Att bygg en isärtagbar lekstuga

Mina barnbarns mor (dvs. min dotter) tyckte att jag som morfar borde bygga en lekstuga år dem. Först vägrade jag. De finns att köpa, tänkte jag. Men sen så ändrade jag mig och satte igång.

Jag började göra stommar till alla väggar och spika på brädor. Min idé var att göra stugan i sex lösa delar: två gavlar, två långsidor, två takdelar. Till detta även ett i delar löstagbart golv. Genom att göra på detta viset skulle det bli lätt att bygga stugan på en lämplig plats för att sedan kunna ta isär den och bygga ihop den på rätta stället - i detta fall i ett buskage.

Materialet i form av trävirke, spik, färg m.m. kostade nästan 6 000 kr. Inte billigt precis. Men det blev till slut en stuga. Hur det i stora drag gick till ser du på bilderna nedan.

Den närgångne seglaren

Jag och frun har förmånen att ha båtägande kompisar. Vi får medfölja som gastar på deras stora motorbåt, något som vi gjort i stort sett varje sommar sedan ett par decennier tillbaka. Detta år är inget undantag. Första turen ägde rum i början av juni Stockholms vackra skärgård.

En eftermiddag la vi till i en stor vik tillsammans med ett annat båtåkande kompispar. Efter en timme kom en segelbåt in i den stora viken, full av lämpliga tilläggsklippor. Men var tror du segelbåten la sig? Jo, precis reling vid reling med vår kompis båt. Utan att ens säga hej när han kom. En sån där ung barnfamilj i 35-årsåldern som tror sig äga hela världen. Sen kom hans två kompisbåtar och la sig bredvid.

När man ankrar upp i en naturhamn så är det normala att man lägger sig aningen avsides från andra båtar som redan lagt sig i viken. Viss integritet är normen. Men det som den här seglaren gjorde hade vi aldrig varit med om tidigare. Mycket märkligt.

Vi sa inget utan accepterade det som skett. Men vi skakade dock våra huvuden. Till sjöss är alla vänner.






På bilden ser du från vänster våra två motorbåtar och sedan den närgångna seglaren och hans två kompisbåtar.

Att var fritidsbåtsägare blir snårigare för varje år som går. Snaran i form av nya regelverk dras åt mer och mer.

Promillegränsen på 0,2 för båtar större än tio meter eller som kan köras i 15 knop har lett till att flera populära sjökrogar har fått stänga. Kustbevakningen brukar gilla att stoppa båtar som lämnar krogarna på kvällskvisten och tvinga föraren att blåsa. En erfaren sjöbuse med kustskepparbevis som har en båt som är 11 meter och gör 7-8 knop kan inte ta några bärs eller en halv pava vin utan att riskera åka fast för sjöfylleri.

Sen är det från 2015 av miljöskäl förbjudet att tömma toalettanken i vattnet, vilket normalt görs ute på en stor fjärd. Men det blir fortfarande ok att skita eller pissa direkt från båten.

Utöver detta så finns - också av miljöskäl - förbudet för fritidsbåtar att använda effektiv färg, som håller växtligheten borta från skrovet i flera år. I stället ska båtbottnarna målas med mesig färg varje år.

Och nu är lag om att alla ombord alltid måste ha flytväst på sig på förslag. Jag undrar vad som kommer sen?
                                                                                                                                                                                       
 
 



Lika som bär?

Den danske bonden Frank Erichsen som i SvT 1 på måndagar underhåller oss med diverse bondska upptåg på sin gård tycker jag till utseendet liknar den göteborgske sångaren Håkan Hellström. Vad tycks?

En ostlig klassresa

I det påvra arbetarhem jag växte upp i var ost en vardaglig lyx. Max en skiva lagrad ost per macka. Att skiva ost för nöjes skull och njuta av den utan bröd var strängt förbjudet. Ost var dyrt även förr i tiden.

Det första jag gjorde när jag flyttat hemifrån till en liten etta med kokvrå var att för egna intjänade pengar köpa en stor bit vällagrad småpipig ost. Skära smulande skivor på rad och stoppa i mig. Utan slut. Resultatet blev en sömnlös natt med värkande mage. Men det var det värt.

Nu bestämmer jag själv hur mycket onödig ost jag vill stoppa i mig. Trots fruns protester. "Du blir bara tjock av det!" Men det är en del av min klassresa. Friheten att få äta ost utan stopp. Dessutom är det bra för tänderna att avsluta en måltid med ost. Det har fransmännen upptäckt för länge sen.

