Man ska inte skriva nåt när man är förbannad. Risken är att man tar till ord som man sen får ångra. Ändå gör jag det. Det handlar om alla dessa varor som är förpackade i genomskinlig hårdplast, helt omöjlig att öppna.
Häromdan köpte jag en hub hos Classe. Den var förpackad i en liten pappkartong. Bra, tänkte jag. Lätt att öppna. Men jag bedrog mig .
Först måste jag kanske försöka förklara vad en "hub" är för något för dig som är sämre på allt som hör ihop med datorer och liknande än vad jag är.
På min dator har jag två USB-sladdingångar. Det är på tok för få även för en normalvanlig datoranvändare som jag. För att kunna ladda mobil, ljuständare m.m. samt ha extern mus och tangentbord inkopplade måste man ha fler USB-portar. Då köper man en hub, som är en plastmanick som har fler öppningar - tyvärr oftast inte fler än fyra - som man kopplar ihop med datorn.
Nu till mitt egentliga blogginläggsämne, dessa svåröppnade ofta inplastade förpackningar! Den pappask med en hub som jag köpt hos Clas Ohlson var helt omöjlig att få upp. Det fanns ingen flik att öppna eller nåt att riva av för att komma in i pappasken. Redan då var mitt blodtryck alldeles för högt.
Det gick inte att klippa hål i den heller. Med risk för ett farligt självskadebeteende tog jag en riktigt vass papperskniv som jag med kraft stötte in i den onödigt hårda pappaskens ena kortsida och med ett ryck slet jag ett hål i den. Äntligen öppnad.
Vad fick jag ut då? En hub inpackad i genomskinlig hårdplast! Vad jag tänkte då ska jag bespara er.
 |
| Först papper och sen plast. Behöver man dubbla förpackningar? |
Hur i helvette kan man göra det så djävulskt svårt att komma åt den pryl man vill ha? Och varför?
Denna plast är i stort sett omöjlig att få hål i. Det går inte med sax. Inte heller med en eldriven sticksåg. Jo, det är sant. Sågbladet bara hackar lite i kanten. Jag har försökt.
Men denna gång hade jag (som vanligt) oroat mig o onödan. Huben var inte helt och hållet inplastad. Den låg bara snällt vilande i plasten som var öppen åt ena sidan.
Men det var inte slut med det. Själva kroppen på huben var även den inplastad, fast i en tunnare plast, lätt att få bort.
Även om förpackningen denna gång inte var hårt inplastad så är det ofta jag drabbas av sådana svåröppnade tingestar.
Det borde ha varit denna plast som sossar och miljömuppar beskattat i stället för de harmlösa och praktiska plastkassarna som dessutom används som soppåsar.
Varje gång jag kommer hem med nåt hårt inplastat som är svårt att få upp och för mig (på grund av min Parkinson) är i stort sett omöjligt, säger jag till mig själv "Nästa gång får kassabiträdet öppna det åt mig!" Det är nämligen så att butiken är skyldig att göra det och ta hand om förpackningsskräpet.
Men inte fasen kommer jag ihåg det då?
Jag får driva en egen kampanj med följande paroll och förslag:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar