Det är oförskämt dyrt att ta bort kroppsprickar

De flesta har en eller ett par bruna eller svarta prickar på kroppen. Har man som jag - hela kroppen full av dem - är det en oftast ärftlig hudåkomma som heter "seborroisk keratos". Det är en sorts ofarlig hudtumör även kallad mjällvårta eller mer vanvördigt "gubb- eller gummossa". Jag har fått hundratals prickar borttagna och betalat flera tiotals tusen kronor för att få det gjort.  

Mina keratosprickar kom smygande, främst på ryggen där jag inte hade koll på vad som hände. Men plötsligt såg hela jag ut som en Dajmglass. Det var inte kul, dessutom fult och väckte negativ uppmärksamhet. Jag såg mig själv som närmast äcklig. 

Det störde mig psykiskt och jag undvek offentliga badplatser både inom- och utomhus. Min familjeläkare tog mina problem på allvar och skrapade för hand i olika omgångar bort flera hundra av dem på ryggen mot vanlig patientavgift.

Men sen nekade han att göra det. Jag förstod sen att det berodde på direktiv uppifrån då det betraktades som "skönhetsoperationer" vilket inte vårdcentralerna ska syssla med.

Detta ägde rum för 25 år sedan. Några år senare var jag hos en laserklinik vid Hötorget i Stockholm och tog bort några prickar till och det kostade några hundralappar per prick. Det blev därför inte många som försvann då. 

Till min hemkommun Sollentuna hade det kommit en fot- och hudklinik som enligt min dotter kunde ta bort kroppsprickar. Den kanske man skulle testa tänkte jag.

När jag gick förbi den en höstdag i oktober för tre år en fick jag ett infall och gick in och togs emot av en trevlig kvinna i dryga 30-årsåldern. Når jag undrade om de kunde ta bort prickar på kroppen och om man måste beställa tid för en sån "operation" sa hon att det kunde hon göra direkt.

Jag tvekade inte, frågade inget heller utan tog av mig skjortan och satte mig tillrätta i den stol hon anvisat mig. Hon berättade att hon skulle frysa mina fula prickar på ryggen med flytande kväve. Det skulle inte göra ont alls. Den frysta pricken skulle skrumpna ihop, bilda en sårskorpa som skulle ramla bort av sig själv efter två veckor¨. Ingen efterbehandling eller återbesök krävdes.

Hon körde igång med det lilla instrumentet som liknade en tjock eldriven penna och började. Det kändes inget alls. Hon höll på drygt två timmar med avbrott ett par gånger för att byta ut den tömda kvävepatronen. 

Jag njöt av behandlingen och av varje prick som eliminerades och såg framför mig en prickfri vacker rygg. 

När hon slutade sa hon att jag skulle få en kraftig rabatt eftersom det var så många prickar, som hon tagit bort. I stället för 400 kr per prick skulle jag få betala 160 kr. Ojdå, tänkte jag, det blir säkert minst tiotusen eller mer. Men att få en snyggare rygg kunde vara värt det.

När jag såg ryggen i den spegel hon räckt mig blev jag besviken. Det var många prickar kvar. Hon sa att hon tagit bort flera hundra prickar och tagit de största. Ok, tänkte jag. 

När jag sedan skulle betala kom den stora chocken. "¨Med rabatten blir det 40 000 kr", sa hon utan att tveka.

Fan, tur att jag har dom pengarna, men detta vågar jag aldrig berätta för nån, var de första tankar som flög  genom mitt huvud. 

Då jag bara hade 15 000 tillgängligt på mitt kontokort, betalade det och fick ett kvitto. Resterande belopp kunde jag swisha henne hemifrån och fick en lapp med hennes mobilnummer. Tanken att inte betala de 25 000 kr som saknades flög genom mitt huvud men då jag alltid (ja, nästan alltid?) vill göra rätt för mig slog jag bort den direkt.

Jag swishade 25 000 direkt när jag kommit hem. Hon ringde och tackade mig för pengarna. Förmodligen hade hon inte räknat med att jag skulle betala det som var kvar.

