Sopsortering in absurdum

När jag var barn på 1950-talet var det inte tal om sopsortering. Allt slängdes i samma sophink - mat, batterier, glödlampor, papper, konservburkar m.m. - som sedan tömdes i en stor soptunna ute på gården mellan HSB-husen. Råttorna trivdes bra vid soptunnorna.

Mjölken hämtades i lös vikt i en mjölkkanna i den närbelägna konsumbutiken. Senare blev det returglas för mjölken. Läsk (och även pilsner) köptes i returglas. Svagdricka i stora glasflaskor i en träkagge som också gick i retur till bryggeriet.

Vi ungar samlade tidningar. Det var vårt sätt att få lite extra pengar till godis och annat. Vi gick runt i hyreshusen och samlade tidningar som buntades ihop. Sedan hämtades de av en uppköpare med lastbil som gav oss tio öre kilot. För att få extra tyngd i tidningsbuntarna hände det att vi stoppade in stenar i dem.

Nu är det annorlunda. Sopsorteringen och returhanteringen har nåt oanade nivåer och tar både tid och utrymme. Här är alla olika sorteringar:

• Matrester till biogas
• Övrigt hushållsavfall
• Mjuk- och hårdplast
• Metall
• Papp- och pappersförpackningar
• Mörkt glas
• Ljust glas
• Batterier
• Glödlampor och lysrör
• Elektronik
• Petflaskor
• Returglas
• Aluminiumburkar
• Tidningar

Sammanlagt fjorton olika "sorteringar". Två "sorteringar" hämtas vid tomtgränsen, resten får jag själv köra bort med bilen till affären respektive närmaste återvinningsanläggning. Men vad gör man inte för miljön?