Om ett år har vi en arvprins(essa)

Kronprinsessan och prinsen är på bröllopssemester i Söderhavet - allt enligt kvällspressen. Jag skulle tro att paret inom ett år har en kronarvinge i en vagga på Haga slott. Blir det en gosse/arvprins så tror jag han kommer att heta Oscar, Johan, Karl eller Erik. Blir det en flicka så har jag inga säkra namn att komma med. Vad tror du?

Sverige är fantastiskt

Min inställning till monarkin är aningen kluven. Förnuftet säger att vi borde ha ett annat statsskick (men jag har svårt att tänka mig Göran Persson som president). Känslan säger mig att vårt 200-åriga kungahus - äldst i drift i världen - är något vi ska värna om. Jag väljer nog att följa min känsla. I alla fall i dag.

Gårdagens bröllop följde jag på TV från början till slut, med några pauser för mat och lite ofrivillig sömn. Den nye prinsens tal till sin kvinna gjorde att min bild av honom förändrades ordentligt. Det är nog bra för det bernadottska blodet att få ny påspädning; det kan aldrig skada, tvärtom!

USA brukar berömma sig av att vem som helst kan bli landets president. Sverige kan berömma sig över att vem som helst kan bli prins. Det ska vi vara stolta över.

Det kungliga bröllopet

Nästan allt i medierna de senaste veckorna har handlat om dagens bröllop. Jag måste erkänna att jag tycker det är kul med all uppståndelse. Underhållningen igår kväll från Konserthuset var mycket bra, men jag undrar varför Boxer-Robert satt bredvid Victoria hela kvällen? Statstelevisionen har ju ingen reklam?

I dag på bröllopsdagen valde frun och jag att förlägga vår förmiddagspromenad till centrala Stockholm. Det var fullt med poliser i nypressade uniformskjortor; många av dem till åren komna (poliserna alltså, inte skjortorna) och dessutom med en viss rondör. Jag skulle tro att det var första gången på många år som de var ute på stan i uniform.

På Skeppsbron låg de danska och norska kungafartygen "Dannebrogen" respektive "Norge". Eftersom det hängde massor med folk och fotografer vid det danska skeppet stannade vi upp där och jag fick ovanstående bild. Det är det danska kronprinsparet som just klivit ned för lejdaren för att färdas vidare i bil. Prinsessan Mary verkar hälsa på en äldre herre genom att på eskimåvis gnugga näsan med honom. Nä, så var det givetvis inte... men en bild ljuger väl aldrig?

Dags att byta flaggstänger

När nuvarande Skatteverkets huvudkontor byggdes 1970 bjöd byggherren på två flaggstänger, som placerades utanför huvudentrén. Samtidigt planterades en lång rad med kastanjeträd - som då var ca 2-3 meter höga - längs lokalgatan framför huset.

Nu har det gått nästan 40 år och träden har blivit högre än flaggstängerna, se bilden. Visserligen försöker man klippa träden för att flaggorna ska få fritt spelrum men trots det så syns de knappast. Det är väl ok när verkets vita trasa hänger uppe. Men när verket flaggar med svenska flaggan eller när verket har utländska gäster och gästlandets flagga är hissad så är det inte försvarbart med dessa ynka flaggstänger. Flaggorna skyms i stort sett helt av träden. Dags att byta stänger, alltså.

De nuvarande är bara 10 meter. Om flaggorna ska synas ytterligare några år så behöver stängerna vara bortåt 16 meter och det kommer att kännas konstigt. Mitt förslag är att stängerna ersätts med fasadstänger. De kan placeras t.ex. i höjd med plan 5 och flaggorna kan hissas från fönstren på den våningen. Då skulle flaggorna synas när man kommer in på lokalgatan framför huset.