(Ni som läser detta tycker att jag är en idiot som slängt ut så mycket pengar på något så trivialt som prickborttagning. Och att jag är en komplett idiot som berättar om det!! Dessutom för hela världen.)

Kommer man inte överens om priset innan man gör sin affärstransaktion blir man skyldig att betala det pris säljaren begär. Även om jag frågat vad det skulle kostat att ta bort 250 prickar så skulle jag ändå säkert ha låtit henne göra det.  

För mig var inte pengarna viktigast, utan att jag blev av med prickarna på ryggen.

Långt senare kollade jag vad en "skönhetssalong" i Sollentuna centrum tar för att frysa bort enbart en hudprick. Tusen kronor! Min prickborttagning skulle hos dem ha kostat 250 00 kr. Det är ju helt galet.

Detta fick mig att kolla vad en sån "penna" med flytande kväve kostar att köpa. Företaget som säljer sjukvårds- och skönhetsutrustning svarade att en väska med en en Cryopen-penna kostar ca 20 000 kr och att en patron flytande kväve 800- 1000 kr beroende på storleken.

Vid min behandling av ryggen gick det åt tre patroner. Det blir 3 000 kr. Hon höll på i två timmar. De kostade kanske 500 kr/tim med sociala avgifter plus en tusenlapp till för lokalen m.m. Av de 40 000 jag betalade gjorde hon en vinst på 35 000 kr!

När jag googlade på hennes företag som består av Svenska Fot- och Hudkliniken i Sollentuna plus två till (vid sjukhusen i Jakobsberg och Upplands Väsby) så hade de en omsättning på åtta miljoner förra året och med en vinst på 2,5 miljoner kr. 

Nu fattar jag varför hon kör omkring i en röd Tesla som kostat minst 1,7 miljoner i inköp.

För en månad sen tog jag bort prickar på halsen. Det skedde på en riktig hudklinik (Diagnostiskt Centrum Hud inne i city). De skulle ha 1 995 kr för att skrapa bort 15 stycken. Men det blev i praktiken ca 40 stycken. 

Billigare går det nog inte att få sin seborroiska keratos behandlad. Dessutom kollad så att inga var farliga, vilket inte skett vid Svenska hud- och fotkliniken i Sollentuna (som numera bytt namn och heter bara Hud- och fotkliniken i Sollentuna. Undrar varför?).

Säljare av flaskor med kapsyl bör ha öppnare

Häromdan när solen gassade och jag hade rullat med min rollator till Sollentuna Centrum anfölls jag av törst. Trots att min rullande hjälp har en flaskhållare saknade den en flaska med vätska. Jag  hade missat att sätta dit den flaska med apelsinsaft som jag ställt kvar i köket. Jag tvingades inhandla en läsk i centrumet.

I Sollentuna centrumanläggning finns en nyöppnad liten butik som specialiserat sig på läsk, godis och  annat onyttigt som är tillverkat i USA. Där rullade jag in i och höll på att riva ned både det ena och det andra då min rollator visade sig vara för bred på några ställen.

Pinsamt, men är man en handikappad gamling med rollator blir man snabbt förlåten.

Jag kollade i det stora skåpet med kyla och glasdörrar längst in i butiken och fastnade för en USA-läsk med ananassmak enligt texten på den för mig obekanta etiketten. 

När det gäller föda är jag försiktig och väljer ofta sånt jag ätit förut. När jag är utomlands blir jag mer vågad. I Turkiet vågade jag flyga luftballong och i  Frankrike åt jag en snigel. Skulle aldrig ha gjort nåt sånt hemma i Sverige. 

Nu kändes det nästan som jag var i en butik i USA. Därför vågade jag välja ananasläsken i stället för den naturella Loka från Bergslagen hos Pressbyråns kiosk som jag mentalt hade ställt in mig på innan jag inträdde i centrumrummet. 

