt på mitt kontokort, betalade det och fick ett kvitto. Resterande belopp kunde jag swisha henne hemifrån och fick en lapp med hennes mobilnummer. Tanken att inte betala de 25 000 kr som saknades flög genom mitt huvud men då jag alltid (ja, nästan alltid?) vill göra rätt för mig slog jag bort den direkt.

Jag swishade 25 000 direkt när jag kommit hem. Hon ringde och tackade mig för pengarna. Förmodligen hade hon inte räknat med att jag skulle betala det som var kvar.

(Ni som läser detta tycker att jag är en idiot som slängt ut så mycket pengar på något så trivialt som prickborttagning. Och att jag är en komplett idiot som berättar om det!! Dessutom för hela världen.)

Kommer man inte överens om priset innan man gör sin affärstransaktion blir man skyldig att betala det pris säljaren begär. Även om jag frågat vad det skulle kostat att ta bort 250 prickar så skulle jag ändå säkert ha låtit henne göra det.  

För mig var inte pengarna viktigast, utan att jag blev av med prickarna på ryggen.

Långt senare kollade jag vad en "skönhetssalong" i Sollentuna centrum tar för att frysa bort enbart en hudprick. Tusen kronor! Min prickborttagning skulle hos dem ha kostat 250 00 kr. Det är ju helt galet.

Detta fick mig att kolla vad en sån "penna" med flytande kväve kostar att köpa. Företaget som säljer sjukvårds- och skönhetsutrustning svarade att en väska med en en Cryopen-penna kostar ca 20 000 kr och att en patron flytande kväve 800- 1000 kr beroende på storleken.

Vid min behandling av ryggen gick det åt tre patroner. Det blir 3 000 kr. Hon höll på i två timmar. De kostade kanske 500 kr/tim med sociala avgifter plus en tusenlapp till för lokalen m.m. Av de 40 000 jag betalade gjorde hon en vinst på 35 000 kr!

När jag googlade på hennes företag som består av Svenska Fot- och Hudkliniken i Sollentuna plus två till (vid sjukhusen i Jakobsberg och Upplands Väsby) så hade de en omsättning på åtta miljoner förra året och med en vinst på 2,5 miljoner kr. 

Nu fattar jag varför hon kör omkring i en röd Tesla som kostat minst 1,7 miljoner i inköp.

För en månad sen tog jag bort prickar på halsen. Det skedde på en riktig hudklinik (Diagnostiskt Centrum Hud inne i city). De skulle ha 1 995 kr för att skrapa bort 15 stycken. Men det blev i praktiken ca 40 stycken. 

Billigare går det nog inte att få sin seborroiska keratos behandlad. Dessutom kollad så att inga var farliga, vilket inte skett vid Svenska hud- och fotkliniken i Sollentuna (som numera bytt namn och heter bara Hud- och fotkliniken i Sollentuna. Undrar varför?).

Säljare av flaskor med kapsyl bör ha öppnare

Häromdan när solen gassade och jag hade rullat med min rollator till Sollentuna Centrum anfölls jag av törst. Trots att min rullande hjälp har en flaskhållare saknade den en flaska med vätska. Jag  hade missat att sätta dit den flaska med apelsinsaft som jag ställt kvar i köket. Jag tvingades inhandla en läsk i centrumet.

I Sollentuna centrumanläggning finns en nyöppnad liten butik som specialiserat sig på läsk, godis och  annat onyttigt som är tillverkat i USA. Där rullade jag in i och höll på att riva ned både det ena och det andra då min rollator visade sig vara för bred på några ställen.

Pinsamt, men är man en handikappad gamling med rollator blir man snabbt förlåten.

Jag kollade i det stora skåpet med kyla och glasdörrar längst in i butiken och fastnade för en USA-läsk med ananassmak enligt texten på den för mig obekanta etiketten. 

När det gäller föda är jag försiktig och väljer ofta sånt jag ätit förut. När jag är utomlands blir jag mer vågad. I Turkiet vågade jag flyga luftballong och i  Frankrike åt jag en snigel. Skulle aldrig ha gjort nåt sånt hemma i Sverige. 

Nu kändes det nästan som jag var i en butik i USA. Därför vågade jag välja ananasläsken i stället för den naturella Loka från Bergslagen hos Pressbyråns kiosk som jag mentalt hade ställt in mig på innan jag inträdde i centrumrummet. 

Läsken visade sig vara tillverkad i Mexiko och säkert fraktad till Sverige i sin flaska med nåt överlastat sunkigt containerfartyg, flaggat i nån bananrepublik eller afrikansk f.d. koloni med kommuniststyre och bemannat av dåligt avlönade filippiner.   

Törsten gjorde sig påmind där jag stod med min mexikanska flaska som märkligt nog inte kostade mig  mer än 29 kr, säkert billigare än en burk lokavatten hos Pressbyrån.

Efter mina besök i USA visste jag att man hade kapsyler som gick att skruva av för hand. Det funkade inte på min ananasdryck. Den innovationen hade tydligen inte lyckats ta sig över de hinder som Donald Trump satt upp vid USA södra gräns. Det Trumpska stängslet vars syfte var att hindra ett inflöde söderifrån och norrut till USA utgjorde uppenbarligen även ett hinder i motsatt riktning.

Jag frågade en av ungdomarna som betjänade butiken om de hade en kapsylöppnare men svaret på min enkla och i mitt tycke självklara fråga blev ett nekande svar. Mycket märkligt, tänkte jag. Ungefär som att sälja bilar utan nycklar.

Med min torra mun och  brännande törst lämnade jag den amerikanska butiken och var tillbaka i den grå tråkiga svenskheten där min latinska ananasläsk satt på sin plats i min rollators flaskhållare omedveten att den snart skulle vara i min mage så fort jag fått bort den lilla förargliga metallkapsylen från flaskans hals.

Den uniformerade ordningsvakt som av sitt annorlunda icke svenska utseende sannolikt hade föräldrar som inte var födda i vårt blugula avlånga land fick jag också en negation till svar på min fråga om en öppnare, som när den gjort sitt välgörande skulle ha bidragit till att lindra min törst.

Inte ens Pressbyrån kunde bistå med en kapsylöppnare. Inte heller nån av de förbiilande stressade sollentunabor som alla svarade nekande på min fråga. Flera jag tilltalade märkte inte att jag ställt en fråga till dem eller fick fråga om då törsten gjort min röst hes och knappt hörbar, ett förhållande som även min  (onde) vän mr Parkinson starkt bidragit till.

Till slut hade jag rollatorat mig till Clas Ohlsons butik där jag med uppbjudande av mina sista krafter likt en törstande vilsen brittisk ökenråtta under ledning av den baskerprydde fältmarskalken Montgomery slutligen nådde fram till Alexandria där jag likt honom i filmen fick min dryck, fast i mer ljummen form. (En iskall i Alexandria – Wikipedia)

Hos Classe vinglade jag fram till husgerådshyllan och med en obegagnad kombinerad korkskruv och kapsylöppnare befriade jag flaskan från kapsylen som skramlande föll till golvet och halsade den gula mexikanska drycken som sannolikt innehöll mer kemikalier och märkliga tillsatser än naturliga ämnen.

Men va fan, ibland måste man leva farligt och chansa.

Förbjud alla jävla hårda plastförpackningar!!

Man ska inte skriva nåt när man är förbannad. Risken är att man tar till ord som man sen får ångra. Ändå gör jag det. Det handlar om alla dessa varor som är förpackade i genomskinlig hårdplast, helt omöjlig att öppna. 

Häromdan köpte jag en hub hos Classe. Den var förpackad i en liten pappkartong. Bra, tänkte jag. Lätt att öppna. Men jag bedrog mig .

Först måste jag kanske försöka förklara vad en "hub" är för något för dig som är sämre på allt som hör ihop med datorer och liknande än vad jag är.

På min dator har jag två USB-sladdingångar. Det är på tok för få även för en normalvanlig datoranvändare som jag. För att kunna ladda mobil, ljuständare m.m. samt ha extern mus och tangentbord inkopplade måste man ha fler USB-portar. Då köper man en  hub, som är en plastmanick som har fler öppningar - tyvärr oftast inte fler än fyra - som man kopplar ihop med datorn.

