Jag har hamnat i fint visselblåsarsällskap

 Jag omnämns i en intressant promemoria om svenska visselblåsare, skriven av Sverker Thorslund, som är en engagerad skribent och debattör som normalt har bostäder som sitt huvudintresse. Nu har han gjort något helt annat. Han har kartlagt de visselblåsare som förekommit i Sverige. Promemorian innehåller i bokstavsordning hundratals mer eller mindre kända personer som sagt sanningar och hamnat i kylan, bl.a. Anders "Fången på fyren" Ahlmark, Ingvar Bratt, Anders Kompass m.fl.

Jag känner mig verkligen smickrad att jag finns med i den här samlingen. Så här skriver Sverker om mig:

"Thärnström, Björn. Skatteverket. Skrev två kolumner i verkets tidning, för dem hamnade han i kylan vid följande omorganisation - och satt i princip sysslolös de sista åren där. Kolumnerna/Kritiken avsåg det "administrativa nedfallet", något som flera - även forskare - också gjort på senare år. Men han var (för) tidigt ute. Den överordnade som - främst - stod för bestraffningen har sedan gått vidare i sin karriär i den statliga myndighetsvärlden. Om denna erfarenhet skrev han senare på sin blogg."

Sverker hittade mig via inlägget på min blogg som jag hade lagt ut i maj 2010. Den överordnade som nämns är den SE som jag en gång anställde men som senare fick mitt jobb och blev min chef. 

SE gick vidare till myndigheten P och har sen gått ett steg till och är nu kommunikationsdirektör på myndigheten F. 

Men det skiter jag i. Jag njuter av livet som pensionär och slipper ägna mig åt meningslöst administrativt nedfall och tampas med chefer utan empati och motarbetare som är psykfall. 

Men jag saknar ibland själva jobbet. att på uppdrag av medborgarna göra Skatteverkets information begriplig och mottagaranpassad.

Jag rollspelade redan på 1950-talet

Rollspel  är idag en stor fluga med flera hundratusen utövare. Det började i Sverige med drakar och demoner på 1980-talet. Många föreningar bildades som fick ett riksförbund - Sverok - som får statsbidrag. Rollspelandet är inte bara ett bordsspel utan även ett fysiskt ute i friska luften. Då kallas det lajv. Jag var tidigt ut med mitt rollspel. Redan i slutet av 1950-talet höll jag på med det, dock utan att jag visste att det var just rollspel jag sysslade med.

När jag var i yngre tonåren vågade jag inte närma mig tjejer. Orsaken var bl.a. att jag hade så konstiga veck på mina långbyxor. I stället höll jag mig inne, läste massor med böcker samt byggde ett helt och hållet påhittat fantasiland.

Landet låg någonstans ute i Atlanten utanför Skottland. Det var ett örike med ett par tre stora öar samt flera mindre. Det var en monarki som sedan många hundra år hade starka band med Skottland (som också var ett stort intresse för mig, något som hållit i sig till idag.)

Mitt fantasiland hette Bear Island där jag var premiärminister. Jag hade försett landet med en egen flagga, ett heraldiskt statsvapen och ett valspråk: "The People´s Freedom -  the Land´s prosperity!" eller försvenskat "Folkets frihet - Landets välgång"

Jag hade skrivit landets historia, gjort en regentlängd och givetvis en detaljerad karta  med städer, berg, sjöar och floder utsatta och namngivna. För mig var detta en slags verklighetsflykt.

Först "rollspelade" jag med mig själv i olika roller. Ibland utrikesminister, ibland överbefälhavare.

Men jag fick en klasskamrat att också bygga ett fantasirike. Då började det man i dag kallar rollspel. Han hette Christer och hans rike hette Crimoy och låg någonstans i  Asien. Det var också ett örike som jag råkade i krig med. Då utväxlade vi noter, tog hem våra ambassadörer, höjde importtullar m.m.

Snart blev det fred och vi kunde uppta våra handelsförbindelser och idrottsliga och kulturella utbyten.

Ja, så här höll vi på fram och tillbaka. I spelet som inte hade några fastställda regler skickade vi brev till varandra - även på lektionerna.

Det varade väl några månader sen tröttnade Christer. Och jag började få andra intressen (trots byxvecken). Men det var kul så länge det varade.

Svensk sjukvård: Bra, när man väl är där

Svensk sjukvård är bra. Man blir väl omhändertagen och får den vård man behöver. När man väl har fått komma dit, vill säga. Men vägen dit är ofta lång och ibland även krånglig. De väntetider som redan var långa är nu ännu längre på grund av pandemin. Tiotusentals operationer och andra behandlingar har skjutits upp. Det kommer ta många år att beta av.

Annat var det förr. På 1950-talet när jag var liten och sjuk kom doktorn hem till oss. Och detta trots att jag växte upp i en arbetarfamilj med mamma som hemmafru i en HSB-etta där vi bodde fyra personer.

När jag fått feber och var sjuk i t.ex. halsfluss eller nån barnsjukdom gick mamma in till grannen och lånade telefonen. Vi hade ingen. Hon ringde till doktor Palm som några timmar senare eller dan därpå kom hem till oss och undersökte mig och kanske skrev recept på nån medicin.

