Sollentuna centrum delat av järnvägen

Min hemkommun Sollentuna har förändrats och fått ett nybyggt centrum. Järnvägen skär rakt igenom kommunen och även rakt igenom Sollentuna centrum. Den östra delen består av nya bostadshus med bostadsrätter som har tegelfasader eller färgglada putsfasader. Öster om järnvägen finns också ett helt nytt och stort köpcentrum med ett parkeringshus i flera plan. Ett aktivitetshus, kallat Satelliten, har också byggts på östra sidan. Här bor dom som har råd att köpa sin bostad. Här finns lyxiga butiker.

Sollentuna centrum är segregerat. Väster om järnvägen ligger Malmvägen (känd från Snabba Cash) med sin 40 år gamla hyreshus i trist grå betong. Där finns polishuset, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, det nybyggda huset för Attunda tingsrätt samt det nya häktet - en stor flervåningsbyggnad, strategiskt belägen mellan polishuset och domstolshuset (se bilden).

Om du sa "Kumla" för femtio år sedan tänkte nog de flesta på "skor". Säger du "Kumla" i dag tänker man nog främst på fängelset - Kumlabunkern. Jag befarar att Sollentuna om några år i första hand kommer att vara känt för sitt stora häkte.

Mimik och kroppspråk viktigt för kommunikationen

Frankrike tänker lagstifta mot burkor på offentliga platser. Här i Sverige är också burkorna och motsvarande huvudbonader uppe till diskussion. Tycker man inte om burkor är man invandrarfientlig islamofob. Accepterar man burkor är man... ja, vadå? Politiskt korrekt kanske. Jag vet inte. Politikerna tassar på tå. På mig verkar det mest vara en symbolfråga då antalet användare av burkor uppges vara ca 100 (av en befolkning på 9 miljoner invånare).

Det som inte nämns i debatten är hur viktigt mimik och kroppspråk är för kommunikationen mellan människor. Det talade ordet svarar för ca 7-10 procent av kommunikationen. Resten står kroppspråk och mimik för.

Det får mig att tänka på statsminister Per-Albin Hansson som när Andra världskriget bröt ut talade i radion. Han sa på sin trygga skånska dialekt: "Sveriges beredskap är god" fast han visste att den inte alls var det. Hade han stått i TV så hade han blivt avslöjad direkt som en lögnare. Han hade lagt cigaretten han rökte på bordet han satt vid. Cigaretten glödde och lämnade ett märke på bordsskivan. Bordet lär fortfarande finnas kvar på Sveriges Radio.

Jag tvivlar på Trollhättemopedens framtid

Juristen och författaren John Grisham nämner Saab nånstans i nästan alla sina böcker. För femton år sen skrev jag till honom och frågade varför han nämnde Saab och jag väntar fortfarande på svar. Jag tror inte det var fråga om betald produktplacering. Det finns ju runt om i världen folk som med snudd på fanatism gillar Saab. Jag tillhör inte den gruppen.

Jag har mer eller mindre mot min vilja kört en Saab 9-3 i två år. När jag skulle välja ny förmånsbil så fanns det bara Saab att välja. Anledningen var att min arbetsgivare Skatteverket bara har s.k. miljöbilar och de enda med vanlig automatlåda (då) var Saab. Den här Saaben kostade utan rabatt 303 000 kr för två år sedan. Den har samma lullull som normalt ingår i vilken japansk bil som helst. För 275 000 får man en större japansk bil som har samma utrustning, är säkrare, mer omtyckt och har mindre fel.

Det finns plus med Saab: man sitter bra, med etanol i tanken är den pigg, en bra vinterbil. Men av nån anledning har jag svårt för den ändå. Den känns plastig och verkar mest vara en svensk Opel.

När Saab var riktig bil och helsvensk så levde den tack vare att Södertälje gjorde lastbilar och Linköping flygplan. Saabs bilar har ju bara gått med vinst nåt enstaka år. Nu tar Spyker över och det kan i bästa fall rulla på ett tag till. Men om fem år tror jag inte Saab finns kvar. Och vi skattebetalare har blivit blåsta på 4 miljarder.

När kommer Lars-Gunnar och Monika?

Statistiska centralbyrån (SCB) berättade häromdan att Alice och Lucas toppar namnlistan för nytillverkade barn. Det har ju sedan några år tillbaka varit populärt att bl.a. ta namn som var populära i slutet av 1800-talet, som t.ex. Ebba, Axel, Oskar. Det är få namn som aldrig varit omoderna. Jag kan bara komma på ett som stått sig under många årtionden och även decennier - även om det inte alltid varit kallasnamn: Erik.