Men det här kostar ju pengar - pengar som inte finns. Men eftersom jag försvunnit från verket och inte ersatts med någon nyanställd så finns det pengar att ta av. Att sätta upp fasadstänger kan nog inte kosta med än ca 10- 15 000 kronor. Felräknings-pengar i den stora konkursen.

Vi är inte bjudna!

På väg hem med pendeltåget fick vi ett begagnat exemplar av bröllopsbilagan i dagens nummer av Aftonbladet av en vänlig medpassagerare. Han tyckte väl synd om oss stackars pensionärer i vårt utanförskap, dvs. varken arbete eller semester längre...

I den bilagan fanns listan över alla som är inbjudna till lördagens bröllop i Storkyrkan. Vi fanns inte med, varken jag eller frun. Däremot hittade jag herr och fru Persson (dvs. Göran och Anitra), mitt kommunalråd Lennart Gabrielsson i Sollentuna (i egenskap av 3:e vice ordförande i Sveriges kommuner och landsting) samt även Skatteverkets nuvarande generaldirektör Ingemar Hansson. Hoppas dom får kul.

Det finns hundratals enkäter i arkivet

Den 30 maj skrev jag ett inlägg på min blogg om en enkät som jag lät göra 2005. Vi gjorde inte något med resultatet av enkäten, utan arkiverade det. Enkätresultatet dök upp i ett debattinlägg som justieministern gjorde i en av morgontidningarna. En grävande journalist blev intresserad och fick ut enkätresultatet från Skatteverket.

I dagens Expressen har journalisten (s. 21) skrivit en helsida med rubriken "Så riskerar Sverige att ruttna inifrån". Han gillar inte justitieministerns förslag om att försvåra för den som vill ta del av integritetskänsliga uppgifter om folk. I sin artikel argumenterar han emot. Eftersom ministern använde Skatteverkets enkätresultat i sin argumentation för en skärpning av regelverket måste ju journalisten göra allt han kan för att misskreditera enkäten.

Han kommenterar enkäten genom att såga den helt: Verket (dvs. jag) har gjort alla fel man kan göra, fel frågor ställdes. svaren är meningslösa m.m. (Eftersom enkäten tydligen var så himla dåligt gjord var det väl bara bra att vi inte torgförde den. Eller hur?)

Sen ondgör han sig över att vi mörkat enkäten genom att inte diarieföra den. Att våra enkätresultat inte diariefördes beror på att de betraktades som arbetsmaterial, men de förtecknades i stället löpande i särskild ordning och arkiverades. De är prydligt och snyggt uppställda i arkivet hos Skatteverkets huvudkontor i Solna för den som vill ta del av dem. Inget är hemligt. Det är ett digert material som spänner över åren 1971-2010.

Även Skatteverket har spelat in film utomlands

Försvarsmaktens nya informationskampanj får kritik. Reklamfilmerna som visas är inspelade i Sydafrika med lokala skådespelare och visar inte verkliga miljöer. Allt är fejkat. Dessutom är budskapet i kampanjen svårt att förstå, säger ungdomar (som är målgruppen). Hela kalaset kostar 30 miljoner, varav fem miljoner i produktionskostnad - resten annons- och visningsutrymme.

Skatteverkets två senaste reklamfilmkampanjer gjordes också utomlands. De uppmärksammade svartjobbsfilmerna, som visades på TV och bio 2003-05, spelades in på Mallorca respektive i Barcelona. Anledningen var att produktionen skedde på vintern och filmerna skulle visa sommaren. Därför gick det inte att göra dem i Sverige. Eftersom det är billigare att spela in film i Spanien än i Sverige blev det inga merkostnader. Att fixa sommarmiljö mitt i vintern här hemma hade blivit dyrare.

Skatteverkets filmer om e-legitimationen med Johan Wahlström som aktör spelades in i Tallinn. Det berodde på att en av producenterna av filmerna hade estniskt påbrå och goda kontakter i Tallinn. Dessutom blev det mycket, mycket billigare än om inspelningen hade gjorts i Sverige.