Nu till mitt egentliga blogginläggsämne, dessa svåröppnade ofta inplastade förpackningar! Den pappask med en hub som jag köpt hos Clas Ohlson var helt omöjlig att få upp. Det fanns ingen flik att öppna eller nåt att riva av för att komma in i pappasken. Redan då var mitt blodtryck alldeles för högt.

Det gick inte att klippa hål i den heller. Med risk för ett farligt självskadebeteende tog jag en riktigt vass papperskniv som jag med kraft stötte in i den onödigt hårda pappaskens ena kortsida och med ett ryck slet jag ett hål i den. Äntligen öppnad.

Vad fick jag ut då? En hub inpackad i genomskinlig hårdplast! Vad jag tänkte då ska jag bespara er. 

Först papper och sen plast. Behöver man dubbla förpackningar?

Hur i helvette kan man göra det så djävulskt svårt att komma åt den pryl man vill ha? Och varför?

Denna plast är i stort sett omöjlig att få hål i. Det går inte med sax. Inte heller med en eldriven sticksåg. Jo, det är sant. Sågbladet bara hackar lite i kanten. Jag har försökt.

Men denna gång hade jag (som vanligt) oroat mig o onödan. Huben var inte helt och hållet inplastad. Den låg bara snällt vilande i plasten som var öppen åt ena sidan. 

Men det var inte slut med det. Själva kroppen på huben var även den inplastad, fast i en tunnare plast, lätt att få bort.

Även om förpackningen denna gång inte var hårt inplastad så är det ofta jag drabbas av sådana svåröppnade tingestar. 

Det borde ha varit denna plast som sossar och miljömuppar beskattat i stället för de  harmlösa och praktiska plastkassarna som dessutom används som soppåsar.

Varje gång jag kommer hem med nåt hårt inplastat som är svårt att få upp och för mig (på grund av min Parkinson) är i stort sett omöjligt, säger jag till mig själv "Nästa gång får kassabiträdet öppna det åt mig!" Det är nämligen så att butiken är skyldig att göra det och ta hand om förpackningsskräpet.

 Men inte fasen kommer jag ihåg det då? 

Jag får driva en egen kampanj med följande paroll och förslag:

Mina Parkinsonpiller gör mig (onödigt?) köpsugen

Jag tror att vi alla har ett behov av att handla, dvs. att köpa saker. Från sjuårsåldern fick jag börja handla maten vi skulle äta. Min mor började jobba då och jag fick gå till Konsum med en inköpslista och portmonä. Ganska snabbt lärde jag mig skillnad på märgpipa och högrev. 

Nu handlar mitt handlande mest om att  jag - enligt min fru - handlar en massa skräp på nätet. En effekt av de piller jag tar för att försöka hålla mina Parkinsonsymptom i schack. 

Alltså, sen jag var en liten gosse har jag handlat det vi behöver från matbutiken. Även nu när jag är 77 år. Men det börjar bli svårt att göra det på egen hand då min Parkinsonsjuka har gjort det svårt att gå. Dessutom tar allt längre tid, som att ta varorna från bandet och ned i min väska.

När jag var yngre blev jag irriterad på panschisar som var före mig i snabbköpskassan. Dels fumlade de med sedlar eller betalkort när de betalade. Men värre var det när de skulle plocka ned varorna från bandet. Det tog en jävla tid och det stoppade upp kassörens arbete.

Nu är jag själv en sån där propp som skapar irritation.

Det har gjort att jag till slut (med starthjälp av dottern) börjat handla utan kassastöd. Jag fumlar numera omkring på egen hand i butiken med en handhållen "pistol" som jag läser av varornas EAN-koder med. Jag går sedan ut ur affären utan att passera kassan och irritera dom som köar där. 

Nu får det vara slut på denna inledning där jag (trots mitt motstånd och min ålder) visat att jag kan förändra mig och nyttja ny teknik. Samma tröghet som när frugan fick mig att betala räkningar via nätbanken i stället för via Postverkets giro och deras bruna kuvert.