Läsken visade sig vara tillverkad i Mexiko och säkert fraktad till Sverige i sin flaska med nåt överlastat sunkigt containerfartyg, flaggat i nån bananrepublik eller afrikansk f.d. koloni med kommuniststyre och bemannat av dåligt avlönade filippiner.   

Törsten gjorde sig påmind där jag stod med min mexikanska flaska som märkligt nog inte kostade mig  mer än 29 kr, säkert billigare än en burk lokavatten hos Pressbyrån.

Efter mina besök i USA visste jag att man hade kapsyler som gick att skruva av för hand. Det funkade inte på min ananasdryck. Den innovationen hade tydligen inte lyckats ta sig över de hinder som Donald Trump satt upp vid USA södra gräns. Det Trumpska stängslet vars syfte var att hindra ett inflöde söderifrån och norrut till USA utgjorde uppenbarligen även ett hinder i motsatt riktning.

Jag frågade en av ungdomarna som betjänade butiken om de hade en kapsylöppnare men svaret på min enkla och i mitt tycke självklara fråga blev ett nekande svar. Mycket märkligt, tänkte jag. Ungefär som att sälja bilar utan nycklar.

Med min torra mun och  brännande törst lämnade jag den amerikanska butiken och var tillbaka i den grå tråkiga svenskheten där min latinska ananasläsk satt på sin plats i min rollators flaskhållare omedveten att den snart skulle vara i min mage så fort jag fått bort den lilla förargliga metallkapsylen från flaskans hals.

Den uniformerade ordningsvakt som av sitt annorlunda icke svenska utseende sannolikt hade föräldrar som inte var födda i vårt blugula avlånga land fick jag också en negation till svar på min fråga om en öppnare, som när den gjort sitt välgörande skulle ha bidragit till att lindra min törst.

Inte ens Pressbyrån kunde bistå med en kapsylöppnare. Inte heller nån av de förbiilande stressade sollentunabor som alla svarade nekande på min fråga. Flera jag tilltalade märkte inte att jag ställt en fråga till dem eller fick fråga om då törsten gjort min röst hes och knappt hörbar, ett förhållande som även min  (onde) vän mr Parkinson starkt bidragit till.

Till slut hade jag rollatorat mig till Clas Ohlsons butik där jag med uppbjudande av mina sista krafter likt en törstande vilsen brittisk ökenråtta under ledning av den baskerprydde fältmarskalken Montgomery slutligen nådde fram till Alexandria där jag likt honom i filmen fick min dryck, fast i mer ljummen form. (En iskall i Alexandria – Wikipedia)

Hos Classe vinglade jag fram till husgerådshyllan och med en obegagnad kombinerad korkskruv och kapsylöppnare befriade jag flaskan från kapsylen som skramlande föll till golvet och halsade den gula mexikanska drycken som sannolikt innehöll mer kemikalier och märkliga tillsatser än naturliga ämnen.

Men va fan, ibland måste man leva farligt och chansa.

Förbjud alla jävla hårda plastförpackningar!!

Man ska inte skriva nåt när man är förbannad. Risken är att man tar till ord som man sen får ångra. Ändå gör jag det. Det handlar om alla dessa varor som är förpackade i genomskinlig hårdplast, helt omöjlig att öppna. 

Häromdan köpte jag en hub hos Classe. Den var förpackad i en liten pappkartong. Bra, tänkte jag. Lätt att öppna. Men jag bedrog mig .

Först måste jag kanske försöka förklara vad en "hub" är för något för dig som är sämre på allt som hör ihop med datorer och liknande än vad jag är.

På min dator har jag två USB-sladdingångar. Det är på tok för få även för en normalvanlig datoranvändare som jag. För att kunna ladda mobil, ljuständare m.m. samt ha extern mus och tangentbord inkopplade måste man ha fler USB-portar. Då köper man en  hub, som är en plastmanick som har fler öppningar - tyvärr oftast inte fler än fyra - som man kopplar ihop med datorn.

Nu till mitt egentliga blogginläggsämne, dessa svåröppnade ofta inplastade förpackningar! Den pappask med en hub som jag köpt hos Clas Ohlson var helt omöjlig att få upp. Det fanns ingen flik att öppna eller nåt att riva av för att komma in i pappasken. Redan då var mitt blodtryck alldeles för högt.

