Det finns även hjälpsamma svenskfödda

I ett av mina tidigare inlägg klagade jag över att det i stort sett nästan alltid enbart var utlandsfödda som visade hjälpsamhet mot oss gamla och funktionsvarierade- Men jag hade fel. De senaste dagarna har flera svennar erbjudit mig hjälp utan att jag själv bett om det.

Dagen före nyårsafton var jag hos byggmaterielfirman Beijers i Häggvik för att på en av årets sista dagar  införskaffa en vit färdigmålad trälist. 

Listen jag hämtade på deras lager var för lång som jag kom släpande på med min stödjande käpp i ena handen och listen i den andra så jag frågade  om det fanns en handsåg att låna. Killen hos Beijers frågade hur långa bitar jag skulle ha.

Efter att ha fått mitt svar tog han helt sonika och kapade min list i önskade längder med en fogsvans. Sen frågade han om jag ville ha hjälp till kassan; en fråga jag bejakade då jag måste gå upp för en trappa och  öppna en tung ståldörr för att komma in i butiken där kassan var.

Han insåg att det skulle varit förknippat med svårigheter för mig att fixa detta med min käpp i ena handen och den kapade listen i den  andra.

Inte nog med att han ledsagade mig till kassan. Han tog listdelarna och följde mig ända ut till bilen och stoppade in dem där. Jag tackade och åkte min väg.

Igår när hustrun och jag efter att ha firat nyåret hos goda vänner och vi pulsade hem i snöyran  på det nya årets första skälvande timmar och jag lagom berusad körandes min motsträviga rullator i snömodden, stannade plötsligt en nedsnöad bil när vi kommit halvvägs på de femhundra metrarna till vår kåk som fyller 100 år i år och som vi precis hade sålt after att  ha bott där i mer än ett halvt sekel.

Jag trodde först att det var någon som inte hittade hem utan skulle fråga oss om vägen. Bilens högra sidoruta vevades ned och ett medelålders kvinnoansikte blev synligt. Hon fråga om vi behövde skjuts.

Jag avböjde då vi hade nära hem, bara några hundratal meter. Jag ångrade bittert att jag inte tog emot hennes hjälp.

Det tog nästan tjugo minuter att gå dessa trehundra meter. Dels var jag trött och definitivt inte nykter. Det var tungt att skjuta rullatorn i snön då snön fastnade  på rullatorns hjul.

Min ständige brittiske följeslagare mr Parkinson gjorde det inte lättare. Jag fick stanna och vila efter var femte meter innan jag kunde ta några steg till.

Att jag dessutom dagen till ära hade min kilt på mig med bara knän gjorde inte promenaden behagligare.

PS: Det finns även svennar som vill hjälpa såna som jag.

.