Jag har sedan åtta år diagnosen Parkinsons sjukdom(ar). Symptomen varierar så mycket från individ till individ därför är det befogat att skriva i plural. Jag upptäckte min PS därför att jag skakade i högra benet. Det gjorde jag för nio år sedan. Det tog alltså ett år att fastställa att jag hade PS. När jag fick piller mot PS slutade benet att skaka. Då visste min neurolog at det var PS jag hade fått.
De flesta med PS skakar i händerna eller få ofrivilliga ryckningar i huvudet eller överkroppen, men det har inte jag. Jag har inte heller hallucinationer eller är deppigare än vanligt.
Men jag har svårt att svälja vätska, kan inte skriva för hand - inte en enda bokstav eller siffra alls - "och jag skirve bara fde l p ådsat orn" dvs. jag skriver bara fel på datorn. (Detta inlägg "tig felra timmamr astt asrov aocvhn rätta" tog flera timmar att skriva och rätta.)
Dessutom är jag trög i magen, vilket är bättre än att skita på sig eller att ha ständig värk i hela kroppen, som kan drabba en del med PS.
Men det jobbigaste är att jag nästan inte kan gå alls. Jag har det som kallas "freezing feet" - eller "frysta fötter" på svenska. Det innebär att fötterna fastnar i golvet. Det går inte att lyfta dom för att börja gå Det är inte fel på mina muskler eller mina ben. Det är min sjuka PS-hjärna som styr detta.
Vi är ca 25 000 som har PS i vårt land. Av dessa har ca 40-60 % "frysta fötter"; alltså ungefär hälften.
Det finns olika strategier för att lura hjärnan så man kan komma igång att gå. Det kan t.ex. vara att sjunga en snutt - t.ex. "Vi gå över daggstänkta berg osv." - eller räkna högt "1, 2, 3 osv". Eller att stilla vagga sidledes fram och tillbaka och klappa sig på låren. Inget av detta funkar för mig.
Det enda som funkar för mig är att jag får en fot att kliva över. När fötterna fastnar måster jag ofta be någon annan person att hjälpa mig.
Ibland när jag står och stampar och inte kan komma igång att gå händer det att en förbipasserande stannar upp och undrar om jag behöver hjälp. Ja tack, säger jag och förklarar att jag har PS och behöver en fot att kliva över.
Dessa spontanhjälpare är så gott som alltid en person med utländsk bakgrund. Varför? Det beror nog på kulturskillnader och hur man ser på oss äldre.
Jag ska ge några exempel. Häromdan när jag var på Östermalm och hade stannat med min rullator mötte jag två kvinnliga p-vakter. Den ena gick förbi men den andra - med typiskt invandrarutseende - stannade och frågade om jag behövde hjälp.
Det fick jag med råge. Ofta när jag är trött går jag bara ett tiotal steg innan det blir stopp igen. Trots att p-vakten gått förbi mig hade hon koll på mig. Tre gånger kom hon springande tillbaka för att med sin fot få fart på mig igen.
När jag var på Rusta och hade lagt några tavelramar på rullatorn som givetvis inte låg kvar utan ramlade av fick jag spontan hjälp av kvinna. Hon avbröt sitt eget handlande och följde med till kassan. Men hon fortsatte och såg till att jag fick in både rullatorn och ramarna i bilen. Hon var turkiska.
En söndag när jag utan problem tog mig med rullatorn två kilometer till Sollentuna C fick jag stopp när jag hade kommit halvvägs hem. Det var förmiddag och få var ute. Då mötte jag en ung utländsk kille som bar på ett par matkassar.
Han visade sig vara indier och jobbade som ít-konsult i Kista. Efter att ha gått hem med sina kassar kom han tillbaka. Trots att jag sa att han inte behövde det insisterade han och följde mig ända hem och jag fick öva min rostiga engelska.
Jag har fler liknande kontakter jag haft med vänliga och hjälpsamma invandrare som aldrig tvekat att stötta mig.
Det är skamligt att det finns politiker som vill kasta ut dessa personer ur landet. De får sina permanenta uppehållstillstånd omvandlade till tillfälliga och riskerar att skickas ut ur landet.
Låt de som jobbar och sköter sig utan att ligga samhället till last få stanna. Vi behöver dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar