Hittade en hög med gamla dagstidningar

Byt ut "Sovjet" mot "Putin" och "Röda" mot "Ryska" så kan den här rubriken från måndagen den 18 september 1939 bli aktuell igen.

Det har gått drygt 85 år sedan den 1  september 1939 då Hitlertyskland gick in i Polen och Andra världskriget började.

Det nazistiska Tyskland hade gått ihop med Stalins kommunistiska Sovjetunionen i den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten där man delade upp Europa mellan sig.

Där kom man bland annat överens om att  Polen skulle de två diktatorerna dela mellan sig och dagen innan den här morgontidningen delades ut i brevlpådorna hade Stalin - som en "likplundrare" med "lögner" och "fördragsbrott" - gått in i kriget på Tysklands sida. 

Men dagens Rysslands vill inte kännas vid samarbetet mellan Stalin och Hitler utan menar att deras Andra världskrig började vi midsommaren 1941 då Tyskland anföll dem. Då först började det som Putins Ryssland kallar "Det stor fosterländska kriget".

Det firas stort i Ryssland varje år då man säger att  det i stort sett var deras Röda armé som ensam slog ut Hitlers Tyskland. 

Det man inte säger något om är den enorma materiella hjälp som man fick från USA. Trots att soldater var en förbrukningsvara, som man - precis som nu i Ukraina - slösade med, hade det inte gått utan de många tusentals flygplan, lastbilar m.m. som USA levererade sjövägen till Sovjet.

Men åter till det "Folkets Dagblad" som fick mig att inledningsvis dra en parallell med dagens Ryssland och det som eventuellt kan hända.

Denna 85 år gamla morgontidning var en vänstersossetidning i Stockholm startad 1916. Från 1934 blev den organ för det kommunistiska Socialistiska partiet som just detta nummer var.  (Partiet närmade sig senare nazisterna och tidningen kom på slutet ut som en pro-nazistisk morgontidning.)

Detta nummer låg i en papplåda tillsammans med ett fyrtiotal andra gamla tidningar i källaren till den kåk vi flyttade från i höstas. De två äldsta var från 1925, samma år kåken byggdes men de flesta var från 1952.

De alla flesta från det året var fläckade av målarfärg och gick direkt till återvinning. Det kan tyda på att det var då man moderniserade den gama 20-talskåken.

Då försvann den röda träfasaden med sina vita knutar, de spröjsade fönstren, kakelugnarna, balkongens träräcke m.m. 

I stället kom en vit putsfasad, hela fönster (med bågar som inte passade), oljepanna, plåträcke m.m. 

Så såg kåken ut när vi köpte den för 54 år sedan för 120 00 kr. Bilden visar hur kåken såg ut på framsidan .

Sen la vi ut fler miljoner på att bygga ut den och successivt återställa den till det ursprungliga- I alla fall delvis.

Som sagt, de flesta tidningarna var i dålig skick på grund av att de var fläckiga av vit färg och slängdes. Men kvar i hyfsat skick blev i alla fall 26 stycken dagstidningar, som jag - som är intresserad av historia och framför allt Andra världskriget - tycker är  jätteintressanta.

Av dessa är 17 från augusti-oktober 1939, sju från 1952 och två från 1959. Det är åtta Svenska Morgonbladet (1939),  fem Dagens Nyheter (1952), fyra Aftonbladet (1939), fyra Expressen (1952 och 1959), tre Stockholmstidningen (1939) samt ett Nya Dagligt Allehanda och slutligen ett Folkets Dagblad som båda är från 1939.

Folkets Dagblads huvudnyhet är Sovjets anfall på Polen där man skriver att Stalins utrikesminister Molotov lögnaktigt rättfärdigar angreppet genom att säga att polackerna förtryckt de vitryssar och ukrainare som bor i östra Polen. 

Dessutom skriver man att Sovjet i en nonagressionspakt med Polen lovat lovat att inte anfalla landet struntar man i. (Mönstret känns igen även i dagens  Ryssland.) 

Trots att "Folkets Dagblad" var en kommunisttidning 1939 gillade man inte Sovjet fullt ut så länge Molotov-Ribbentrop-pakten gällde. Därför kritiserades anfallet på Polen. Det var inte lätt att vara kommunist i Sverige just då.

Det finns mycket intressant att läsa även i gamla tidningar. 

PS. På en av tidningarna står det med svag blyerts "Hem 1" vilket sannolikt är en markering till tidningsbudet att tidningen ska lämnas i brevlådan  till fastigheten med adressen "Hemgårdsvägen 1" som var den adress vår kåk hade till 2010 då vi styckade tomten och den nybildade fastigheten fick den  adressen.

