Ny utställning på Armémuseum ger Jane Horney och hennes hemliga medsystrar viss upprättelse

Generalmajor Hallin och jag.

Idag invigdes på Armémuseum en utställning om bl.a. de kvinnor som i hemlighet under kriget jobbade för militära hemliga svenska underrättelsetjänsten C-byrån. En av dem var Jane Horney som felaktigt avrättades av danska motståndsrörelsen. Jag var en av de ca 260 som bjudits in till invigningen.

Utställningen invigdes av generalmajor Lena Hallin, som är chef för Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, vanligtvis förkortat "Must". Hon är en av de kvinnor i vår försvarsmakt som har högst militär grad.

Jag har i ett par års tid engagerat mig för de kvinnor som utan titel, fast lön, lönegrad eller pensionsförmåner offrade flera av sina ungdomsår i rikets hemliga tjänst.  De var de lägst stående i underrättelsevärlden och fick inget tack, ingen upprättelse eller blivit hedrade för sina insatser. Flera av dem blev skadade för livet och ingen av dem bildade familj.

Det var när jag läste Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" som mitt intresse började. Där berättar han historien om dessa kvinnor, kallade "svalor" som nyttjades som kurirer, informanter, eskortflickor m.m.

En av dem var hans egen mor. En var moster till en av mina vänner.

En annan var Jane Horney, som anklagades av danska motståndsrörelsen för att vara tysk spion. Danskarna sköt henne den 18 januari 1945 på en fiskebåt i Öresund och slängde kroppen över bord.

Jag har på olika sätt försökt få upprättelse för dessa kvinnor. Utställningen som jag på intet sätt haft med att göra är ett sätt för staten Sverige att äntligen officiellt erkänna
1) att den hemliga C-byrån verkligen existerat och
2) att Jane Horney jobbade för C-byrån.

Jane var vacker, levnadsglad, social och kunde ta folk. Hon och flera av hennes medsystrar rörde sig i Stockholms innekretsar, lyssnade, snappade upp och rapporterade till C-byrån. De knöt kontakt med personer som representerade de krigförande ländernas underrättelsetjänster, bl.a. de tyska.

En del av dem hade dessutom anställts som sekreterare hos olika tyska företag och organ som fanns i Stockholm den här tiden.

Min kompis moster (som hette Margareta B) var anställd på UD och placerad först i Berlin och sedan på legationen i Budapest. Hennes uppdrag var att agera som kontakt mellan C-byrån och Raoul Wallenberg och Per Anger som i hemlighet också jobbade för C-byrån. Detta är fortfarande tabubelagt och känsligt.

Att mostern varit "hemlig agent"  höll hon hemligt hela livet. Det var först genom Jan Bergmans bok "Sekreterarklubben" som det avslöjades.

Jane Horney har fått en egen monter.

Men för att återgå till Jane Horney, som hade kodnamnet "Eskimå". Hennes roll som informant i Stockholm riskerade att bli känt. Därför fick hon nytt uppdrag, nämligen att via tyskar i Köpenhamn vara kurir mellan svenska C-byrån och den tyska militära underrättelsetjänsten i Berlin. I det samarbetet ingick även den amerikanska OSS (föregångare till dagens CIA).

Jane Horneys kodnamn var "Eskimå"

Detta trepartssamarbete mellan OSS,  svenska C-byrån och hitlerkritiska delar av FHO (Fremde Heere Ost) gick ut på att redan innan kriget var över i hemlighet bygga upp en antisovjetisk motståndsrörelse. Man räknade kallt med att Sovjetunionen skulle ta stora delar av Europa.
Denna motståndsrörelse, sedermera kallad "Stay behind" fanns även i vårt land. Den militära delen avvecklades först 1995 men den civila finns fortfarande kvar. Detta är också känsligt, framför allt att detta samarbete inleddes redan 1943.

Den brittiska underrättelsetjänsten MI 6 hölls utanför och det fanns en viss animositet mellan OSS och MI 6. Det var britterna som uppmanade danska motståndsrörelsen att göra sig av med "den tyska spionen" Jane Horney. Den hos britterna som höll i dessa trådar hette Kim Philby, som senare avslöjades som sovjetisk spion.

Man kan nog ganska säkert gissa att ryssarna kände till detta samarbete och även Raoul Wallenbergs hemliga uppdrag i Budapest, nämligen att bygga upp en motståndsrörelse i Ungern. Wallenbergs uppdrag i Budapest, bl.a. att rädda judar, finansierades av USA. Han hade också haft täckanställning på ett företag som "ägdes" av svenska C-byrån.

Jane Horney visste för mycket, bl.a. om hemliga kontakter mellan danska motståndsrörelsen och tyska ockupationsmakten. Till slut blev hon för farlig för personer i motståndsrörelsen och offrades.

Utställningen kommer pågå i två år.

Men inget av allt detta hemliga framgår  av utställningen "I rikets hemliga tjänst" på Armémuseum. Texterna där är tämligen grunda och anpassade för de besökare som vet litet eller inget alls, varken om C-byrån eller Jane Horney.

Förutom Jane H presenteras även Karin Lannby, en C-byråinformant som lämnade över 1 300 rapporter - dessutom maskinskrivna - till C-byrån.

Den tredje kvinnan som lyfts fram på utställningen är Erika Schwarze, en tyska anställd på deras legation i Stockholm. Hon rekryterades också av C-byråns vicechef Helmuth "Teddy" Ternberg. Tack vare hennes uppgifter kunde matematikern Arne Beurling knäcka tyskarnas kod. Sverige fick därmed möjlighet att läsa den tyska telegramtrafiken som passerade landet.

PS. Om mitt arbete att få upprättelse för C-byråns kvinnor ska jag berätta mer om längre fram, sannolikt först början av april.