Har ROT-en lett till högre hantverkarpriser?

Jag har tidigare skrivit att vi har bott i kappsäck flera veckor på grund av husbygge på den styckade delen av vår tomt. Samtidigt hade vi hantverkare i kåken som har renoverat badrummet m.m. Stökigt både ute och inne, alltså. Och utan vatten, el och avlopp. Men hantverkarna fick ta regnvatten till kakelfixet och pinka i buskarna. Elen till vår frys och hantverkarnas små maskiner kom från grannen via en skarvsladd. Det mesta brukar ju lösa sig.

Min hantverkares vita timpenning har ökat med nästan 30 procent på fem år. Jag undrar om inte ROT-avdraget bidragit till höjningen? Tänk om Skatteverket kunde göra "revision" hos ett antal småhantverkare och kolla deras timpriser före respektive efter införandet av senaste ROT-avdraget.

Ett tips till Ericsson, Nokia, Apple m.fl.

Mobiltelefonerna har utvecklats enormt. Jag minns de första bärbara telefonerna, en stor fyrkantig låda och en vanlig svart bakelitlur. Sedan kom NMT-telefonerna som var två decimeter långa. Dagens apparater är knappast en telefon längre utan en multimediaapparat. Men en pryl som hör till har sett likadan ut år efter år. Den kan säkert göras fiffigare.

Jag tänker på sladden som man laddar upp telefonens batteri med. Den betår av liten fyrkantig plastmanick som ska in i de två hålen i väggen och löjlig sladd som inte går att linda upp eller hålla ordning på överhuvud taget. Den har Ericsson, Nokia och alla andra helt glömt bort att produktutveckla. Jag har ett litet tips.

Gör gärna väggkontakten större. I den kan man bygga in en sladdvinda - jämför hur det ser ut i en dammsugare. Vindan kan drivas av en liten elektrisk motor med ett batteri, som laddas upp samtidigt som telefonen laddas upp. Då slipper man sladdtrasslet.

Med tanke på alla finesser som telefonerna har idag så borde det här vara lätt som en plätt för företagens duktiga tekniknissar. Jag bjuder er på den här idén.

Äntligen hemma i kåken igen

I dag kunde frun och jag flytta hem till vår gamla kåk igen, efter att ha varit husvilla i fem veckor. De veckorna alternerade vi mellan torpet i Bergslagen och svägerskan gästrum i hennes illa enplansradhus. Tack och lov ligger det bara två kvarter bort från vår kåk.

Anledningen till vår husvillhet var att vi saknat vatten, avlopp och el på grund av att vår tomt är delad i två. Dottern och mågen har fått den nya tomten och där har man nu sprängt färdigt för deras kommande nya hus. Då försvann våra ledningar. Nu är dom nya på plats och allt funkar som vanligt igen.

Inför allmän invandrarplikt

Migrationsminister Billström säger i en debattartikel i DN i dag att asylsökande ska få arbeta från första dan i landet. Det måste vara förödande att vara sysslolös i en landsortshåla i ett främmande land där man pratar ett konstigt språk och dessutom tvingas vänta i flera månader på ett beslut om man får stanna eller inte. Men det man undrar är om det finns jobb till dem? För det måste väl vara "riktiga" jobb han menar?

I Stråssa, en lite ort med en nedlagd gruva, där vi har vårt torp, har man inkvarterat alsylsökande i tomma hyreslägenheter. Det enda roliga de har är att promenera sex kilometer ned till Storå, där närmaste affär finns, en Konsumbutik. Och sedan gå tillbaka, såvida man inte får lift. Jag tror att dessa unga män skulle sätta värde på att få något att syssla med. Förmodligen vad som helst.

Det finns hur mycket igenväxt skog som helst i Bergslagen och som skulle behöva rensas och gallras. Men den typen av jobb är det nog inte Billström tänker på. Dessutom skulle säkert facket sätta sig emot att ge de asylsökande sådant här enkelt jobb. Och så måste de förstås ha avtalsmässig lön.