De namn som var populära på 1930- och 1940-talen är inte alls inne. Men jag skulle tro att 40-talisternas barnbarns barn riskerar att få namn som Lars-Gunnar, Monika, Birgitta, Krister, Lennart, Anita, Klas-Göran. Eller vad tro du?

Dokumenterade och förtecknade porträtt

Skatteverkets alla fyra generaldirektörer (hittills) har målats av i olja. Porträtten hänger på huvudkontoret i Solna. Men det finns även andra porträtt på verket. Alla chefer för Kungl. Kontrollstyrelsen från 1907 och fram till 1970 hänger också på Skatteverket. Dessutom finns stora färgfotoporträtt på de som var chefer för de myndigheter som 1971 bildade (Riks)Skatteverket.

Häromdan var en representant för Statens Porträttarkiv - som är en del av Nationalmuseum - på verket tillsammans med en fotograf. De dokumenterade alla porträtten och tog foton av dem. Så nu är verkets alla porträtt dokumenterade, förtecknade och kan räknas in bland de tiotusentals andra porträtt som ingår i statens porträttsamling.

På bilden ser du hur Skatteverkets tre senaste chefer ser ut i olja: Lennart Nilsson, Anitra Steen och Mats Sjöstrand.

Jag har jobbat för mycket för länge

I dagens tidning (SvD) finns en notis som berättar att den obetalda övertiden förra året var 1,9 miljoner timmar. Året innan var summan 1,3 miljoner timmar. Omräknat i personer så var det 27 procent fler som jobbade övertid utan ersättning, jämfört med 2008. Hur vet man det? Jo, Statistiska centralbyrån (SCB) har koll på sånt här.

Ser jag tillbaka på mina 43 yrkesverksamma år så har jag tillhört den del av de anställda som jobbat för mycket. Arbetstiden är nog normalfördelad: en del jobbar för mycket, de allra flesta jobbar det dom ska och en del jobbar för litet. Så sammantaget blir det jämnt skägg.

Tar jag 30 av mina arbetsår då jag käkat matrester (dvs. matlåda), då jag fikat vid skrivbordet samtidigt som jag gjort något nyttigt och då jag jobbat över kvällar och helger utan ersättning och lägger ihop allt så blir det 4,8 år! Jag har räknat med 220 arbetsdagar per år, en lunch på 20 minuter i stället för 40 minuter (som det säkert tar om man går ut och käkar) och en utebliven fikarast på en halvtimme samt 150 timmars gratis övertid per år.

Jag är 63 år och blir pensionär på heltid om några veckor. Lägger jag till mina fyra "gratisår" så blir min ålder 67 år. Jag har inte jobbat 43 år utan 47! Jag känner att jag kan gå ut i utanförskapet i förtid utan dåligt samvete.

För att - som jag - även haft jobbet som hobby krävs en förstående familj och framför allt en förstående fru. Det har jag haft. Jag minns en gång när familjen var och vandrade dagsturer i fjällen. Barnen var med. Sonen var väl runt sju år och sa när vi trampade omkring i blötan: "Det är så kul att vara här för pappa har inga papper med sig!". Där fick jag.

En gång för länge sedan intervjuade jag Håkan Djurberg, som var överdirektör och chef för dåvarande Exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) - det som i dag är huvudkontoret för Kronfogden. Håkan hade jobbat för mycket och gjort en fin karriär i statens tjänst och jag frågade hur det varit: "Priset för det, sa han, är att jag nu har vuxna barn som jag inte känner!"

Kul skylt i Kapstaden

Som bekant ska det ju spelas fotboll på högsta nivå i Sydafrika. Men Sverige får inte vara med.

I Kapstaden håller man som bäst på att bygga det som behövs för fotbollandet och det skapar problem, bl.a. i trafiken. Då sätter man upp såna här skyltar. Kolla texten under: "Expect delays and obstructions as we get ready to have a ball!" Dom har humor, sydafrikanerna.

Varumärket Astrid Lindgren (II)

Nu har varumärket Astrid Lindgren fått sig en ny negativ knuff. Svenska Dagbladet har i dag en "krigsrubrik" på första sidan som basunerar ut "Nytt dödsfall på Astrid Lindgrens". Man skriver inte ens "Astrid Lindgrens sjukhus". Det är liksom underförstått.

Jag har sagt det förr - och gör det igen: Om man gjorde en enkät och frågade tusen personer: "Vad tänker du på allra först när du hör namnet Astrid Lindgren" så skulle jag tro att många skulle svara "sjukhus" och inte Pippi Långstrump. Släktingarna som äger varumärket är nog inte glada.

Astrid Lindgrens sjukhus är det barnsjukhus i landet som har fått flest Lex Maria-anmälningar. Och det verkar fortsätta. Något står inte rätt till. Dåliga arbetsförhållanden och usel personalpolitik sägs vara orsaken (vilket jag i andra hand även fått bekräftat från personal som jobbat där). Ytterst är det en ledningsfråga och man kan ju undra när det börjar hända något positivt som kan vända utvecklingen. Det är viktigt. Inte bara för Astrid Lindgren utan i ännu högre grad för de barn som vårdas där och deras föräldrar.

När chefen plötsligt kan själv...

För cirka trettio år sedan höll jag på att ta fram olika förslag på logotyper, märken, för dåvarande Riksskatteverket. Ett förslag, som jag gillade, men som inte generaldirektören tyckte om, var en stiliserad bild av Gustav Vasa. I det läget när arbetet gått i stå började generaldirektören att rita logotyper själv... Jag tog mig för pannan och suckade: Hur ska jag göra. Detta blir en katastrof! Generalen började rita tre kronor, mynt och annat som skulle kunna vara symbol för verket. Jag svettades mer och mer men fick till slut stopp på kreativiteten.

Jag lyckades få okej till att göra en omstart och kontaktade tre professionella logotypmakare som fick jobba fram något med "mynt/pengar" som utgångspunkt. Resultatet blev den triangelsnurra som verket nu har som logga. Snurran ska symbolisera ett flöde av pengar.

Nu har vi nya chefer på verket. Som också är kreativa. Suck!

Från årsskiftet ska alla affärer har godkända kassaregister, dvs. kassaapparater. Syftet är att få bort skattefusk och svartjobb och den illojala konkurrens som det innebär. Men för att det ska funka måste vi alla som handlar ta emot kvitton och alltid begära att få kvitton (om vi nu inte får ett). Från början planerades en kampanj med hela folket som målgrupp: "Begär alltid kvitto!". Men av de planerna blev det "nada!". Skatteverket har inga pengar längre till nånting. Och då skippar man allt vad information till medborgarna heter. I stället ska man hitta nya kanaler. Och det är så kallade sociala medier på Internet som gäller.

Då kom verket på: "Vi kan ju uppmana alla våra anställda att alltid begära kvitto. Och dom kan ju be sina släktingar och grannar att också begära kvitto!" Vår nya tillförordnade generaldirektör tände direkt på idén: "Och vi kan ju uppmana alla andra myndigheter att be sina anställda att också begära kvitto! Och alla som jobbar på regeringskansliet!" Lycka till!

Att prata med grannar, släktingar och andra kanske också kan räknas till gruppen "sociala medier"?

Lockande förslag från telefonsäljare

Då och då ringer det säljare och vill få mig att byta leverantör till bredbandet, telefonen, elektriciteten och gud vet vad. Oftast avböjer jag. Men häromdan sa jag ok till att byta leverantör för elen och telefonen - både för kåken och torpet. Säljaren gick i spinn när han fick napp direkt och jag hörde hur upphetsad han blev. "Dom vill byta både hemma och på sommarstället!" nästan skrek han till nån som stod brevid - och fortsatte: "Hur gör jag nu då?". Det kanske var säljarens första samtal, vad vet jag.

Säljaren upprepade sedan sitt erbjudande, sa att samtalet spelas in och sen var det klart. Efter några dagar fick jag med vanliga posten hem en skriftlig avtalsbekräftelse. Där fanns de fakta som säljaren rabblat upp i förskönad form.

Jag plockade fram mina gamla el- och telefonräkningar och gjorde en analys i lugn och ro. Vinsten under ett telefonkvartal för torpet var ca 25 kr i månaden med den nya leverantören. Men för kåken var det en förlust med drygt 30 kr i månaden. För elen var det ingen vinst alls, med det nya abonnemanget. Trots att erbjudandet lät så himla bra! Tänk så konstigt.

Vid all telefonförsäljning har man 14 dagar på sig att tacka nej. Det gjorde jag. Att ringa till kundservicen gick inte. Där tutade det upptaget hela tiden. Och någon postadress fanns inte angiven. Men efter en stunds klickande på leverantörens webbplats hittade jag till slut en postadress och skrev ett brev dit. I brevet krävde jag en bekräftelse på att avtalet sagts upp. Nu ska det bli intressant att se om det kommer en sådan. Tveksamt, skulle jag tro.

Nä, jag ska nog återgå till min vanliga attityd till nasare som ringer och stör mitt i middan eller mitt i ett bra tv-program. Jag har två standardsvar: 1) Du, jag vill läsa igenom ditt erbjudande i lugn och ro. Skicka ett brev till mig! (Det kan dom inte.) 2) Du, jag är lite upptagen just nu. Kan jag få ditt mobilnummer så ringer jag dig senare i kväll, men det blir nog nån gång runt 23-tiden. Är det ok? (Det är det naturligtvis inte.)