Men innan doktorn kom släpade mamma ut mig i badrummet och tvättade av mig så gott det gick. Sen bäddade hon i stora soffan i rummet med nya lakan. Där fick jag lägga mig i en ren pyjamas. Detta var viktigt. Doktorn skulle ju komma!

För trettio år sen fick jag kontakt med en läkare som i de kommande 25 åren blev min så kallade "husläkare". I början mejlade jag honom och fick en tid direkt.

När  åren rullat fram en bit var jag tvungen att ringa en sköterska och boka en tid. Någon dag senare var jag hos min doktor. Administratioen ökade successivt och det blev svårare och svårare att  få kontakt med min doktor som gick i pension för fyra år sedan.

Sedan dess har jag haft fyra nya "husläkare" varav tre varit utrikesfödda.  Visserligen pratade de korrekt svenska men med dialekt, som var svår att förstå ibland.

När jag nu behöver läkare får jag ringa min vårdcentral och knappa mig fram och lämna namn, personnummer och telefonnummer.  En röst lovar ringa mig några timmar senare. Det funkar oftast. Ibland ringer man senare eller nån enstaka gång inte alls.

När jag blir uppringd av en sköterska får jag en doktortid som ligger 4-5 veckor längre fram. När jag sedan träffat doktorn har han max en kvart för mig och tid att diskutera enbart en åkomma, i bästa fall två.

Under de veckor jag väntat kan jag ha drabbats av en ny åkomma, men den finns det inte tid för. Jag får boka en ny tid som ligger flera veckor fram. När doktor Palm var hemma hos oss 1955 tog han den tid vi behövde. 

Är åkomman jag lider av akut har min vårdcentral akuttider. Men då måste jag ringa prick kl. 8. Har jag tur kan jag få en doktorkvart samma dag. Men inte alltid. Då får jag göra om proceduren nästa dag och hoppas på bättre tur.

Ringer jag Landstingets närmaste Närakut blir jag kopplad vidare till 1177. Där ställs jag i kö eller också kan jag välja att bli uppringd. När jag får kontakt och sköterskan som jag pratar med bedömer att jag nog måste träffa en akutläkare så tar jag mig till Närakuten.

Där är dörren låst. Ingen knapp att trycka på eller nåt anslag som talar om hur jag ska bete mig. Ingen stol att sitta på. Efter några minuter får en sköterska på andra sidan glasväggen syn på mig och vinkar och mimar "Vänta, jag har sett dig". 

Efter ytterligare minuter öppnar hon dörren och frågar vad jag vill. Jag berättar det och får komma in och betala. Sen får jag en tid 2,5 timmar senare. 

Ja, så går det till idag. Man måste vara nästan frisk för att orka ta sig till en läkare.

Men en sak är bättre nu än på 1950-talet. Hade man då en läkartid kl. 13 kom man i bästa fall in 2-3 timmar senare. Så är det inte idag. Är det sagt kl. 13 så gäller det. Även i den av Landstinget bedrivna vården.

PS. Tyskland har samma läkartäthet som Sverige. Men där är väntetiderna mycket kortare och en tysk läkare hinner ta emot fler besök per dag. Vad beror den skillnaden på? Sannolikt den svenska byråkratin och administrationen. Jag säger bara det: lägg ned landstingen/regionerna och låt staten sköta sjukvården!  

Fortfarande många frågetecken kring Estonia

I november 2017 gjorde jag ett blogginlägg om Estonias förlisning. Där refererade jag en bok om fartygskatastrofen, skriven av Stefan Torssell. Hans bok - och mitt inlägg då - är högaktuellt med tanke på det hål i fartygsskrovet som nu har upptäckts.

Här är en länk till mitt inlägg den 7 november 2017: https://bjorntharnstrom.blogspot.com/2017/11/manga-fragetecken-kring-estonia.html?showComment=1601914891099#c341497129624556998

Tillägg den 7 oktober. Dagens Nyheter hade idag (7.10) en artikel om Estonia. Där menar skribenten att hålet uppstod när fartyget gick i botten och slog emot en klippa. Det kan mycket väl vara så. Därför behövs en ny utredning som får kolla hur hålet uppstod.  Här nedan är en länk till artikeln. Kopiera och klistra in i sökfönstret.

Men oavsett hålet och orsaken till det så är det fortfarande många obesvarade frågor kring Estonia, bl.a. rörande transporter av militärt material. .https://dela.dn.se/M0x3TkxOck0xZUxWWk9RSnRXeEdkcHI0ZnVLNnEreGEvWXZ6V0dabjNraTM4dW1qNnpZK01USkxLZGFqdmpPdmZGTUc0TGx3UElUUEJWajk4QlFaN2c9PQ,

Här nedan är en länk till som innehåller mer om Estonia. Sprängdes hon? Spekulationerna kommer att fortsätta. Tyvärr tror jag aldrig att alla frågetecken kommer att rätas ut. http://estonia.kajen.com/99-02-06_Spraengdes_Estonia.html

Vi har många "affärer" som fortsätter att fascinera och ger upphov till nya artiklar och böcker. Förutom Estonia så är det bl.a. Raoul Wallenbergs försvinnande, mordet på Olof Palme, dito på Cats Falk och hennes väninna, ubåtskränkningarna och mycket annat.