Billströms tanke är god. Hans avsikt är också att de via ett jobb ska få svenska arbetskamrater och lära sig svenska och snabbare komma in i det svenska samhället. Men samtidigt är det grymt om de efter halvår måste lämna landet.

Nu när värnplikten är avskaffad kunde man kanske (frivilligt?) införa en allmän invandrarplikt. Vi svenskar skulle med samhällets stöd och hjälp bli faddrar år nyanlända invandrare. Uppdraget skulle vara tio månader, ungefär som värnplikten, och innebära att vara kontaktperson, ge stöd och hjälp för att få in dem i vårt samhälle och i vårt språk.

Jag vet att man redan i dag kan bli "fadder" åt nyanlända svenskar, men det är inte många som är det. Om det mer eller mindre blev en plikt så skulle verksamheten bli mer naturlig. Alla skulle tjäna på det. Inte bara invandrarna , utan framför allt vi helsvenskar; vi skulle lära oss mer om andra kulturer och många fördomar skulle komma på skam.

En sann barnhistoria

När min dotter var fyra år åkte vi till Venezuela för att hälsa på min bror som bodde där då med sin familj. Vi besökte även Trinidad, där det fanns kokospalmer med nötter. Väl hemma i Sverige var min dotter i ICA-butiken tillsammans med en väninna till oss och hennes dotter, som var något år yngre.

Vår snusförnuftiga dotter pekade på kokosnötterna i fruktdisken och frågade sin yngre kompis: "Vet du vad det där är för nåt?" "Nä", svarade kompisen. "Det är kokosnötter", blev svaret. "Och vet du vad det är inne i dom?" blev nästa fråga från dottern. Svaret från kompisen blev åter ett "Nä". "Det är mjölk", sa dottern med överlägsen min. "Har korna värpt dom då?" undrade kompisen och pekade på de bruna kokosnötterna i disken.

Det var många vuxna i butiken som log brett.

Provinsialismen lever vidare

För femtio år sedan bestod skatteförvaltningen av mer än 120 myndigheter med egna chefer, egna budgetar m.m. Och man gjorde lite som man ville ute i landet, både vad gäller juridiken - reglerna tolkades olika - och administrationen.

För många år sedan besökte jag en fögderichef i Mellansverige för att göra reportage. Han visade mig en ca en meter hög trave med dokument i hörnet av sitt tjänsterum. "Där ligger allt som ni på Riksskatteverket skickat ut", sa han illmarigt leende och gjorde en gest mot hörnet. En del kuvert var inte ens öppnade. Han klarade tydligen sitt fögderi galant utan alla påbud som kom från centralt håll.

Nu är skatteförvaltningen bara en myndighet. Men trots det så vill man lite varstans göra på sitt eget sätt. En region som alltid har utmärkt sig är västra regionen med Göteborg i spetsen. De goa gubbarna och gummorna på Sveriges framsida har alltid haft svårt att acceptera påbuden från Riksskatteverket respektive huvudkontoret i Solna.

När Anitra Steen var chef var det ett år knas med den överskjutande skatten - eller om det var kvarskatten. Jag minns inte detaljerna, men enkelt uttryckt så fanns det två alternativ: Alternativ A var det juridiskt korrekta och det som Anitra gav besked om skulle följas; alternativ B var inte juridiskt korrekt, men förmånligare för skattebetalarna.

Hela landets skatteförvaltning accepterade ledningens beslut, dvs. alternativ A - utom Göteborg som ville plocka poäng hos skattebetalarna och körde med alternativ B. En annan gång på den tid vi hade två årliga deklarationsblanketter, en gul och en grön, ville göteborgarna ha en egen blankett dessutom. Det var snudd på att de hade fått det.

