Utlandsfödda - oavsett om de är invandrade eller tillfälliga turister - är mer hjälpsamma än svenskar

Jag har vid flera tillfällen den senaste tiden fått spontan hjälp av utlandsfödda. Dels när jag handlat och fått problem med mina otympliga varor och dels när jag ramlat. I  samtliga dessa fall har svenskar gått förbi utan att vissa en tillstymmelse till empati och vilja att hjälpa mig.

I ett inlägg här i slutet av augusti så berättade jag om min sjukdom och mitt behov av hjälp.

Jag avslutade med att hävda att invandrade personer är mer hjälpsamma än svennar är. Det är så sant, så sant, vilket jag erfarit den senaste tiden.

Häromkvällen var jag på Rusta i Upplands Väsby för att köpa några halvstora fotoramar. Eftersom det var den så kallade ”Svarta veckan” hade Rusta satt ned priset med 50 %.

Jag plockade upp åtta ramar som jag lade på min rullator och gick vidare mot kassan. Efter att mödosamt ha gått ett par meter ramlade alla ramarna av rullatorn och ned på golvet.

Samtidigt spärrade jag gångvägen. Flera kunder trängde sig förbi eller tog en omväg när jag med visst problem försökte plocka upp mina nedfallna ramar. Jag tittade hjälplöst vädjande på några typiska svenska kvinnor som trängde sig förbi utan att reagera.

Jag funderade på att be någon av dem om hjälp men hann inte då en röst bredvid mig frågade om jag behövde hjälp. Det var en invandrarkvinna i 50-årsåldern som ställde frågan på perfekt svenska men med viss brytning. Jag tackade givetvis JA.

Hon frågade om jag skulle till kassan. Jag dröjde med att svara då jag tittade  på de få varorna i hennes varuvagn och tänkte jag att hon inte behövde hjälpa mig då hon säkert hade en  hel mer att handla.

Men hon förekom mig och sa att hon hade all tid i världen och log mot mig och lyfte av mina ramar från rullatorn och la dom i sin varuvagn.

Då mina fötter fastnar i golvet på grund av min Parkinson när jag är i trånga utrymmen som i en butik kom jag inte iväg mot kassan. Är jag dessutom stressad – vilket jag var nu – blir det ännu svårare att gå

Men jag har ett trick att lura hjärnan så jag kan ta några steg. Det är att få någon att sätt fram sin fot så jag får något satt kliva över. Jag bad min lite förvånade men hjälpsamma invandrarkvinna att göra det.

På detta sätt kom vi till slut till kassan. Men det slutade inte där. På eget initiativ fortsatte hon ända ut till bilen och såg till att mina ramar, jag själv och min rullator kom in i bilen och jag tryggt kunde fara iväg.

Det var en fantastisk kvinna som hjälpte mig. Jag frågade var hon kom ifrån och om jag fick ge henne en kram som tack.

Med tårar i ögonen av tacksamhet gav jag den turkiskfödda kvinnan en stor björnkram innan hon tog sin varuvagn och återvände till butiken för att fortsätta sitt avbrutna handlande.

PS. För några veckor sedan fick jag ungefär samma hjälp till kassan när jag med käpp fumlade fram med två hopfällda flyttkartonger i ena handen i Julabutiken i Häggvik. Även denna gång var det en medelålders invandrarkvinna som tog hand om mig.

Förra helgen när frun och jag var inne i stan ramlade jag handlöst framåt över rullatorn i halkan på Slottsbackens kullerstenar. Då jag är tämligen tung numera är det svårt för min fru att få upp mig.

Mitt fall uppmärksammades av en engelsktalande man som kom springande och fick upp mig på fötter och ledde mig till bilen som stod längre ned mot Skeppsbron. Frun kom efter med min rullator.

Varför är det inga svenskar som hjälper mig? 

Det var 61 år sedan vi tog realen på Örebro Praktiska Realskola, "Pralle" kallad

 

Den här artikeln var införd i Nerikes Allehanda tidigare i höstas. När vi samlades första gången hade det gått 40 år sedan vi slutade realskolan.  

Det var 2003 och jag kontaktade tidningen då och försökte få en artikel skriven. Det blev nobben och svaret jag fick löd så här: "Kom igen när ni firar 60 år!" Jag gjorde inte det utan väntade ytterligare ett år och då gick det bättre.