Min finländska fjärdedel

Precis som så många andra svenskar har även jag utländsk bakgrund. Min farmors föräldrar kom till Stockholm från Närpes i finska Österbotten på 1800-talet. Första gången de kom förvisades de tillbaka till Finland på grund av sin fattigdom. Men de kom igen, hade tydligen bättre tur då och kunde stanna.

Min farmor föddes på Söder i Stockholm som finsk medborgare och var skriven i Finska församlingen. Min faster - född i Stockholm 1910 - blev också finsk medborgare eftersom min farmor var ogift när hon födde henne.

Min farmor hatade hela livet att bli påmind om sitt finländska arv. Förmodligen hade hon upplevt diskriminering som barn. Hon blev svensk medborgare sedan hon gift sig med min svenske farfar.
Jag hade ingen aning om detta när jag var barn utan fann kopplingen när jag började släktforska. Nu är jag stolt över min blygsamma utländska bakgrund.

Den finska invandringen till Sverige har gamla anor. På 1500- och 1600-talet kom de så kallade svedjefinnarna  till Bergslagen och Norrland där de bröt ny mark. De senaste 50 åren har det varit en ny invandringsvåg från Finland, främst arbetskraftsinvandring. Av vår befolkning är 15 % födda utomlands ( ca 1,4 miljoner) och av dessa är i sin tur ca 12 % från Finland. Finnarna är vår största invandrargrupp, följt avpersoner från Irak, Polen, Jugoslavien och Iran. Finska är ett av minoritetsspråken i Sverige.

Finland är tvåspråkigt - finska och svenska. Det finns drygt 290 000 finlandssvenskar i Finland, ca 5 % av befolkningen. Den svenska "invandringen" började på 1000-talet då Sverige och Finland började idka handel med varandra. Svenska är fortfarande obligatoriskt skolämne i Finland men trots det är svenskkunskaperna låga hos finnarna, då de sällan praktiserar språket. .

Det finns nu en mycket högljudd kritik mot svenska språket i Finland och man vill ta bort det som obligatoriskt skolämne. Det nationalistiska partiet Sannfinländarna (Perussoumalaiset), som gick fram stort i senaste valen, driver frågan hårt.

Agitationen mot svenskan har gått långt. Kända journalister m.fl. som står på svenskans sida har mordhotats. Men flera finnar har reagerat mot överorden och visat sin sympati för svenskan genom att försvenska sina finska namn.

Eftersom Finland fortfarande - trots inhemsk kritik - värnar det svenska språket är det viktigt att vi i Sverige värnar finskan. Annars får Sannfinnländaren ytterligare argument för att försvåra för finlandssvenskarna i Finland.

Själv lämnade jag ett litet bidrag för några år sedan. I mitt jobb på Skatteverkets skrev jag verkets yttrande över en utredning om våra minoritetsspråk. I svaret föreslog jag bl.a att kretsen av svenska kommuner där finskan ska ses som ett minoritetsspråk skulle utökas med några kommuner i Bergslagen där det bor många finländare. Alltid något. Det kanske var min farmor som påverkade mig?

Men tyvärr ledde mitt remissvar inte till någon förändring av det finska förvaltningsområdet i vårt land.

Nya ord i stället för gamla

Jag är född på 1940-talet. En dag många decennier senare vaknade jag upp en dag och då var ordet neger plötsligt förbjudet att  ta i sin mun (såvida man inte var en sådan själv). Mina då halvvuxna barn påpekade det för mig. Jag fattade inte varför (och gör det fortfarande inte) men jag har lärt mig att inte använda det ordet. Afroamerikan, svart eller kanske även färgad är godkända synonymer/eufemismer. Men jag undrar om orden negroid, negress, negerslav etc. är ok? Förmodligen inte. Negerkyss är det i alla fall inte.

Men det är numera många andra gamla ord som ersatts med mer förskönande eller etiska omskrivningar: förståndshandikappad = intellektuellt funktionshindrad; lapp = same; eskimå = inuit; rörmokare = sanitetstekniker; städerska = lokalvårdare; rullstolsbunden = rullstollsburen; invandrare = utrikesfödd. Det finns säkert fler.

Men i spanska språket finns ett ord som även jag kan tycka borde ha en förskönande omskrivning. Handikappad på spanska heter minusválido, vilket fritt översatt i mina öron även låter ungefär som"mindre värd".