För några år sedan var alla skatteinformatörer samlade till överläggningar på en kursherrgård utanför Stockholm. Jag pratade en eftermiddag om vikten av enhetligt utseende på våra trycksaker, om våra husteckensnitt och annat gemensamt. Budskapet var glasklart: Hitta inte på något eget utan följ de få riktlinjer om grafisk form som finns. När jag pratat klart räckte en göteborgare upp handen och sa: "Men jag tycker det är bättre om man kan göra som man vill och sätta lite personlig touch på sina oh-bilder och trycksaker!" Alla andra hade fattat budskapet utom han.

För några veckor sedan var det en skattebetalare som hörde av sig till verket. Han hade fått en blankett som han tyckte hade ett märkligt utseende för den var gjord med teckensnittet Comic Sans. Det visade sig vara ett hemmagjort dokument som tillverkats i västra regionen. Att verket sedan 30 år tillbaka har andra teckensnitt som ska användas bryr man sig fortfarande inte om.

Stockholmshatare finns det lite varstans i landet. Men att Storstockholm lämnar massor med miljarder i skatteutjämning till övriga landet - bl.a. till Göteborg - tar man för givet, trots att det är dyrare att bo och leva i Stockholm.

Stockholms län har 20 procent av landets befolkning, 30 procent av inkomsterna och betalar 40 procent av skatten i landet!

PS. Jag är inte stockholmare. Jag är gnällnärking från början och nu sollentunabo.

När kommer Skatteverket att visa reklamfilm igen?

Nu ska man göra en ny Åssa-Nisse-film med Kjell Bergqvist som Åsa-Nisse. De gamla Åsa-Nisse-filmerna spelades inte alls in i Småland eller någon annanstans söderut i landet utan i Täby, norr om Stockholm.

Det var även i Täby som dåvarande Riksskatteverket och dess föregångare spelade in sina reklamfilmer på 1960- och 1970-talen. Filmerna gjordes då av ett företag som hette Husmorsfilmer AB. Deras kontor, ateljéer och studio låg i Täby.

Husmorsfilmer var en företeelse som alla husmödrar och barn på 1950-talet var väl förtrogna med. Det var innan TV:n fanns och reklamfilmer kunde bara visas som förspel på bio. Men en husmorsfilm var en "långfilm" som gick på eftermiddagen på biograferna runt om i landet. Det var gratis inträde. Filmen bestod av massor med reklamfilmer, bl.a. för Nils Johans olika hushållsprodukter, tvättmedel och annat. Reklamfilmerna varvades med Walt Disneys kortfilmer med Kalle Anka, Musse Pigg och de övriga figurerna. Målgruppen var given: hemmafruar och deras barn.

På Husmorsfilmer AB var det ägarens son Mats Davidsson samt Gösta Sturmark (med ett förflutet från Radio Nord), som svarade för produktionen av verkets reklamfilmer. De visades från början mellan programmen i statstelevisionens enda kanal. Dåvarande utbildnings- och informationschefen Nisse Birkeby travade helt enkelt upp till TV:s sändningsledare och lämnade över filmerna och bad att få dem visade. Riksskatteverket var en flitig producent av samhällsinformation via reklamfilm och vann även pris på den här tiden.

Det här sättet att få samhällsinformation visad i TV var förstås alldeles för enkelt. Byråkraterna i TV-huset uppfann i stället "Anslagstavlan", som finns kvar än i dag. Att få en film visad på "Anslagstavlan" är fortfarande omgärdat av en hel del byråkrati och sysselsätter ett par personer hos statstelevisionen, förhoppningsvis inte på heltid.

Husmorsfilmerna försvann och i stället fick Centralfilm AB vid Lidingöbro med Kaj Pergament som producent ta över rollen som filmleverantör till Riksskatteverket. Sedan blev det en lång rad av reklambyråer och filmproducenter som gjorde verkets filmer. bl.a. Ulf Brunnberg, som gjorde reklamfilm vid sidan av skådespelandet. Det gick enkelt att hitta producenter, för dagens krångliga upphandlingsregler fanns inte ens i sinnevärlden på den här tiden.

