Förr fler författare i akademien

Bråket i Svenska akademien hade kunnat bli en västanfläkt i stället för den orkan det blev om ledamotskan Frostensson lugnt och stilla hade lämnat sin stol när skandalen blossade upp. Allt är egentligen hennes fel. Akademien idag har färre författare än för femtio år sedan. Nu är det många med annan bakgrund. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

Jag begriper inte hur Katarina Frostensson står ut med sin franske make som anklagats för flera sextrakasserier. Jag begriper inte heller att hon inte reste sig och lämnade sin adertonde stol i akademien när skandalen startade. Jag begriper inte hur kulturprofilen Arnault envist hävdar sin oskuld.

Det är alltså mycket jag inte begriper när det gäller De Aderton.

Saknade ett namn

För femtio år sedan samlade jag autografer. Jag hade namnteckningar från alla stolsittande ledamöter i dåvarande Svenska Akademien - alla utom Pär Lagerqvist. Han satt på mentalsjukhus och var tydligen inte kontaktbar. Det retade mig att jag inte hade hans autograf när jag hade sjutton andra akademiledamöters.

Jag skrev till Karl Ragnar Gierow som var ständig sekreterare och bad honom försöka få Lagerqvist att skriva en autograf år mig. Men det gick inte.

Fler skrivande förr

När jag tittar på hur akademien var sammansatt på 1960-talet finner jag att elva av de aderton var  författare. Idag är det bara fyra som enbart är författare men det finns nio till som är både författare och något annat samtidigt, t.ex. litteraturforskare, historiker, antikforskare. 

Andelen författare i Akademien har alltså minskat. Är det bra eller dåligt för t.ex. Nobelpriset? Vet inte.

Den äldste i dagens splittrade akademi är född 1924 och den yngste 1972. Det är stor spännvidd; en som är 94 och en som är 46.

Akademien kommer att få påfyllnad med friskt blod och om något år är skandalen glömd och allt har återgått till det normala. I alla fall kan man alltid hoppas på det.