Häromdan flyttade jag drygt 15 ton skrot

 Jo, det är sant. Men jag hade hjälp av ett femtontal maskiner på Friskis & Svettis jättestora gym i Häggvik, Sollentuna. Jag nyttjar deras anläggning tre gånger i veckan och den här gången summerade jag antalet rörelser med vikten och kom fram till 15 300 kg. På en vecka blir det drygt 45 ton. Inte illa för en gammal gubbe som jag!

Jag har aldrig gillat motion. Gymnastik med lek och idrott var inte mitt favoritämne i skolan. De gånger jag försökt motionera har det tagit emot något enormt.

Jag har dock varit medlem i Friskis & Svettis (FS) i Sollentuna i över 30 år. FS är kommunens största ideella förening med (före covidpandemin) 7 000  medlemmar, dvs. ca var tionde kommuninvånare. Nu  har man tappat några tusen medlemmar, men de kommer nog tillbaka så småningom. 

De första 27 åren gick jag på deras gympa en gång i veckan. Det var skittråkigt och jag led varje gång och räknade låtarna som spelades och ville bara att det skulle ta slut. 

Jag ställde mig alltid längst bak i salen, ofta i ett hörn. Jag ville inte visa hur dålig jag var på att koordinera armar och ben. Sen hade jag därifrån full koll på  de fräscha 40- till 70-taggare som stod framför mig.

En gång hade jobbet bjudit in Johan Holmsäter som uppfann FS som föredragshållare. Jag frågade honom vad det berodde på att jag inte gillade gympan. "Du går för sällan", sa han.

Jag följde inte hans råd utan fortsatte pinan en gång i veckan.

Nu går jag i stället på deras jättestora gym. Det är förmodligen ett av de största i landet. Massor med maskiner för armar, ben, rygg och mage samt massor med skivstänger med skivor i olika vikter.

Jag är där tidigt på morgnarna, redan vid 7-tiden. Det är bara ett tiotal motionärer där då. Jag kör hårt ca 40-45 minuter och nyttjar 15-17 olika maskiner och redskap. Vikten varierar från 20 till 100 kg beroende på vilken del av min kropp jag använder.

När jag började igen efter ett coronauppehåll i drygt ett år var maxvikten på några maskiner ca 40 kr. Nu är jag uppe i 60 kg, vilket visar att det gått snabbt att återta det jag förlorat.

Jag kan inte påstå att jag älskar passen på gymmet, men jag ogillar dem absolut inte. Det är trots allt med viss längtan jag åker dit de tidiga morgnarna måndag, onsdag och fredag.

Det känns bra när passet är över och jag är hemma igen och käkar en god frukost.

Nu har även äldsta barnbarnet (14 år) sagt att han vill göra mig sällskap till gymmet innan skolan börjar. Han spelar fotboll och är med i ett av landets bästa lag för pojkar som är födda 07. Han är inte särskilt lång eller biffig. 

Han behöver mer muskler för att tackla de motspelare som tacklas. I dag vann hans lag trots det en vänskapsmatch med 10-1. "Heja MAI FC!"

Mina möten med Magdalena

Sossarnas nya ledare fru Andersson dominerar medierapporteringen just nu. Det är ju inte så konstigt. Man berättar att hon pluggat både på Handels i Stockholm och på Harvard i USA och att hon varit simmare på elitnivå. Hon blev sossarnas första kvinnliga finansminister. Däremot har man inte berättat att hon under några år var överdirektör på Skatteverket.

Kollar man däremot henne på Wikipedia så får man redan i de inledande raderna veta att hon var överdirektör på verket 2009-2012, dvs. vicechef närmast under generaldirektören.

Hennes första två år på verket var Mats Sjöstrand hennes chef och sedan Ingemar Hansson.

Jag lämnade verket våren 2010. Då var hon där. Jobbet på verket var bara en hållplats för henne och hon var tämligen anonym och färglös under sin tid där.

Medarbetare som lämnade huvudkontoret med pension den här tiden fick normalt en avslutningslunch tillsammans med några andra blivande panschisar och där generaldirektören var värd. Vid min avslutningslunch var det inte GD Ingemar Hansson som var värd utan Magdalena Andersson i egenskap av överdirektör.

Det var egentligen första gången jag träffade henne och hon gjorde inget bestående intryck på mig. Jag hade inte heller haft någon kontakt med henne i mitt jobb eftersom jag var sidseteppad och satt de sista åren på verket utan några vettiga arbetsuppgifter.

Andra gången jag hade kontakt med henne var i december samma år. Det var när huvudkontorets veteraner var samlade till jullunch och ledningen för verket var inbjuden.

Jag gick då fram till henne och sa ungefär så här: "Hej, vet du att verket fyller 40 år i januari nästa år? Det var 1971 som Riksskatteverket bildades. Det tycker jag borde firas."

Hon bara stirrade på mig uttryckslöst och sa: "Vad ska det vara bra för?" 

Jag sa ingenting. En kompis som stod bredvid och åhörde det hela berättade för mig att jag blev svart i ögonen. 