De två äldsta tidningarna från 1925 var i uselt skick men förstasidorna var acceptabla så dessa två sitter inom glas och ram.

Lätt att bli lurad - igen!

För snart 20 år sedan skapade jag  Bergslagsflaggan, som jag registrerade hos PRV som ett varumärke. Registreringen gäller i tio år.  I god tid innan det var dags att förnya den första gången fick jag ett brev från Varumärkesbyrån att om jag betalade 10 800 kr skulle företaget förnya mitt varumärke. Nu har jag fått ett liknande erbjudande från ett annat företag.

Företaget heter Cohen, Klein & Associates och verkar höra hemma i Storbritannien fast dom har en adress i Stockholm också. Men detta företag tar bara 9 870 kr. (Klicka på bilden så blir den större och lättare att läsa.)

 
Om jag gör den förnyade registreringen själv via PRV:s hemsida kostar det 2 400 kr.

Det verkar vara ett lönande sätt att lura stressade och godtrogna varumärkesinnehavare. I brevet står det att det är ett erbjudande så rent juridiskt går det   inte att göra något åt  det.

Det gäller att se upp.

PS. Läs även mitt inlägg den 9  november 2014.

Jag kom på en del hjälpmedel själv

Jag har Parkinsons sjukdom (PS) och har problem att göra sånt som friska personer tar som givet, som t.ex. att gå, springa, hoppa, skriva för hand, svälja, bajsa, hinna till muggen när du är kissnödig, tala så det hörs m.m. 

Det finns hjälpmedel att få (se mitt inlägg den 1 mars). Men man kan även köpa en del hjälpmedel eller - som jag - tillverka dem själv.

De som drabbas av en obotlig sjukdom, som gradvis leder till ett bestående handikapp, reagerar olika. En del blir deprimerade och vägrar prata om den. De skäms och förnekar att de drabbats.

Musikern m.m. Uje Brandelius reagerade ungefär så när han i 50-årsåldern fick diagnosen PS och gjorde en film om det. En perifer bekant vägrade erkänna sin PS och att prata om det, trots att alla runt  henne såg och visste det.

Jag reagerade annorlunda och berättade för alla, nästan lite skrytsamt, att jag fått PS. Skaffade så fort jag kände behov av dem diverse hjälpmedel, bl.a. rullator som ska stavas med "U" och inte med "O". (Båda stavningarna är dock ok enligt SAOL. Men det är bara flygplan som "rollar". En rullator "rullar".)

När jag ser en hjulbent artrosgamling, som med hjälp av ett par gåstavar mödosamt och vinglande tar sig fram, då tänker jag: "Varför har du inte en  rullator i stället?"

Många tycker det är skämmigt att gå med rullator. I stället har de gåstavar för att de inbillar sig att dem de möter ska tro att de är ute och motionerar. Jag tycker rullatorn är det bästa man kan ha när man har svårt att gå. 

Min första utomhusrullator var den vanliga röda med gummihjul som de flesta rullatorförare har tilldelats av regionen. Den heter "Karl Oskar" och är svensktillverkad.    

För att kunna ha den när jag handlar lät jag göra en förlängning som går enkelt att häkta på. Då kan jag lasta mera och den fungerar som en varuvagn. Det som skiljer är att den går att bromsa och sitta på.

 Jag har min "Karl Oskar" i bilens baklucka och även "påhänget"  som bara finns i  denna enda prototyp som jag hittat på själv. En smed fick göra den åt mig, vilket kostade mig 7 500 kr. Bara att få  den lackad i samma färg som "Karl Oskar" kostade 2 000 kr.

Den är lätt att hänga på rullatorn och det krävs inga verktyg. Det är himla smart gjort.(Om jag får säga det själv.)

När jag sedan är inne i min affär fungerar den både som rullator och en varuvagn. Jag har stora plastlådor som jag lägger varorna i vilket underlättar när jag lasta in varorna i bilen. Här har jag bara en låda som jag förankrat i rullatorn med ett lastband av gummi med krokar i båda ändarna.

Jag tänkte först ta patent på den men struntar i det. Det verkar för jobbigt  och kostar pengar.

Jag spelar ofta kort, framför allt canasta, och har svårt att hålla korten i handen. Därför har jag gjort en egentillverkad korthållare av en träbit där jag sågat ett par sneda spår på olika höjd där jag placerar korten.

Den funkar lika bra för små barn som har svårt att hålla kort i handen. Den här är lite lyxig då jag laserat den med ekbets.