Att hitta mejladressen till rätt redaktör var inte lätt. Jag kontaktade den ende journalist på tidningen jag kände och han gav mig namnet m.m. på familjeredaktören som jag mejlade dagen innan mötet. 

När jag hade berättat om vårt jubileum  och att det hade gått mer än 60 år blev hon intresserad. Tyvärr kunde hon själv inte komma och träffa oss då hon var i Stockholm den dagen och kvällen. 

Jag erbjöd mig att skriva en artikel själv. Hon verkade lite tveksam och bad mig att skicka med en bild, men lovade ingen publicering. 

Men hon tog in det jag skrivit. Resultatet ser du här ovan.

Varken jag eller min bror skulle ha studerat vidare efter folkskolan. Min sju år äldre bror Kenny hade mycket bra betyg och hans lärare ansåg att han borde läsa vidare och bönade och bad våra föräldrar att han skulle få det.

Min farsa var arbetare och morsan var hemmafru. Ingen i vår släkt hade studerat och vi hade nästan inga böcker alls hemma, bortsett från bibeln då farsan var fanatiskt religiös.

Farsan vägrade betala skolböcker för brorsan och menade att min storebror skulle bli arbetare som han själv var.

Men morsan tyckte det var fel. Hon började därför att jobba extra i en blomsteraffär och fick pengar till skolböcker åt brorsan (för på den här tiden var de inte gratis). 

Han gick i Pralle 1952-54, fick bra betyg även där och fortsatte på handelsgymnasiet som var tvåårigt då. Han var den  förste i vår släkt som tog studenten, vilket han gjorde 1958.

Farsan insåg att det trots allt var rätt så bra att studera så när jag gick i min brors fotspår sju år senare var det inga protester.

Min bror var alltid morsans favorit och jag gjorde därför allt vad han gjorde (för att bli omtyckt?). Jag tävlade och försökte få bättre betyg än han. Det lyckades inte i Pralle men däremot i gymnasiet där jag slog honom med råge.

Jag började precis som han att jobba på Länsstyrelsen i Örebro och fortsatte i hans fotspår och även jag kom till Skatteverket. Till en början sa dom "Jasså, du är Kennys bror".

Men efter en tid sa dom om honom "Jasså, du är Björns bror". Äntligen hade jag segrat! 

Det var då min bor flyttade till Sydamerika med sin familj.    

            

Jag parkerar gratis i Stockholm

I ett tidigare inlägg berättade jag att man kan slippa trängselskatten om man har p-tillstånd för handikappad. Men då får man ansöka om det hos Skatteverket. Jag gnällde över att man inte fick veta det av kommunen när man fick sitt p-tillstånd.

Som handikappad med p-tillstånd parkerar jag gratis i Stockholm på kommunens p-platser. Det fick jag inte heller veta när min hemkommun Sollentuna gav mig p-tillståndet.

Jag hade hela tiden trott att detta enbart gällde de som var skrivna i Stockholm. Det kan man tro när man läser det som står om p-tillstånd för funktionshindrade på stadens hemsida.

Man skriver att du som bor i Stockholm kan ansöka om sådant tillstånd och att du kan parkera fritt överallt i stan på kommunal mark om du betalar en avgift som är 250 kr per år.  Av formuleringen är det lätt att tro att det enbart gäller stockholmare.

När jag sedan går vidare till deras ansökningsblankett står det alla som har ett p-tillstånd för funktionsvarierad med rörelsehinder kan söka och få stå gratis i Stockholm om man betalar avgiften m.m. Jag gjorde det och har nu följande förmåner:

Ansök om reducerad avgift

Det är möjligt för alla med ett gällande parkeringstillstånd för rörelsehindrad, att ansöka om en reducerad parkeringsavgift, bestämd till 250 kronor/år som betalas via faktura.

Du betalar ingen ytterligare avgift när du parkerar. Anmäl registreringsnummer på de fordon som du brukar använda. Parkeringsvakterna kontrollerar att den reducerade avgiften är gällande via bilens registreringsnummer

Avgiften ger dig, tillsammans med parkeringstillståndet och anmält fordon rätt att parkera på avgiftsbelagda p-platser samt parkeringsplatser som är reserverade för rörelsehindrade. Avgiften gäller på gatumark inom Stockholms stad. Den gäller inte på tomtmark eller i garage.

Tänk på att inte alla områden i staden har avgiftsbelagda parkeringsplatser och att avgiften varierar. Fundera över ditt behov.