Senast Skatteverket gjorde reklamfilm var i början av detta sekel. Då var det de omskrivna svartjobbsfilmerna samt reklamfilmerna om e-legitimation, som spelades in i Tallinn med Johan Wahlström i huvudrollen. Nu är ju verkets ekonomi körd i botten och några pengar till någonting verkar inte finnas längre. Extra information till allmänheten - utöver webbplats och blankettutskick - är bortprioriterat.

Det ska bli intressant att se om och när verket producerar och visar en reklamfilm igen.

Elektriciteten har återvänt

Som jag skrivit om tidigare i min bloggbok så är tomten delad och schaktning pågår för ett nytt hus, som dottern och mågen ska bygga. Vi har nu i en månad varit utan vatten, avlopp och el. Men, hör och häpna - elen är inkopplad nu!

Jag hade sedan tidigare gula plaströr dragna från tomtgränsen och till kåken. Men jag fick besked om att rören inte dög för att dra en elkabel genom. Jag kontaktade elverket och vill ha en tillfällig kabel ovan jord i avvaktan på att en ny rörgrav för en ny elkabel blev klar. När denna tillfälliga kabel skulle dras häromdan av en underentreprenör visade jag mina tidigare dragna gula plaströr och beklagade mig. "Men dom duger ju för elkabeln", sa dom. "Vi fixar det här permanent".

De kollade att plaströret var okej och drog - visserligen med mycket svett och möda och något vaselinliknande smörjmedel - genom den tjocka svarta kabeln. Dagen efter kom elverkets folk och kopplade in elen i kåken.

Nu väntar vi bara på att rörgraven för vatten och avlopp ska bli grävd och ledningar dragna. Sen ska kommunens folk komma och koppla ihop rören med va-nätet. När det kan ske hoppas jag står skrivet i kommunens agenda och inte i stjärnorna. Förhoppningsvis kan vi kanske flytta hem igen om en vecka. I sämsta fall om två veckor. Dröjer det ytterligare hinner alla som jobbar med det här att gå på semester och då är vi väl tillbaka i vår kåk någon gång i höst...

Svarta kläder på chefens rum

För några decennier sedan hade vi på dåvarande Riksskatteverket en intendenturchef som hade en bisyssla. Han hade en kompis som var i profilklädesbranschen och som sålde diverse prylar, bl.a. kläder. Kompisen levererade utgångna men helt felfria kläder, typ skjortor, jackor och annat till verkets intendenturchef som idkade privat försäljning av dessa till kraftigt rabatterade priser på sitt tjänsterum på verket.

Jag och frun var där och köpte varsin schysst vinterjacka till ett mycket bra pris, givetvis utan kvitto. Det var en livlig kommers, som var väl känd bland medarbetarna på verket. Det här pågick i många år.

När jag blev direktionsmedlem och informationsdirektör och kände ett större ansvar för verkets varumärke informerade jag ledningen om kommersen. Jag var rädd att någon kvällstidning skulle få nys om den kreativa svartförsäljningen av kläder på verket och göra en stor grej av det. Risken var uppenbar.

Jag förmodar att intendenturchefen fick en påstötning om det olämpliga i affärsverksamheten, för kläderna försvann från hans tjänsterum. Men kommersen fortsatte, fast inte så öppet. Kläderna hade bara flyttats till ett annat rum, längre in bakom intendenturchefens tjänsterum. Hur länge affärsverksamheten fortsatte vet jag inte. Nu är chefen pensionerad sedan många år tillbaka och allt är preskriberat.

Det var många lågavlönade skattetjänstemän på central nivå som fick möjlighet att köpa billiga kläder under några år. Tänk så mycket bättre och enklare allt var förr! :-)