Ett vanligt problem för personer med PS är fötterna "fryser fast" och det är omöjligt att ta ett steg och börja gå. Jag drabbas av det hela tiden och framför allt när jag blir stressad och det är trångt

När jag ska gå in i en hiss eller genom en stor svängdörr och in i ett köpcentrum fastnar jag. För att komma igång och kunna gå måste någon sätta fram sin fot så jag får något att  kliva över. När jag inte har min fru med mig får jag be någon annan person att sätta fram sin fot.

Oftast får jag hjälp även om de som jag kontaktar ser ut som stora frågetecken. Jag förklarar varför och beättar att jag har PS och då  gör de vad jag ber dem om. 

                              

Men förvånansvärt ofta träffar jag på nån som har har någon släkting, en förälder eller en morfar, som har PS och fattar precis vad jag är ute efter. 

                                                                                     

Jag har hittat på ett enkelt hjälpmedel. Jag har satt fast en "pinne" på mina käppar och på en av mina rullatorer att kliva över när jag fastnat. Det funkar lika bra som en framsträckt fot från min fru eller en främmande medmänniska. 

När jag förra året var på rehabilitering hade man bjudit in ett företag som demonstrerade ett elektroniskt midjebälte, avsett för personer med PS som hade "frusna fötter". 

Bältet hade en liten laserpekare som visade en laserlinje på golvet framför den som bar bältet. Genom att ta ett steg över linjen kom personen igång och kunde gå vidare. Men prislappen var 10 000 kr!

Generellt är  de flesta handikapphjälpmedel ganska dyra. Antingen görs de i små serier eller också räknar tillverkarna med att den som behöver sakerna får bidrag eller att någon annan betalar.

Min enkla pinnes kostnad är försumbar i jämförelse med laserpekarens.

Jag går upp och pinkar flera gånger  på natten och hinner inte fram till toaletten innan dropparna börjar komma. Därför har jag inkontinensblöjor på mig.

För att slippa byta blöja varje gång jag är pinknödig har jag gjort en liten egen "pissmoj". Den består av en glasburk med ett hål i plåtlocket som står på golvet. 

I hålet slutar en kort trädgårdsslang som är fäst i en tratt som sitter på en trädstång som står på platta på golvet. Se bild.

När jag vaknar på natten och måste pinka "kastar jag  mitt vatten"  i en burk och häller  pinket i tratten. Från början var min tanke att pinka i tratten men det är enklare med burken.

När jag sitterpå muggen har jag svårt att resa mig upp. Det är likadant oavsett var jag sitter. För att  komma upp från wc-stolen  har jag gjort ett handtag grabba tag i. 

Det är gjort av en träpinne - i detta fall av träslaget en - med ett hål i och en bit tvättlina. Det är fäst i väggen med diverse båttillbehör som jag köpt på Biltema.

Men den bästa hjälpen är den man får av sina medmänniskor. Fast det är inte alla som vågar ge hjälp.

Jag har i tidigare inlägg berättat att utlandsfödda är ofta mer hjälpsamma än infödda svennar. Jag tror att det är kulturskillnader som beror på uppfostran och synen på äldre.

Sedan finns det skillnad i hur empatiska personerna är. En del bryr sig inte om de ser nån som  behöver hjälp eller stöd. Det kan bero på att de inte vet hur man gör och vågar inte visa sig okunniga

 

Jag har mött personer om ifrågasatt mitt handikapp då mitt behov ibland  inte märks. Det beror på dagsformen som bl.a. innebär att jag ibland kan gå några meter utan stöd.

Andra är' naturligt hjälpsamma och fattar vad  jag kan behöva, som t.ex. när jag ska kliva ur framsätet på en vanlig bil. De tar tag i mig och stöttar mig tills jag klarar  mig på egen hand. Det uppskattar jag.  

Andra bryr sig inte utan går sin väg fast de ser  hur jag med risk för att ramla mödosamt tar mig ur bilen.

Utan min fru skulle jag behöva hemhjälp flera gånger om dagen. Hon fungerar som min personliga assistent och gör allt det hon gjorde när jag var frisk och numera även det jag gjorde förut.

Hon är det bästa jag har.

Nu är det inte fråga om "om" utan om "när"

Nu är det inte fråga om det blir krig utan om när Sverige hamnar i krig med Putinland. Det är inte jag som säger det utan det är vad kommentatorerna i TV4:s nyheter sa i morse. Anledningen är att Trump stoppat allt stöd till Ukraina. Men det kommer säkert mer från Trump & Co i närtid.

.Jag tror att Trump kommer att låta USA lämna  både Nato och FN. Sedan kommer hans - än så länge -  gode vän Elons Musk att släcka ned Starlink över Ukraina. Då är det kört för landet.

Trump är långsint och glömmer aldrig en oförrätt som när Ukrinas president inte gjorde som han ville när han var ute efter att klämma åt Biden via sonen. Han krävde att Zelenskyj skulle förse honom med falska bevis, vilket han inte fick.

Nu hämnas Trump.

  

Jag har fått många hjälpmedel

 Jag har sedan 2017 diagnosen Parkinsons sjukdom. De första åren fungerade jag som vanligt tack vare de piller jag fick. Men nu är jag rejält handikappad. Det jobbigaste är att jag har svårt att gå och ramlar ofta. Jag ha fått många hjälpmedel som underlättar min vardag. 

I Sverige finns det ca 25 000 som drabbats av Parkinsons sjukdom (PS). Det motsvarar ca 2,5 promille av hela befolkningen. I min hemkommun med ca 70 000 invånare skulle vi vara ca 175  personer men bara hälften är med i Parkinsonförbundet.

Problemet är att alla muskler påverkas av PS. Musklerna gör mig stel och jag får svårt att resa mig och att gå. Jag bli ostadig och ramlar ofta, nästan dagligen. Även de muskler man har inne i kroppen påverkas och dessa kan man inte träna. 

Symptomen är mycket olika och man talar ofta om Parkinsons sjukdomar, alltså i plural.

Jag kan t.ex. inte skriva för hand alls, inte ens en enskild bokstav eller siffra. Slår även ned fel tangenter på datorn (denna text tog lång tid att få rätt). 

Att jag ska kunna skriva en bok på mer än 200 sidor igen, kan jag bara fetglömma Tyvärr! 

Sedan ett år tillbaka har jag även svårt att  svälja, framför allt flytande föda, som jag bara kan svälja i små klunkar. Annars sätter jag i halsen och får en rejäl hostattack.  

Men min logoped lärde mig att böja ned huvudet, räkna tyst till tre och sedan svälja med böjt huvud. Då kan jag svälja större klunkar utan problem. Att göra det på en finare middag blir svårt, men några sådana väntar mig inte.

Det finns hjälpmedel att få, tack och lov!  Via min vårdcentral fick jag kontakt med en förstående arbetsterapeut som kom hem och såg till att jag fick en del hjälpmedel. 

Det var två rullatorer, en för inomhus och för utomhus bruk, en järnställning vid min säng som underlättar när jag ska kliva upp, lakan som delvis består av siden som underlättar när jag vänder mig och en strumppådragare.

Sedan fick jag en kontorsstol på hjul som går att  låsa i ett visst läge som även går att höja och sänka tack vare en elmotor. 

Min utomhusrullator är den vanliga röda med gummihjul som de flesta rullatorförare har. Den heter "Karl Oskar". Den ska jag berätta mer om i ett kommande inlägg på min blogg.

Min inomhusrullator, som arbetsterapeuten också försett mig med, är norsk. Den är lätt och väger inte  mycket så därför tar jag den med mig i bilen när jag är på gymmet och när jag  ska till Sollentuna Centrum.

Då jag har svårt att gå inomhus har jag sedan en månad tillbaka fått en eldriven stol som jag kör omkring med inomhus och styr med en joystick. Den är jättebra! 

Det var arbetsterapeuten som ordnade ett möte hos Sodexo, som är ett företag som regionen anlitar när det bl.a. gäller rullstolar och diverse eldrivna hjälp medel för oss som har svårt att förflytta oss.

Vid det mötet fick jag berätta om mina problem och fick sedan prova ut olika rullande hjälpmedel.

Resultatet blev att jag - förutom den elektriska rullande stolen för inomhusbruk  - även fick hyra en elscooter som jag kan köra med utomhus. Den ska gå att åka två mil på en laddning.  Den är en så kallad promenadscooter och maxhastigheten är bara ca 8 km i timmen. 

Båda dessa apparater får jag hyra för en femhundring per styck och år. Att köpa dom skulle kostat ca 70 -80 000 kr.

Sedan har jag fått ett parkeringstillstånd för rörelsehindrad och ansökt om färdtjänst.

Men vilka hjälpmedel man får - och hur snabbt man får dem - varierar mellan landets regioner och kommuner. Att bo i Stockholms län är nog ett plus för den som är i behov av hjälpmedel.

Låt staten sköta sjukvården i landet så vi får samma tillgång till piller, vård och hjälpmedel oavsett var vi är folkbokförda. Sedan kan regionerna (de f.d. landstingen) avvecklas helt. De få uppgifter de har kvar kan andra myndigheter ta hand om, bl.a. länsstyrelserna. 

Landstingen - som skapades 1862 - har spelat ut sin roll.