Sverige har mycket sly som kan röjas

Sverige är skogrikt. Det märks inte minst när man färdas genom landet. Men större delen av skogarna är tättvuxna, fulla med sly som skulle kunna röjas. En röjning skulle främja samhället i stort men även miljön.

För att röja sly behövs bara sågar (antingen hand- eller motordrivna) och yxor. Det krävs inga högskolekunskaper eller att kunna tala felfri svenska för att röja i skogen. Arbetet sker ute i friska luften och ger motion, vilket befrämjar folkhälsan. Män och kvinnor som saknar sysselsättning skulle kunna engageras.

Den röjda växtligheten kan omvandlas till flis och eldas i värmeverk eller bli råvara för tillverkning av inhemsk etanol. Berörda markägare får sin skog röjd vilket främjar tillväxten av de resterande träden.

Alltså en win-win-situation för alla. Varför sker det inte?

Nja, det finns något som heter arbetarskydd. Inte kan vem helst få hantera en såg? Dessutom krävs arbetstillstånd för en del och givetvis avtalsenlig skogsarbetarlön. Sedan tillkommer logistiken med transporter, förtäring, rastkkojor, omklädningsrum, skyddskläder m.m.

Nä, det är nog omöjligt. Slyn får fortsätta att växa. Utanförskapet också. Suck.

Svårt att bli av med ett gammalt piano

En kompistjej fick ett piano av sina föräldrar när hon var ung.Tanken var att hon skulle spela på det. Föräldrarna som tillhörde den arbetande klassen tog pianot på flera års avbetalning. Tufft.

Vår kompis tog med sig pianot under alla flyttningar runtom i världen med familjen; till Kanada, USA, fram och tillbaka, liksom till alla adresser i Storstockholm. Vid ett tillfälle krävdes en stor lyftkran för att få in det i husets övervåning. Samma sak när de flyttade därifrån. Sannolikt har pianot flyttas fler timmar än de timmar det har spelats på det.

Nu när det var dags att göra sig av med pianot blev det problem. Ingen vill ha ett piano; en stor skrymmande möbel när det finns digitala ersättningar. Man försökte först med ett närbeläget dagis. Nix. En skola i närheten. Nix. Trots att det var gratis.

Svenska kyrkan kontaktades och en kantor eller nåt åt det hållet kom och inspekterade åbäket både på ut- och insidan, men tackade artigt nej. "Vad ska vi göra nu då?" undrade vår kompis. Tipset blev ett företag, specialiserat på att ta hand om gamla pianon.'

Två gubbar med bil och pirra kom och hämtade pianot. För det tog de   1 600 kronor kontant i handen utan kvitto. En bra affärsidé. Nu kanske det dyker upp på Blocket? Men det går nog inte att hitta någon intresserad kund. Gamla träpianon är helt ute. Och helt utan värde. Synd. I det här fallet var det  helt fungerande och knappast använt, dessutom av fabrikat Malmsjö.

Personnumret skrivs rätt på bara ett sätt

Personumret infördes 1947, alltså för 65 år sedan. Det bestod då av sex siffror för årtal, månad och dag följt av ett bindestreck samt tre siffor för födelsenumret. Sista siffran i födelsnumret markerade kön, udda för män, jämn för kvinnor. När födelsnumren tilldelades 1947 hade varje län en egen sifferserie, men så är det inte längre. För att ange en person som fyllt 100 år ändras bindestrecket till ett plustecken (+).

Under 1960-talet datoriserades skatteväsendet och folkbokföringen med hjälp av det som då kallades ADB. År 1967 infördes en kontrollsiffra sist i födelsenumret. Så ett personnummer ser alltså ut så här: ÅÅMMDD-NNNK och som exempel med siffror och (fel) kontrollsiffra 481210-7815.

Så ska alltså ett personnummer skrivas. Skrivs det inte på detta sätt är det inte ett personnummer.

Men myndigheter, företag, organisationer m.fl. skriver - eller kräver en skrivning - som är annorlunda. En del kräver helt årtal, allltså 1948 i ställer för bara 48. En del tillåter inte bindestreck (eller plustecken), utan alla siffror ska skrivas i en följd. Hur markerar man då att man är 100 år?