Det gick inte att klippa hål i den heller. Med risk för ett farligt självskadebeteende tog jag en riktigt vass papperskniv som jag med kraft stötte in i den onödigt hårda pappaskens ena kortsida och med ett ryck slet jag ett hål i den. Äntligen öppnad.

Vad fick jag ut då? En hub inpackad i genomskinlig hårdplast! Vad jag tänkte då ska jag bespara er. 

Först papper och sen plast. Behöver man dubbla förpackningar?

Hur i helvette kan man göra det så djävulskt svårt att komma åt den pryl man vill ha? Och varför?

Denna plast är i stort sett omöjlig att få hål i. Det går inte med sax. Inte heller med en eldriven sticksåg. Jo, det är sant. Sågbladet bara hackar lite i kanten. Jag har försökt.

Men denna gång hade jag (som vanligt) oroat mig o onödan. Huben var inte helt och hållet inplastad. Den låg bara snällt vilande i plasten som var öppen åt ena sidan. 

Men det var inte slut med det. Själva kroppen på huben var även den inplastad, fast i en tunnare plast, lätt att få bort.

Även om förpackningen denna gång inte var hårt inplastad så är det ofta jag drabbas av sådana svåröppnade tingestar. 

Det borde ha varit denna plast som sossar och miljömuppar beskattat i stället för de  harmlösa och praktiska plastkassarna som dessutom används som soppåsar.

Varje gång jag kommer hem med nåt hårt inplastat som är svårt att få upp och för mig (på grund av min Parkinson) är i stort sett omöjligt, säger jag till mig själv "Nästa gång får kassabiträdet öppna det åt mig!" Det är nämligen så att butiken är skyldig att göra det och ta hand om förpackningsskräpet.

 Men inte fasen kommer jag ihåg det då? 

Jag får driva en egen kampanj med följande paroll och förslag:

Mina Parkinsonpiller gör mig (onödigt?) köpsugen

Jag tror att vi alla har ett behov av att handla, dvs. att köpa saker. Från sjuårsåldern fick jag börja handla maten vi skulle äta. Min mor började jobba då och jag fick gå till Konsum med en inköpslista och portmonä. Ganska snabbt lärde jag mig skillnad på märgpipa och högrev. 

Nu handlar mitt handlande mest om att  jag - enligt min fru - handlar en massa skräp på nätet. En effekt av de piller jag tar för att försöka hålla mina Parkinsonsymptom i schack. 

Alltså, sen jag var en liten gosse har jag handlat det vi behöver från matbutiken. Även nu när jag är 77 år. Men det börjar bli svårt att göra det på egen hand då min Parkinsonsjuka har gjort det svårt att gå. Dessutom tar allt längre tid, som att ta varorna från bandet och ned i min väska.

När jag var yngre blev jag irriterad på panschisar som var före mig i snabbköpskassan. Dels fumlade de med sedlar eller betalkort när de betalade. Men värre var det när de skulle plocka ned varorna från bandet. Det tog en jävla tid och det stoppade upp kassörens arbete.

Nu är jag själv en sån där propp som skapar irritation.

Det har gjort att jag till slut (med starthjälp av dottern) börjat handla utan kassastöd. Jag fumlar numera omkring på egen hand i butiken med en handhållen "pistol" som jag läser av varornas EAN-koder med. Jag går sedan ut ur affären utan att passera kassan och irritera dom som köar där. 

Nu får det vara slut på denna inledning där jag (trots mitt motstånd och min ålder) visat att jag kan förändra mig och nyttja ny teknik. Samma tröghet som när frugan fick mig att betala räkningar via nätbanken i stället för via Postverkets giro och deras bruna kuvert.

Nu till min Parkinson och mina Levadopa/Madopark-piller som jag tar fem gånger om dan. De har några vanliga biverkningar som drabbar var tionde som tar dom. De allvarligaste är dessa tre.