Tidigare chefer på verket hade sett till att både 25 och 30 år hade uppmärksammats med en stor personalfest, ena gången till och med i Blå hallen i Stockholms stadshus. Att både företag och organisationer ihågkommer jämna årtal är mycket vanligt.

Professorn och hjärnforskaren David Ingvar (1924-2000) berättade en gång vid ett seminarium att det är viktigt även för organisationer, företag etc. att minnas sin historia och inte bara titta i nuet och i framtiden. Men alltså inte för Magdalena Andersson. 

Jag gav mig inte utan tog mejlkontakt med henne och fick till slut henne att bjuda de medarbetare på huvudkontoret som fortfarande jobbade kvar där sedan starten 1971 på lunch. Jag gav henne även en lista på de tiotal personer det handlade om.

När verket i år fyllde 50 år borde man ha uppmärksammat det ordentligt. Men det blev inget av det, trots att jag förra hösten skrev till nuvarande generaldirektören Katrin Westling Palm och föreslog det.

Hon svarade inte ens. Hon kunde ju åtminstone skyllt på pandemin att det inte blev något firande.

PS. Nu hävdar säkert "vän av ordning" att skattepengar ska inte slösas på såna här onödiga evenemang. Suck, säger jag bara. Ska vi snacka slöseri med skattepengar finns det större saker att hänga upp sig på.

Hur kommer vi att klara kommande kriser?

Coronakommissionen har kritiserat regeringen, regioner, kommuner och myndigheter hur man (miss)skött coronpandemin. Det är ju inte första "krisen" som fått kritik hur den handlagts. Palmemordet, tsunamin, Estonia, skogsbranden i Västmanland är några andra exempel. Lär man sig ingenting? Det tycker jag är en berättigad fråga. 

Coronapandemin med sina 15 000 döda är nog den största tragedi vårt land råkat ut för under mitt liv. I alla fall hittills. Flera liv hade räddats om vi haft en krisledning värd namnet och som tidigt vågat peka med hela handen. 

Det är alltid lätt att vara efterklok, när man sitter med facit i hand. Något som kommit fram är att överge "just-in-time"-principen för leverans av sjukvårdsmaterial. Men även att det är många "kockar" som "lagat soppan".

Att ha beredskapslager av viktigt sjukvårdsmaterial är lätt att åtgärda. Men vem ska ta initiativ till det? Som det nu ser ur är det upp till varje region och kommun att göra det. Var och en för sitt eget behov.

Enlig hälso- och sjukvårdslagen har vi alla rätt till samma vård oavsett var i landet vi bor. Men i praktiken funkar det inte. Sjuka och andra vårdbehövande behandlas olika, beroende på vilken kommun eller region de bor i.

Precis som när det gäller skolan är det lika viktigt för sjukvården med en enda huvudman, dvs. staten. Lägg ned regionerna och låt staten ta över ansvaret för både skolan och vården. Det som sen är kvar av regionernas uppgifter, som t.ex. länstrafiken, kan länsstyrelserna sköta.

Nästa kris är redan på gång. Jag tänker på hur vi ska få fram cement när Cementas anläggning vid Slite måste stängas. Här är det regeringen som har ansvaret plus givetvis byggindustrierna i landet för att fixa fram cement så alla byggen kan fortsätta som vanligt.

Det blir inte lätt. Framför allt inte för miljömupparna i regeringen som måste bestämma sig.

Bristen på el är kris nummer två i närtid. Redan i vinter - om den blir kall - kan vi nog se fram mot ransonering vissa tider på dygnet. Dessutom skenande elpriser.

Jag hoppas det inte blir elransonering och skyhöga kilowattpriser. Men om det blir så kommer nog den efterkloka kommission som ska kolla hur detta kunde hända att kritisera både nuvarande och tidigare regeringar för slapphet.

Det finns överskott av el i norr men den går inte att föra ned söderut där behoven finns. Varför har man inte byggt eller lagt ned tillräckligt med kabel? Detta har varit ett känt problem i decennier. 

I stället för att lägga miljarders miljarder kronor på en snabbjärnväg som - liksom Göta kanal en gång i tiden - blir obsolet när den är klar bör det satsas på elkablar från norr till syd. Jag vet, det är inte gjort i en handvändning, men nån gång måste det göras.

Sen när Putinland tagit tillbaka Baltikum och ockuperat Gotland har vi fått krisernas kris. Då blir frågor om brist på munskydd och cement samt skenande elpriser futtiga småsaker.

Sverige i krig med döda soldater och civila, även om stor del av kriget sker i det digitala med matbrist, nedsläckning och andra följder som drabbar oss alla. (Det enda "positiva" med förlusten av Gotland är att regeringen slipper ta beslut om Cementa.)

Den kommission som i efterhand ska granska ansvaret för hur det kunde gå så illa har det lätt att hitta orsaker. Sossar, kommunister, sverigedemokrater m.m. som inte ville att vi skulle teckna en försäkring hos Nato kommer att ligga risigt till.

Men som vanligt i vårt land när det krisat till sig: inget ansvar kommer att utkrävas. Suck!