Nu till min Parkinson och mina Levadopa/Madopark-piller som jag tar fem gånger om dan. De har några vanliga biverkningar som drabbar var tionde som tar dom. De allvarligaste är dessa tre.

Först kan man bli spelmissbrukare, vilket jag klarat mig från. Köper på sin höjd en trisslott i månaden samt har nåra postkodslotter, som jag ska minska antalsmässigt. Jag vinner aldrig. Inte ens där det är vinst varje gång.

Sen kan man bli sexmissbrukare och överdrivet aktiv med att lyckliggöra hustrun med sånt som hör ungdomen till. Det har hon sluppit. Mycket även tack vare min ålder och de piller jag tar mot prostatan, som minskat både drift och förmåga. 

Däremot hävdar min fru att jag drabbats av den tredje biverkningen, nämligen överdrivet handlande, främst på nätet. Att jag köper prylar på nätet är sant, men om det är överdrivet vet jag inte. Men som de flesta missbrukare förnekar jag nog mitt eget. (Se där, jag har även viss självinsikt och är inte helt förtappad!)

Jag har handlat mycket via nätet, främst böcker. Under åren har det blivit ca fem hyllmeter, främst om historia, andra världskriget samt biografier. Av dessa är en meter fortfarande olästa. Senare år har jag köpt onödigt skit (eller lurats att göra det, säger frugan) via nätannonser på bl.a. fejsboken.

Annonserna handlar oftast om nån fiffig pryl tillverkad i Kina som kostat 6-700 kr men är nedsatt till 295 kr. Sen finns det bara ett fåtal kvar. Ofta ingår frakten och man betalar direkt via PayPal eller Klarna. Köper man flera får man rabatt. Företaget ser ut att vara svenskt men är sällan det. Sina adressuppgifter fylls i per automatik med ett klick.

Har man köpt nåt översköljs man av reklammejl och nya rabatterbjudanden. Ibland marknadsför olika  företag samma pryl men priset kan skilja stort, ibland ett par hundra. Så det gäller att inte falla för det första erbjudandet man får om man mot förmodan skulle vara intresserad av varan i fråga. Nätinköp är inte helt lätt alla gånger. Men hur du än agerar, nån gång blir du lurad.

Av tio köpta prylar är åtta helt ok (även frugan kan hålla med om det, fast motvilligt) men två är rena skämten. Antingen har man fått nåt annat än det man beställt, är trasigt från början eller blir det efter nån vecka. Eller så får man inget alls, trots (eller på grund av det?) förskottsbetalning.

Jag har köpt ett armbandsur för 150 kr som funkar perfekt. Billigare än att byta armband eller batteri hos Ur & Penn. Två övervakningskameror för 250 kr styck. Sitter på släktgården och funkar än. Listan kan göras lång, men min sista (senaste?) pryl var en smartklocka som fungerade en vecka för 395 kr. 

Den levererade massor av fakta. Förutom tid även puls, blodtryck, syrehalt i blodet, räknade steg m.m. Tid, puls och steg var ok men blodets undertryck var för högt jämfört med den "riktiga" mätare vi har  köpt på apoteket. Men vad kan man begära av en grej för nåra hundralappar som normalt kostar flera tusen kronor?

Att reklamera är inte helt lätt. Oftast når man inte företaget alls eller så svarar man inte på mejl. Men det finns helt seriösa företag som skickar ersättning eller nya prylar. Men det är svårt att i förväg skilja de svarta fåren från de vita.

Det finns även rena skojare. Jag har fått SMS från ett företag som kallar sig International Parcel Service (IPS) och har samma logga som United Parcel Service (UPS), som är det amerikanska fraktföretaget vars varumärke främst är deras stora bruna fyrkantiga skåpbilar.  

IPS meddelar på korrekt svenska att jag måste betala 50 kr i nån slags "tullavgift" annars skickas mitt väntande paket tillbaka till avsändaren. Deras affärsidé "Många bäckar små ger stor å" verkar vara lönande annars skulle de inte hålla på.