Först kan man bli spelmissbrukare, vilket jag klarat mig från. Köper på sin höjd en trisslott i månaden samt har nåra postkodslotter, som jag ska minska antalsmässigt. Jag vinner aldrig. Inte ens där det är vinst varje gång.

Sen kan man bli sexmissbrukare och överdrivet aktiv med att lyckliggöra hustrun med sånt som hör ungdomen till. Det har hon sluppit. Mycket även tack vare min ålder och de piller jag tar mot prostatan, som minskat både drift och förmåga. 

Däremot hävdar min fru att jag drabbats av den tredje biverkningen, nämligen överdrivet handlande, främst på nätet. Att jag köper prylar på nätet är sant, men om det är överdrivet vet jag inte. Men som de flesta missbrukare förnekar jag nog mitt eget. (Se där, jag har även viss självinsikt och är inte helt förtappad!)

Jag har handlat mycket via nätet, främst böcker. Under åren har det blivit ca fem hyllmeter, främst om historia, andra världskriget samt biografier. Av dessa är en meter fortfarande olästa. Senare år har jag köpt onödigt skit (eller lurats att göra det, säger frugan) via nätannonser på bl.a. fejsboken.

Annonserna handlar oftast om nån fiffig pryl tillverkad i Kina som kostat 6-700 kr men är nedsatt till 295 kr. Sen finns det bara ett fåtal kvar. Ofta ingår frakten och man betalar direkt via PayPal eller Klarna. Köper man flera får man rabatt. Företaget ser ut att vara svenskt men är sällan det. Sina adressuppgifter fylls i per automatik med ett klick.

Har man köpt nåt översköljs man av reklammejl och nya rabatterbjudanden. Ibland marknadsför olika  företag samma pryl men priset kan skilja stort, ibland ett par hundra. Så det gäller att inte falla för det första erbjudandet man får om man mot förmodan skulle vara intresserad av varan i fråga. Nätinköp är inte helt lätt alla gånger. Men hur du än agerar, nån gång blir du lurad.

Av tio köpta prylar är åtta helt ok (även frugan kan hålla med om det, fast motvilligt) men två är rena skämten. Antingen har man fått nåt annat än det man beställt, är trasigt från början eller blir det efter nån vecka. Eller så får man inget alls, trots (eller på grund av det?) förskottsbetalning.

Jag har köpt ett armbandsur för 150 kr som funkar perfekt. Billigare än att byta armband eller batteri hos Ur & Penn. Två övervakningskameror för 250 kr styck. Sitter på släktgården och funkar än. Listan kan göras lång, men min sista (senaste?) pryl var en smartklocka som fungerade en vecka för 395 kr. 

Den levererade massor av fakta. Förutom tid även puls, blodtryck, syrehalt i blodet, räknade steg m.m. Tid, puls och steg var ok men blodets undertryck var för högt jämfört med den "riktiga" mätare vi har  köpt på apoteket. Men vad kan man begära av en grej för nåra hundralappar som normalt kostar flera tusen kronor?

Att reklamera är inte helt lätt. Oftast når man inte företaget alls eller så svarar man inte på mejl. Men det finns helt seriösa företag som skickar ersättning eller nya prylar. Men det är svårt att i förväg skilja de svarta fåren från de vita.

Det finns även rena skojare. Jag har fått SMS från ett företag som kallar sig International Parcel Service (IPS) och har samma logga som United Parcel Service (UPS), som är det amerikanska fraktföretaget vars varumärke främst är deras stora bruna fyrkantiga skåpbilar.  

IPS meddelar på korrekt svenska att jag måste betala 50 kr i nån slags "tullavgift" annars skickas mitt väntande paket tillbaka till avsändaren. Deras affärsidé "Många bäckar små ger stor å" verkar vara lönande annars skulle de inte hålla på.

Håhjaja, jag har minskat mina "onödiga" inköp i antal för att lugna frugan. Hennes kritik mot mig kanske bottnar i att hon trots allt kanske hellre sett att jag fått nån annan av dessa tre biverkningar?