Ett exempel är Nordea, som kräver ett felaktigt personnummer-angivande när man numera ska logga in hos dem för att kolla sina uppgifter. Hela årtalet krävs. Men när man nyttjar deras telefontjänst räcker det med bara två siffror för årtalet och bindestrecket behöver man inte uppge i telefon.

När jag för drygt ett år sedan skulle använda Pensionsmyndighetens e-tjänst för att ansöka om min pension skulle jag fylla i mitt personnummer på tre ställen. På alla tre ställen krävdes att jag skrev mitt personnummer på olika sätt. Skitdåligt, tycker jag. Förmodligen har tjänsten gjorts av flera olika personer som svarat för olika delar och som inte pratat med varandra. Jag hoppas man har ändrat detta nu.

Alltså: Ett personnummer skrivs så här 481210-7815 - annars är det fel att kalla det personnummer.

Man hälsar inte längre på varandra till sjöss?

Teckningarna här ovan ritade jag för drygt fyrtio år sedan efter att ha upplevt några färder per båt i Stockholms skärgård. På den tiden hejade man på alla båtar man mötte, oavsett om de var segel- eller motordrivna.

Min erfarenhet nu efter att ha färdats per motorbåt från Sollentuna i norr till Blankaholm mellan Västervik och Oskarshamn i söder är annorlunda. Knappast någon enda seglare spontanhejade på oss i motorbåten. Däremot hejade nästan alla tillbaka när vi slängde armen i vädret först. Många såg riktigt glada ut att bli påhejade av en motorbåt. Andra höjde armen slött en liten bit och med fördröjning och såg inte alls glada ut, närmast förnärmade. En del hejade inte alls tillbaka, trots ögonkontakt.

Så gott som alla motorbåtar vi mötte hejade tillbaka. Kan det vara så att seglare inte gillar motorbåtar?

Men den finns även dem som inte gillar seglare. När min allra äldste bror (1926-86) några somrar för länge sedan skötte en båtmack reste han sig inte ur vilstolen när en seglare kom för att tanka. Ville de ha soppa fick de lägga till, tanka själva och sedan betala.  Men när det kom en motorbåt hoppade han snabbt ur stolen, mötte upp, tog emot tampen, fyllde deras tank och tog glatt betalt.

Anledningen var att seglaren tankade några futtiga tiotal liter och var en sämre kund än motorbåten som fyllde i mera bränsle.

Min grillkompetens omtalad i Radio Stockholm

Torsdagen den 19 juli på eftermiddagen hade Radio Stockholm ett inslag om grillning. Reportern Hildemar Ohlsson återgav i stort sett ordagrant mitt blogginlägg från den 22 maj i år där jag berättade om min gasolgrill som tog eld. En expert intervjuades också, som vitsordade att man bör/ska byta gasolslangen varje år.

Inslaget var bra. Det skadar aldrig med konsumentupplysning. Jag hoppas inslaget kan hjälpa till att förebygga liknande olyckor.

En dräpande språklig replik

Jag kämpade alltid för begripliga texter i mitt mångåriga jobb som informationsansvarig på Skatteverket. Detta intresse ledde bl.a. till att jag kunde anställa två utbildade språkkonsulter och att jag blev ledamot i regeringens Klarspråksgrupp när den bildades.

Kampen för ett begripligt språk fördes främst mot verkets juristfundamentalister, som hävdade att lagtextens formuleringar var de enda som gällde - överallt. Nu har även de fått backa, när det numera är tillåtet att skriva "ska" i stället för "skall" även i lagtexter.

Kampen för det begripliga språket kan aldrig avstanna - den verkar tvingas att vara evig. Det har berättats för mig att verkets nuvarande chef rättar i informationstexter, riktade såväl till medier som de egna medarbetarna. Erfarna och duktiga informatörer har därför lämnat verket. Chefens byråkratsvenska har ersatt den mer lättbegripliga vardagprosan. Suck! Tur att jag inte jobbar kvar.

En del juristnissar var helt emot allt vad språkvård hette. En av dem sa vid ett tillfälle till en av verkets språkkonsulter: "Vi behöver inga språkkonsulter och språkvårdare. Vi har ju ordböcker!

Den tilltalade språkkonsulten fann sig blixtsnabbt och svarade. "Vi behöver inga jurister. Det finns ju lagböcker!