Håhjaja, jag har minskat mina "onödiga" inköp i antal för att lugna frugan. Hennes kritik mot mig kanske bottnar i att hon trots allt kanske hellre sett att jag fått nån annan av dessa tre biverkningar?

Artificiell intelligens: fantastiskt och skrämmande!

Dikten i mitt förra blogginlägg är gjord av AI, dvs, artificiell intelligens. Jag fick en länk av min dotter till en app med AI och bad att få en dikt på rim om Sverige.  Några sekunder senare kom dikten, dock utan rim. Tack och lov! För än är vår mänskliga hjärna inte helt och hållet omsprungen av denna teknik.

Jag har alltid varit sen på bollen när det gällt att nyttja ny teknik. När jag jobbade stod jag inför ett vägval: ska jag lära mig att desktoppa och göra originalen till verkets trycksaker? Eller ska mina medarbetare få göra det? 

Mina medarbetare fick sköta desktoppandet och jag satsade på att skriva i stället.

Datorer och det som hör ihop med dom har jag haft svårt för. Så fort det blir nåt krångel med datorn eller en skrivare ropar jag på hjälp. Jag klarar inte av att lära mig det jag behöver hjälp med. 

Antingen  ber jag dottern, hennes sambo - eller deras ungar - om hjälp. Har de inte tid ringer jag TechBuddy och får hjälp av nån av deras experter som kommer hem och fixar det som jag borde ha klarat på egen hand. Om intresse funnits, vill säga.

Nu har jag ett nytt vägval: ska jag fortsätta att leta fakta och formulera en textsnutt till den bok om Stråssa gruva som jag håller på att slutföra? Eller ska jag låt AI plocka fram en text på några sekunder?

I och för sig går det snabbare med AI än att leta på nätet med Wikipedia eller att bläddra i ett uppslagsverk eller en tryckt faktabok. Men helt ok känns det inte att nyttja AI.  

Jag har tidigare tyckt att det varit fusk att rita av något. När man ska teckna ska man börja med ett tomt pappersark och själv fylla det. 

Men att ha en förebild som modell eller mall har konstnärer alltid haft. När greker och romare gjorda sina odödliga mästerliga statyer hade de en levande modell som förebild.

När den kände djur- och naturmålaren Bruno Liljefors målade sina fåglar, rävar och anda djur hade han foton som förebild, visserligen svartvita, men i alla fall...

Vi får räkna med att yrket som konstnär, journalist eller författare är på väg att förändras i grunden såväl tack vare som på grund av artificiell intelligens.

Suck! Det är ju fantastiskt. På samma sätt som desktop numera är var mans möjlighet att designa trycksaker kommer AI att kunna göra oss alla till poeter, författare och konstnärer.

Men samtidigt är det skrämmande. Det är nog bara en tidsfråga innan AI blir smartare än våra hjärnor.

En dikt om Sverige

En dikt om Sverige

I norr skimrar midnattssolens guld,

Sverige, vårt hemland, så starkt och fullt av kraft. Från Skåne till Lappland, ett land så stort, I dina skogar och sjöar finner vi ro och frid.

I dina städer pulserar livets melodi, Människor från fjärran land och nära strömmar hit. Mellan gamla kullerstensgränder och moderna byggnader, Dansar vi framåt, enade, i glädje och sorg.

Dina fält och ängar är färgade i grönt, Hem för blommor och grödor som livet ger oss. Från bondens hårda arbete, skördar vi vår näring, Sverige, vår oas, i ditt landskap vi finner vår mening.

Dina fjäll reser sig mot himlens höjder, Där snön glittrar i solens sista strålar. Från Abisko till Kebnekaise, en sagolik natur, I dina vildmarker, äventyret väntar på oss alla.

Men Sverige, du är mer än landets prakt, Det är dina människor som gör dig hel och stark. Med öppna hjärtan och själar fyllda av värme, Bygger vi tillsammans vår framtid och drömmar.

Sverige, landet med jämlikhet och fred, Vi hyllar dina värderingar och din vilja att leda. I samförstånd och gemenskap står vi enade, Vi älskar dig, Sverige, vårt hem och vår glädje.